Gäckande dansk sjöman på söderhavsö

Antagligen spanade besättningen nyfiket när Fukokuju Maru angjorde öarna våren 1675. Fem år tidigare hade ett skepp i inre fart kommit ur kurs och råkat hamna just där. Besättningen lyckades segla hem och kunde rapportera om öarna. Fukokuju Marus uppdrag var att kartlägga och närmare undersöka dem. Troligen var det nu de fick sitt första japanska namn: Tatsumi munin-tō, ”De obebodda öarna i sydost”. Munin, ”utan folk”, förvanskades snart till de västerländska sjöfararnas och kartografernas seglivade namn på ögruppen: Bonin Islands. De ligger ungefär hundra landmil syd om Tokyobukten, halvvägs till Marianerna.

Japan var stängt mot yttervärlden och längre sjöresor var rena undantagsfall. Kanske saknade sjömännen sina närstående under expeditionen och gav därför öarna namn efter familjemedlemmar och nära släktingar. Namnen på de närmaste öarna betyder i tur och ordning Barnbarnsön, Lillebrors ö, Storebrors ö och Fars ö.

Närstående kvinnor fick sin beskärda del. Den näst största ön heter Hahajima, Mors ö. Tillsammans med ett knippe mindre grannöar med namn efter andra kvinnliga släktingar utgör den ögruppens sydliga del. Tidigare brukade den kallas Coffin Island efter amerikanske skepparen James Coffin på brittiska valfångaren Transit, som återupptäckte ön 1824. (Jag gissar att Coffin, som betyder likkista, var hans ”artistnamn”.) Själv lanserade han namnet Fisher’s Island, efter en av uppdragsgivarna i Bristol.

Ytan på huvudön Chichijima, Fars ö, är 24 km². Det motsvarar ungefär Öckerö kommun eller fyra Gibraltar. Det är en tredjedel av hela ögruppens yta.

Ett halvsekel efter Fukujoku Marus strandhugg hävdade en rōnin, herrelös samuraj, att hans förfader Sadayori Ogasawara minsann hade upptäckt öarna redan hösten 1593. Han stämplades som bluffmakare och förfadern ansågs vara ett rent påhitt. Men sedan dess har historien omvärderats, möjligen för att främja Japans nationalistiska strävanden. Sedan slutet av 1700-talet finns Ogasawara dokumenterat som namn på ögruppen. I byn Ōgiura på Chichijimas mellersta del finns en liten shintohelgedom som helgats åt Sadayori Ogasawara.

Först på positionen var Ogasawara ändå inte, om han nu verkligen var där. Ett halvsekel tidigare, 1543, hade besättningen på det spanska skeppet San Juan siktat en grupp mindre öar. De döptes till Islas del Arzobispo, Ärkebiskopsöarna, och anses vara identiska med Boninöarna.

1639 återupptäcktes öarna av utkikarna på två holländska ostindiefarare. Expeditionens uppdrag var att finna några legendomsusade öar ost om Japan som hade ljushyad befolkning och ädla metaller i överflöd; de sedan decennier gäckande ”Armeniska öarna” Rica de Oro och Rica de Plata. De öar man fann saknade sådana rikedomar och glömdes snart bort igen.

I början av 1800-talet kom västerländska valfångare på att stora valbestånd vandrade längs den varma Kuroshioströmmen. Boningruppen, som består av ett trettiotal öar, låg bra till i närheten av rika fångstområden och ligger dessutom mitt i storcirkelrutten mellan Hawaii och Shanghai. Öarna blev strategiskt intressanta. Här fanns färskvatten och naturens eget proviantförråd, exempelvis i form av havssköldpaddor.

1827 anlöpte HMS Blossom Chichijimas naturliga hamn i nordväst. Fartygschefen Frederick William Beechey döpte raskt hamnen till Port Lloyd efter biskopen av Oxford, Charles Lloyd, själva ön till Peel Island efter den brittiske inrikesministern, Robert Peel, och ögruppens mellersta del till Beechey Islands efter sig själv.

Den 26 juni 1830 inträffade en avgörande händelse i Boninöarnas moderna historia. Skonaren Washington ankom till Port Lloyd från Hawaii med 13 kvinnliga och tolv manliga nybyggare ombord. Bland dem fanns fem västerländska sjömän; två amerikaner, en britt, en genuesare och en dansk. De övriga var hawaiianska polynesier. I spetsen för äventyret stod Nathaniel Savory från Massachusetts. Koloniseringen påhejades och sponsrades av den brittiske konsuln i Honolulu.

Nybyggargruppens könssammansättning garanterade kolonins fortbestånd. Barn kom till världen. Kolonin fylldes även på med strandsatta sjömän och rymlingar från det hårda valfångstlivet, samt kvinnor och män från grannöarna i syd, Marianerna. Fartyg ankom för proviantering och reparationer och avseglade igen.

Jag är särskilt nyfiken på pionjärgruppens danske medlem – ännu en i raden av skandinaviska sjömän som har gjort märkliga ting runt världshavens stränder. Många av dem tog sig nya engelskklingande namn, för danskens del Charles Johnson. Utöver det har jag inte lyckats finna någonting om honom, förutom att han så småningom lämnade kolonin och drog iväg mot obekant mål. Hans ursprungliga danska namn är höljt i dunkel. Likaså är det okänt om någon av de hawaiianska kvinnorna födde honom någon ättelägg…

Det lilla samhället växte fram runt Ten Fathom Hole, den skyddade buktens innersta del. Senare skulle byn kallas Yankee Town, efter att inflyttade japaner grundat sin egen by Ōmura ett stycke sydväst därom.

På berget Mikazuki omedelbart väst om Ōmura finns två gravplatser med kristna och buddhistiska gravvårdar om vartannat och namnkombinationer som vittnar om att öst och väst visst kan mötas. Efternamnet Savory – ibland japaniserat till Sebori – förekommer flitigt. Nathaniel och hans kvinnor gav upphov till många efterlevande. Flera gravstenar bär en text som anspelar på jordelivets naturliga yrkesval här på öarna: Fishing in heaven, ”Fiskar i himmelen”. Framför dem har efterlevande enligt japansk sed placerat burkar med mineralvatten och öl – och i något fall ett glas risvin och rentav en halvflaska whisky. Även de avlidna bör få släcka törsten.

Den bortre gravplatsen härbärgerar de äldsta gravarna. Där finner jag Nathaniel Savorys enkla, vitmenade gravsten med svårtydd inskription. 80 år gammal seglade han in i den sista hamnen den 10 april 1874. Under sitt långa liv kom Nathaniel att personifiera kolonins i princip laglösa självstyre, innan kejsardömet Japan på allvar etablerade sig på öarna och införde sina lagar.

img_4140

Denna process påbörjades redan 1862-63 med en japansk revirmarkering och ett misslyckat kolonisationsförsök. 1875 kom japanerna tillbaka. Året därpå införlivades öarna formellt i kejsardömet, och 1878 inleddes en våg av japansk inflyttning. 1882 blev de ursprungliga invånarna av blandat västerländskt, polynesiskt och mikronesiskt ursprung naturaliserade japanska medborgare.

Utvecklingen välkomnades inte av the Bonin islanders, som lär ha hållit sig på sin kant och länge avhållit sig från blandäktenskap med nykomlingarna. Ändå innebar den ett kulturellt och socialt lyft för dem. Vid HMS Curlews anlöp i Port Lloyd 1875 konstaterades att endast en av dem kunde läsa och skriva och att många av deras avlidna hade mött en våldsam död. Japanerna införde skolgång och andra nyttiga samhällsfunktioner, som helt hade saknats på öarna.

Det kunde gå livligt till när sjövilda fångstmän klev iland, även sedan Port Lloyd hade döpts om till Futami-ko. En av dem var en 17-årig besättningsman på sälfångstfartyget Sophie Sutherland, som anlöpte hamnen 1893. Efter en krogrond med mer befarna skeppskamrater bar det sig inte bättre än att han sov ruset av sig framför hamnens lotsstuga. När han vaknade hade han befriats från både klocka, pengar, jacka, livrem och skor. Hans namn var John Griffith London. Jack London, som han kom att kallas, fortsatte att besegla världshaven och skulle så småningom vinna global ryktbarhet som författare.

När Japan militariserades under 1930-talet började myndigheterna hålla de ursprungliga Bonin islanders i stramare tyglar. 1938 förbjöds de att sinsemellan tala engelska – eller snarare den kreolengelska som hade utvecklats. Två år senare kom en lag som påbjöd japanska namn. Många öbor kände trycket och ändrade Savory till Sebori, Webb till Uwabe och så vidare.

1944 tvångsevakuerades Ogasawaraöarnas invånare till den japanska huvudön Honshu. Kriget hade nått öarna.

Den amerikanska ockupationen av öarna inleddes hösten 1945. Året därpå tilläts omkring 130 Bonin islanders återvända hem till Chichijima. Deras mångdubbelt fler japanska grannar fick invänta ockupationens ändpunkt, som inföll 1968.

Under den amerikanska tiden fick engelskan en nystart bland de just hemkomna Bonin islanders. Deras barn fick gå i amerikansk skola. Många av dem sägs ha hoppats på fortsatt separation från moderlandet i nord. Inom hemmets väggar påstås de fortfarande tala en med japanska ord utspädd kreolengelska, men det är i så fall ingenting man gärna pratar om utåt.

Och ingen av dem jag träffat har kunnat skingra den täta dimma som omger det danska sjömansödet Charles Johnson.

Fotnot: Ett längre reportage publicerades i Utkik nr 3 2009, efter att jag besökt Bonin- alias Ogasawaraöarna. Det ingår också i en bok om Japan, Mullbärsträdets land, som jag ännu inte har lyckats finna någon hugad förläggare till.

img_4204

Kommentarer

  • Torkel Bodin

    Mycket intressant! Som Japan-värderad ser jag fram mot ”Mullbärsträdets land” !

  • Jonas Evertsson

    Enligt Wikipedia var dansken en ”Carl Johnsen of Copenhagen”. Iofs inte mycket att gå på men iaf ett namn och ursprung.

  • Anonymous

    Herr Dalnäs!
    Tack för Dina skildringar från våra kända fina sjöfartshamnar.
    John E och Bokaniärena skulle bli glada om Du skrev något om Göte Elelhemar och Kaknäs!
    Gör det innan vi alla är borta!
    PeÅ,
    Sjökapten och son till N-H Åkesson SFBF

Artikeln är stängd för fler kommentarer

Få vårt nyhetsbrev!

 

Bli uppdaterad med de senaste sjöfartsnyheterna. Prenumerera på vårt nyhetsbrev.