Håll tummarna för kärleksgudinnans ö!

Afrodites ö

Sommaren 1964 låg Svenska Orient Liniens m/s Vikingland i Famagusta, som på den tiden var en sjudande hamnstad på östra Cypern.

Ett besättningsgäng var på väg tillbaka till sitt fartyg efter en glad afton iland. Inne i hamnområdet passerade en åsnedriven lastkärra i vår riktning. Spontant bjöd vi oss själva på lift och hoppade upp på flaket, utan att fråga föraren om lov. En skeppskamrat missade hoppet och råkade få sin fot lätt skadad under ett av hjulen. Därmed blev vi ‒ och framför allt den turkcypriotiske åsneföraren ‒ ett ärende för hamnpolisen, som råkade bevittna händelsen.

Under förhören som följde gjorde de grekcypriotiska poliserna allt för att sätta dit föraren, trots att vi åter och åter igen bedyrade att han var helt oskyldig. Oss hade de uppenbarligen inget att invända emot. Snart kunde vi fortsätta vandringen mot fartyget, en av oss med haltande gång.

Jag befarar att händelsen var talande för den tidens relation mellan den grekisktalande majoriteten och den turkisktalande minoriteten på kärleksgudinnan Afrodites ö.

Vi var lyckligt ovetande om de svåra oroligheter som hade pågått sedan juletid året innan, då två turkcyprioter dödades. Incidenten ledde till att ytterligare uppemot 400 turkcyprioter och hälften så många grekcyprioter bragtes om livet. Ett hundratal turkcypriotiska eller blandade byar ödelades, och uppemot 30.000 turkcyprioter blev internflyktingar i sitt eget land.

Om detta visste vi sjömän intet. Men vi lade märke till att Famagustas turkcyprioter bodde i en sluten enklav, som jag vill minnas kallades kasbah.

Ön hade blivit en självständig republik 1960, efter drygt 300 år av ottomanskt och knappt ett sekel av brittiskt styre. Vi tillfälliga besökare anade inte hur explosivt läget var i den unga republiken. Starka grekcypriotiska krafter strävade efter enosis, förening med det kulturella moderlandet Grekland.

Samtidigt som vi var där 1964 hade Turkiet långt framskridna planer på att invadera ön, för att skydda turkcyprioterna. USA:s dåvarande president Lyndon Johnson lyckades avvärja planerna.

I samband med självständigheten 1960 hade det slutits fördrag som gav Turkiet, Grekland och Storbritannien status av garantimakter, med rätt att ingripa på ön om lag och ordning skulle hotas.

En ny förevändning för Turkiet kom i stället tio år senare. 1974 genomförde den då styrande grekiska militärjuntans soldater och dess sympatisörer på ön en kupp, i syfte att genomföra enosis. Det skulle visa sig vara ett historiskt praktsjälvmål med långtgående konsekvenser. Med hänvisning till sin roll som garantimakt genomförde Turkiet en massiv militär invasion, som i turkiskt språkbruk kallas "fredsoperationen". Det är en tolkning som inte delas av FN och det internationella samfundet.

Sedan dess ockuperar Turkiet landets norra och östra delar, ungefär en tredjedel av öns yta. Det sker under namnet Turkiska Republiken Nordcypern (TRNC), en statsbildning som endast erkänns av Turkiet. 180.000 grekcyprioter fördrevs från hus och hem i nord, medan omkring 50.000 turkcyprioter från öns södra delar flyttade in där. Dessutom beräknas 40.000 fastlandsturkar ha migrerat till TRNC; många av dem för att ta över bostäder som ägdes av fördrivna grekcyprioter. Grekcyprioterna betraktar dem som illegala bosättare.

Invasionen 1974 fick den vällovliga konsekvensen att militärjuntan i Atén, som hade styrt Grekland med järnhand sedan 1967, föll ihop som ett korthus. Det gjorde även juntans marionett, den grekcypriotiska kuppregimen på den därefter delade ön.

Förhandlingar om en återförening har sedan dess genomförts ett antal gånger, utan resultat. Närmast en överenskommelse kom man 2004, då den så kallade Annan-planen ‒ uppkallad efter FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan ‒ presenterades. Den gick i korthet ut på att bilda ett federalt Cypern, bestående av två autonoma enheter. Vid den följande folkomröstningen den 24 april röstade 65 procent av turkcyprioterna för planen, medan tre fjärdedelar av grekcyprioterna röstade emot. Därmed föll den. Ändå släpptes de trilskande grekcyprioterna den 1 maj samma år in i värmen som fullvärdiga EU-medborgare. Det hade nog varit klokt att i stället hålla dem på halster tills ön var återförenad.

Den nu pågående förhandlingsomgången har pågått sedan maj 2015; under överinseende FN:s gränslöst tålmodige medlare, Norges förre utrikesminister Espen Barth Eide. Förutsättningarna förefaller vara bättre än någonsin. Republiken Cyperns president Nikos Anastasiades och TRNC:s president Mustafa Akinci är båda i 70-årsåldern, och båda kommer från hamnstaden Limassol i sydväst. Personkemin dem emellan förefaller vara mycket god, och förmodligen kan de dessutom konversera på varandras språk. Åtminstone lär Akinci tala närmast flytande grekiska. Dessutom är han knappast en osjälvständig nickedocka som fjärrstyrs från Ankara.

Ändå har man gång efter annan hamnat i en återvändsgränd, beroende på konfliktens komplexitet. Många enskilda tvistefrön har dock lösts. I helgen var de cypriotiska ledarna kallade till FN:s generalsekreterare Antonio Guterres i New York för att lösa upp de återstående knutarna. Man lyckades komma överens om ännu en konferens i Genève. Men Anastasiades vill inleda konferensen med den kniviga frågan om säkerhetsgarantier på den delade ön och först därefter gå in på övriga olösta frågor, medan Akinci avvisar sådana förhandsvillkor.

Stötestenar saknas således inte. Grekcyprioterna vill att de uppskattningsvis 35.000 turkiska soldaterna på Nordcypern skall ersättas av en internationell polisstyrka. Turkiet säger blankt nej, och turkcyprioterna vill ha kvar dem för sin säkerhet. Här gäller det att finna en formel som alla parter kan leva med. Kanske genom att ge en begränsad turkisk och en motsvarande grekisk truppstyrka FN-mandat?

Vidare måste gränserna mellan den tilltänkta federationens båda enheter ritas om, med nödvändighet till den grekcypriotiska majoritetens fördel. De stora dragen har man gissningsvis redan kommit överens om. Vidare är den federala maktdelningen en nöt att knäcka.

Ytterligare en komplikation är de gasfyndigheter som har påträffats inom den exklusiva ekonomiska havszon (EEZ) i syd som Republiken Cypern behärskar. Turkiet erkänner varken republiken som stat eller dess EEZ och står dessutom utanför FN:s havsrättskonvention UNCLOS. Periodvis har Turkiet ägnat sig åt klassisk kanonbåtsdiplomati mot gas- och oljeprospekteringen och gjort provocerande intrång i cypriotiska vatten. I april hotade landet rentav med krig om en planerad gasutvinning i block 6 sydväst om ön påbörjas. Turkiet hävdar att blocket delvis ligger på turkisk kontinentalsockel.

Samtidigt borde gasfyndigheterna vara ett lockbete för turkcyprioterna; en källa till ökat välstånd för hela öns befolkning ‒ ifall man kommer överens om en återförening.

En salomonisk lösning av tvisten på kärleksgudinnans ö skulle rentav kunna bli en förebild och inspirationskälla för grannen i sydost: Det heliga landet, de siamesiska tvillingarna Israel och Palestina.

Men det börjar brinna i knutarna. I februari 2018 stundar presidentval i Republiken Cypern. Om ingen lösning har nåtts innan dess, och en mera hårdför kraft intar presidentpalatset, är det fara värt att öns delning blir bestående för all framtid.

För min del blev det fler anlöp på Afrodites ö, men då var det Limassol som gällde. Hamnen ligger i sydväst; alldeles intill Akrotiri, som är det ena av britternas två suveräna basområden på ön ‒ en bestående rest av det brittiska kolonialstyret över hela ön. Basområdena räknas till kategorin British overseas territories.

Mitt senaste besök i juni 2010 var mycket kortvarigt. Den svenska försvarsmaktens chartrade plan mellanlandade på vad som sades vara Larnacas internationella flygplats, på väg till Salalah i Oman med avlösande sjömän till HMS Carlskrona. Men jag gissar att den ödsliga flygplatsen i själva verket var grannen Kingsfield Airfield i det andra av britternas suveräna basområden: Dhekelia, omedelbart ost om Larnaca.

Sjöfarten är en av Cyperns stora näringar. Ön härbärgerar ett av de större bekvämlighetsregistren. Enligt Wikipedias List of flags of convenience (senast uppdaterad i maj 2017) består registret av 838 fartyg, därav fem svenskägda. Först när en fredsuppgörelse har nåtts kan fartygen anlöpa turkiska hamnar, där de i dag är portförbjudna. Men då kommer det enade Cyperns flagg att ha ett helt nytt utseende.

Öns befolkning består av ungefär 800.000 grekcyprioter och 220.000 turkcyprioter. För deras skull håller jag tummarna för en lyckosam lösning som återförenar kärleksgudinnans ö. Därmed skulle också Famagusta, som har varit en avstängd spökstad sedan invasionen 1974, kunna öppnas igen. Och den norska Nobelkommittén skulle få solklara kandidater till fredspriset.

 

Landkänning: Kap Andreas

Karpasshalvön på nordöstra Cypern kan liknas vid ett gigantiskt pekfinger, riktat mot den turkisk-syriska gränsen på det levantinska fastlandet. Från Kap Andreas på halvöns yttersta spets är det närmare till den syriska hamnstaden Lattakia än till den splittrade önationens delade huvudstad Nikosia.

Udden är uppkallad efter Sankt Andreas, som var en av Jesu apostlar. Enligt en lokal legend kom ett skepp med Andreas ombord ut kurs och gick på grund just här. Andreas stötte sin stav mot klippan. Fram ur klippan vällde då heligt vatten, som gav den förblindade kaptenen synen åter.

Tusen år tidigare hade den egyptiske prästen Wenamuns skepp också blåst ur kurs och gått på grund vid det som då kallades Alashiya. I en bevarad papyrusskrift berättas att han angreps av en uppretad mobb men räddades av en prinsessa vid namn Hatbi.

Just utanför udden ligger de obebodda Kleidesöarna. På den största av dem reser sig Kap Andreas tio meter höga fyr, med lyshöjden 20 meter. Den bör ha kunnat siktas under resorna mellan Mersin och Haifa med Svenska Orient Liniens fartyg.

Udden ingår i den del av norra Cypern som Turkiet ockuperade 1974. På turkiska kallas den Zafer burnu, "Segerudden". Det syftar emellertid inte på den nutida ockupationen utan på Osmanska rikets erövring av hela ön 1570-71.

Den lärde romaren Plinius ‒ som verkade under vårt första århundrade ‒ kallade udden Dinaretum, som bör ha med något gudomligt att göra. Förmodligen var det även den tidens sjöfarares namn på udden. Den något senare grekiske astronomen Ptolemaios lär för sin del ha givit den och halvön det målande namnet "Oxsvansen".

Här någonstans föddes kärleksgudinnan Afrodite ur havets skum, förd iland på ett musselskal av västanvinden Zefyros. Hon vördades av sjömännen som havets härskarinna. Udden längst i nordost var en framträdande kultplats. Där lär hon även ha kallats Akraia, "bergets härskarinna".

På Afrodites tid kallades udden Sarpedon. Här i trakten grundade Cyperns feniciske kung Pygmalion orten Karpasia. Han var även skulptör. När han skapade en kvinnofigur bar det sig inte bättre än att han blev kär i henne. Därför blåste Afrodite liv i statyn, varpå kungen fick utlopp för sin åtrå. På detta grundar sig George Bernhard Shaws komedi Pygmalion och musikalen My fair lady.

Klostret Apostolos Andreas helt nära udden kan ses som en sentida avlösare till Afrodites tempel. En föregångare fanns redan på 1100-talet, men den äldsta av dagens byggnader är från 1400-talet.

Efter den turkiska invasionen 1974 påstås delar av klostret periodvis ha använts som ladugård eller stall, varvid värdefulla väggmålningar förstördes. Grekcyprioterna försökte förgäves få tillträde till klostret för att påbörja en restaurering. Först sedan de vände sig direkt till den turkiske presidenten Abdullah Gül 2010 började det hända saker. Därefter har goda grek- och turkcypriotiska krafter samarbetat för att restaurera detta cypriotiska kulturarv.

Någon mil från udden och klostret ligger småstaden Rizokarpaso, som dagens turkiska befolkningsmajoritet kallar Dipkarpaz. Orten är unik i det ockuperade Nordcypern, eftersom där fortfarande finns några hundra grekcypriotiska invånare. De kunde helt enkelt inte ta sig därifrån 1974.

Somliga tror att namnet Cypern har myntats till följd av öns kopparfyndigheter. I själva verket är det tvärtom. Metallen koppar fick sitt namn av aes Cyprium, som betyder malm från Cypern. Snarare kan ön ha fått sitt namn av den äkta cypressen, som är mycket vanlig på ön. På grekiska heter den kypárissos, medan ön heter Kypros. Namnet har också tillskrivits hennabusken Lawsonia, obekant varför.

Vikingarna, som på sin tid tog sig ända till Medelhavet, kallade ön Kipr. På dagens isländska heter den fortfarande Kýpur.

Det allra äldsta kända namnet är nog det gammaltestamentliga Kittim. Profeten Bileam siar i 4 Mosebok 24:23-24: "Öarnas folk skall samlas i norr, skepp från kitteernas kuster..."


Lämna en kommentar på "Håll tummarna för kärleksgudinnans ö!"

  • Anonym Svara

    ”Ändå släpptes de trilskande grekcyprioterna den 1 maj samma år in i värmen som fullvärdiga EU-medborgare. Det hade nog varit klokt att i stället hålla dem på halster tills ön var återförenad.”
    Hade nog varit lämpligt för hela Grekland.

  • Henrik H. Svara

    Intressant och kul lasning, speciellt eftersom jag ar bosatt pa on sedan nagra ar tillbaka.