Barcelona ― kartagen Barcas stad

Många av oss har upplevt den tid då våra handelsfartyg kunde ligga flera dagar i hamn, ibland veckovis, i väntan på fullbordad lossning eller lastning. Besättningarna var stora. Efter resor över världshaven såg vi fram emot att komma iland för att koppla av. Kvarteren närmast de större hamnarna hade utvecklats till så kallade red light districts med barer, billiga matställen, sjaskiga hotell, tatuerarsjapp och bordeller. Antagligen hade det med marknadskrafter och andra drifter att göra.

Till den kategorin hör ‒ eller snarare hörde ‒ Katendrecht i Rotterdam, Canebière i Marseille och Chinatown i Yokohama. Exemplen kunde mångfaldigas.

Som sjöman kom jag aldrig till Barcelona, och under Franco-diktaturen var det aldrig aktuellt för min del att resa dit som turist. Men där, i stadsdelen El Ravals södra del, låg den hamnens motsvarighet. Den kallades Barri Xinès på katalanska. Där lär aldrig ha funnits särskilt många kineser, om ens några, men enligt min ordbok syftar det motsvarande spanska uttrycket barrio chino på "skumt nöjeskvarter med prostitution och spelhålor".

Antagligen spelades La Paloma, "Duvan", flitigt på sjappens jukeboxar. Sången är en habanera, en sångart som spanska sjömän förde hem från Kuba och som blev särskilt populär i Katalonien. Motivet är en vit duva som förmedlar ett sista kärleksbud från en omkommen sjöman till hans käresta där hemma.

El Raval har fått sitt namn av arabiska rabad, "förort". Området ingår i Ciutat Vella, Gamla Staden. Inför OS i Barcelona 1992 genomgick de mest ruffiga delarna en omfattande "gentrifiering", det vill säga statushöjning. Hela kvarter revs, i syfte att sanera bort kriminalitet och prostitution. Det lär knappast ha lyckats helt och hållet, men under en kort rundvandring på dagtid hösten 2017 siktar jag inget syndigare än den irländska puben The Wild Rover på Carrer d'Santa Monica.

Annat var det således förr. Därför mobiliserades motkrafter i världshamnarna, för att lotsa in sjömännen på sundare banor. Barcelonas exempel är det katolska sjömanscentret Stella Maris, som finns kvar och rentav framröstades av sjömännen själva till Seafarers' Centre of the Year 2016 (se parallell bloggtext). Centret ligger mellan El Raval och Kryssningshamnen.

Även hamnmagasinen är borta. Delar av Port Vell, Gamla Hamnen, har blivit marina. Som på andra håll har handelshamnarna fått nya positioner, längre bort från stadskärnan. Men i stadsdelen Barceloneta på den gamla hamnbassängens nordöstra sida finns fortfarande stadens fiskhamn. Den heter Moll del Rellotge, Klockhamnen, efter ett iögonfallande klocktorn i grannskapet. Det byggdes som fyrtorn 1772, men omvandlades till klocktorn i mitten av 1800-talet då fyren inte längre behövdes.

I hamnkvarterens omedelbara närhet finns även Reals Drassanes, Kungliga Skeppsvarven, numera passande nog omvandlat till Museu Maritim. Här skapades med början på 1200-talet Barcelonas ställning som Medelhavets ledande sjömetropol.

Strax intill reser sig det 60 meter höga Columbus-monumentet med Kristoffer själv på toppen, till minne av att han just här uppvaktade kung Ferdinand och drottning Isabella efter sin första resa 1492-93. Det finns dimridåer kring hans etniska bakgrund, och en av somliga katalaner omhuldad version är att han i själva verket var katalan.

(Äktenskapet 1469 mellan Aragoniens kung Ferdinand och Kastiliens drottning Isabella utgjorde embryot till det enade Spanien, inbegripet Katalonien.)

Ett av de mer bisarra inslagen i konflikten om katalansk självständighet är det separatistiska vänsterpartiet CUP:s krav på att Columbus-monumentet måste rivas.

Mellan Columbus-monumentet och Plaça Catalunya löper stadens berömda paradgata och promenadstråk La Rambla (av arabiska ramla, sand). Samtidigt utgör gatan gräns mellan El Raval och granndistriktet Barri Gotic, Gotiska kvarteret.

Katalonien ("Gotalonia") har fått sitt namn efter de germanska västgoterna, som erövrade större delen av Iberiska halvön på 500-talet e.Kr. De löste av romarna, som då hade härskat över Iberiska halvön i flera sekler.

Västgoterna behöll romarnas namn Hispania, som ligger till grund för dagens España. Ytterst tros namnet kunna härledas från det semitiska ordet shefanim, som syftar på däggdjuret hyrax eller klippgrävling. Således "Klippgrävlingarnas land", trots att dessa däggdjur snarare håller till i Nordafrika och Mellanöstern. Antagligen förväxlade forntidens feniciska kolonisatörer Iberiska halvöns kaniner med det levantinska hemlandets shefanim.

Staden Barcelona anses däremot ha fått sitt namn av den kartagiske krigsherren Hamilcar Barca, som tros ha befunnit sig i krokarna kring 230 f.Kr. (Barca var far till Hannibal, han som påstås ha tågat med elefanter över Alperna.) Romarnas namn på hamnen var det något otympliga Colonia Faventia Julia Augusta Pia Barcino.

Om Barca var här var han ingalunda först på plats. Grekerna gjorde strandhugg redan på 500-talet f.Kr. Tusen år före vår tideräkning beboddes kusten av det iberiska folket laietanerna.

Västgoterna avlöstes av muslimska berber och araber, som i flera sekler härskade över större delen av Iberiska halvön under landsnamnet Qurtuba (identiskt med det andalusiska ortsnamnet Córdoba). Under deras styre skedde ett remarkabelt vetenskapligt uppsving på områden som kartografi, navigation, astronomi, matematik och medicin, som snart kom att berika det övriga Europa. Dessa kulturella landvinningar skedde på det arabiska språket, och Qurtuba-rikets judar och kristna lämnade väsentliga bidrag till dem. En frukt av detta är att vi har hundratals arabiska låneord i våra europeiska språk (se kapitlet Inte bara monsunen i min bok Havets ord).

Just i Katalonien blev morernas närvaro begränsad till 700-talet. Därför gav den inga bestående kulturella avtryck jämfört med hur det blev i andra delar av Iberiska halvön.

Glädjande nog har katalanerna lyckats återupprätta sin rika kultur och sitt eget språk, som har mer gemensamt med de medeltida trubadurernas provençalska än med spanskan. Efter myteristernas seger i inbördeskriget 1936-39 gjorde diktatorn Francisco Franco allt för att kväsa deras egenart.

Språket gynnas i stadsbilden, skolorna och medierna. Men här råder det som kallas diglossi, bruk av två olika språk i olika situationer. Antagligen är de flesta, åtminstone i städerna, perfekt tvåspråkiga. Mindre än hälften av Kataloniens 7,5 miljoner invånare sägs ha katalanska som modersmål och förstaspråk. Kastilianska, det vill säga spanska, lär dominera i arbets- och affärslivet.

Bakom kryssningshamnen reser sig den 213 meter höga kullen Montjuïc, vars namn tros syfta på en gammal judisk gravplats. Berget, som numera är ett populärt utflyktsmål med grandios utsikt ut över hamnen, ruvar på makabra hemligheter. Efter inbördeskriget utförde de segrande Franco-myteristerna massavrättningar av fängslade republikaner. På Fossar de la Pedrera, Stenbrottets gravplats, finns en av massgravarna från den tidens grymheter. Förövarna gav denna vita terror den cyniska beteckningen limpieza, "rengöring".

Dagens spanska regering har tillfälligt upplöst regionen Kataloniens självstyre men bör nu visa storsinthet, magnanimidad, mot sina rebelliska katalanska medborgare. I katalanernas kultur ingår ett kreativt gruppsamtal som kallas rall, kanske lite löst besläktat med det som på mitt göteborgska modersmål kallas tjôta med varandra. Företrädare för de olika sidorna i den katalanska konflikten borde sätta sig ned och hålla rall, med sikte på att i samförstånd lösa misshälligheterna.

Den katalanska minoritet som är för självständighet lär ha den nedlåtande beteckningen botifler på de landsmän som vill ha kvar ett enat Spanien. Det sägs komma av franska beauté fleur, "vacker blomma", och syfta på den kungliga bourbonska vapensköldens liljor.

Just när jag lämnar Barcelona infaller stadens årliga huvudfestival La Mercè, tillägnad nådens jungfru Maria. Ett obligatoriskt inslag är de mänskliga tornen, castells. Likformigt klädda manliga castellers kliver på varandras axlar tills de bildar en våghalsig mänsklig pyramid. Kanske kan denna spänstiga kulturyttring tolkas symboliskt, i ljuset av den senaste tidens händelser. Som det spanska ordspråket säger: De gran subida, gran caída, "ju högre man klättrar, desto djupare blir fallet".

Katalanerna sägs pendla mellan seny, sunt förnuft, och rauxa, kaotisk extas. Under mitt besök rådde rauxa, tidvis med myriader separatister och ett hav av vajande esteladas ‒ självständighetsrörelsens flagga ‒ längs La Rambla. Nu är det hög tid för seny.

Samtidigt vajade Spaniens flagga och den autonoma spanska regionen Kataloniens officiella Senyera över stadens officiella byggnader. La Senyera, som egentligen betyder signalflagga, består av fyra vågräta röda ränder på gul botten. Enligt en skröna blev Barcelonas gotiskättade greve Wilfred alias Guifré dödligt sårad i en strid år 897. Västfrankernas kung Karl den skallige doppade ena handens fingrar i hans blod och drog dem över sitt gyllene banér. Så föddes La Senyera. Men skrönan har en skönhetsfläck. Kung Karl hade avlidit 20 år tidigare...

Separatisternas icke-officiella estelada är en senyera med en blå trekant och en vit stjärna till vänster.

Kataloniens och det övriga Spaniens öden är sammantvinnade sedan fem och ett halvt sekel, med ett fåtal mycket kortlivade avbrott. Så kommer det nog att förbli.

Adéu, ljuva Barcelona! Mina tre dagar hos dig fylldes av möten och studiebesök, men det lilla jag hann uppleva av din storhet gav rejäl mersmak. Fins aviat, vi ses!


Lämna en kommentar på "Barcelona ― kartagen Barcas stad"

  • Sigge Axelsson Svara

    Påläst författare. Bra artikel på en vackert flytande svenska.
    Tycker f.d. sjöman i Cadiz.