Kulturmötenas Melaka

I veckan berättade BBC om en räddningsaktion för att bevara det utrotningshotade kreolspråket kristang, som talas av en krympande skara portugisättlingar på Malackahalvön och i Singapore. Det fick mig att minnas ett besök i språkets födelseort Melaka en vårdag 2002, under m/s Superstar Geminis anlöp på stadens redd.

Malackasundets turkosa vatten glittrar i gryningsljuset. Utanför hamnstaden Melaka reser sig ett halvdussin småöar likt ädelstenar ur havet. Ankare fälls på redden.

Melaka ligger på sydvästra delen av den halvö som bär dess namn, invid det sund som bär samma namn. Den anrika, strategiskt belägna staden är ett sannskyldigt friluftsmuseum som berättar om sekler av kulturmöten. Den malajiska kulturens högborg har i tur och ordning utsatts för kinesisk, portugisisk, holländsk och brittisk påverkan. För att inte tala om den arabiska via islam, som nästan helt har utraderat hinduismen från Sydostasiens kulturella karta. Namnet har ibland härletts ur maha lanka, ”stor ö” på sanskrit, eller mulaqah, ”möte” på arabiska. Men som vi skall se finns det en mer rotfast uttydning.

Stadens gamla centrum på flodens södra strand bär syn för sägen, med en vidsträckt bebyggelse i holländarnas laxröda färg. Jag besöker deras Stadthuis anno 1650, som nu härbärgerar Historiska och Etnografiska Museet. I omgivningarna dominerar kinesiska skyltar, men där finns också en som lockar med ”Authentic Local Portugese Food”.

Bacalhau, por favor!

Jag hittar till Medan Portugis, det som återstår av en övervintrad portugisisk bosättning, ett par kilometer söderöver. Fortfarande lär där finnas äldre som helst talar papiá kristang, som är ett portugisisk-malajiskt blandspråk. Här finns krucifix och madonnastatyer, men på Ristoran de Lisbons innergård illustreras kulturernas mångfald av ett kinesiskt hustempel. Kristang (av portugisiska cristão, ”kristen”) är även namnet på portugisättlingarna själva, när de inte kallas gragok, “räkor”; ett öknamn som anspelar på deras traditionella näringsfång – räkfiske.

Österns handelscentrum Melaka låg strategiskt till längs den hägrande kryddtraden, med de vändande mosunvindarna som sjöfartens naturliga drivmedel. Portugiserna nådde dit 1509, inledningsvis med stora charmen påkopplad. Efter ett tag drog sultanen ändå åMelaka2t sig öronen, sedan han nåtts av nyheter om deras brutala erövring av Goa i Indien. De drevs ut ut Melaka – men återvände 1511 med uppemot 20 skepp och 1.200 man. Staden föll efter 40 dagars strid och förblev under portugisiskt styre ända till 1641.

Då drev deras holländska rivaler bort dem, med hjälp av sultanatet Johore som därigenom hoppades kunna befria Melaka. Men holländarnas kryddgiriga Vereenigde Oostindische Compagnie hade annat i kikaren och behöll makten i egna händer ända till 1795, då kolonin överläts till den brittiska konkurrenten East India Company. Detta stadfästes 1825, då britterna formellt bytte kolonin Bencoolen (Bengkulu) på Sumatras sydvästsida mot Melaka.

Det brittiskstyrda Malacca fick tillsammans med Penang och Singapore bilda kolonin Straits Settlements ända till 1946. Efter 435 år kunde staden och staten Melaka nu åter börja sköta sina egna affärer, inom det som skulle bli det fria Malaysia.

Förr täcktes Bertamflodens mynningsland av det väldoftande malajiska pappersbarkträdet, cajuput. Det latinska släktnamnet Melaleuca, ”svart-vit”, syftar på att stammen är svart medan grenar och blad är vita. Trädet är en myrtenväxt – av odödlighetens myrten, som associerar till gudinnorna Hathor, Astarte och Afrodite samt jungfru Maria. Det kallas även white tea tree eller swamp tea tree efter sin nära släkting i Australien, som ger naturläkemedlet tea tree oil.  Men på en kulle ovanför mynningen växte ett helt annat träd…

Det berättas hur staden grundades av exil-prinsen Parameswara (13441414), som kom från den malajiska kulturens vagga, hamnstaden Palembang vid floden Musi på sydöstra Sumatra. Folknamnet malaj lär kunna komma av orang malaju, ”kringströvande folk”. En annan tänkbar betydelse är ”bergsfolk”, av sanskritordet malai som betyder just berg.

Drygt ett halvt millennium efter Parameswara trotsade en ung sjöman rådande landgångsförbud och smög iland via en lastpråm just i Palembang, som då anlöptes av Ostasiatiska Kompaniets m/s Sabang. På kuppen fick han god aptit på malajiska legender och traditioner. Till exempel den om att prins Parameswara i rakt nedstigande led var ättling till Alexander den store, som på 300-talet f.Kr. trängde ända bort till Indien.

Prins Parameswara hade först tvingats retirera till ön Temasek, den tidens Singapore. Kring år 1400 var det dags att bryta upp igen. Han gick nu iland vid en flodmynning strax nordväst om Temasek; på sydvästra delen av det som forntidens västerländska geografer kallade Chersonesus Aurea, Gyllene halvön. Under en jakt sökte han vila i skuggan under ett ståtligt träd. Plötsligt såg han hur en dvärgmyskhjort drev ut en av jakthundarna i floden. Det lilla djurets mod gjorde ett djupt intryck på honom.

– Det här är en bra plats, här slår vi oss ned! bestämde han.

Parameswara frågade de på platsen bosatta orang laut, ”havsfolket”, efter trädets namn. Svaret blev melaka. Det fick bli den nya bosättningens namn.

Melaka – amalaka på sanskrit – är det heliga trädet Phyllanthus emblica, ”indiskt krusbär”. Trädet, som står törelväxterna nära, var i myten det allra första som spirade ur jorden. Det symboliserar sanningen och tillskrivs magiska egenskaper som universalmedel mot sjukdomar. Så är också extrakt från ett syskon inom släktet verksamt mot gulsot och anses även förebygga levercancer. En mera avlägsen släkting är det till Malackahalvöns gummiplantager massimporterade brasilianska parakautschukträdet.

Legenden bör ha utspelat sig på kullen Bukit Melaka, som i dag kallas Bukit St. Paul. Just där uppförde kapten Duarte Coelho 1521 votivkapellet Nossa Senhora do Oiteiro (”Vår Fru av Kullen”), av tacksamhet för en storm som mirakulöst räddade hans skepp undan ett fientligt angrepp på Sydkinesiska sjön. Här verkade även en mycket märklig man, som periodvis levde i Melaka.

Den välbärgade spansk-baskiske ädlingen Francisco Xavier valde fattigdomens väg. 1541 seglade han iväg mot Goa, som 35-årig missionär. Han tillbringade sina återstående år i Östern och blev dess oomstridde apostel.

Enligt legenden blåste det upp till full storm under en av hans sjöresor. Fader Francisco doppade sitt krucifix i havet, som genast stillades. Olyckligtvis råkade han tappa det i sjön. Nästa dag kravlade en krabba iland med krucifixet i sina klor, överlämnade det till Francisco och återvände sedan till det lugna havet. Krabbsläktet, som finns i Malackasundet, har sedan dess ett tydligt kors på skalet. Antagligen vägde detta under tungt då han helgonförklarades 1622. Francisco Xavier blev nu ytterligare ett i raden av sjömanskårens skyddshelgon.

Under sin livstid var han en ödmjuk och självuppoffrande man som vigde sitt liv åt de sjuka och fattiga och visade stor respekt för Österns kulturer. Han startade Malayas första skola just i Melaka. Men han kunde också vara naiv, som när han vände sig direkt till den portugisiske monarken João Manuel angående kolonialherrarnas grymhet och girighet: ”Gud har inte öppnat dessa fjärran länder åt Portugal för att berika statskassan utan för att utvidga Guds rike!” Drivkraften för Henrik Sjöfararens adepter var snarare aptiten på dyrbara kryddor samt ädla stenar och metaller.

1549 seglade Francisco Xavier vidare till Japan, där han för evigt skulle skriva in sig i historieböckerna. Under återfärden 1552 anlöptes ön Shangchuan utanför Pärlflodens mynning. Det blev den allra sista hamnen för honom – närmare sitt hägrande Kina än så kom han aldrig. Kroppen begravdes tillfälligt på Bukit St. Paul i Melaka, där han nu står staty, och senare permanent i Goa.

Holländarna omvandlade hans kära Nossa Senhora do Oiteiro till den reformerta kyrkan Sint-Paulus, innan de byggde nytt nedanför kullen. Britterna tog över och anlade 1849 Melakas fyr just intill ruinen av Sint-Paulus kerk.

En annan personlighet som förknippas med Melaka är Thomas Stamford Raffles. Här kan man verkligen tala om en son of a gun; Thomas mor födde honom ombord på ett skepp i västindiska farvatten där hans far förde befälet. Senare i livet kom han att verka inom East India Company och bodde periodvis i Melaka. Det är den historieintresserade Raffles’ förtjänst att den praktfulla Porta de Santiago, som ledde in till den gamla portugisiska befästningen A Famosa (”Den ryktbara”), och andra unika minnesmärken har bevarats till eftervärlden. Å andra sidan lade han 1819 grunden till Singapore, vars snabba framväxt skulle få Melaka att ohjälpligt råka i bakvatten. Hamnen slammade sakta men säkert igen.

Plötsligt faller ett störtregn över nejden, med tillhörande åska. Det upphör lika abrupt, efter en timma eller så. Sikten är nu obeskrivligt klar bort över berget Ofir några landmil inåt land, ost om Melaka.

Det lär ha varit på berget Ofirs sluttningar de allra första gummiträden planterades mot slutet av 1800-talet. Med dem kom det indiska bidraget till landets etniska mosaik, som arbetskraft på de brittiska kolonialherrarnas plantager. I dag utgör deras ättlingar, mestadels tamiler, åtta procent av Malaysias befolkning. De gradvis alltmer assimilerade tamilerna i Melaka kallas chitty.

Det 1.276 meter höga berget Ofir är centralt i de myter och legender som genomsyrar den malajiska kulturen. Namnet har uppenbarligen lånats från Bibelns hägrande hamn Ofir, som sjömansförfattaren John Masefield skaldar om i dikten Cargoes från 1923 (här i hemsnickrad översättning):

Nineves femroddarskepp från det fjärran Ofir

Ror i hamn under Palestinas sol

Med en last av elfenben

Samt apor och påfåglar

Sandelträ, ceder och sött vitt vin…

Var hamnen Ofir låg vet ingen med bestämdhet. De bibliska texterna handlar mest om guldet därifrån. Men kombinationen elfenben, påfåglar och sandelträ talar för trakterna kring dagens Indien. Berget Ofir vid Melaka var förr känt för rika guldfyndigheter. Inte för inte talade medeltidens kinesiska sjöfarare om Gyllene berget.

Det malajiska namnet är Gunong LeMelaka8dang, ”Berget på långt håll”. Hit flydde den fagra Puteri Gunong Ledang – berget Ofirs prinsessa – för att slippa gifta sig med sultan Mansur Shah. Innan dess hade hon försökt ställa helt ogenomförbara krav för att avvärja frieriet; exempelvis en bro av silver över djungeln mellan Melaka och berget och en av guld tillbaka därifrån. I folktron lever prinsessan än i dag på sitt berg. Det finns de som påstår sig ha mött henne sedan de gått vilse i sluttningarnas frodiga växtlighet, som anses vara världsunik.

Mansur Shah fanns i verkligheten. 1459-77 var han den sjätte härskaren över sultanatet Melaka, som hade grundats av prins Parameswara. Denne hade ändrat namn och titel till det muslimskt klingande sultan Iskandar Shah men lär ändå ha varit hinduismen trogen livet ut. Vid hans död 1414 tog sonen Megat Iskandar Shah över. Troligen konverterade han omgående till Islam.

I en annan legend gifte sig Ofirs prinsessa med Nakhoda Ragam, som var en ryktbar malajisk sjöman. Prinsessan satt och sydde ombord i hans skepp när han kärleksfullt började kittla henne. Hon ryckte till och råkade sticka sin älskade make så illa med nålen att han dog. Prinsessan var otröstlig och drog sig tillbaka till berget Ofir, för att aldrig mer närma sig en man. Skeppet drev redlöst omkring utanför Melaka tills det sjönk och förvandlades till ett halvdussin öar. Kabyssen blev Pulau Hanyut medan det älskande parets hytt blev Pulau Besar, för att nämna två av dem.

Om Pulau Besar – den största av Water Islands, som de kallas – finns fler legender. Ön har en form som har associerat till en havande kvinna. Så här var det. En vacker och godhjärtad prinsessa blev kär i en fiskare från Sumatra. Han seglade iväg men lovade att gifta sig med henne vid återkomsten. En våldsam storm bröt ut. Fiskarens båt kapsejsade och sjönk och han själv omkom i de rasande vågorna. Prinsessan väntade och väntade. Snart upptäckte hon att hon var gravid. I sin förtvivlan kastade hon sig i havet, och mirakulöst nog flöt hennes kropp till just den position där hennes älskade hade gått under. Därför har Pulau Besar fått sin form.

Strax efter att Parameswara hade grundat Melaka ankom storamiral Zheng Hes kinesiska flotta, på den första av hans sju enastående sjöexpeditioner. Muslimen Zheng He, som var och är Kinas främste sjöfarare någonsin, lät flottan ankra vid Pulau Besar. Sedan gammalt kallade kineserna platsen Wu-shu. Det lär syfta på öarna men skulle snarare kunna betyda ”fem träd”.

Sultanatet Melaka hade goda förbindelser med Mittens Rike, och kineserna har alltid utgjort ett betydande inslag där. Enligt traditionen beseglades vänskapsbanden då den kärlekskranke sultan Mansur Shah fick prinsessan Li Po som gemål. Hon lär ha fört med sig flera hundra tjänare och tjänarinnor till sitt nya hemland. Sultanen skänkte dem Bukit Cina, ”Kinakullen”, som nu drygt 500 år senare anses härbärgera världens största kinesiska gravplats utanför själva Kina.

Men när detta nämns träder döddansare ofelbart fram på scenen och hävdar att prinsessan aldrig har existerat. Får man verkligen göra så mot en god skröna?

Under 1800-talet kom en ny kinesisk invandrarvåg, nu som billig arbetskraft till tenngruvorna i norr. I dag utgör de strävsamma kinesernas ättlingar en välmående fjärdedel av landets befolkning och samtidigt dess ekonomiska ryggrad, fjärran från 1800-talets kuli-stämpel. Det stora flertalet har sina rötter i Kinas sydliga kustprovinser Guangdong och Fujian samt hos det utspridda ”vandringsfolket” hakka. En del av dem håller gradvis på att assimileras av sin malajiska omgivning och kallas då peranakan, som betyder just ”ättlingar”.

Till prinsessan Li Pos ära har den kinesiska kolonin anlagt en källa, som enligt tillgänglig källforskning aldrig någonsin har sinat. Källan sägs ha utomordentligt rent och gott vatten, vilket sätts i samband med att amiral Zheng He drack ur den på sin tid. Det anses att den som har druckit ur den kommer tillbaka till Melaka någon gång.

FOTNOT: Bilderna visar en del av den portugisiska stadsdelen, samt Österns apostel Francisco Xavier invid rester av S:t Paulus’ kyrka och Melakas fyr anno 1849.

Kommentarer

  • Anonymous

    Alltid lika trevligt att läsa Din blogg,hoppas på flera…

  • Bo Nilsson

    Du måste ha forskat väldigt mycket, dina berättelser är otroliga med alla detaljer.
    Tack för ännu en bra story.

  • Anonymous

    Jaha, nu hittade jag en intressant blogg efter dagens uppgift att Dalnäs fortsatt är en skribent av klass. Måste komma ihåg att titta in lite oftare för att se om jag kan kommentera nåt!

Artikeln är stängd för fler kommentarer

Få vårt nyhetsbrev!

 

Bli uppdaterad med de senaste sjöfartsnyheterna. Prenumerera på vårt nyhetsbrev.