Under 1970-talet publicerade jag, då med pseudonymen Radar, en lång rad kulturhistoriska kåserier i tidskriften Sjömannen med utgångspunkt från uddar och andra framträdande landmärken. En del har jag besökt på plats medan andra siktats från passerande fartyg. Till dem jag enbart besökt som ”läsenär” saknas av naturliga skäl egna bilder. Kåserierna under vinjetten LANDKÄNNING fortsatte i Utkik, Sjörapporten och Tidskrift i Sjöväsendet. Avsikten är att de, på begäran från läsare, skall publiceras i bokform. Den senaste landkännigen följer här.

Landkänning: Rosh ha-Nikra

Namnen Ras an-Naqura och Rosh ha-Nikra avslöjar de semitiska syskonspråkens nära släktskap. De betyder Grottudden på arabiska respektive hebreiska. Just där den framträdande udden med sina vita kalkklippor och grottor skjuter ut i Medelhavet går gränsen mellan Israel och Libanon. Det nautiska standardverket Pilot berättar att den är 79 meter hög.

Rosh ha-Nikra är även namnet på en kibbutz på den israeliska sidan av gränsen, medan an-Naqura är en småstad på den libanesiska sidan.

Ett betydligt äldre namn på Grottudden är hebreiskans Sullam Tsor, Tyriska trappan. Det syftar på den uråldriga feniciska sjöfarts- och handelsmetropolen Tyros två landmil åt nordnordost; dagens arabiska världsarv aṣ-Ṣur. Uthuggna trappsteg i den branta klippan ingick i karavanleden mellan Ptolemais (alias Acre, dagens hebreiska Akko och arabiska Akka) och Tyros.

Romarna som intog Israels land år 63 f.Kr. kallade udden Scala Tyriorum. Landet blev en romersk provins under namnet Palestina (av pelishtim, det hebreiska namnet på fornfolket filisteerna längs Israels södra kust).

Den urgamla leden upphörde efter första världskriget, då områdets nya brittiska och franska herrar drog en ny väg över Tyriska trappan. Under andra världskriget anlades dessutom en järnväg mellan Haifa och Tripoli med en 250 meter lång tunnel genom udden, sedermera blockerad.

Mellan grannländerna Israel och Libanon finns inga öppna vägförbindelser, ej heller diplomatiska förbindelser. Södra Libanon är Hizbollah-land, hemvist för militanta shiamuslimer, även om FN-insatsen UNIFIL (United Nations Interim Force in Lebanon, med an-Naqura som högkvarter) formellt skall trygga freden i gränsområdet mot Israel. Sverige medverkade i UNIFIL 1978-94 och har även gjort det några kortare perioder därefter.

Annat var det på 900-talet f.Kr. Kung Hiram av Tyros hade mycket vänskapliga band med grannlandets kung Salomo. Tyriska timmermän och stenhuggare hjälpte till att bygga israeliternas tempel i Jerusalem. Välbefarna sjömän från Tyros bidrog till bemanningen av Salomos flotta, som utgick från Etzion-Geber längst i syd (dagens Eilat vid Aqabaviken), med det hägrande landet Ofir som destination.

Två sekler senare utfärdade profeten Jesaja en hiskelig spådom om Tyros. Kanske berodde det på att invånarna tillbad guden Baal och dennes son Melkart, stadens skyddsgud som bar drag av grekernas Herkules.

Namnet Sullam Tsor nämns inte i Bibeln men väl i de apokryfiska – ej helt erkända – Mackabeerböckerna. Den seleukidiske härskaren Antiochos hade formellt utsett Jonatan till judarnas överstepräst, ”och hans broder Simon satte han till befälhavare inom området från Tyriska trappan till Egyptens gräns”.

Däremot nämner Bibeln platsen Misrefot-Mayim, ”Varma vattnet”, som har förknippats med Tyriska trappan. Det sker i Josuas bok, som är en dramatisk skildring av hur det utlovade landet erövrades.

Långt senare var området – i likhet med de feniciska stadsstaterna på andra sidan Tyriska trappan – en del av antikens Syrien, som i sin tur ingick i Seleukidernas rike. Detta gradvis krympande välde var en av arvtagarna till Alexander den stores hellenistiska imperium, som ursprungligen sträckte sig ända till Indien.

Regionen har många namn. Ett är Fertile crescent, ”Bördiga halvmånen”. Stor-Syrien – där även Libanon, Jordanien och Palestina ingick – kallades förr Bilad ash-Sham, ”Landet på vänster hand”, det vill säga i nord (araber är traditionellt vända mot öster när de fastställer väderstreck).

På svenska är namnet Främre Orienten på tillbakagång, ibland ersatt av det politiskt korrekta Västasien. Desto mer etablerat är namnet Mellanöstern eller Mellersta Östern, på hebreiska Misrach ha-Tichon. Flera namn syftar på solens uppgång i ost. Dit hör tyska Morgenland och det ursprungligen latinska Levanten (av levare, ”resa sig”). Dit hör även arabiska Mashriq, som egentligen är en avledning av sharq, öster. Därav Särkland, vikingarnas namn på regionen.

Motsatsen är Europa, solnedgångens land. Legendens Europa var en tyrisk prinsessa, som enleverades till Kreta av den ständigt pilske guden Zeus i tjurskepnad. Namnet associerar till semiternas ereb (hebr. erev), kväll eller mörker.

Fenicier från Tyros koloniserade andra delar av Medelhavet. På 800-talet f.Kr. flydde prinsessan Dido från sin onde bror, kungen av Tyros. Hennes med skatter dignande skepp anlöpte cypriotisk hamn, där 50 skökor togs ombord för att bli hustrur åt prinsessans manliga följeslagare. Därefter seglade man vidare till den afrikanska kontinentens nordspets. Just där grundade Dido kolonin Kartago, vars drottning hon blev.

Tyrus var ursprungligen en väl befäst ö. På 500-talet f.Kr. lät den babyloniske kungen Nebukadnessar belägra stadsstaten i hela 13 år. Ett par sekler senare tog det Alexander den store närmare ett år att inta Tyros. Det skedde sedan han låtit anlägga en vägbank, som sedan dess förenar staden med fastlandet.

Patriarken Jakob hade på sin dödsbädd delat upp det förlovade landet mellan sina tolv söner, landets stamfäder: ”…Sebulon bor vid havets kust, vid kusten där skepp lägger till…” (1 Mos. 49:13). Det är förbryllande, eftersom kustlandet mellan Haifa och Tyros normalt tillskrivs Asers stam. I sitt avskedsbudskap till Israels barn sade den döende Mose, om Sebulons stam: ”…Ty havens rikedom får de suga och de skatter som sanden döljer” (5 Mos. 33:19).

Antagligen syftade Mose på purpursnäckan chilazon, som gav ett eftertraktat rödlila färgämne, samt strändernas råvara till den glastillverkning som uppfanns just här. Tyros var sin tids centrum för produktion av bådadera. Därifrån exporterades både glasföremål och exklusiva purpurfärgade dräkter.

Antikens greker kallade färgämnet porphyra. Deras namn på kustlandet i norra Israel, Libanon och sydvästra Syrien på dagens karta var Phoinike, ”Purpurlandet”. Därav Fenicien och fenicier. Vad fenicierna kallade sig själva vet man inte med säkerhet. En gissning är kananéer; av kinahhu, som betyder just purpurröd.

Synen på fenicierna har varit kluven. De gav oss alfabetet. De var erfarna sjömän, som oförskräckt seglade vida omkring på okända vatten. Dessutom var de skickliga hantverkare, vars produkter prisades högt. Å andra sidan kunde de även betraktas som skrupelfria skojare och giriga krämare. De ansågs vara moraliskt förfallna, då de offrade spädbarn till sina hedniska gudar. En sinnebild var den grymma tyriska prinsessan Isebel, som på 800-talet f.Kr. gifte sig med den avgudadyrkande kung Ahab av Israel.

Strax ost om Rosh ha-Nikra ligger byn Iqrit, som fram till staten Israels återfödelse 1948 befolkades av kristna araber. De fördrevs därifrån, inledningsvis med löfte att få komma tillbaka efter två veckor. I själva verket ingick fördrivningen i en medveten policy som syftade till ett gränsområde fritt från araber. Trots utslag till deras fördel i Israels högsta domstol förhindrades de att återvända hem. På juldagen 1951 raserade byn av arméstyrkor.

Ytterligare en av många arabiska byar som mötte ett liknande öde var az-Zeeb strax syd om Rosh ha-Nikra. Namnet är en arabiserad version av det urgamla Achziv, en ursprungligen fenicisk hamn som även kallades Ekdippa av antikens greker. Orten stavas Aksib i den svenskspråkiga Bibeln. I Domarboken berättas att de ursprungliga invånarna, kananéerna, inte fördrevs från Aksib utan bodde kvar där bland invandrade israeliter av Asers stam.

På 1100-talet e.Kr. uppfördes korsfararfortet Casal Imbert på platsen. Här utkämpades år 1232 ett fältslag mellan två korsriddarfalanger. Något förenklat rörde det sig om tyskar mot fransmän.

Dagens Achziv är nationalpark. Där finns även mikronationen Achzivland. Den grundades 1970 av den israeliske sjömannen Eli Avivi, som då var 40 år gammal. Mestadels ostörd kunde han därefter styra över sin mikronation, med välsignelse från turistministeriet i det omgivande grannlandet Israel. Alla uppges vara välkomna dit utom tölpar, tjuvar, lymlar och girigbukar.

Ute till havs råder däremot politisk stormvarning. Ungefär 13 landmil väst om Rosh ha-Nikra påträffades 2010 en gigantisk naturgasfyndighet. Den har fått namnet Leviatan, efter ett havsvidunder från Gamla testamentets skräckkabinett. Grannlandet Libanon har protesterat mot den planerade israeliska utvinningen, med hänvisning till att fyndigheten sträcker sig in i landets ekonomiska zon. Problemet är att ingen officiell gräns existerar, eftersom länderna formellt befinner sig i krig sedan 1948.

Däremot har gasfyndigheterna lett till att grannarna Israel och det traditionellt pro-palestinska Cypern har funnit varandra, i en anda av gemensamma intressen. Den åtråvärda naturgasen finns även på den cypriotiska sidan av grannarnas ekonomiska mittlinje. Det har lett till turkiska maktdemonstrationer med inslag av klassisk kanonbåtsdiplomati, på den turkockuperade utbrytarrepubliken Nordcyperns vägnar.

Fotnot: Texten är publicerad i Tidskrift i Sjöväsendet nr 4 2015.