KÖMS ‒ Sveriges marina akademi

Genom Svenska Akademiens förtroendekris har begreppet kungliga akademier kommit i fokus. Av dessa har just Svenska Akademien och Kungl. Vetenskapsakademien vunnit världsrykte, till följd av de årligen utdelade Nobelprisen i litteratur, fysik och kemi. (Mottagare av medicinpriset utses däremot av Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet, som inte har status av kunglig akademi.)

Akademeia var ursprungligen sagohjälten Akademos trädgård i det klassiska Atén, där Platon brukade undervisa sina lärjungar. Därigenom kom akademi att även betyda högskola (exempelvis sjöfartshögskolorna i Göteborg och Kalmar, som på engelska kallar sig Maritime Academy). Ordets andra betydelse, den som avses här, är ”lärt sällskap”.

De kungliga akademierna är barn av upplysningstidens 1700-tal, även om några har tillkommit senare än så.

Sverige har tio fullvärdiga kungliga akademier. Ofta anges de vara nio, men då missar man det senaste nytillskottet: Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, anno 1932.

Först ut var föregångaren till Konstakademien, Kongliga ritarakademien, som bildades redan 1735.

Den följdes i rask takt av Vetenskapsakademien 1739, Vitterhetsakademien 1753 och Musikaliska Akademien 1771.

Samma år, under Gustav III:s första regentår 1771, bildades Kungl. Örlogsmannasällskapet. Det var 15 år innan Svenska Akademien bildades 1786 och 25 år innan Kungliga Krigsvetenskapsakademien bildades 1796.

Därefter tillkom Skogs- och Lantbruksakademien 1811 och Ingenjörsvetenskapsakademien 1919.

Kungl. Örlogsmannasällskapet förkortas KÖMS och fick formell status av kunglig akademi 1805. Akademiens motto lyder Med förstånd och styrka. Dess engelska namn är Royal Swedish Academy of Naval Sciences.

Därmed har KÖMS samma status som sina mera namnkunniga systerakademier. Men gissningsvis är det ganska få – även på den civila sjöfartens waterfront – som känner till KÖMS och dess pressorgan, Tidskrift i Sjöväsendet (TiS).

Ändå har – som tidskriftsnamnet antyder – KÖMS till uppgift att även engagera sig i sjöväsendet i allmänhet, utöver de rent sjömilitära angelägenheterna. På senare tid exempelvis med fokus på handelsflottans betydelse för landets varuflöde i kristider. TiS bär syn för sägen, med flitigt förekommande artiklar av allmänt maritimt intresse. TiS, som började ges ut 1836, är dessutom Sveriges i särklass äldsta maritima tidskrift.

En klippa inom KÖMS revir är akademiens anrika bibliotek, beläget i Sjöofficersmässens fastighet vid Amiralitetstorget i Karlskrona. I brist på svenska sjövetenskapliga arbeten riktades läshungriga blickar utomlands. Svenska sändebud uppmanades att spana efter intressant litteratur. Landsmän som tjänstgjorde i andra staters flottor förde hem maritima fackböcker. Likaledes gjorde officerare under svenska sjöexpeditioner utomlands. På olika vägar berikades biblioteket.

Där finns mycket att botanisera i, i form av myriader boktitlar. En del lär nog vara rena krigsbyten. Både de och oräkneliga av de övriga verken har en intressant historia att berätta, långt utöver själva textinnehållet. Äldst i samlingen är Den danske Søret från 1590.

I gömmorna finns även ett mycket rikt sjömätningsmaterial, med sjökort av legendarer som lotsdirektör Nils Strömcrona, amiral Johan Nordenankar och örlogskapten Gustaf av Klint. Där finns även en äldre brittisk världsatlas, som tydligt visar en mystisk kanal tvärs igenom södra Grönland, ungefär mellan Angmagssalik och Disco Bay. Var det en polarhägring som spökade?

Kungl. Örlogsmannasällskapet har fyra slags ledamöter. Förste hedersledamöter är kung Carl XVI Gustaf, prins Carl Philip och Storbritanniens prins Philip, som har ett förflutet i Royal Navy. Därtill kommer 28 hedersledamöter, 316 ordinarie ledamöter och 16 korresponderande (utländska) ledamöter.

Utöver bibliotekets stabila position i Karlskrona har KÖMS inga egna fasta bopålar, förutom kansli och arkivutrymmen på Drottning Victorias Örlogshem på Blasieholmen i Stockholm.

När jag 1967 var värnpliktig telegrafist i Örlogsflottan anade jag definitivt inte att jag ett halvsekel senare skulle vara ledamot i Kungl. Örlogsmannasällskapet. I själva verket kände jag knappast ens till akademiens existens. Men sedan 2010 är jag just det, med invalsnummer 1451.

  • KÖMS kansli är den administrativa delen av Akademien tillsammans med en vald styrelse som representerar fyra olika vetenskapsgrenar. Verksamheten bedrivs inom Akademien för valda ledamöter samt med utåtriktad verksamhet genom bla seminarier och sammanträden inom Akademiens olika sjömilitära och civila marina områden i Stockholm, Göteborg och Karlskrona. En god bild av verksamheten fås genom att gå in på KÖMS hemsida.

  • Henrik Lundin Svara

    Intressant läsning – tack!
    Vilka uppgifter har KÖMS kansli, ock KÖMS som helhet, vad gäller utåtriktad verksamhet, förutom tidsskriften?

Pedra Branca: Förnyad tvist om Östhavets första fyrplats

Kanske ser den inte så mycket ut för världen med sin blygsamma höjd på 22 meter. Men Horsburgh Lighthouse på positionen 1º20' N 104º24' E är unik. Den reser sig på det sju meter höga Pedra Branca ("Vita sten") 34 nautiska mil eller sex landmil ost om själva Singapore; ett skär som fick sitt namn av portugiserna på grund av seklers lagrade fågelskit, guano. Fyrplatsen ligger åt Malackahalvöns sydostspets Kap Rumenia till.

Efter Singapores självständighet 1965 kastade grannen Malaysia lystna blickar på Pedra Branca, som där kallas Batu Puteh. Den utdragna tvisten avgjordes 2008 av Internationella Domstolen (ICJ) i Haag, som slog fast att skäret tillhör Singapore. Men nu har Malaysia ånyo vänt sig till ICJ, sedan man påträffat nya dokument i brittiska kolonialarkiv.

Det mest unika med fyrplatsen är positionen, ur ett historiskt perspektiv. Horsburgh Lighthouse råkade bli den allra första fyren som byggdes ost om Singapore.

Skäret har alltid haft en huvudroll i den vågsamma farleden mellan Sydkinesiska sjön och Indiska oceanen. Oräkneliga fartyg har under århundradenas lopp gått på just där och antingen sjunkit eller hemsökts av farvattnens mordiska pirater. I början av 1800-talet förliste ett stort fartyg och mängder av småfartyg varje år vid Pedra Branca. Sekler tidigare hade holländarna insett behovet av en permanent fyr i farvattnen. Men den ansågs vara omöjlig att uppföra på det utsatta skäret.

Embryot till världshamnen Singapore anlades 1819 av Stamford Raffles, livligt påhejad av en prominent hydrograf vid East India Company. Skotten James Horsburgh seglade på Östern 1784-1810 och sammanställde en ovärderlig seglingsbeskrivning över farvattnen. När han törnade in för gott 1836 inrättade regionens sjöfartsintressenter en fond med syftet att bygga en fyr på Pedra Branca och namnge den efter honom. Tongivande var William Jardine, en av grundarna till handelshuset Jardine, Matheson & Co i Hongkong.

Pengarna strömmade in, men det skulle dröja 13 år innan arbetet kom igång på allvar. Fondförvaltarna drog benen efter sig, och likaså gjorde regeringen i den dåtida kolonin Straits Settlements. Men i mitten av 1840-talet sändes HMS Semarang till området för att utforska rätt placering. Rekommendationen blev Peak Rock drygt sex nautiska mil nordväst om Pedra Branca. Vilket vore som att "placera Piccadilly Circus' trafikljus i Hyde Park". London svarade klokt nog att själva Pedra Branca och inget annat var rätt plats för fyren. Varpå det drog ut på tiden i ytterligare några år.

Men när arbetet väl kom igång under lantmätaren John Turnbull Thompsons kompetenta ledning gick det undan. På skärets minimala yta landsattes ett antal straffångar, kinesiska timmermän, murare och smeder, indiska stenhuggare, några beväpnade laskarer (indiska sjömän i brittisk tjänst) och en kock. Uppemot 50 personer var där ute månader i sträck, utsatta för pirater och vädrets nycker. Relationerna sägs ha komplicerats av att förmannen, som även var tolk, försnillade arbetarnas löner. Arbetsåret var i praktiken sju månader långt på grund av nordostmonsunen.

Först lär ett torn av tegel och murbruk ha rests, men det sveptes snart bort av det skoningslösa havet. Man fick börja om på nytt, nu med mera ändamålsenlig granit från stenbrott på ön Pulau Ubin i Johorsundet. Stenblocken fraktades med pråmar, tongkangs, som eskorterades av kanonbåtar till skydd mot områdets pirater.

När vinden friskade i kunde graniten inte landas på skäret, och de utsatta arbetarna kunde inte ta sig därifrån. Ombord i Thompsons steamer Hoogly fanns den 19-årige besättningsmannen Anjoot, som sex år tidigare hade tagits till fånga på ett piratskepp men skonats till livet på grund av sin låga ålder. I en nödsituation slog Anjoot, som tillhörde den för sjöröveri fruktade folkgruppen orang laut (vanligen kallade sea gypsies) en tamp om sig och hoppade i havet. Han simmade mot skäret, försvann tidvis ur sikte i vågorna, men lyckades ta sig ända fram med tampen. Den gjorde det möjligt att hala hem en räddningstross, så att de strandsatta kunde föras över till Hoogly.

Grundstenen kunde läggas 1850, och vid halvårsskiftet 1851 närmade sig fyren sin fullbordan. Lanterninen, som hade utformats av skotten Alan Stevenson (vars brorson Robert Louis Stevenson skrev Skattkammarön), kom på plats. Fyren försågs med tillräckligt stora proviantförråd för att klara ett halvårs belägring. I oktober 1851 tändes Horsburgh Lighthouse.

Så sent som under själva byggnadsarbetet gick ett fartyg lastat med te på ett grund i närheten. Besättningen räddade sig genom att simma till byggplatsen. Men sedan dess sprider Horsburgs fyr sitt trygga ljus, som lär kunna observeras på upp till 15 nautiska mils distans.

Internationella Domstolen kommer att ta upp den återuppväckta tvisten mellan Malaysia och Singapore i juni.

Fotnot: För oss som är lekmän i det internationella juridiska finliret är det lätt hänt att man navigerar fel. Således bör Internationella Domstolen inte blandas ihop med Permanenta Skiljedomstolen, som även kallas Haagtribunalen. I mitt blogginlägg Stormvarning Sydkinesiska sjön den 31 mars 2015 råkade jag dessutom blanda ihop Haagtribunalen med Internationella havsrättsdomstolen ITLOS i Hamburg. Flertalet fall som prövats av ITLOS har gällt fartyg som uppbringats och kvarhållits av annan stat än flagglandet.

Exotisk ögonfägnad som kom över havet

Alla längtar vi efter den försenade våren. Ett särskilt efterlängtat vårtecken är när körsbärsträden i Kungsträdgården i Stockholm och på Järntorget i Göteborg står i full blom, som ett rosafärgat hav upp emot vårsolen och den blåa himlen. Det gör de helt säkert inom kort!

Körsbär ingår i rossläktet Prunus, som omfattar en mängd arter. Många av dem växer naturligt hos oss; däribland plommon, hägg, slån och vanliga körsbär. Men här rör det sig om någon av de exotiska hybridarterna tokyokörsbär, somei yoshino, eller japanskt prydnadskörsbär, satozakura. De bär inga ätliga körsbär utan odlas för sin skönhet och för den korta men intensivt vackra blomningens skull.

Jag vet inte hur de kom till Europa eller vilka som ursprungligen förde dem hit, men jag utgår ifrån att det skedde genom ostindiefararnas försorg. Det skedde i så fall tillsammans med många andra vackra prydnadsväxter.

Snart spreds de i våra trädgårdar och som krukväxter. Om de inte nådde Sverige med direktdestinerade fartyg var det svenska sjömän i nordsjöfart som förde hem dem från engelska och holländska hamnar.

Azalean kom från Ostasien i början av 1800-talet. Hur skiljer man henne från hennes syskon och släktnamne, rododendronen? Kanske genom att de väldoftande azaleorna är mer distinkta där de framträder i vitt, gult och alla nyanser av rött. Dessutom är rododendronen vintergrön medan azalean brukar fälla sina löv om hösten.

Tillsammans utgör tvillingarna släktet Rhododendron inom ljungfamiljen; därmed även nära befryndade med blåbär, tranbär och lingon. Släktnamnet betyder ”rosenträd”, men givetvis finns det inget som helst släktskap med rosornas familj.

Den storblommiga vinteralprosen brukar betraktas som en azalea. Under namnet jindallae var den länge Nordkoreas nationalblomma. Sydkorea har däremot Sarons ros (Hibiscus syriacus) – eller mugunghwa på koreanska – som nationalblomma; ej att förväxla med den minst lika vackra systern kinesisk ros eller ibisros. Avsaknaden av rosens väldoft avslöjar att inte heller de är äkta rosor. I stället tillhör de – i likhet med anförvanten stockros – malvaväxternas familj.

Rhododendron har sitt urhem i Ostasien, där dess blommor skattas mycket högt. En av arterna – renge-tsutsuji eller ”lotus-azalea” är landskapsblomma i min hustrus japanska hemlän Gunma. I slutet av juni vallfärdar stora människomassor till den slumrande vulkanen Haruna-san för den årliga riten tsutsuji-mi, ”azalea-beskådan”.

Den purpurfärgade azalean Rhododendron indicum kommer också från Ostasien. I ostindiefararnas värld betraktades det mesta ost om Arabien som ”indiskt”, därav artsepitetet indicum. På japanska kallas den satsuki, som var namnet på den gamla månkalenderns femte månad. Den är vanlig som bonsai, tuktat dvärgträd.

Det japanska kejsarhusets urgamla symbol är kiku, prästkragen Chrysanthemum, som finns i många uppenbarelser. Rosenkragen ger insektsmedlet pyretreum, och i Japan används bladen från kranskragen som grönsak under namnet shun-giku (”vår-krusantemum”). Dit tycks den ha gjort en tur-och-returresa från sina ursprungstrakter runt Medelhavet, och långt senare tillbaka till Europa. Krysantemen finns i form av många inhemska arter i Ostasien, den ena mer praktfull än den andra.

Den stiliga och intensivt doftande blomman Gardénia jasminoides kommer från Ostasiens varmare delar. 1754 fördes den till Europa, obekant på vilket fartyg. Växten har kallats cape jasmine, men det har endast med den gemensamma nämnaren väldoft att göra – det finns inget som helst släktskap med syrénväxten jasmin.

En av Linnés många vetenskapliga brevvänner, den i Charleston bosatte skotten Alexander Garden, fick äran att ge namn år gardenian. I sina japanska hemtrakter har den fått det lustiga namnet kuchinashi, ”utan mun”. Det beror på att frukten ej öppnar sig. En varm örtdryck baserad på frukten har använts som medicin mot gulsot. Blomman brukar användas som garnering när sashimi, rå fisk utan risbädd, serveras. Gardenian är en mårväxt, därmed besläktad med Främre Orientens kaffeplanta.

Tänk er att sommartid sitta under takspaljéer med hängande blåregn över en lummig lövsal. Det om något ger en försmak av paradiset. Så anspelar också ärtväxtens japanska namn nodafuji på teceremoni ute i det fria. Blåregnet Wisteria är ännu en angenäm bekantskap från Ostasien.

I början av 1600-talet fraktade holländare den första lasten te till Europa, och 1763 förde kapten Carl Gustaf Ekeberg i ostindiefararen Finland hem de första tebuskarna till Linné (förgäves dock – de klarade inte klimatombytet).

Egentligen borde termen te reserveras för dryck av teplantan Thea sinensis alias Camellia sinensis, det som det kinesiska låneordet te åsyftar. I den språkförbistring som råder kallas alla möjliga varma örtdrycker ”te”; exempelvis Sydafrikas röda roibooste, som görs på en ärtväxt, eller den sydamerikanska La Plata-regionens mate, som görs på en järneksväxt.

Det finns andra kamelior än tebusken. I Japan kallas de tsubaki och sazanka, bergsteblomma. De beundras för sin elegans, men förr kunde de även ge obehagliga associationer. Blomknopparna faller inte blad för blad utan hela, likt just halshuggna huvuden. Blomsläktet blev litterärt genom Dumas roman Kameliadamen; en lättfotad kvinna som återkommer i Verdis opera La Traviata, Den vilseförda. Kamelian ger även en olja, som förr hjälpte både samurajerna och deras damer att hålla sina komplicerade frisyrer på plats.

En annan nära släkting är spärrbusken sakaki, som är shintokultens heliga träd. Sakaki var det allra första som spirade efter skapelsens kaos och anses sedan dess fungera som landningsljus för shintovärldens myriader gudar. Ytterligare en nära släkting är den mera oansenliga Ternstroémia, uppkallad efter linnélärjungen och skeppsprästen Christopher Ternström, som dog på sin post ombord i ostindiefararen Calmar ute på Sydkinesiska sjön 1746.

En av vårens verkliga budbärare, vid sidan av körsbärsträdet, är den urgamla magnolian. Den kan numera beundras i Skåne och kanske även på andra håll. I Kina har den traditionellt betraktats som en symbol för kvinnans skönhet och smidighet. Det koreanska släktnamnet Park – ett av koreanernas fem vanligaste – skrivs med tecknet för junimagnolian, ett skrivtecken som även betyder enkelhet.

Junimagnolians fint ådrade virke är lätt att snida. Bland mycket annat har det använts till stockar för träsnitt, till de traditionella trätofflorna geta och till samurajsvärdens slidor.

Nog är det märkligt att den vanliga japanska magnolian, kobushi, skrivs med tecknen för ”hård barbar”. Arten kom till England och Europa i början av 1800-talet. Släktet fick sitt vetenskapliga namn av Linné, som därmed ville hedra den franske botanisten Pierre Magnol.

Magnolians sköna blommor kan ge ett bräckligt intryck, men i själva verket har denna urtidsplanta härdat ut i miljontals år och är en av våra allra äldsta blommande växter.

En nära släkting är stjärnanisen shikimi, som är buddhismens heliga träd i Japan. Den planteras vid templen, och kvistar med de väldoftande löven placeras framför husaltaret hemmavid. Både bark och löv kan användas till framställning av rökelse.

En annan anförvant är fjärilsrankan Schizandra, som brukar höjas till skyarna som mirakelmedicin.

Hur det förhåller sig med detta borde läkekonstens gud Asklepias känna till. Hur som helst har han fått ge namn åt tulkörtväxternas familj Asclepiadáceae, med den giftiga tulkörten som enda vilda svenska representant. Den har emellertid en nära men långväga släkting som blivit så populär att den fått sitt eget sällskap: Hoya eller porslinsblomma, som den också brukar kallas. I Japan, som är ett av hoyans ursprungsländer, bär den det förtjusande namnet sakura-ran, ”körsbärsorkidé”. Den lär ha dykt upp i Sverige redan på Linnés tid, tack vare någon av ostindiefararna.

En av Asklepias lärjungar hette Paion. Han skötte sig så väl som gudarnas läkare att han slapp att förpassas till det mörka Hades vid sin egen död. I stället förvandlades Paion till en stilig blomma, som därefter fick bära hans namn.

I en snårigare version hade Paion tillgång till en läkeväxt som bar hans namn. Med hjälp av den lyckades han bota guden Pluto, som hade skadats i strid. Asklepias blev avundsjuk och hotade att döda lärjungen, men Pluto visade sin tacksamhet genom att förvandla Paion till en odödlig pion.

Den förekommer i mindre smickrande uttryck som ”röd som en pion”, men med sina tusen blomblad är pionen ändå kung och drottning av blommornas rike. Den är Kinas inofficiella nationalblomma, som resultat av en landsomfattande omröstning 1994. Där bär den namnet mutan. Det har av en ödets nyck lett till japanernas lätt förvanskade låneord, som nog får världens botanister att haja till; i Japan heter buskpionen botan. Det skrivs med tecken för ”manlig” och ”purpurröd”, men blomman förknippas både med manligt och kvinnligt. Det finns ett gammalt talesätt om hur kvinnan skall bära sin kimono: ”Som en pion när du står upp, som en buskpion när du sitter på knä, men som en lilja när du går.”

Pionen skiljer sig från många andra exotiska skönheter genom att den – till följd av sina läkande egenskaper – tidigt sökte sig längs Sidenvägen till Främre Orienten, varifrån korsriddarna förde den vidare till Europa. Den ansågs vara verksam mot ett flertal sjukdomar, förutom att den skyddade mot trolldom och onda andar.

Av stenbräckornas storfamilj är vi i södra Skandinavien mest bekanta med mandelblomman, samt odlade nyttigheter som vinbär och krusbär. Till denna krets hör även den japanske invandraren hortensia med sina praktfulla blomflockar i skärt, blått och vitt. I sitt hemland bär den det svårtydda namnet ajisai men har ibland även kallats nanabake, ”sju penslar”, eftersom den anses skifta färg så många gånger. Den associerar till vårens livgivande regn. I den gamla huvudstaden Kamakura söder om Yokohama finns ett böljande hav av hortensior.

De späda bladen från en av arterna ger örtdrycken amacha (”sött te”), som traditionsenligt dricks på Buddhas födelsedag den 8 april. Som en extra bonus har bladen visat sig ge skydd mot malaria och kanske även andra sjukdomar. I Korea kallas örtdrycken sansugug.

Vanligen framträder hortensian i buskens skepnad. Men vipphortensian är ett litet träd, vars innerbark har använts vid tillverkning av washi, japanskt ”rispapper” (som aldrig har haft något med risplantan att göra).

Om hortensians färd till Europa finns det minst tre versioner. Den franske botanisten och läkaren Philibert Commerson deltog i kapten Louis Antoine de Bougainvilles berömda världsomsegling på 1760-talet. Med ombord hade han sin ”betjänt”, eunucken Bonnefoy. Denne skulle visa sig vara hans förklädda älskarinna Jeanne, som tros ha burit smeknamnet Hortense. Paret mönstrade av på ön Mauritius 1768. Philiberts insamlade växtmaterial nådde Paris 1774, däribland även den växt som han enligt historien kallade hortensia efter älskarinnan. Det vetenskapliga namnet blev dock Hydrangea.

Det finns även uppgifter som talar om att Europas första hortensior ankom direkt från Kina till London 1790. Andra åter vill ge botanisten och läkaren Philipp Franz von Siebold äran för att ha introducerat både den och en rad andra prydnadsväxter.

Thunbergsspireans latinska artnamn vittnar om att han även tänkte på sin svenske föregångare, "Japans Linné" Carl Peter Thunberg: Spiraea thunbergii Siebold ex Blume. Det så kallade auktorsnamnet avslöjar att von Siebold klassificerade denna ostasiatiska rosväxt, som nådde oss i slutet av 1800-talet.

Ägna dem gärna en tanke, alla de anonyma sjöfarare som förde hit dessa och många andra färgsprakande skönheter från andra sidan haven – till bestående glädje för oss.

En mycket betydelsefull svensk förmedlare av japansk kultur ‒ däribland ikebana eller blomsterarrangemang ‒ var Ida Trotzig, som bodde i Japan 1888-1921. Hon "gick över floden" 1943, men lyckligtvis deponerades hennes samlade manuskript och annan dokumentation hos Etnografiska museet i Stockholm. Därför har museet kunnat ge ut några verk av henne postumt, exempelvis Japansk blomsterkonst (1990). Hennes dotterdotter, den Japanfödda skådespelerskan Gaby Stenberg, har berättat om henne i boken Ida Trotzig. Min mormor, Japanpionjären (2009).

Låt oss allra sist återvända till sakura, den japanska körsbärsblomman. Sakura sakura är även namnet på älskad japansk folksång från Edo-perioden, som föregick landets modernisering under 1800-talets senare hälft. Sakura-kören är också namnet på en japansk kvinnokör i Stockholm, som grundades redan 1974.

Den 21 april firas Körsbärsblommans dag i Kungsträdgården, då Sakura-kören traditionsenligt framträder tillsammans med andra japanska attraktioner. I år ingår evenemanget i Japanska Ambassadens program för att uppmärksamma 150-årsjubileet av japansk-svenska diplomatiska förbindelser (se mitt blogginlägg här den 2 januari). Det gör även en Hanami-picknick i Botaniska Trädgården i Göteborg den 29 april.

Hanami, "betrakta blommor", är den traditionella beteckningen på festliga folksamlingar under ett fyrverkeri av utslagna körsbärsblommor. Glädjen kan verka total, men hanami anses också kunna ha ett stänk av vemod. Den korta blomningen, knappt mer än en vecka, kan leda till filosofiska tankar om livets förgänglighet.

Blomningen tillmäts så stor betydelse att Japans motsvarighet till vårt SMHI ger prognoser om när den kan förväntas ske i landets olika delar, från sydväst till nord. I år ledsagas de av oroväckande rapporter om ett dödligt hot mot körsbärsträden. En skalbagge inom familjen långhorningar, som länge har härjat i körsbärsträd på det östasiatiska fastlandet, befaras nu ha etablerat sig på de japanska öarna.

Hur som helst ser jag och många med mig fram årets hanami, som den definitiva bekräftelsen på att våren äntligen är här!

  • Bosse Nilsson Svara

    Som vanligt skriver du väldigt intressanta saker. En källa till kunskap och njutning.
    Tack ”Tobbe”.

80 år med Sjöhistoriska museet

Ett av mina verkliga favoritrum är Sjöhistoriska museets bibliotek: En mysig miljö med väggarna täckta av mycket höga bokhyllor, till brädden fyllda med spännande maritima böcker. Bibliotekets Hans Orstadius hjälper mer än gärna till att navigera i mångfalden.

Studier där har för min del lett till artiklar och blogginlägg, inte minst på områden som sjömansspråket och maritim folklore. Tycke uppstod vid första mötet med lokalen, som har ett lite undanskymt läge i ena ändan av arkitekten Ragnar Östbergs bågformade museibyggnad.

Ett välfyllt bibliotek är oumbärligt för ett museum som har till uppgift att ”främja kunskapen om det svenska sjöförsvaret, den svenska handelssjöfarten och det svenska skeppsbyggeriet genom tiderna”. Så lyder instruktionen.

Sjöhistoriska museet i Stockholm invigdes av kung Gustav V den 28 maj 1938 och är sedan dess den främsta maritima kultplatsen i vårt land. Inledande initiativ togs redan 1913, på ett möte med Ångfartygs-Befälhavare-Sällskapet. Samma år bildades på ÅB:s initiativ Föreningen Sveriges Sjöfartsmuseum i Stockholm, som alltsedan dess har varit en stödjande klippa för museet. Dock skulle det dröja ytterligare ett kvartssekel innan museet fick permanenta lokaler i Ragnar Östbergs skapelse på Ladugårdsgärde.

Högeligen inblandade i museets tillkomsthistoria var även sjöofficerarna och marinmålarna Jacob Hägg och Herman af Sillén. Båda hedrades med en konstutställning som invigdes 2003, under det för en göteborgare underbart vitsiga namnet Mellan Hägg och Sillén.

Vitsigt i min göteborgska anda var även det tidigare namnet på museets restauranghörna: Kafé i lä. Numera heter den Bistro Östberg.

Sedan länge ingår Sjöhistoriska i Statens Maritima Museer (SMM), tillsammans med Vasamuseet samt Marinmuseum i Karlskrona – förstklassiga klenoder även de! På sistone har även ett par icke-maritima museer inom transportområdet hamnat inom SMM:s hank och stör.

Sjöhistoriska museets många kreativa krafter verkar mest bakom kulisserna. Det är synd – konstnärliga insatser på andra områden ger konstnären själv berättigad credit. Att forma en utställning är i högsta potens konstnärlig verksamhet, men sorgligt nog har brukar museernas konstverk ha ett slutdatum. Om inte en avslutad utställning turnerar vidare till andra museer, vilket är relativt vanligt, rivs den – varpå föremålen skingras för vinden , det vill säga återgår till museets gömmor eller till dem som lånat ut föremålen.

En just nu pågående utställning som är en verklig fullträff är Resenärerna, som skildrar äventyret Svenska Ostindiska Companiet. I mina ögon är det nog den allra främsta av dem jag beskådat på museet under fyra decennier!

En annan av Sjöhistoriska museets många fantastiska utställningar var Johnson Line 100 år. Den är ett minne blott, liksom rederiet självt.

Ytterligare en utställning som gjorde bestående intryck på mig var En dunkel historia, som skildrar den europeiska slavhandeln. Den turnerar nu mellan skolor runt om i landet.

Just det temat råkar vara en bidragande orsak till mitt senaste besök på museet och dess bibliotek, i slutet av mars 2018. Härom året gav finlandssvensken Holger Weiss ut boken Slavhandel och slaveri under svensk flagg, som väckte min nyfikenhet. Boken såldes snabbt ut och gick inte att få tag på, men den finns på Sjöhistoriska museets bibliotek.

Sjöhistoriska museet har en lång tradition av egen högt kvalificerad bokutgivning, med stöd av vänföreningens ekonomiska muskler. Många av de utgivna böckerna har 1900-talets sjömansliv som tema. Till den kategorin hör Färjefolk av Jonas Engman, Pia Frände och Anna-Clara Hellstadius, Bitumenjagare av Klara Ramberg och Johan Jonson, Sundsvall-Tilbury T.O.R. av Simen Lunøe Pihl och Gunnel Ilonen, samt Isolde av Singapore av Peter du Rietz och Maria Ljunggren.

Dessutom har Ingrid Kaijser gjort en banbrytande insats med den av museet utgivna boken Kvinnliga sjömän – finns dom?. För den och andra skrivarinsatser blev hon belönad med Stiftelsen Sveriges Sjömanshus litteraturpris 2008.

Kanske törs jag i all blygsamhet även nämna min egen Gränslös sjöfart, som gavs ut som museets årsbok 2009.

De och många andra maritima verk finns i museets lilla bokhandel i anslutning till receptionen – och självfallet på museets bibliotek.

Dessvärre hittar nog det stora flertalet besökare aldrig till biblioteket, eftersom det finns så mycket annat att beskåda och uppleva på museet. Men biblioteket är öppet för besökare tisdagar och onsdagar kl 12:00–16:00.

Själva museet är öppet tisdag–söndag 10:00–17:00. Buss 69 från Centralen/Klarabergsviadukten gör det bekvämt att ta sig ända fram.

  • Rolf B Bertilson Svara

    Sjöhistoriska museet är en klenod i museisverige! Alltid lika intressant att gå dit och särskilt när man kör en temautställning som nu den om ostasiatiska kompaniet. Biblioteket är fantastiskt! Det här är inte bara en plats för oss som är sjömän men för alla att förstå vad sjöfart handlar om. Vi har ett sjöfartsmuseum även i Kalmar. Inte av Sjöhistoriskas storlek men litet men naggade gott. Du som läser detta och aldrig besökt något av dessa: välkommen att besöka båda ställena! Du kommer att veta mycket mer om sjöfart när du går därifrån än innan du kom dit!

  • Hans-L Ohlsson Svara

    ”Sjöhistoriska museets byggnad har i sin eleganta fasadbåge något av en havsörn med utbredda vingar, på en gång en symbol för en institution beredd till flykt för nya utblickar och erövringar och ett monument över svensk sjömannagärning och idog kamp på vågorna.”
    Så skrev Sigurd Erixon i förordet till Sjöhistorisk årsbok 1944.
    Skönt att telegrafist/redaktör Dalnäs uppskattar vårt arbete och berättar om det!
    Och årsboken Gränslös sjöfart finns att köpa i museibutiken fortfarande för den som inte redan har den.
    Hans-Lennart Ohlsson
    Museichef

Rockall – Atlantens milstolpe och huggtand

Våra tankar äro sjöfåglar –
alltid på flykt.
Äta vi köttsoppa
i mässen vid Cape Cod
släpper vår gamla sjöfågel en lort
på havets milstolpe – Rockall

Så inleds Harry Martinsons dikt Sjöfåglar. Den ingår i den unge sjömannens allra första diktsamling Spökskepp, som kom ut 1929.

Sommaren 1963 löpte m/s Husarö ut från Uddevalla med en lokal pôjk som nymönstrad mässkalle, just inskriven på stadens Sjömanshus.

Efter Byfjorden, Skagerrak och Nordsjön passerades tidvattenströmmarnas Pentlandsund – Merry Men of Mey! Så tog fartyget språnget ut i the Herring Pond, Atlanten.

Ingen kamera fanns till hands, men i minnets skioptikon finns en bild från den enda gång jag på nära håll och i siktigt väder har passerat den branta klippön långt ute i havet.

Sedan tog andra trader vid.

Minnesbildens Rockall är vidunderligt stor, medan verklighetens ö bara är 21 meter hög, 25-30 meter bred och 90 meter i omkrets. Ön har bland annat förväxlats med isberg och svällande segel. Den lilla klipphyllan Hall’s Ledge ger öns enda lä mot vinande stormar och piskande hav. Där får stormsvalor, stormfåglar, kryckjor, liror, labbar, trutar, sillgrisslor, tärnor, havssulor och lunnefåglar en fristad.

Förr observerades även garfågeln – nordhavens ”pingvin” – där, innan den dog ut eller utrotades redan på 1840-talet. Oddsen var dåliga; honan lade endast ett ägg om året. Dessutom jagade sjöfolk den till mat och som fångstbete. Garfågelns oblida öde påminner om det som drabbade dronten på Maskarenerna och moafågeln på Aotearoa  (det förkoloniala Nya Zeeland). Egentligen var garfågeln den ursprungliga pingvinen, av walesiska pen gwyn, "vitt huvud". När europeiska sjöfarare råkade på sydhavens högdragne frackbärare började de kalla den pingvin i stället.

Garfågelns mindre och glatt flygande släkting tordmulen stannar nog fortfarande till på Rockall, vars permanenta invånare lär begränsas till strandsnäckor.

Rockalls omgivande fiskevatten i förening med en relativ otillgänglighet för mänskliga aktiviteter har bidragit till öns ställning som replipunkt för lufthavets globetrotters.

Möjligen har detta förändrats efter 1972, då en ny fyr installerades på klippans topp. Samma år antog det brittiska parlamentet – för andra gången – en lag, som slog fast att ön var del av skotska Invernesshire och därmed brittiskt territorium. Nu var skälet de olje- och naturgasfyndigheter som antogs finnas i området.

Första gången var 1955, mitt under det kalla kriget. Då befarade britterna att ryssarna skulle använda ön för signalspaning och andra militära ändamål.

Under världskriget lär brittiska örlogsfartyg ha övat prickskytte just där; troligen lyckligt ovetande om att tyska ubåtar gömde sig kring ön, där de lurpassade på allierade atlantkonvojer.

Ett annat skäl till britternas åtgärder var de rika fiskevattnen runt Rockall. Här fiskas bland annat den långa, som efter beredning blir lutfisk på våra julbord.

När britterna tänkte införa en ekonomisk zon på 200 nautiska mil runt ön kom sura reaktioner från Irland, Island och – på Färöarnas vägnar – Danmark, vilka hade egna intressen att bevaka i området. Dessutom gjorde den skotska klanen MacKay privata anspråk på ön.

Mellan Rockallbanken och Brittiska öarna finns en uppemot tre kilometer djup gravsänka, så nog är det fantasifullt av britterna att tala om en sammanhängande kontinentalsockel där ön ingår. Geologiskt hör den snarare ihop med Färöarna, men Danmarks linje är havsrättens: En obeboelig klippa kan inte ligga till grund för territoriella anspråk.

1975 fick skrattmåsarna något att garva åt. Britterna lät placera två gardessoldater och en vaktkur på ön – för att frakta bort dem igen efter fotografering. Kvar på ön lär finnas en metallplatta med text som varnar för intrång på brittiskt territorium.

Bäva månde den strida strömmen landgångssuktande resenärer!

Dit hörde förstås besättningar och passagerare på alla fartyg som förlist i området. Till exempel de 798 ombord på danska emigrantångaren Norge, som 1904 gick på grund och sjönk vid Rockall. 169 räddades, ingen dock genom att ta sig upp på den branta klippan. 629 arma själar håvades in i havsgudinnan Rans nät.

Samma oblida öde drabbade Dundeebarken Helen 1824, varvid hon fick ge namn åt haveriorsaken: Helen Reef.

Rockall ligger 41 landmil väst om Yttre Hebriderna, 43 landmil nordväst om Irland och 70 landmil sydsydost om Island. Irland och Storbritannien kom 1988 överens om hur de skulle dela upp områdets havsvidder enligt havsrätten och inte utifrån Rockall, som därmed ändå stannade hos britterna. Till Rockall hör även Hasselwood Rock, som endast sticker upp ur havet när det är kav lugnt.

Rockall lär vara toppen på en gammal vulkan. Samt toppen av den hägrande ön Hy Breasil, det västra landet av evig ungdom som bara syns en gång vart sjunde år. Ön är bara en av många gäckande öar bortom horisonten i väst, där evig vår och lycka råder.

Egentligen kallar kelterna den Ard Bres-eilean, ”Bres’ höga ö”. Det har hävdats att portugisen Cabral hade Hy Breasil i åtanke när han år 1500 ”upptäckte” det land långt nere i sydsydväst som fick namnet Brasilien. (Men det var nog i stället lokalbefolkningens term för ett värdefullt träslag – bresilja, ”glödande” – som låg bakom namnet.)

Bres i öns namn var kung över fomorerna, ett våldsamt folk som ibland har förknippats med vikingarna, och som enligt keltisk folktro lever i havet.

Fantasin kittlades när okänt land siktades – och snabbt försvann igen från synranden. Man anade det inte då, men ibland kunde det bero på nordhavets hägring, som kan uppträda när varm luft möter det kalla havet. Ljusstrålar bryts och studsar tillbaka, så att avlägset land kan siktas som om det låge helt nära.

Fenomenet kallas Fata Morgana, det vill säga fen Morgan – vars namn betyder ”född i havet”. Den vackra trollkvinnan Morgan le fay var halvsyster till kung Arthur (han med det runda bordet) och härskarinna över lycksalighetens ö Avalon – av kymriska Ynus yr Afallon, ”Äppelön”. På irländska heter ön Emhain Abhlach, ”äppelslätten”.

Äpplen symboliserar fruktbarhet och odödlighet och är en gemensam nämnare, som leder till hesperidernas trädgård långt ut i Atlanten. Där vakar Atlas’ döttrar Egle, Eritia och Aretusa över ungdomens gyllene äpplen. Hos oss vakar Idun, guden Brages fru, över de elva guldäpplen som ger evig ungdom.

En annan gemensam nämnare är ett slags elyseiska fält längst västerut i havet, ”bortom solnedgången”. Det gäller även det något tvetydiga Ogygia – hemvist för tidens gud Kronos och sjöjungfrun Calypso, vars namn anspelar på tidvatten. Hon var Odysseus värdinna i sju år.

De sju städernas ö Antilia är ett av nytillskotten från kristen tid. När morerna svepte in över Iberiska halvön år 711 flydde en stor grupp kristna med den siste västgotiske kungen Roderik (Rodrigo) och sju biskopar i spetsen ut över havet. Det sägs att portugisiska sjöfarare sju sekler senare drev iland på en okänd ö, där invånarna på ålderdomlig dialekt undrade hur läget var i deras förfäders hemland. Till namnet finns de sju städerna i form av vulkanen Sete Cidades på Azorerna, och Antilia fick ge namn åt ett pärlband av öar i Västindien: Stora och Små Antillerna.

Den gäckande ön brukade även kallas S:t Brendans ö, förspanskad till San Borondón.

Berättelserna om helgonet Brendan tycks vara ett hopkok med inslag från olika legender, sammanställda av den unga kristna kyrkan på Irland. Han sägs ha gjort sin atlantiska resa tillsammans med 17 munkar under sju år kring mitten av 500-talet. Men berättelsesamlingen om honom publicerades först 400-500 år senare. Den har lånat åtskilligt från den betydligt äldre berättelsen om Brendans hedniske landsman Maelduin, som hade 17 följeslagare på sin äventyrliga färd till ett trettiotal öar. Båda brukar tillskrivas att ha nått ända fram till Amerika, men det är tveksamt om någon av dem gjorde det.

Mera säkert är att Brendan siktade Rocoll, det namn han lär ha använt på den lilla klippön i nordväst. Väst därom är det helt tomt på land ända tills man siktar den bistra kanadensiska halvön Labrador, som vikingarna kallade Helluland.

Dock var de irländska munkarna före vikingarna på Färöarna och Island. Det berättas om vikingen Are Mársson, som år 980 drev iland och blev kvar på en ö långt borta i väst. Landet kallades Vitmannaland eller Irland it mikla, Storirland. Kanske en av irländare koloniserad del av södra Grönland?

Måhända rör det sig om ett nordiskt plagiat av den keltiske hjälten Brans legendariska resa, som även har befruktat historierna om Maelduin och – efter omfattande moralistisk bearbetning – S:t Brendan.

Bran lockades till Tír na Mban – Kvinnornas ö – av en vacker kvinna, som bör vara Morgan le fay. Hon väntade på honom när han och hans besättning kom fram efter en rad sällsamma äventyr till sjöss. Efter att ha njutit av vin, kvinnor och sång i vad som tycktes vara ett år drabbades de av hemlängtan. Öns härskarinna varnade dem. De kunde segla tillbaka till Irland – men absolut inte gå iland där!

Människor på Irlands stränder erinrade sig en flera hundra år gammal legend om hjälten Bran, som seglade till Kvinnornas ö. En besättningsman gick iland till dem – och blev genast till stoft. Bran seglade då ut på havet igen. Han satte kurs mot solnedgången och återvände aldrig.

En nästan identisk skröna handlar om skalden Ossian. Den sköna Niamh, dotter till havsguden Manannan MacLir, lockade honom till Tír na nÓg – Ungdomens ö. Efter ett tag greps han av hemlängtan. Niamh gav honom då en förtrollad häst men varnade honom för att sätta sin fot på marken. Hästen förde honom till Irland, där han råkade glida av. Genast förvandlades han till en blind gammal man. 300 år hade förlupit!

Alla tidlösa öar bortom solnedgången står under Manannans beskydd. I likhet med sin nordiske kollega Njord är han en ganska godmodig typ med fruktbarheten och vinden bland sina ansvarsområden. Så var också Tír na nÓg en sinnlighetens fristad, där man ägnade sig åt älskog och andra muntrationer. Manannans revir har påtagliga likheter med sjöfararnas yrkesparadis Fiddler’s Green.

Hos vikingarna fanns traditionen att gå by west efter döden; kroppen placerades i en båt som stacks i brand och sattes på västlig kurs, mot solnedgången. Och i den röda solskivan finns en port, där man kan glida in i en munter hamn, dit ingen storm och kyla når.

Manannan färdas ofta, likt kollegan Neptun/Poseidon, i en amfibitriumfvagn; annars tar han sig blixtsnabbt fram med hjälp av ett tredje ben. Han förknippas särskilt med Isle of Man, som sägs ha fått både namnet och flaggans trebensvapen – triskelion – av just honom.

Den vackra Clidna är en annan av Manannans döttrar och en banshee, ett andeväsen vars klagan förebådar död. Hon uppenbarar sig både som sjöfågel och som havsvåg. Hon är rentav Tonn Chliodhna, Clidnas våg – en bränning vid Glandore, räknad som en av Irlands tre stora av sitt slag. Dessutom personifierar hon den nionde och sista vågen, som anses vara kraftigare än de tidigare. Därmed är hon även ett vagt mått på avstånd. Det förlovade land hon kommer ifrån ligger bortom den nionde vågen, det vill säga bortom de dödligas boningar.

Det erinrar om vårt havsgudapar Ägir och Ran, mera skrämmande än Njord och bosatta vid ön Hlesey. Parets döttrar är de nio vågorna, klädda i vita dräkter och slöjor (efter dem lär brytande vågor i rum sjö heta skipper’s daughters). Tillsammans födde de nio guden Heimdal, som vakar över regnbågsbron Bifrost med gjallarhornet i högsta hugg. Även Manannan Mac Lir tros ibland ha de nio vågorna som kollektivmoder. Hans mera anonyme far Lir, ”Havet”, är identisk med Shakespeares Kung Lear.

I juni 1997 landsteg tre Greenpeaceaktivister på Rockall, som de utropade till huvudsäte i världsstaten Waveland. Ett av syftena var att avvärja hotet om oljeexploatering i farvattnen. De hissade sin regnbågsflagga och klamrade sig fast vid Hall’s Ledge i flera veckor. Samtidigt passade de på att byta ut britternas medfarna fyr mot en ny, som är soldriven.

Manannan, Clidna, Ägir och Ran ställer sig gissningsvis bakom havsstaten, trots att det inte växer några äppleträd på Rockall.

Harry Martinson återkom till Rockall, i dikten Norrlandstimmer:

Vi passera Rockalls ensliga havsfjälltopp –

den är krönt av den vita sjöfågelträckens eviga snö.

Sakta gå vi förbi med havets största högaktning:

Rockall nickar, och skickar ut fåglar, som träcka på trälasten...

Fotnot: En tidigare version av texten var publicerad i Utkik nr 4 1999. Den är tänkt att ingå i ett bokprojekt med titeln Landkänning. En framställningi med kulturhistoria kring uddar och andra landmärken är planerad att hållas på Katarina Sjöfartsklubb i Stockholm den 19 april.

Vardarvindar över Makedonien

Har du varit i Makedonien? Jag har varit där, som sjöman! Men inte i den före detta jugoslaviska delrepubliken som kallar sig så.

Du som tror att Makedonien enbart är en kustlös före detta jugoslavisk delrepublik är med andra ord ute på femton famnar.

Ett gott namn är guld värt, säger Ordspråksboken. Så tänkte nog den slaviska majoritetsbefolkningens ledare när deras jugoslaviska delrepublik Makedonien utropade sin självständighet 1991. De valde att kalla sitt nyblivna land enbart Makedonien. Som kunde väntas väckte det ett ramaskri bland grannarna i syd, grekerna.

Makedonien är nämligen ett med antikens grekiska kultur och historia intimt förknippat landskap, som på dagens karta även omfattar stora delar av norra Grekland. Namnets ursprung är den antika huvudguden Zeus' son Makedon. Självskriven inofficiell huvudstad i det historiska landskapet Makedonien är Thessaloniki.

Inte nog med grannarnas okänsliga val av namn på sin nyblivna stat. De makedonska slaverna började även exploatera den hellenske ‒ det vill säga grekiske ‒ nationalikonen Alexander den store, vars välde på 300-talet f.Kr. sträckte sig ända bortåt Indien. Till yttermera visso lade de sig till med Vergina-solens 16 strålar som motiv på sin nyskapade nationsflagga. Den var den forngrekiska Argead-dynastins symbol, uppkallad efter staden Vergina i norra Grekland på dagens karta.

Flaggan har sedermera modifierats till en stiliserad version med åtta gula strålar på röd botten. Dessutom har missbruket av Alexander den stores namn delvis sopats bort, även om han fortfarande rider på sin hingst Bouskephale i form av en 22 meter hög staty på centrala torget i huvudstaden Skopje.

Dagens slaviska makedonier i den före detta jugoslaviska delrepubliken fann sin egen makedonska identitet så sent som mot slutet av 1800-talet. De har ingen som helst kulturell och historisk gemenskap med Alexander den stores hellenska Makedonien. Deras slaviska förfäder kom dit först under vår vikingatid, tusentals år därefter.

Makedoniernas sydslaviska munart ‒ kallad makedonska ‒ har av linguister betecknats som en bulgarisk dialekt, även om den har påverkats av serbo-kroatiskan under 1900-talets långa jugoslaviska styre.

Vad gäller tvisten kring nationsnamnet har en provisorisk lösning varit att internationellt kalla landet FYROM (Former Yugoslavian Republic of Macedonia). Så länge som den hittills mer än kvartssekellånga konflikten fortgår blockerar Grekland med sitt veto grannens ansökan om medlemskap i både EU och NATO.

En gång anlöpte vi den anrika grek-makedonska hamnen Thessaloniki med någon av mina sju "russindroskor", fartyg inom Svenska Orient Linien. Troligen var det m/s Vikingland, där jag hade en årslång törn i mitten av 1960-talet. Det är inte mycket jag minns av anlöpet, och min enda nedtecknade anteckning därifrån bär nog en del av sjömansskrönans prägel. Den korta storyn från Thessaloniki ingår i mitt bidrag i antologin Sjömansboken (1999). Där berättar jag om ett gammalt sto med hatt och en sensuell blomma fäst i hattbandet:

"Hon stod i hamnen förspänd vid en åkardroska, och så fort någon satte sig däri lunkade hon fridfullt iväg – raka spåret till en närbelägen bordell. Där väntade hon under stoiskt lugn tills passagerarna kom ut igen efter väl förrättat värv. Så fort droskan embarkerats anträdde stoet återfärden till hamnen i stilla lunk. Sålunda lunkar hon nog fortfarande, i all evighet..."

En annan gång anlöpte vi den vackra makedonska hamnstaden Kavala, troligen för att lasta råtobak. Om det berättar jag lite i min bok Gränslös sjöfart (2009):

"Staden ligger i nordöstra Grekland på vår tids karta, i det historiska landskapet Makedonien. Redan på 300-talet f.Kr. lät Alexander den stores far Filip II göra Neapolis, som staden då kallades, till exporthamn för Pangeonbergens mineralrikedomar. Just här klev aposteln Paulus långt senare iland för att grunda Europas första kristna koloni i grannorten Filippi – ett steg med oerhörd sprängkraft för kommande millenniers utåtriktade, sjöfarande europeer..."

"...svenska Tobaksmonopolet var tidigt på plats för sina inköp. Ett minne av verksamheten finns kvar i Kavala, med ny funktion. 1936 kunde monopolet inviga sitt eget lokala revir. Redan vid m/s Vikinglands anlöp hade Souídiko Spíti, Svenska Huset, så smått börjat användas som tillfällig fristad och inspirationskälla för svenska konstnärer, forskare och författare; en inriktning som har renodlats efter 1974, då huset donerades till Svenska Aténinstitutet."

Det är lätt att inse att begreppet Makedonien och allt vad därtill hör är heligt för de historiemedvetna och stolta grekerna. Samtidigt måste emellertid även de inse att det som provisoriskt kallas FYROM otvivelaktigt är en del av det historiska landskapet Makedonien. Därför är det helt rimligt att Makedonien kan ingå i landets officiella namn (likaväl som att en belgisk provins kallar sig Luxemburg samtidigt som grannen ‒ en självständig medlemsstat i EU ‒ också heter så, utan att någon av dem bråkar om den saken).

Men det är absolut nödvändigt att komplettera namnet Makedonien, så att landet inte ‒ på grekernas bekostnad ‒ uppfattas som en självskriven och unik arvtagare till det historiska Makedonien.

Till och med den ärrade grekiske motståndskämpen och kompositören Mikis Theorodakis, vars musik jag älskar, har på gamledar kommit ut som radikal chauvinist. 91-åringen motsätter sig varje kompromiss i namnfrågan som inkluderar namnet Makedonien. Den inställningen delar han med den grekisk-ortodoxa kyrkan, och dessvärre även med uppskattningsvis sex tiondelar av Greklands vuxna befolkning.

Alexander den store löste den så kallade gordiska knuten med sitt alexanderhugg, symbolik för en oortodox lösning på ett problem. För den makedonska namnfrågan gäller det att finna en lösning som är språkligt och geografiskt begränsad till det som alltför länge har kallats FYROM.

"Slaviska republiken Makedonien" duger inte, eftersom uppemot en tredjedel av landets befolkning är etniska albaner (ättlingar till de illyrier, som ‒ till skillnad från slaverna ‒ fanns här redan under forntiden). "Nord-Makedonien" eller "Övre Makedonien" duger inte heller, eftersom det historiska landskapet Makedoniens norra delar även sträcker sig in i Bulgarien, Serbien, Kosovo och Albanien.

Återstår så landets livsnerv, floden Vardar, som ledtråd. Floden har sin källa i landets nordvästra del och rinner ut i Egeiska havet, i närheten av Thessaloniki. Men namnet Vardar bär den endast inom det egna landet. På den grekiska sidan skiftar den namn till Axiós. Båda namnen lär betyda "mörkt vatten".

På ottomansk tid, och även en tid därefter, förekom Vardar-Makedonien som namn på det som motsvarar dagens FYROM. Det borde även vara lösningen på dagens gordiska namnknut!

Till saken hör att regionala krafter lär kuckla ihop med stenrika kinesiska investerare om ett kanalprojekt som skulle förbinda Axiós/Vardar med Donau, för godstransporter mellan Egeiska havet och Kontinenten ända upp mot Nordsjön i nordväst. Sådant borde kunna fungera som ett frestande incitament för namnkonfliktens parter, även om miljöeffekterna nog med all rätt skulle nagelfaras noggrant.

Namnet Vardar lever i ett avseende kvar utanför FYROM ‒ i formen vardaris, som namn på den mistral-liknande vind som följer Vardar/Axiós fåra ut i Egeiska havet. Den kalla fallvinden från nordväst sägs vara fruktad av sjöfarten.

Grekland och den före detta jugoslaviska delrepubliken Makedonien borde snarare frukta en fortsatt namnstrid utan bortre gräns. Stämningarna trissas dessvärre upp på båda sidor ‒ med demonstrationer, flaggbränningar och oförsonliga paroller.

m/s Vikinglands anlöp i makedonska hamnar skedde sommartid, då det i stället för vardaris var den mer beskedliga årstidsvinden etesiai alias meltemi som härskade över Egeiska havet.

Kung Bore löper amok

Februari kallades förr göjemånad, efter ett gammalt nordiskt ord som betyder "tunn snö". Snacka om understatement, i ett Europa som drabbats av extrema snömassor och isande kyla ända ned till Medelhavet! Så har det fortsatt in i mars, som åtminstone förr kallades vårmånad. Minst ett 50-tal människor runt om i Europa, företrädesvis hemlösa uteliggare, har fallit offer för kylan.

Vädrets tillstånd skylls på Rysslands väldiga vidder. Britterna talar om the beast from the east, "besten från öster", och holländarna om "den sibiriska björnen".

Besten bär ryska namn, antagligen med ursprung från sibiriska minoritetsspråk. En allmän beteckning på snöstorm är metel. Kraftiga snöstormar i östra Rysslands inre kallas burjan eller burga. För vår del rör sig nog snarare om påverkan från den något västligare stormuppenbarelsen wjuga. Den vildsinta pozemok är däremot ingen egentlig snöstorm men får liggande snö att virvla upp i luften.

Meteorologerna lär ha döpt väderfenomenet till Anticyclone Hartmut, ett mansnamn som passande nog ungefär betyder "tuffing". Men namnet har knappast satt sig i den europeiska allmänhetens medvetande.

Här i Sverige talas det ofta om en "snökanon", men det uttrycket syftar snarare på ett väderfenomen begränsat till kustområden. Kall luft strömmar ut över öppet vatten med högre temperatur. Kontrasten får vatten att avdunsta och bilda moln, som ger ifrån sig stora mängder snö.

Hur som helst är vädret, och kanske hela det övergripande klimatet, i olag. Det grönländska fastlandets nordspets Kap Morris Jesup hade i februari flera dygn med plusgrader, mitt under polarvintern! Så även Svalbard. Detta befaras få konsekvenser för den arktiska isutbredningen. Minskad havsis kan vara efterlängtad för dem som vill se ökad sjöfart längs genvägen till Asien, Nordostpassagen. Men det för också med sig minskad reflektion av solljus och ökad avdunstning, med följder för klimatet. Kanske är det just det som har fått jetströmmen och polarvirveln uppe i atmosfären att rubbas, med sensationellt höga vintertemperaturer i Arktis som följd ‒ samtidigt som kylan och snöstormen slår till över hela Europa.

(Läs gärna mer om Arktis i mitt blogginlägg den 9 mars 2015.)

Vi svenskar talar gärna om kung Bore, som en personifiering av den smällkalla vintern med eller utan snöstorm. Namnet är inget fornnordiskt arv utan myntades så sent som på 1600-talet av Olof Rudbeck den äldre. Givetvis har det påverkats av den grekiske guden Boreas, som förkroppsligar nordanvinden (läs gärna mer om honom och hans kollegor i mitt blogginlägg den 22 juni 2017).

Norrmännen namn på Bore är kong Vinter, medan britterna talar om Jack Frost eller Old Man Winter. För ryssarna är han Morozko, ej att förväxla med Ded Moroz som är ett slags motsvarighet till vår jultomte.

Skandinavien korsas av norra Polcirkeln, och även i dess södra del delar halvön latitud med isande kalla områden som Kamtjatka, Alaska och Labrador. Ändå har vi ett helt annat, långt mer gynnsamt klimat. Det kan vi tacka Golfströmmen och de förhärskande sydvästvindarna för. Utan denna värmepump skulle vårt klimat antagligen vara lika bistert som i det normalt är i det nordligaste Sibirien.

På senare år har en del klimatforskare varnat för att den globala uppvärmningen kan sätta havets känsliga balans ur spel, så att Golfströmmen kanske bromsas upp eller ”spårar ur”, ändrar sitt lopp. I sin sträckning upp mot våra kuster i nordost lever den varma strömmen i symbios med de kalla Labrador- och Östgrönländska strömmarna. Om dessa försvagas kan det möjligen påverka Golfströmmens lopp.

Det lär inte vara vetenskapligt belagt att vårt nuvarande isande kalla och snörika väderfenomen har med övergripande klimatförändringar att göra, men orosmoln lagras vid horisonten. Tiden är ute för kallprat om väder och vind. Nu är det dags för mänskligheten att jobba för högtryck, i ur och skur.

Fotnot: Bilden visar en snötäckt Havis Amanda i Helsingfors.

  • Torkel Bodin Svara

    Tack för mycket som jag verkligen inte hade en aning om!

  • Peter Andersson Svara

    Är härligt och bildande att läsa dina krönikor.. Är bara att buga och bocka..

Spanien: Minnen av ett krig

I västra Palma de Mallorca löper det kanaliserade vattendraget sa Riera ut i Medelhavet. Strax intill breder parken Parc de la Feixina ut sig. Där står ett 22 meter högt och i mina ögon anskrämligt minnesmärke. Det invigdes 1947, i diktatorn Francisco Francos närvaro.

Monumentet restes till minne av en händelse under det spanska inbördeskriget, som rasade för fullt för 80 år sedan. Den av Franco-sidan bemannade kryssaren Baleares – uppkallad efter den ögrupp där Mallorca ingår – befann sig den 6 mars 1938 vid Cabo Palos utanför Cartagena på den spanska ostkusten, tillsammans med ytterligare två Franco-trogna kryssare. Där konfronterades de av regeringstrogna örlogsfartyg; två kryssare och flera jagare. Torpeder avlossades. Baleares sänktes och 765 av hennes 1.206 besättningsmän omkom.

Det är alltid sorgligt när sjömän går till sin våta grav, även om det i detta fall rörde sig om myterister mot Spaniens lagligt valda regering. Slaget vid Cabo Palos var inbördeskrigets enda större sjöslag.

Framsidan på Baleares-monumentet visade i flera decennier inskriptioner. Jag har inte haft möjlighet att läsa dem, men antagligen förhärligade texten den i slutändan segrande Franco-sidan. Givetvis på spanska, eftersom Franco-regimen gjorde allt för att kväsa öarnas katalanska folkspråk. Inskriptionerna är numera borttagna. I stället finns vid kanten av minnesmärkets fundament en diskret text som säger att ”...i dag är det stadens symbol för den demokratiska viljan att aldrig glömma krigets fasor och diktaturen...”

Omdefinitionen ingår i en landsomfattande men utdragen ”av-francoisering” av de spanska stadsmiljöerna. Senfärdigheten har gissningsvis berott på vad som kallats el pacto del olvido, ”glömskans pakt”. Som ett talesätt lyder: ”Glömska är bästa läkedomen mot lidna oförrätter.” Efter Francos död 1975 skulle demokratin återupprättas. Uppifrån manades till försoning och att man skulle avstå från att ”riva upp gamla sår”.

1930-talets Spanien var ett mycket efterblivet land, vars landsbygd ägdes av storgodsägare. Hälften av befolkningen var analfabeter. Behovet av sociala reformer var enormt.

Det var från Ceuta på den afrikanska sidan av Gibraltarsund som general Franco 1936 inledde upproret mot sina överordnade, den i laga ordning valda republikanska regeringen. Myteriet – juridiskt likvärdigt med högförräderi, på spanska alta tración – blev startskottet för det grymma och blodiga spanska inbördeskriget, som skulle kräva uppemot en halv miljon människoliv. Därav kanske en tredjedel framför exekutionspatrullerna.

Redan i inledningen av inbördeskriget hade Mallorca fallit för myteristerna – till skillnad från grannön Menorca i ost, som höll ut ända till krigets slutskede 1939.

Det har berättats om en regeringstrogen jagare som ankrade i Pollençabukten på Mallorcas norra del. Fartygschefen tog sig i land, kapade en bil och körde i full uniform till Palma för att uppmana den Franco-trogne militärguvernören att kapitulera. Självfallet arresterades den dumdristige republikanen omedelbart. Hans öde därefter är obekant.

2008 uppmärksammades en tysk minnessten på norra Mallorca. Den hade rests till minne av 13 tyska stridsflygare som skjutits ned under inbördeskriget. De tillhörde en Port Pollença-baserad division av Legion Condor, som ingick i Nazi-Tysklands mycket omfattande stöd till Franco-sidan. Texten inleds med att stridsflygarna ”föll för Spaniens frihet i kamp mot bolsjevismen”. Det var Legion Condor som bombade de varmt katolska baskernas kulturella centrum Guernica på fastlandet sönder och samman.

1939 hade Franco erövrat hela Spanien – med undantag för Gibraltar, som britterna hade behärskat sedan 1704.

(När Storbritannien på hösten 1939 förklarade Nazi-Tyskland krig ansåg Franco tiden vara mogen. Gibraltar skulle återtas! Men Winston Churchill hotade med att i så fall ta Kanarieöarna. Planen ställdes in och Spanien iklädde sig rollen som ”icke krigförande”. Vilket inte hindrade tyskarna från att installera sig i Gibraltars spanska grannort La Línea de la Concepción. De förberedde ”Operation Felix”, Hitlers egen erövringsplan mot Gibraltar. Men Franco backade ur ännu en gång. Annars hade Gibraltarsund blockerats och världskrigets vändpunkt vid el-Alamein i Egypten 1942 knappast kunnat äga rum!)

Spanska inbördeskriget inleddes således 1936 och skulle pågå till våren 1939, då myteristerna hade segrat med kraftfull hjälp av de ideologiskt befryndade makterna Nazi-Tyskland och det fascistiska Italien, samt uppemot 100.000 marockanska legosoldater från Spanska Marocko.

Omkring 550 svenskar hade tagit sig dit som frivilliga på den republikanska sidan. En klar majoritet av dem kom ur sjömanskårens led. För ett nutida sjömanshjärta är det lätt att känna en kollegial sympati för dem, vare sig de hade partiböcker av den eller den schatteringen eller helt enkelt var oberoende antifascister.

Av dessa svenska spanienkämpar stupade en tredjedel, som därmed blev kvar i Spaniens röda jord. Minnesmärken som erinrar om dem finns på Katarinavägen i Stockholm och på Masthuggstorget i Göteborg. Där hålls minneshögtider varje 1 maj under fackföreningsfanor – däribland SEKO sjöfolks – och den störtade spanska republikens röd-gul-lila trikolor.

Jag har haft chansen att träffa några av dem som överlevde kriget. Däribland den legendariske ”Frisco-Per” Eriksson, som efter tiden i Spanien bland annat var Svenska Sjöfolksförbundets ombudsman i San Francisco under andra världskriget. Sommaren 1976 intervjuade jag en annan av dem i den s-märkta dagstidningen Arbetets Göteborgsupplaga. Det var då 40 år sedan general Francos myteri hade inletts.

När det skedde var Kurt Svärd matros i handelsflottan. Han hade gått till sjöss 1927, 16 år gammal. Tio år senare tog han sig till Spanien för att slåss med vapen i hand.

– Som sjöman såg man fascismens framväxt och dess rätta ansikte ute i Europa, exempelvis i Tyskland och Italien! sade han i intervjun.

En särling bland Spaniensvenskarna var den äventyrlige sjökaptenen Eric Ericsson, som med sin s/s Lola smugglade vapen till den republikanska sidan. Vid ett tillfälle tog han sig igenom myteristernas nät genom att låtsas hylla Franco från sitt fartyg, som tillfälligt lär ha döpts om till Hitler av Bremen – självfallet förande hakkorsflagg. Historien om Eric Ericsson berättas i korthet i sjöingenjör Lennart Lundbergs bok Svenskarna i spanska inbördeskriget 1936-1939, som kom ut 2001.

En annan bok om det spanska dramat är Sin egen värsta fiende, som kom ut 2016. Den är skriven av Dagens Nyheters Jerusalemkorrespondent Nathan Shachar, som utöver Mellanöstern även bevakar Iberiska halvön och Latinamerika. Boken ger mycket värdefulla inblickar i inbördeskrigets bakgrund, samt dess brutala förlopp och bittra efterskörd. Exempelvis tydliggör Shachar hur inbördes olikartade kombattanterna var på båda sidor:

”President Azañas borgerliga republikaner hade inget gemensamt med de anarkister som brände kyrkor och mördade nunnor, och de katolska baskiska nationalisterna hade ännu färre beröringspunkter med sina formella allierade, de Moskvatrogna stalinisterna i det spanska kommunistpartiet.”

Inte heller på rebellsidan rådde någon politisk likformighet. Utöver ideologiskt renläriga anhängare till Hitler och Mussolini fanns där den spanska katolska kyrkans på den tiden stockkonservativa huvudfåra, feodala brukspatroner, anhängare till två historiskt konkurrerande kungaätter, missnöjda kolonialofficerare och många andra disparata fraktioner. Med omvittnat hårdhänta tag lyckades Franco fösa ihop dem inom det fascistiska Falangistpartiet.

Europas återstående demokratier svek den spanska republiken. Det så kallade non-interventionsavtalet innebar framför allt stopp på leveranser av krigsmateriel till regeringssidan, som därigenom i stället blev alltmer beroende av leveranser från Sovjetunionen. Det var ingalunda någon oegennyttig solidaritetsyttring från sovjetisk sida. Närmare bestämt kostade det hela den spanska guldreserven, som fraktades med fartyg till Odessa.

Samtidigt pumpade Italien och Tyskland in både materiel och trupper till Franco-sidan, som även stöddes aktivt av Salazar-diktaturens Portugal.

De europeiska demokratiernas svek fortsatte. Mot slutet av 1938, flera månader innan Madrid föll den 1 april 1939 och kriget var över, slöt land efter land handelsavtal med Franco-Spanien. Här kunde man verkligen, i symbolisk mening, tala om blod-apelsiner!

Det finns många andra exempel på militärkupper, som har lett till att demokratiskt valda regeringar störtats. Med nejlikornas revolution i Portugal 1974, året innan grannlandets diktator Franco dog, förhöll det sig tvärtom. Här var det delar av krigsmakten som störtade en flera decennier lång diktatur i syfte att införa demokrati och avveckla landets kolonialstyre på främmande kontinenter. En av de tongivande kuppledarna var amiral António Rosa Coutinho, populärt kallad ”röde amiralen”.

I dag är både Portugal och Spanien stabila demokratier inom EU-familjen, om än med kvardröjande sociala och ekonomiska skavanker.

Och det 22 meter höga Baleares-monumentet står fortfarande kvar i en park i Palma de Mallorca.

  • Hej! Jag har en bok ”Lola” som den i texten nämnde Eric Ericsson har skrivit!
    Mycket spännande om resor till o från Spanien under inbördeskriget!

Port Arthur, hamnen och krogen

Port Arthur är sjöhistoria och sjökultur, på flera plan. Namnet associerar till ett i dag nästan mytiskt hamnliv med kryddor och myriader andra dofter från sling med jutesäckar, som bärs iväg på svettdrypande ryggar. Hamnen ligger strategiskt; ytterst på Liaotunghalvön som skjuter ut i Pohai-sundet mellan Koreabukten och Chihlibukten och Gula flodens delta där innanför.

Hamnen heter i dag Lüshun, men det finns flera andra Port Arthur: Exempelvis en hamn i Texas och en på Tasmanien samt ett distrikt i finländska Åbo.

Och så har vi Göteborgs eget Port Arthur, det i år 100-årsjubilerande sjömans-, hamnarbetar- och varvsarbetarsjappet på Hisingen. Det ligger ‒ eller snarare låg ‒ strategiskt till, nära Sannegårdshamnen som nu är bostadsområde, mellan salig Eriksbergs Varv och salig Lindholmens Varv.

Innanför Sörhallskajen på Eriksberg, som också blivit bostadsområde, bär gatorna namn efter ett knippe klassiska göteborgsbyggda fartyg. Däribland Svenska Orient Liniens trivsamma Vingaland, som var mitt kringflytande hem under en drygt årslång törn, som inleddes sommaren 1969.

Om inte minnet sviker var det på Vingaland celebriteten Strump-Lisa dök upp med sina sockor och en väl kryddad svada. Ryktet sade att strumpförsäljningen bara var en täckmantel och att det i stället var köttslig kärlek hon kursade till fast taxa. Reviret sträckte sig längs den vidsträckta Sannegårdshamnen. Troligen hade Lisa passerkort in på Lindholmens Varv. Mitt fartyg låg där som reparent när hon klev ombord.

I samma bransch verkade en grupp norska damer, den så kallade Oslobaletten. När de inte turnerade längs de skandinaviska kusterna i fartyg med sympatiskt inställda besättningar brukade de hålla till på Port Arthur. Sjappet är granne med stuvedorernas gamla utropslokal ”Lusasken” anno 1913. Båda ligger på Gamla Ceresgatan, nästgårds från Lindholmen. Under en period hette sjappet Casa del Marinero, ”Sjömanshuset”. Det sägs att en röd lanterna var tänd i övervåningens fönster medan gottgörelse för kundernas utlägg pågick.

Med åren blev Port Arthur alltmer luggslitet och ryktet var väl inte det allra bästa. Så brann sjappet en gång. Och en gång till, nu ned till grunden.

Dagens helt anständiga Port Arthur byggdes upp från grunden av en kvinnlig sjöingenjör, som självfallet var utbildad på Chalmers Lindholmen. En lanterna sitter nog fortfarande innanför fönstret där uppe, men i stället för övervåning finns där endast en minimal avsats; en direkt livsfarlig plats för sådana aktiviteter som lanternan lär ha signalerat förr om åren.

På krogens hemsida står: "Puben byggdes 1918 och är den sista sjömanskrogen i Göteborg av sitt slag. Då i de skumma hamnkvarteren möttes sjömän, varvs- och hamnarbetare, ofta omsvärmade av lättfotade damer..."

Under dessa 100 år har mycket vatten runnit längs älven strax intill. Jag har haft sjappet i mitt medvetande alltsedan mitten av sextiotalet; mycket beroende på det exotiska, lite hägrande namnet.

Det blev varvsvistelser, anlöp i Sannegårdshamnen, på- och avmönstringar. Men jag hade mina fasta bopålar på andra sidan älven, så när det fanns tid för landgång blev det aldrig av att besöka sjappet.

Hamnen Port Arthur, då? Om den har jag inte mycket att förtälja, annat än att där finns en fartygshistorisk koppling till Sverige.

1894 ockuperade japanerna Port Arthur, som de kallade Ryojun-ko. Året därpå lämnade de tillbaka hamnen till Kina, varpå den genast föll i ryssarnas händer. Ryssarna rustade upp sin flotta och lät bland annat bygga tre slagskepp, varav ett fick det svenskklingande namnet Retvizan. Bakgrunden till det är följande:

I Sveriges krig med Ryssland drygt hundra år tidigare deltog det svenska linjeskeppet Rättvisan i det så kallade Viborgska gatloppet. Hon var långsam, erövrades av ryssarna och deltog så småningom i Napoleonkrigen ‒ under oförändrat namn, lätt förryskat till Retvizan. Så småningom uppbringades hon av britterna.

1855 sjösattes en ny Retvizan, ett ånglinjeskepp med ångmaskin från svenska Nobel i Sankt Petersburg. Efter 25 år ljöt hon helt fredligt skrotdöden.

Slagskeppet blev därmed den tredje Retvizan i rysk sold. Hon ingick i en eskader på två slagskepp, sex kryssare och sju jagare som hösten 1902 avseglade från Östersjön med destination Port Arthur för att förstärka de ryska sjöstridskrafterna på andra sidan vattenklotet.

Strax efter midnatt den 9 februari 1904 anföll Japan staden. Retvizan torpederades och sprang läck. Så småningom sattes hon på grund.

På hösten deltog Retvizan i ett ryskt utbrytningsförsök. Dagen därpå återvände hon till Port Arthur, med rätt omfattande skador.

Året därpå krossades ryssarna vid Tsushima, och den 6 december sänktes Retvizan i Port Arthurs hamn, med överbyggnaden över vattenytan. På nyåret 1905 kapitulerade ryssarna, och på hösten samma år bärgade japanerna Retvizan, som efter förbyggning seglade vidare under solflagg och nya namnet Hizen. Först 1924 ljöt hon skrotdöden.

Lüshun alias Port Arthur ingår i dag i storstadsblocket Lüda, där även Dalian alias Dairen ingår; ryssarnas Dalny innan de kastades ut därifrån också.

Vem Arthur var? Hamnen fick sitt namn efter en kapten i brittiska Royal Navy, lieutenant William C Arthur. Under lorcha-kriget 1856 lyckades han bogsera in en skadad brittisk kanonbåt i den tidens skyddade fiskehamn. Dessutom lär han ha karterat Kinas kust.

Vid nästa besök på Port Arthur i Göteborg kanske jag försöker beställa en kaptenlöjtnant för att höja en postum skål till den gamle sjöbusen. Drycken buteljeras inte längre, men det är bara att blanda cognac och klosterlikör så har man den ändå!

  • Jerry Olsson Svara

    Hej,
    Tjejen som byggde upp krogen heter Catharina Olesen och var klasskamrat med mig.
    Vi gick på Sjöbefälskolan på Kvarnberget.

  • Matts Brunnegård Svara

    Hej Torbjörn,

    jag träffade Strumplisa 1959 ombord på m/s Hermia vid Masthuggskajen 28. Jag var 15 år och köpte inga strumpor av henne. Inget annat heller. Dikten om Strumplisa hörde jag första gången i Dagens dikt i radion.

  • Ulf Hagström Svara

    Det fanns även en Port Arthur i Stockholm.I folkmun kallad ”Pottan.
    Den inrättades i det nybyggda huset på Blekingegatan 40,1904.
    När Sara restauranger tog över blev den Pelikan.
    Som än idag lever kvar.

Sjömansservice 70 år!

Handelsflottans sjömän for illa under andra världskrigets ofärdsår. Men efter krigsslutet stundade skördetid, med välfärd som signalord. Förebilder saknades inte. 1927 hade British Council for the Welfare of the Merchant Marine bildats, föregångaren till dagens Merchant Navy Welfare Board. 1938 sjösatte dåvarande Nationernas Förbunds arbetsorganisation ILO detaljerade Recommendations on Seamen's Welfare in Ports. Krigsåret 1942 föddes den amerikanska organisationen United Seamen's Service, vars sjömansklubbar riktade sig till alla sjömän. USS skulle bli en viktig inspirationskälla för oss i Norden.

I Sverige tillsattes 1946 års sjömanskommitté. Sekreterare var den gotländske sjöfartsmannen Sven Gerentz, som var amanuens inom Kommerskollegium. I kommitténs betänkande kunde en elegant kritik anas mellan raderna och en strävan efter att myndigförklara sjöfolket.

"Det är riktigt", bekräftade Gerentz i när jag intervjuade honom 1988. "Det var service det handlade om, absolut inte 'ta hand om' sjömännen eller 'vård'. Vi åkte runt och tittade på sjömanshemmen, som ibland var sorgliga att se..."

Företeelsen sjömanshem var hamnarnas mycket enkla föregångare till senare tiders sjöfartshotell.

1948, således för 70 år sedan, sjösattes Handelsflottans Välfärdsråd med samme Sven Gerentz som sin förste sekreterare. Det första sammanträdets första punkt på dagordningen var behovet av ett svenskt sjömanshotell i New York. Vidare dryftades behovet av ett skandinaviskt sjömanshotell i Antwerpen samt vikten av ett utökat nordiskt samarbete.

New York-hotellet kunde invigas redan 1951. Sjömanshotellet i Antwerpen blev det första konkreta exemplet på statligt nordiskt välfärdssamarbete för sjöfolk, men det skulle dröja till 1954 innan Hotel Scandia kunde invigas på de sjunde och åttonde våningarna i Internationaal Zeemanshuis. De nedre våningarna drevs i belgisk regi. Scandia i Antwerpen avvecklades 1978.

1957 upplät Stad Antwerpen mark till en fotbollsplan för svenska sjömän. Den invigdes året därpå, under namnet Tre Kronor. För ändamålet anställdes välfärdssekreteraren Nils Westberg.

1978 överlät Välfärdsrådets arvtagare Handelsflottans kultur- och fritidsråd (HKF) Tre Kronor till de internationella sjömansmissionssällskapens Antwerp Mariners' Club. Sedan dess heter anläggningen Mariners' Sports Ground, men namnet Tre Kronor lever envist kvar bland oss äldre svenskar med sjömansbakgrund.

1986 ingick HKF en lokal union med sin norska systerorganisation Velferdstjenesten for handelsflåten. Fritidsanläggningen Nordahl Grieg, som var uppkallad efter en norsk sjöman, författare och antinazistisk motståndskämpe, blev nu norsk-svensk. Det höll i några år, innan Stad Antwerpen återtog marken för andra ändamål.

Nils Westberg stod i sjöfolkets tjänst i Antwerpen i hela 31 år, hela tiden i nära samarbete med det svenska konsulatet och den välfärdskommitté för Belgien som fanns fram till 1980. Sådana lokala kommittéer och sektioner fanns i en rad hamnar i alla världsdelar, med den svenske generalkonsuln eller konsuln som självklar spindel i nätet. Där ingick i övrigt inflytelserika personer som var villiga att verka ideellt för sjöfolket.

En av dem var den bland oss äldre svenskar välkände gotlänningen och radiomannen Alf Martin i London. Under krigsåren var han BBC:s svenska röst och därefter Sveriges Radios korrespondent i Storbritannien ända till 1973. Alf Martin hade själv en gedigen sjömansbakgrund, som han var mycket stolt över. Ett citat från honom lyder: ”Jag gick i världens finaste internatskola, skansen på brittiska trampfartyg”.

***

Så länge som svenska Sjömanskyrkan i Antwerpen hade kvar sina egna lokaler fann HKF det naturligt att ha sitt kontor där. Men vid utgången av 2003 stängde Sjömanskyrkan ute i hamngyttret portarna och flyttade in på den centralt belägna norska Sjømannskirken. Där fanns ingen plats för HKF:s platsombud. Sedan 2008 håller han i stället till på Antwerp Seafarers' Centre.

Numera består den återstående kolonin svenska Antwerpenseglare av pensionärer, men under en följd av år hade HKF:s platsombud UD:s uppdrag att sköta A-kassan åt dem.

Även i Rotterdam och Hamburg hade HKF kontor på de svenska sjömanskyrkorna under de år man bedrev egen verksamhet där. Samarbetet med Sjömanskyrkan har alltid varit högprioriterat.

I Rotterdam, som utifrån antalet svenska fartygsanlöp har kallats "Sveriges största hamn", verkade HKF ända från startåret 1976 till halvårsskiftet 2013.

I den på sin tid flitigt anlöpta japanska hamnstaden Kobe bedrev HKF verksamhet mellan 1971 och 1989, hela tiden med kontor på norska Sjømannskirken.

En lång rad skandinaviska sjömanskyrkor var bytesstationer för Välfärdsrådets och HKF:s filmtjänst under den period från mitten av 1950-talet till 1988, då de svenska fartygens besättningar kunde byta väskor med 16 mm-filmer i hamnarna. Direktadresserade videokassetter och dagens DVD-skivor tog över.

Sjömansbibliotekets bokväskor kan än i dag bytas i ett dussintal hamnar, företrädesvis inom de egna stationernas operationsområden. Fortfarande finns dock norska Sjømannskirken i Houston och anglikanska Flying Angel i Dunkerque med på listan över bytesstationer. Sjömansbiblioteket grundades 1930 och blev 1978 en del av HKF.

***

Välfärdsrådets och HKF:s utomeuropeiska verksamhet bestod inte enbart av den i New York och Kobe.

1956 köpte Välfärdsrådet ett markområde utanför Sydney, Australien. Fritidsanläggningen Boomerang anlades. Men med tiden minskade de svenska fartygsanlöpen drastiskt. Boomerang såldes 1976.

International Seafarers' Center of Manila (under Scandinavian Sponsorship) var det officiella namnet på ett samarbetsprojekt mellan de skandinaviska välfärdsråden i den filippinska huvudstaden. Anläggningen kom till 1962, då de skandinaviska fartygsanlöpen var många. 1984 sällade sig amerikanska United Seamen's Service till huvudmännen, och tre år senare överläts anläggningen helt till USS. Den är numera avvecklad.

1959 invigdes Scandinavian Seamen's Centre i Bombay av statsminister Tage Erlander. Även Sveriges dåvarande Indienambassadör Alva Myrdal fanns på plats. Huvudman var Svenska Missionsförbundet, men det var Handelsflottans Välfärdsråd som bekostade lokaler och fordon för fartygsbesökaren. Verksamheten pågick till 1977, då den upphörde.

HKF har även varit delaktigt i en samnordisk sjömansservice i nigerianska Lagos/Apapa, under namnet Scandinavian Seamen's Welfare, samt i Port Said vid Suezkanalen.

***

Handelsflottans Välfärdsråd hade vid halvårsskiftet 1976 avlösts av Handelsflottans kultur- och fritidsråd, som fick en annan finansieringsform och delvis en annan inriktning med större tonvikt på service ombord i fartygen.

Nästa stora förändring skedde den 1 januari 2007, då HKF ömsade skinn till enheten Sjömansservice inom Sjöfartsverket. Verksamheten fortsätter dock. Dit hör hamnservice i ett halvdussin hamnar, inbegripet de egna sjömansanläggningarna Rosenhill i Göteborg, Kaknäs i Stockholm och Johannisborg i Norrköping. Dit hör även Sjömansbiblioteket, sport och motion, filmdistribution och den dagliga epostdistribuerade nyhetsbulletinen SAX-presset.

(SAX-presset föddes redan 1915, under första världskriget, och är således betydligt äldre än den övriga servicen. SAX är en morsesignal som betyder "till alla svenska fartyg". Ända in på 1980-talet sändes presset på morsetelegrafi, på sluttampen parallellt med den tidens modernitet, fartygstelexsystemet Maritex.)

Sjömansservice medverkar även aktivt inom organisationer som International Seafarers' Welfare and Assistance Network (ISWAN) och Sjöfartens Kultursällskap. Tillsammans med de nordiska systerorganisationerna arrangeras Nordiska fototävlingen för sjöfolk varje år sedan 1987.

Hela tiden under verksamhetens 70-åriga existens har ILO:s detaljerade rekommendationer på området varit ledstjärna. Sådana utfärdades 1936, 1970 och 1987.

1987 sjösattes även den bindande ILO-konventionen nr 163 om sjömäns välfärd till sjöss och i hamn, som Sverige var bland de första av medlemsstaterna att ratificera. Den och 36 andra ILO-konventioner på sjömansområdet ersattes den 20 augusti 2013 av den nya Maritime Labour Convention, som då trädde i kraft.

Dagens Sjömansservice består av 19 medarbetare som är stationerade i fem hamnar: Göteborg, Stockholm, Norrköping, Malmö och Antwerpen. De har all anledning att vara stolta över sina insatser till båtnad för sjömännen.

Varma gratulationer till 70-årsjubilaren med förhoppning om fortsatt förlig vind i många år framöver!

  • Gunnar Artman Svara

    Jag gick till sjoss 1974 som 16aring ock kommer med glatt minne ihag HKF’s bibliotek ock filmer som senare byted ut mot video’s paket som kom onboard. Det var alltid spannade ock se vad bocker ock filmer man fick. Sjomans kyrkan’s personal var alltid dar ock hjalpte till med allt de kunde. Mitt sista svenska fartyg var 1983 ock sedan flyttade jag till Australia ock at fortfarande till sjoss. Varje gang jag ser ett Seaman’s Centre tanker jag pa HKF’s service.
    Tack sa valdigt mycket for detta goda minne.

  • dddd Svara

    Bäste Torbjörn Va trevligt Du skriver – på så vis håller Du liv i traditionen
    Vänligen
    Per-Olof Jörnmark

  • Chang Strömberg Svara

    Stiftelsen Sjömanskyrkan i Stockholm – Sjömansinstitutet vill passa på att gratulera Handelsflottans Välfärdsråd – HKF – och idag Sjömansservice för era förtjänstfulla insatser för sjömän i 70 år. Vi hoppas från vår sida på fortsatt nära samarbete och eventuellt utökat sådant i Stockholm och Norvik då vi vänder oss till samma målgrupp. Tillsammans är vi som bekant 170 år.

    Grattis från Sjömanskyrkan
    Chang Strömberg
    Ordförande i Stiftelsen