Hej på dej, Marseille!

Monsieur Mistral har inte vaknat på alldeles fel sida. Han pustar bara så där lite lagom, juste ce qu’il faut – men tillräckligt för att få Air France-planet att slingra till i lufthavet inför landning på Aéroport Marseille-Provençe. Det blir mitt tredje besök i Marseille, och det allra första per flyg.

Mistral – den mästrande MMarseille 1agistralis – är nordvästvinden som ursinnigt drar fram genom Rhônedalen, när han är på det humöret. Den fruktade fallvinden blir också allt kyligare längs sin nedåtsluttande färdväg.

Mistrau är det lätt avvikande namnet på provençalska, som är en dialekt av det sydfranska språket occitan. Detta självständiga kulturspråk – som står närmare katalanskan än franskan – lär i dag föra en tynande tillvaro. Occitanska är modersmål för en krympande skara landsortsbor, medan den i sekler favoriserade franskan nog har tagit över helt i städerna.

Kärt barn har många namn. En extra kall Mistral kan kallas Cisampo, och en särskilt vindstark sådan Aurasso. Vinden kallas även Mango-fango, ”lerätaren”, eftersom den kan skada odlingsmark under sin vilda framfart.

Februarisolen gassar generöst. Vädret skulle motsvara svensk senvår, om det inte vore för att fyrverkeriet av blomsterprakt ännu låter vänta på sig. Solskenet är en av Provençes stora tillgångar, och herr Mistral håller den tryckande hettan på avstånd. Dessutom bistår han med att rensa luften, vilket ger dagern en särskild lyster. Detta matchas perfekt av Medelhavets rogivande vatten, som skiftar i koboltblått och turkosgrönt. Därtill kommer bebyggelsens skyltar, markiser och annan utsmycknad i lätta, sensuellt glada penseldrag som sällan går över gränsen till det pråliga. Det är inte svårt att förstå varför konstnärer vallfärdar hit.

Det gjorde även grekiska sjömän, redan för 2.600 år sedan. De kom från Fokaia i Mindre Asien, västra Anatolien på dagens turkiska karta. Syftet var att ta för sig av handeln med Centraleuropa längs floden Rhodanus (dagens Rhône, på provençalska Ròse). Grekerna grundade även handelsstationer som Antipolis (Antibes) och Nicaea (Niçe).

En av deras ättlingar skulle nå odödlig berömmelse. På 300-talet f.Kr. tog sig upptäcktsresanden Phyteas av Massalia ut i gattet mellan Herakles’ stoder, det vi numera kallar Gibraltarsund. Han seglade nordvart, rundade ön Britannien och tog sig förmodligen ända upp till Skandinaviens kustland, som han kallade Thule. Det blev nog ett intressant kulturmöte med våra simpla förfäder, som just då  hankade sig fram i sin järnålder.

Phyteas’ tillnamn vittnar om mitt resmål. De grekiska nybyggarna hade döpt sin bosättning till Massalia, vilket romarna långt senare förvanskade till Massilia. Sedan var steget inte långt till provençalernas Marselha och de fransktalandes Marseille. Inte för inte är Marseille det franska territoriets i särklass äldsta stad, och sannolikt en av världens äldsta handelshamnar.

Grekerna hade slagit sig ned vid den djupa, rektangulära naturhamn som i dag kallas Vieux-Port (på provençalska Pòrt Vièlh). Gamla hamnen är egentligen den inre delen av Lacidon, ett av de för denna kuststräcka typiska, fjordliknande inlopp som kallas calanques. På en höjd som övervakar hamnen anlades en helgedom tillägnad gudinnan Artemis.

Antagligen stod gudinnan på den kring 150 meter höga La Garde-kullen, omedelbart sydost om hamnens inlopp. Där har hon fått en värdig avlösare som beskyddarinna över staden och dess sjöfart.

På 1210-talet byggde eremitmunken Peter ett kapell på höjden, tillägnat Notre Dame de la Garde – i fri översättning Vår Beskyddande Jungfru Maria. 1864, 650 år senare, invigdes på samma plats en basilika med tillhörande förgylld staty av Den Heliga Modern och Jesusbarnet ytterligare ett sextiotal meter upp i skyn. Alltsedan dess välsignar hon hamnen samt alla ankommande och avseglande fartyg med besättning och passagerare.

Jag hinner inte dit upp under min fransyska visit, men det har berättats för mig att basilikan innehåller mängder av minnestavlor, fartygsporträtt, votivskepp och andra gåvor från tacksamma sjöfarare. Under sitt smeknamn Mater Cara har jungfru Maria i åtskilliga sekler uppfattats som högligen närvarande till sjöss, till skydd för utsatta och nödställda sjöfarare.

Ända sedan 1600-talet har dessutom skyddet utåt kompletterats med hamninloppets Fort Saint-Nicolas, uppkallat efter ännu ett maritimt skyddshelgon, och Fort Saint-Jean.

Både skyddshelgonen och den världsliga makten missade Grand Saint-Antoine när hon den 25 maj 1720 återkom till hemmahamnen, från levantinska Tripoli via Livorno. Med ombord fanns en försåtligt smygande fripassagerare: Yersinia pestis. Samma smitta hade några sekler tidigare orsakat digerdöden, även då med Marseille som inkörsport.

Det var en bedrövlig historia. Ett tiotal ombordvarande hade dött under resan, men Livorno utfärdade ändå ett rent sundhetspass. Vid skeppets ankomst till Marseille sägs faran ha tystats ned uppifrån maktens korridorer, av hänsyn till den hägrande lasten. Följden blev en fruktansvärd epidemi, som snart spred sig över hela Provençe. Facit: 100.000 döda, varav minst en tredjedel i själva Marseille.

Befälhavaren Jean-Baptiste Chataud lär ha larmat såväl redare som ansvarig myndighet, men skulden föll ändå på honom själv. Straffet blev gruvligt: Uppemot tre år i det helvete strax utanför hamninloppet som, tack vare Alexandre Dumas och hans roman Greven av Monte Christo, har blivit en av Marseilles verkliga turistmagneter. Château d’If byggdes på 1500-talet till hamnens försvar mot pirater och andra angripare, men togs snart i bruk som tukthus för dem som av ett eller annat skäl hamnat i onåd.

Under 1800-talets andra hMarseille 3älft hade Gamla hamnen blivit en alltför trång kostym. Det franska kolonialväldet svällde över alla bräddar. 1869 invigdes Suezkanalen, och Marseille blev den naturliga knutpunkten för transporter av varor och människor mellan moderlandet och kolonierna. Nya hamnbassänger anlades.

Myriader av sjömän gick iland och roade sig. Längst in i Gamla hamnen börjar den förr ökända glädjegatan Canebière, som i dag verkar ha ett högst respektabelt affärsutbud. Namnet är en avledning av cannabis, men det har inget med gatans beryktade lastbarhet från den tiden att göra utan syftar på odlad hampa som råvara till stadens segelmakerier och repslagerier. Engelskspråkiga sjömansgäster lär ha associerat gatunamnet till can of beer, ”ölburk”…

I början av Canebière ligger Handelskammaren. När den grundades 1599 hade Marseille varit del av det franska riket i drygt 100 år. Men det var en bångstyrig del, och Handelskammaren hade länge karaktär av Marseilles egen regering
 – exempelvis med egna diplomatiska sändebud i Orientens hamnar.

Hamnen är den största och viktigaste i Frankrike, så även runt Medelhavet, och den andra eller tredje i Europa som helhet. Det franska kolonialväldet har krympt ihop till ett antal väl utspridda flugskitar på världskartan, men Marseilles ekonomiska liv domineras oförändrat av sjöfarten. Man kallar sig gärna Europort Sud, Medelhavets Europort.

Befolkningens etniska sammansättning är ett arv från rollen som port mot världen. De som har helfransk bakgrund uppskattas till en fjärdedel av befolkningen. Lika många har nordafrikanska rötter; åtskilliga – som fotbollsstjärnan Zinedine Zidane – med berbiskt snarare än arabiskt ursprung. Störst av alla är den italienskättade gruppen, drygt en tredjedel totalt. Hundratusentals armenier och judar har i Marseille fått en fristad i förskingringen. Därtill kommer människor från en mängd frankofoniska länder och öar i Asien, Afrika, Karibien och Oceanien.

En koppling till Sverige finns genom Désirée, som var dotter till ett förmöget sidenhandlarpar i Marseille. Så småningom blev hon hustru till Jean Baptiste Bernadotte, som skulle bli vår kung Karl XIV Johan. Den blivande drottningen anlände till Helsingborg 1810. Torka och missväxt rådde, och enligt skrönan hojtade bönderna på bred skånska ”Vi vill ha regn!”. Besvärjelsen uppfattades som Vive la Reine! (”Leve Drottningen!”) på klingande franska. Det föll i god jord och lär ha behagat Désirée, som aldrig lyckades lära sig något annat språk.

På ålderns höst ville Désirée återse sitt kära Frankrike. Men hon var livrädd för havet. Inför överfarten från Karlskrona frågade hon en sjöman om det stormade ute på Östersjön. Det gjorde det inte, men sjömannen svarade med de enda franska ord han kunde: Oui, Madame!  Därmed blev hon kvar i det karga landet i nord.

Hennes man kungen var egentligen republikan, med ”Frihet, Jämlikhet, Broderskap” tatuerat på kroppen. Dessutom kom han till Höga Nord redan 1808, i syfte att på dansk sida kriga mot det land vars kronprins han blev två år senare. Antagligen kunde Jean Baptiste Marseljäsen som ett rinnande vatten. Den republikanska kampvisan föddes egentligen i Strasbourg, som Rhenarméns upproriska hymn. Men sedan 600 upprorsmän från Marseille revolutionsåret 1782 tågat mot Paris, ivrigt sjungande den om och om igen, fick den namnet Le Marseillaise.

Marseille har fått sina rejäla smällar. En inträffade i andra världskrigets slutskede, då tyska ockupationstrupper systematiskt förstörde hamnen och sänkte hundratals fartyg. Ett annat hårt slag var Suezkanalens stängning 1967-75.

Staden reser sig alltid, och runt Gamla hamnen kan ingenting siktas som minner om tidigare vedermödor. Skonerten Le Marseillois njuter sitt otium som flytande restaurang, och runt omkring henne guppar oräkneliga fritidsbåtar av alla de sorter. Ett fåtal fiske- och utflyktsbåtar får representera nyttosjöfarten, som i övrigt har flyttat till de nyare dockorna norröver.

Dessa skyddas av den sju kilometer långa vågbrytaren mot havet, Digue du Large alias La Grande Jetée. Den murförsedda piren anlades i mitten av 1800-talet. I sydändan – vid inloppet till hamnbassängen Jolette – reser sig den numera pensionerade fyren Phare Sainte-Marie, vars namn bekräftas av en nisch högst upp, där jungfru Maria ännu en gång uppenbarar sig med Jesusbarnet…

Air France-planet lyfter från Marseille-Provençe och flyger rakt västerut, för att sedan ta av åt nordnordväst. För oss med fönsterplats ger det en praktfull von oben-vy över Rhône-mynningen och dess förtrollade delta, marsklandet Camargue – de svarta tjurarnas, de vita hästarnas och de skära flamingofåglaMarseille 2rnas mångomsjungna plätt.

Dit vallfärdar många av Europas romer den 31 maj varje år, för att natten igenom fira sitt helgon Sara med sång och dans. I kustbyn Saintes-Maries-de-la-Mer långt där nere finns hennes relikskrin, i en kyrka som det tog tusentals år att fullborda eftersom havets makter satte sig emot bygget.

Varför pluralformen ”Santa Mariorna”? Legenden vet att jungfru Marias halvsystrar Maria Jacobé, Maria Magdalena och Maria Salomé samt tjänarinnan Sara ligger begravda just här.

Rhône alias Ròse har sin källa drygt 80 landmil uppströms; i Schweiz, där floden kallas Rotten. Källan finns i en glaciär nära den isolerade Haslidalen, vars befolkning tros vara ättlingar till skandinaviska invandrare under folkvandringstid.

En båtresa längs floden kan gå fortare än kvickt och ta en ända med förskräckelse för den oerfarne flodfararen. Rhône är ökänd för sina starka strömmar.

Le sillon rhodanien, ”Den rhonska fåran”, har Genèvesjön (Lac Léman) som en utbuktning längs vägen. Den är segelbar från Lyon, där kollegan Saône ansluter sig. Vid det provençalska Avignon, som  på 1300-talet var ett påvligt ”exil-Rom”, ansluter sig den vilda Durance till fåran. Jag hittar en handskriven anteckning från mitt senaste besök, troligen i hemsnickrad översättning från franska:

Parlamentet, Mistral och Durance

Det är plågorna tre i Provençe

Behagfulla Marseille har beskrivits som en lättfotad putain, skamlöst tillgänglig för alla och envar.

Jag älskar henne!

Fotnot: Besöket gjordes 2007, och en tidigare version publicerades i Utkik nr 1 det året. Texten är tänkt att ingå i ett bredare sammanhang med mina strandhugg längs Medelhavets stränder, från Gibraltar och Ceuta i väst till Beirut och Haifa i ost.


Lämna en kommentar på "Hej på dej, Marseille!"