Helgoland – Nordsjöns Gibraltar

Ön är som en fluglort på sjökortet – lika liten som Lilla Karlsö utanför Gotland. Storleken är blott 1 km². Ändå har Helgoland en nimbus som få ö-kollegor når upp till. Det har med geografiskt läge och historia att göra.

Helgoland5Nog har vi lite till mans betraktat ön på håll i siktigt väder – under ingång till Bremerhaven, Cuxhaven eller någon av de andra tyska nordsjöhamnarna. Helgoland reser sig strategiskt i sin splendid isolation där ute i Nordsjön; ungefär lika långt ut från floderna Jades, Wesers, Elbes och Eiders mynningar.

Cuxhaven längst ut i Elbemynningen var till och med maj 2016 hemmahamn för färjan Atlantis. Hon fick bli min avstamp för en tur ut till Helgoland. Fartygsnamnet var knappast någon tillfällighet. Nordsjöns frisiska arkipelag – dit Helgoland hör – förekommer i teorierna om den försvunna kontinenten.

Dit hör även ön Neuwerk och sandbanken Scharhörn, som snart siktas bortom en rekordlång vågbrytare om babord. De är något så märkligt som hamburgska utposter eller exklaver; belägna mycket långt från moderstaden, som breder ut sig en god bit uppströms Elbe. En orsak lär vara att Hamburg närt planer på att bygga en ytterhamn på Neuwerk.

Efter två timmars färd siktas den röda sandstensklippan där ute i havet. På den uppemot 60 meter höga högplatån – Oberland – står Helgolands fyr, som är ljusstarkast av alla tyska fyrar. Blinkskenet når 35 nautiska mil från lanterninen på 82 meters höjd över havet. Ursprungligen var byggnaden en luftvärnsinstallation i den nazityska marinens tjänst. Den lär ha varit den enda av högplatåns byggnader som stod emot de allierade bombkrevaderna i världskrigets slutskede. 1965 togs den i bruk som fyrtorn.

Helgoland1

Helgoland förvaltar ett rikt maritimt arv. Här har alltid funnits sjömän och fiskare. Redan vid mitten av 1600-talet föddes öns lotsväsende, och 1685 började man examinera lotsar. Här finns i dag den viktigaste stationen för Sjöräddningssällskapets tyska systerorganisation, DGzRS. Och på tvillingön Düne finns De Namnlösas Kyrkogård, med stoften efter dem som havet ändå tog och sedan spolade iland längs Helgolands stränder. Desto mer välkommet var det vrakgods som spolades iland och bidrog till öbornas utkomst.

På 1820-talet fick skeppstimmerman Jacob Siemens en lysande idé. Han grundade en allmän badinrättning på ön! På den tiden tog resan hit ut minst ett halvt dygn i öppna segelbåtar. 1834 sattes den första hjulångaren in, och fastlandstyskarna började strömma till. Ön smeks av Golfströmmen och har ett milt klimat. Den jod- och syrerika luften för med sig ett absolut minimum av pollen, och ön har ingen bensindriven privatbilism som förpestar atmosfären. Havsvattnet runt ön anses vara oerhört rent.

Helgoland2

Uppe på högplatån finns St. Nicolai-Kirche. Som namnet avslöjar är den helgad åt sjöfolkets främsta skyddshelgon. Inne i kyrkorummet finns några fina skeppsmodeller; däribland en av en skotsk fyrmastbark som strandade på öns sydsida 1899. Kyrkan byggdes så sent som 1959 men står på samma plats som föregångaren anno 1609, raserad i bombregnet den 18 april 1945. Dessförinnan stod där en ännu äldre kyrka från 1085, då medeltiden just hade löst av vikingatiden i dessa nordliga farvatten. Helgoland har varit kristet sedan år 700 eller däromkring. Då tog sig nämligen aposteln Willibrord hit ut.

Länge stod det och vägde mellan det gamla och det nya. Så även på Forsetesland, som ön kallades på den tiden. Här hade Odins sonson och Balders son Forsete sin boning Glitnir, som var byggd i ädlaste metall. Här stiftade han lagar och medlade framgångsrikt i tvister.

En gång krävde kejsar Karl den store att tolv frisiska män skulle läsa upp sina lagar för honom. Det kunde de inte. Som straff sattes de ut i en roderlös båt. En trettonde man uppenbarade sig då för dem och styrde båten med sin gyllene yxa. När de närmade sig land kastade han upp yxan i luften. Där den landade sprang en källa upp. Han lärde friserna de lagar de behövde känna till, varpå han försvann spårlöst. Utan ringaste tvivel var det hedersknyffeln Forsete som hade uppenbarat sig.

I en annan version var det tolv vise män som vandrade runt och antecknade lokala lagar, med syftet att sammanställa de klokaste till en helhet som skulle passa alla. Under en sjöresa råkade de ut för en våldsam storm. I sin nöd åkallade de Forsete – och upptäckte plötsligt att de var 13 man ombord! De anlände tryggt till en övergiven ö, där en källa sprang fram ur marken. Källan blev centrum för Forsete-kulten på ön, som kanske just därför fick namnet Helgoland (Hålilönj eller hillige Lun på öns nordfrisiska dialekt). Platsen var så helig att ingen strid eller blodsutgjutelse fick förekomma där. Dessutom måste vattnet ösas upp under total tystnad.

Jag hittar inte källan under mitt korta besök. Men någonstans på Helgoland bör den finnas. Det sägs att Willibrord döpte tre män i källans vatten och att han även dödade en ko. Därmed hade den hedniska kultplatsen vanhelgats. Den siste frisiske kungen Radbod, som tagit sin tillflykt till ön, kunde ha dödat honom för det tilltaget. Men lotten räddade Willibrord. En följeslagare straffades i hans ställe.

Sedan dess har ön sett åtskilliga främmande herrar komma och gå, men rätteligen är den det frisiska folkets arvedel. Det enda som märks av det i dag är en del tvåspråkiga skyltar, med text på både högtyska och nordfrisiska. Kanske behärskar uppemot hälften av dagens fasta befolkning på ca 1.400 själar frisiskan, som även undervisas i öns skola.

Om Helgolands egen grön-röd-vita flagga heter det: Green is det Lun, road is de Kant, witt is de Sun, deet is det Woapen van’t hillige Lun (”grönt är landet, röd är klippkanten, vit är sandstranden, det är Helgolands attribut”).

I flera sekler växlade makten över ön mellan den danska kungen, tyska stadsstater och självstyrande slesvigska hertigar. Kring år 1400 hade vitaliebrödernas ökände pirathövding Klaus Störtebecker gjort Helgoland till sin nya stödjepunkt, sedan han motats bort från jaktmarkerna runt Östersjön. Men det var bara ett mellanspel. Snart lät han sig luras in i ett bakhåll i Elbemynningen. 1402 blev han, mycket välförtjänt, ett huvud kortare på Hamburgs avrättningsplats.

Helgoland3

Napoleon inledde 1806 sin kontinentblockad mot England. Den ledde till ett enastående ekonomiskt uppsving på Helgoland, tack vare smugglingen. 1807 klev britterna iland och kastade ut öns danska herrar. 1814 annekterades ön formellt, varvid namnet fick den lätt avvikande stavningen Heligoland.

Här på ön skrev Hoffmann von Fallersleben år 1841 texten till det som senare skulle bli det enade Tysklands nationalsång; Deutschland, Deutschland über alles. Ironiskt nog skedde det i en brittisk kronkoloni!

30 år senare enades Tyskland, och 1890 ingicks ett viktigt avtal med britterna. Tyskarna fick Helgoland i utbyte mot öarna Zanzibar och Pemba samt ett område på det östafrikanska fastlandet. Ärkekolonialisten Henry M Stanley konstaterade skadeglatt:

– Tyskland har bytt ut en ny kostym mot en gammal byxknapp…

Från tyskt håll kom bittra kommentarer:

– Vi har bytt ut tre kungariken mot en badbalja i Nordsjön!

Men frisernas hillige Lun skulle visa sig vara en tillgång för den spirande stormakten Tyskland. Där uppfördes ”Nordsjöns Gibraltar”, och där lade rikets Kriegsmarine ut kursen för sin kommande slagstyrka.

I det brittisk-tyska avtalet ingick att Helgolands tullbefriade status skulle bestå, även under tyskt styre. Så är det än i dag! Helgoland är undantaget från EU:s skatte- och tullregler. Ön är ”utland” för fastlandstyskar, som vallfärdar hit för att köpa billiga varor.

Helgoland hade stor strategisk betydelse under båda världskrigen. Under det senaste fanns där en radaranläggning, som i britternas ögon var ett dödligt hot. Den 18 april 1945 genomfördes massiva bombräder över ön, vars bebyggelse lades i grus och aska. Strax därefter kom freden, och 1945-52 var britterna åter Helgolands ockupanter. Den 18 april 1947 firade de tvåårsdagen av bombräderna med att bokstavligen försöka spränga hela ön i luften med världshistoriens hittills kraftigaste icke-nukleära sprängladdning: 6.800 ton! Highly unsportsmanlike, indeed! Men lyckligtvis vakade Forsete över sitt och frisernas hillige Lun. Tilltaget misslyckades.

Sämre gick det för 15 sentida svenska vikingar och frisksportare i Ormen Friske. Destinerat till Rotterdam seglade det nybyggda drakskeppet den 22 juni 1950 in i en storm just vid Helgoland. Troligen avsåg svenskarna att söka lä vid ön, som genom historien stått till tjänst som nödhamn. Men detta råkade sammanfalla med att 3:e amerikanska flygdivisionen den dagen började öva bombfällning från 6.000 meters höjd över Helgoland. Antagligen träffades Ormen Friske, varpå hon snabbt förliste med man och allt.

En promenad runt hela högplatån tar inte mycket mer än en timma, bitvis i sällskap med fritt strövande får. Fågellivet är oerhört rikt längs de svindlande branta klippstupen. Jag ser havssulor och tordmular på nära håll och anar sillgrisslor och kryckjor – kanske även någon stormfågel!
Jätterauken Lange Anna reser sig 47 meter upp ur havet vid öns nordvästudde Nordhorn. Den har blivit Helgolands karakteristiska kännemärke. På öns frisiska dialekt kallas den Nadhuurn Stak, ”Nordhornsklippan”.

 

Helgoland4

Friserna ― tidvattnets folk

Danska Blåvandshuk brukade förr ge en försmak av Vinga. Det var i den avlägsna forntid då mobiltelefoner och satellitkommunikation ännu ej existerade. Någonstans där inne bland Sydjyllands klitter fanns Blåvandradio, som förmedlade VHF-samtal hem till billig nordisk taxa och lokalsamtalets hörbarhet. Man var halvt om halvt hemma.

Huk betyder ”haka”. Termen sägs komma från holländskan. Men antagligen fick vi den och myriader andra sjötermer från det frisiska språket, kanske via holländska eller lågtyska.

På Danmarkskartan associerar Blåvandshuk snarare till akterkastellet på den kutryggige Jyllandsgubben, som hukar sig i västanvindens riktning. Hakan är nordsidan av Limfjordens mynning i Kattegatt (där platsen råkar heta Hals). Ögonen är Frederikshavn, bakskallen är Hirtshals och kutryggen börjar vid Hanstholm och sträcker sig via Thyboron ned till Blåvandshäck, förlåt, -huk.

Här vid inloppet till Esbjerg reser sig Blåvands 117-åriga fyr 39 meter upp i de ofta förekommande stormvindarna. Horns rev strax utanför har av generationer sjömän kallats Djävulshornet för de många förlisningar som skett där.

Strax sydost om Blåvandshuk ligger Fanø. Ön är den allra nordligaste i pärlbandet av ett fyrtiotal frisiska öar, ursprungligen sandrevlar som skapats av ström och vind. Denna båge av landtungor från Esbjerg ned till Den Helder utgör gräns mellan Nordsjön och det vid ebb delvis torrlagda Vadehavet (Waadsee på västfrisiska och Waas eller di Heef på nordfrisiska). Dock är det oklart huruvida det någonsin har bott friser på de danska vadehavsöarna.

Nordsjön pumpar var tolfte timma in livgivande näringsämnen i Vadehavet, för att sedan dra sig tillbaka igen. Under tidens lopp har slammet bildat nya bördiga strandängar, marskland, som når högvattengränsen men måste vallas in för att inte Sjöberg skall återerövra dem när han härjar som värst.

Längs Vadehavets sandiga geest-marker livnär sig mängder av vadare och andra fåglar, samt en liten men stabil skara tvåbenta invånare som saknar vingar och därför ständigt måste vara på sin vakt mot havet. Vade är flat havsbotten och antagligen samma ord som vårt vad, i betydelsen ”vadställe”.

Talade svenskarna om Vadhavet, då de för några sekler sedan behärskade delar av kusten vid Helgolandsbukten? Den ena av frisernas två nationalsporter är för övrigt wadlopen, ”vadlöpning”, som går ut på att snabbast möjligt ta sig fram på den vid ebb blottlagda, gyttjiga havsbottnen. Den andra är fierljeppen, stavhopp över upp till tio meter breda kanaler – ursprungligen deras sätt att ta sig fram i det av vattenrännor sönderskurna marsklandet.

Bland Nordeuropas minoritetsfolk utan egen stat har de saltstänkta friserna en historisk särställning. Deras namn på sig lär ha med fruktbarhetens och kärlekens syskonpar Frö och Fröja att göra, och för att markera sin historiska samhörighet med Norden har somliga friser använt en flagga som består av ett blått kors inuti ett rött kors på gul botten (likadan som de finskättade ingermanlänningarnas flagga).

Dock är de ”tyska” frisernas vanligaste flagga en vågrät gul-röd-blå trikolor. De ”nederländska” friserna i provinsen Fryslan har sin egen flagga, som visar blåa och vita diagonala fält samt sju röda ”hjärtan” (som egentligen är pompeblêden, näckrosblad), symboliserande en tusen år gammal allians mellan sju områden i havsbandet, den så kallade ”frisiska friheten”.

Då hade de med växlande framgång värjt sig mot både romare, franker och vikingar. Romarna tillmätte dem så stor betydelse att de kallade Nordsjön Mare Frisicum, Frisernas hav. Friserna var handelsmän, i äldre tid med slavar och tyger som främsta produkter.

De var också sjöfarare, både fiskare och kofferdister. Ön Flylan (Vlieland på nederländska) var på 1700-talet centrum för Nederländernas valfångstflotta. Där finns typiskt nog en enda by kvar, Ostr-Flylan. Westr-Flylan sveptes ut i havet under valfångstepoken.

Omkring 300.000 friser lär tala sitt anrika språk; det stora flertalet i provinsen Fryslan (Friesland på nederländska), nord och nordost om Nederländernas historiska kärnområde Holland. Ofta sker det i hollandiserad tappning, med många låneord från majoritetsspråket. Därtill talas en s.k. stedfrysk, ”stadsfrisiska”, exempelvis i provinshuvudstaden Ljouwert (Leeuwarden på nederländska). Men det är egentligen en ”friserad” nederländska.

Två av 1900-talets mest berömda friser var kvinnor. Margaretha Zelle lämnade Ljouwert för att bli dansös. Hon blev framgångsrik både som artist och spion, tills hon greps och avrättades 1917. Hon hade då länge burit artistnamnet Mata Hari (malajiska för ”Dagens öga”, det vill säga solen). Den andra är Sjoukje Dijkstra, det vill säga det ur-frisiska namnet Dykstra, som för ett halvsekel sedan var världens främsta konståkerska på skridsko.

På skriven nederländska byter vokalen ”y” utseende till ”ij”; därav stor ”andrabokstav” i namn som IJmuiden, IJssel och så vidare.

Fotnot: Uppdaterade versioner av texter som varit publicerade i Utkik nr 2 2006 respektive nr 2 2000.”

Kommentarer

  • Julian Dörmann

    Kul läsning! Mycket jag inte visste, fast jag har vistats i trakterna ganska mycket för många år sen.

  • Anonymous

    Som alltid, fascinerande! Torbjörn kan.

  • Henrik Lundin

    Mycket intressant läsning – tack för bra text!

  • Pieter Sprangers

    Läst med stor förnöjelse! Väl bearbetat och synnerligen välskrivet. well done Torbjörn.

  • StaffanS

    TACK Torbjörn. Ser fram emot fler platsbeskrivningar….

  • Nina Agerberg

    vackert och lärorikt

  • Ingemar Olsson

    Åh spännande, vill resa dit. Tack, inspirerande och fascinerande.

Artikeln är stängd för fler kommentarer