Barcelona ― kartagen Barcas stad

Många av oss har upplevt den tid då våra handelsfartyg kunde ligga flera dagar i hamn, ibland veckovis, i väntan på fullbordad lossning eller lastning. Besättningarna var stora. Efter resor över världshaven såg vi fram emot att komma iland för att koppla av. Kvarteren närmast de större hamnarna hade utvecklats till så kallade red light districts med barer, billiga matställen, sjaskiga hotell, tatuerarsjapp och bordeller. Antagligen hade det med marknadskrafter och andra drifter att göra.

Till den kategorin hör ‒ eller snarare hörde ‒ Katendrecht i Rotterdam, Canebière i Marseille och Chinatown i Yokohama. Exemplen kunde mångfaldigas.

Som sjöman kom jag aldrig till Barcelona, och under Franco-diktaturen var det aldrig aktuellt för min del att resa dit som turist. Men där, i stadsdelen El Ravals södra del, låg den hamnens motsvarighet. Den kallades Barri Xinès på katalanska. Där lär aldrig ha funnits särskilt många kineser, om ens några, men enligt min ordbok syftar det motsvarande spanska uttrycket barrio chino på "skumt nöjeskvarter med prostitution och spelhålor".

Antagligen spelades La Paloma, "Duvan", flitigt på sjappens jukeboxar. Sången är en habanera, en sångart som spanska sjömän förde hem från Kuba och som blev särskilt populär i Katalonien. Motivet är en vit duva som förmedlar ett sista kärleksbud från en omkommen sjöman till hans käresta där hemma.

El Raval har fått sitt namn av arabiska rabad, "förort". Området ingår i Ciutat Vella, Gamla Staden. Inför OS i Barcelona 1992 genomgick de mest ruffiga delarna en omfattande "gentrifiering", det vill säga statushöjning. Hela kvarter revs, i syfte att sanera bort kriminalitet och prostitution. Det lär knappast ha lyckats helt och hållet, men under en kort rundvandring på dagtid hösten 2017 siktar jag inget syndigare än den irländska puben The Wild Rover på Carrer d'Santa Monica.

Annat var det således förr. Därför mobiliserades motkrafter i världshamnarna, för att lotsa in sjömännen på sundare banor. Barcelonas exempel är det katolska sjömanscentret Stella Maris, som finns kvar och rentav framröstades av sjömännen själva till Seafarers' Centre of the Year 2016 (se parallell bloggtext). Centret ligger mellan El Raval och Kryssningshamnen.

Även hamnmagasinen är borta. Delar av Port Vell, Gamla Hamnen, har blivit marina. Som på andra håll har handelshamnarna fått nya positioner, längre bort från stadskärnan. Men i stadsdelen Barceloneta på den gamla hamnbassängens nordöstra sida finns fortfarande stadens fiskhamn. Den heter Moll del Rellotge, Klockhamnen, efter ett iögonfallande klocktorn i grannskapet. Det byggdes som fyrtorn 1772, men omvandlades till klocktorn i mitten av 1800-talet då fyren inte längre behövdes.

I hamnkvarterens omedelbara närhet finns även Reals Drassanes, Kungliga Skeppsvarven, numera passande nog omvandlat till Museu Maritim. Här skapades med början på 1200-talet Barcelonas ställning som Medelhavets ledande sjömetropol.

Strax intill reser sig det 60 meter höga Columbus-monumentet med Kristoffer själv på toppen, till minne av att han just här uppvaktade kung Ferdinand och drottning Isabella efter sin första resa 1492-93. Det finns dimridåer kring hans etniska bakgrund, och en av somliga katalaner omhuldad version är att han i själva verket var katalan.

(Äktenskapet 1469 mellan Aragoniens kung Ferdinand och Kastiliens drottning Isabella utgjorde embryot till det enade Spanien, inbegripet Katalonien.)

Ett av de mer bisarra inslagen i konflikten om katalansk självständighet är det separatistiska vänsterpartiet CUP:s krav på att Columbus-monumentet måste rivas.

Mellan Columbus-monumentet och Plaça Catalunya löper stadens berömda paradgata och promenadstråk La Rambla (av arabiska ramla, sand). Samtidigt utgör gatan gräns mellan El Raval och granndistriktet Barri Gotic, Gotiska kvarteret.

Katalonien ("Gotalonia") har fått sitt namn efter de germanska västgoterna, som erövrade större delen av Iberiska halvön på 500-talet e.Kr. De löste av romarna, som då hade härskat över Iberiska halvön i flera sekler.

Västgoterna behöll romarnas namn Hispania, som ligger till grund för dagens España. Ytterst tros namnet kunna härledas från det semitiska ordet shefanim, som syftar på däggdjuret hyrax eller klippgrävling. Således "Klippgrävlingarnas land", trots att dessa däggdjur snarare håller till i Nordafrika och Mellanöstern. Antagligen förväxlade forntidens feniciska kolonisatörer Iberiska halvöns kaniner med det levantinska hemlandets shefanim.

Staden Barcelona anses däremot ha fått sitt namn av den kartagiske krigsherren Hamilcar Barca, som tros ha befunnit sig i krokarna kring 230 f.Kr. (Barca var far till Hannibal, han som påstås ha tågat med elefanter över Alperna.) Romarnas namn på hamnen var det något otympliga Colonia Faventia Julia Augusta Pia Barcino.

Om Barca var här var han ingalunda först på plats. Grekerna gjorde strandhugg redan på 500-talet f.Kr. Tusen år före vår tideräkning beboddes kusten av det iberiska folket laietanerna.

Västgoterna avlöstes av muslimska berber och araber, som i flera sekler härskade över större delen av Iberiska halvön under landsnamnet Qurtuba (identiskt med det andalusiska ortsnamnet Córdoba). Under deras styre skedde ett remarkabelt vetenskapligt uppsving på områden som kartografi, navigation, astronomi, matematik och medicin, som snart kom att berika det övriga Europa. Dessa kulturella landvinningar skedde på det arabiska språket, och Qurtuba-rikets judar och kristna lämnade väsentliga bidrag till dem. En frukt av detta är att vi har hundratals arabiska låneord i våra europeiska språk (se kapitlet Inte bara monsunen i min bok Havets ord).

Just i Katalonien blev morernas närvaro begränsad till 700-talet. Därför gav den inga bestående kulturella avtryck jämfört med hur det blev i andra delar av Iberiska halvön.

Glädjande nog har katalanerna lyckats återupprätta sin rika kultur och sitt eget språk, som har mer gemensamt med de medeltida trubadurernas provençalska än med spanskan. Efter myteristernas seger i inbördeskriget 1936-39 gjorde diktatorn Francisco Franco allt för att kväsa deras egenart.

Språket gynnas i stadsbilden, skolorna och medierna. Men här råder det som kallas diglossi, bruk av två olika språk i olika situationer. Antagligen är de flesta, åtminstone i städerna, perfekt tvåspråkiga. Mindre än hälften av Kataloniens 7,5 miljoner invånare sägs ha katalanska som modersmål och förstaspråk. Kastilianska, det vill säga spanska, lär dominera i arbets- och affärslivet.

Bakom kryssningshamnen reser sig den 213 meter höga kullen Montjuïc, vars namn tros syfta på en gammal judisk gravplats. Berget, som numera är ett populärt utflyktsmål med grandios utsikt ut över hamnen, ruvar på makabra hemligheter. Efter inbördeskriget utförde de segrande Franco-myteristerna massavrättningar av fängslade republikaner. På Fossar de la Pedrera, Stenbrottets gravplats, finns en av massgravarna från den tidens grymheter. Förövarna gav denna vita terror den cyniska beteckningen limpieza, "rengöring".

Dagens spanska regering har tillfälligt upplöst regionen Kataloniens självstyre men bör nu visa storsinthet, magnanimidad, mot sina rebelliska katalanska medborgare. I katalanernas kultur ingår ett kreativt gruppsamtal som kallas rall, kanske lite löst besläktat med det som på mitt göteborgska modersmål kallas tjôta med varandra. Företrädare för de olika sidorna i den katalanska konflikten borde sätta sig ned och hålla rall, med sikte på att i samförstånd lösa misshälligheterna.

Den katalanska minoritet som är för självständighet lär ha den nedlåtande beteckningen botifler på de landsmän som vill ha kvar ett enat Spanien. Det sägs komma av franska beauté fleur, "vacker blomma", och syfta på den kungliga bourbonska vapensköldens liljor.

Just när jag lämnar Barcelona infaller stadens årliga huvudfestival La Mercè, tillägnad nådens jungfru Maria. Ett obligatoriskt inslag är de mänskliga tornen, castells. Likformigt klädda manliga castellers kliver på varandras axlar tills de bildar en våghalsig mänsklig pyramid. Kanske kan denna spänstiga kulturyttring tolkas symboliskt, i ljuset av den senaste tidens händelser. Som det spanska ordspråket säger: De gran subida, gran caída, "ju högre man klättrar, desto djupare blir fallet".

Katalanerna sägs pendla mellan seny, sunt förnuft, och rauxa, kaotisk extas. Under mitt besök rådde rauxa, tidvis med myriader separatister och ett hav av vajande esteladas ‒ självständighetsrörelsens flagga ‒ längs La Rambla. Nu är det hög tid för seny.

Samtidigt vajade Spaniens flagga och den autonoma spanska regionen Kataloniens officiella Senyera över stadens officiella byggnader. La Senyera, som egentligen betyder signalflagga, består av fyra vågräta röda ränder på gul botten. Enligt en skröna blev Barcelonas gotiskättade greve Wilfred alias Guifré dödligt sårad i en strid år 897. Västfrankernas kung Karl den skallige doppade ena handens fingrar i hans blod och drog dem över sitt gyllene banér. Så föddes La Senyera. Men skrönan har en skönhetsfläck. Kung Karl hade avlidit 20 år tidigare...

Separatisternas icke-officiella estelada är en senyera med en blå trekant och en vit stjärna till vänster.

Kataloniens och det övriga Spaniens öden är sammantvinnade sedan fem och ett halvt sekel, med ett fåtal mycket kortlivade avbrott. Så kommer det nog att förbli.

Adéu, ljuva Barcelona! Mina tre dagar hos dig fylldes av möten och studiebesök, men det lilla jag hann uppleva av din storhet gav rejäl mersmak. Fins aviat, vi ses!

  • Sigge Axelsson Svara

    Påläst författare. Bra artikel på en vackert flytande svenska.
    Tycker f.d. sjöman i Cadiz.

Stella Maris i Barcelona – årets sjömanscenter

Katarina Sjöfartsklubb och styrelsen för Stiftelsen Stockholms Sjöfartshotell genomförde i september ett studiebesök i Barcelona, Spanien. Jag fick möjlighet att följa med som resursperson.

Bakgrund till studiebesöket var att sjömansanläggningen Stella Maris Seamen's Center i Barcelona senhösten 2016 utnämndes till Seafarers' Centre of the Year. Utnämningen, som ingår i International Seafarers' Welfare Awards, sker sedan världshandelsflottans sjömän själva inbjudits att nominera de sjömanscentra som de finner värdiga utmärkelsen.

Seafarers' Centre of the Year utsågs för allra första gången 2010, då valet föll på Rosenhill Seamen's Centre i Göteborg. Rosenhill drivs av Sjöfartsverket Sjömansservice (som 2007 löste av Handelsflottans kultur- och fritidsråd, HKF).

Efter Rosenhill har följande sjömansanläggningar utnämnts: Duckdalben International Seamen's Club i Hamburg, Seafarers' House i Port Everglades, Flying Angel Club i Fremantle, Seafarers' Centre i Bremerhaven, samt således Stella Maris i Barcelona. 2013 var ett mellanår, då inget center utsågs.

Bakom denna utmärkelse och övriga International Seafarers' Welfare Awards (exempelvis Årets rederi och Årets hamn) står nätverket International Seafarers' Welfare and Assistance Network (ISWAN).ISWAN verkar i FN:s arbetsorganisation ILO:s och dess sjömanskonvention MLC:s anda. (MLC står för Maritime Labour Convention.)

Svensk representant i ISWAN är Christian Kronqvist, som är chef för Sjöfartsverkets enhet Sjömansservice. Sjömanskyrkan i Sverige representeras indirekt via samarbetsrådet International Christian Maritime Association (ICMA), som är medlemsorganisation i ISWAN.

Stella Maris, "Havets Stjärna", är en gammal beteckning på Jungfru Maria. Det är också det klassiska namnet på den världsvida Katolska Kyrkans sjömansklubbar. Dessa ingår i organisationen Apostolatus Maris, vars engelska namn är Apostleship of the Sea (AoS). AoS, som grundades i skotska Glasgow 1920, ingår i sin tur i det påvliga "Dikasteriet för främjande av integrerad mänsklig utveckling".

AoS är en av de verkligt stora aktörerna i internationell sjömansservice. Organisationen verkar i över 300 hamnar i alla världsdelar! De enskilda klubbarna döljer inte sin kyrkliga tillhörighet utan ordnar katolsk mässa för dem som så önskar och lotsar efter önskemål andra trosbekännare till deras religiösa företrädare i respektive hamn. Men framför allt tillhandahåller Stella Maris-klubbarna traditionell "världslig" sjömansservice och välkomnar alla sjömän, oavsett eventuell tro.

I en del hamnar samverkar AoS under samma tak med ett eller flera av de övriga större sjömansmissionssällskapen; anglikanska Mission to Seafarers, frikyrkliga Sailors' Society och lutheranska Deutsche Seemannsmission. Vanligen kallas klubbarna då International Seafarers' Centre.

De svenska gästerna välkomnas till Stella Maris Seamen's Center i Barcelona av storskäggige diakonen Ricard Rodriguez-Martos Dauer, som formligen sprudlar av energi och entusiasm över sitt arbete. Så är han också sjökapten, med sex års sjötjänst bakom sig. Bland annat var han befälhavare på spanska fartyg i fart på sydamerikanska hamnar. Efter 33 års tjänst på Stella Maris identifierar han sig fortfarande med sin målgrupp.

Stella Maris har ingen port chaplain, sjömanspräst, knuten till sig. I sin egenskap av diakon är Ricard därmed den ende på centret med ett kyrkligt ämbete. Vid behov rycker vanliga präster som verkar i staden in, däribland en filippinsk pater som betjänar den dominerande gruppen filippinska sjömän. Utöver Ricard har Stella Maris fyra anställda och 14 volontärer knutna till sig.

AoS har verkat i hamnen i 90 år, sedan 1927. De första decennierna hade man tillgång till ett kontor men ännu inga klubblokaler för besökande sjömän. Men 1947 ställde Barcelona Hamn ändamålsenliga

lokaler till förfogande i det som numera kallas Gamla Hamnen, Port Vell. Det var en tid då det närbelägna hamnkvarteret Barri Xinès, "Kineskvarteret" på katalanska, hade hunnit bli ökänt för sina skumma barer och sin utbredda kriminalitet. Som i andra världshamnar tog Stella Maris på sig uppgiften att vara en moralisk motvikt i dragkampen om sjömännens själar.

Sedan 1992 håller Stella Maris till på sin nuvarande position, strategiskt belägen i grannskapet av hamnens terminal för kryssningsfartyg. Barcelona räknas som en av världens livligaste kryssningshamnar utanför Karibien. P&O Cruises' anlöpande bjässe Britannia bär syn för sägen.

Som tidigare lokaler tillhandahålls centrets byggnad hyresfritt av Port de Barcelona; ett stöd till hamnstadens enligt mina intryck mycket väl fungerande sjömansservice. Det gäller även centrets filial inne i kryssningshamnen, International Maritime Office.

Centrets inredning är enkel men hemtrevlig, som sig bör för ett home away from home. Klubblokalerna är öppna alla dagar 1800-2300, för de sjömän som har möjlighet att komma iland en stund. Självfallet med möjlighet till transport från fartyget och tillbaka igen. Stella Maris har två minibussar, sponsrade av ITF Seafarers' Trust i London. Fyra av den numera vidsträckta hamnens sju terminaler ligger en god bit ifrån centret.

Minibussarna kommer även väl till pass under helgerna, om det finns möjlighet till en fotbollsmatch eller en utflykt. Port de Barcelona har en sportanläggning som utnyttjas gratis.

På själva centret finns sedvanlig sjömansservice, som gruppen känner igen från Katarina Sjöfartsklubb: Kostnadsfritt wifi-nätverk, datorer och telefoner till låns, biljard, bibliotek och försäljning av SIM-kort. Det som möjligen får ögonbrynen att höjas på en del icke-befarna besökare är att man vanligen har en bar på Stella Maris-klubbarna, så även på den i Barcelona. En sjöman skall kunna avnjuta en öl utan att behöva ta sig till de sämre kvarteren för den sakens skull.

2016 hade Barcelona-klubben 3.268 besökare, varav 60 procent filippinare. Andra stora grupper var indier, ukrainare och ryssar.

Stella Maris i Barcelona har även en hotelldel, med 20 enkelrum och sex dubbelrum. Priset för övernattning är €11/natt för rum utan dusch och €13/natt med dusch, i båda fallen inklusive en enkel frukost. Personalen frågar vanligen efter sjöfartsbok, men även sjömännen närbesläktade yrkeskategorier brukar accepteras, exempelvis fiskare och dykare. Under 2016 hade man 806 hotellgäster.

Ricard berättar att ett halvdussin besättningsmän på Svenska Orient Liniens numera brittiskflaggade m/s Vikingland, som råkar ligga i hamnen under vårt besök, brukar semestra i Barcelona varje år och då bo på Stella Maris. Men i statistiken dominerar spanska medborgare bland hotellgästerna.

Stella Maris Seamen's Center får ett kraftfullt stöd av den Port Welfare Committee som i MLC:s anda är knuten till verksamheten. Där ingår en rad av hamnens olika aktörer, varav flera besöks av gruppen.

Port Welfare Committee motsvaras av de rådgivande så kallade sektioner som sedan länge finns i svenska hamnar där Sjömansservice bedriver verksamhet. I Stockholmssektionen ingår förutom Sjöfartsklubben Kaknäs, som drivs av Sjömansservice, även Katarina Sjöfartsklubb och Sjömanskyrkan. Ett exempel på konkret samarbete mellan dessa tre aktörer är Seafarers' Service in Stockholm, som riktar sig till de anlöpande kryssningsfartygens besättningar. I Stockholmssektionen finns dessutom företrädare för SEKO sjöfolk, Sjöbefälsföreningen, Stockholms Hamnar, Fritidsförvaltningen och Sjömansskolan (rederiernas plats är för närvarande vakant).

Den förste aktören i Barcelonas Port Welfare Committee som gruppen besöker är Capitanía Maritima de Barcelona, som skulle kunna översättas Hamnkaptenens kontor. Capitanías Maritimas står utanför hamnmyndigheterna och ansvarar bland annat för sjösäkerhet och navigation i de spanska hamnarna.

Biträdande hamnkapten Alberto Fernandez berättar också att varje terminal i hamnen har sin egen security officer. Han och gruppens ciceron Ricard intygar unisont att man i Barcelona inte har några som helst problem med sjöfartsskyddets ISPS (International Ship and Port Facility Security Code), som trädde i kraft vid halvårsskiftet 2003. Stella Maris fartygsbesökare har tillgång till fartygen och sjömännen har möjlighet att komma iland om fartygens liggetid vid kaj medger det.

Ett inbokat möte med det internationella transportarbetarfacket ITF:s representant i Barcelona fick ställas in, eftersom han just då var på förrättning i någon angränsande hamn.

Nästa besök ägde i stället rum hos Àlex Ferrándiz Saborit, som företräder Barcelona Shipping Agents' Association och dess 48 medlemsföretag. Skeppsagenterna deltar i Port Welfare Committee och stöder Stella Maris på olika sätt, även ekonomiskt.

‒ De är till stor hjälp, intygar Ricard. Exempelvis kontaktar de oss när berättningarna har särskilda önskemål under hamnvistelsen.

Instituto Social de la Marina är en nationell organisation som finns representerad i många spanska hamnar, i ett drygt 20-tal av dem i form av enkla sjömans- och fiskarhotell som kallas Casa del Mar. Chefen för ISM i Barcelona, Maria Dolores Muñiz, berättar att hennes revir numera är delat i två hälfter, varav den ena sorterar under la Generalitat (regionen Kataloniens då ännu rådande självstyre). ISM ansvarar bland annat för sjöfararnas socialförsäkringar, hälso- och sjukvård och vissa utbildningsinsatser. Man driver även två sjukvårdsfartyg för den stora spanska fiskeflottan, Esperanza del Mar och Juan de la Cosa. Även ISM deltar aktivt i Port Welfare Committee.

Hamnens generaldirektör José Alberto Carbonell berättar om sitt vidsträckta revir, som omfattar ett 30-tal olika terminaler. Marken ägs av Barcelona Stad men Autoridad Portuaria (Hamnmyndigheten) Barcelona ingår i Puertos del Estado (Statens hamnar) under Ministeriet för offentliga arbeten.

Hamnen, som har anor tillbaka till vår tideräknings början, har numera omkring 8.000 fartygsanlöp varje år. Cirka 30.000 människor arbetar i hamnens olika roller och företag. Port de Barcelona räknas som Spaniens största hamn och en av de största runt Medelhavet. En rundtur med hamnens egen representationsbåt Consolat de Mar bekräftar att alla slag av sjöfart finns i hamnen, däribland kryssningsfartyg och färjelinjer till Balearerna, Italien och Marocko. Tankfartyg ligger i Energihamnen, men Barcelona har inget eget raffinaderi. Ett sådant finns i grannhamnen Tarragona, berättar Carbonell.

Under 1900-talet etablerades skandinaviska välfärdsinrättningar för sjömän i en lång rad världshamnar. I princip riktade de sig endast till nordiska sjömän och andra nationaliteter om de var mönstrade på nordiska fartyg. Huvudaktörer för svensk del var Svenska Kyrkans Sjömansvårdsstyrelse (från 1976 Svenska Kyrkan i Utlandet) med sina sjömanskyrkor, och på den profana sidan Handelsflottans Välfärdsråd (1976-2006 Handelsflottans kultur- och fritidsråd) med sina idrottsplatser, klubblokaler och sjömanshotell i utlandet. Detsamma gällde deras kyrkliga och profana systerorganisationer i Norge, Danmark och Finland. Till samma kategori hörde även Föreningen för skandinaviska sjömanshem i utländska hamnar, vars svenska gren lever kvar under namnet Stiftelsen Skandinaviska Sjömanshem i utlandet (dock "husvill" sedan många år). Ingen av dem bedrev någonsin någon verksamhet i Barcelona, som därvidlag skiljer sig från andra världshamnar.

  • Bjørn Lødøen Svara

    Fin beskrivelse av Stella Maris.senteret i Barcelona og Stella Maris generelt. Jeg har selv besøkt og bodd på senteret. Det er vel ikke tvil om at den entusiastiske Richard har mye av æren for at senteret drives så godt som det gjør. Vedlagt bilde fra havnen i Barcelona.

Att bestiga Jungfrun

P1-programmen Naturmorgon och Vetenskapsradion Historia har på sistone ägnat sig åt Blå Jungfrun. Det fick mig att damma av ett eget reportage i Utkik om den unika ön.

Blå Jungfrun framtonar i ett blåaktigt skimmer där ute i norra Kalmarsund. Ön väcker funderingar. Jag frågar besättningen på kustbevakningsfartyget KBV 304 om det stämmer att mitt hägrande resmål brukar uppenbara sig som en bokstavlig hägring, till synes svävande fritt över vattnet.  

– Jodå, senast igår… 

Det händer också att toppen är insvept i tjocka (”Jungfrun tar på sig hättan”) eller att hela hon är täckt (”Jungfrun sätter ut storbåten”).  

Ön har med Havsfrun att göra; en gäckande sjöjungfru som även har kallats Östersjöns drottning och som sjömännen förr brukade lämna offergåvor till när de klev iland här. 

Vi följer det nog inte till punkt och pricka i våra samtal ombord på KBV 304, men enligt gammal sjömanssed bör man under gång i farvattnen avstå ifrån att nämna ön vid dess rätta namn. Det gäller definitivt Blåkulla och kanske även Blå Jungfrun. Enbart Jungfrun går däremot bra. Sjömännen själva anses ha myntat det redan på 1500-talet, som ett tillåtet så kallat noa-namn. Ett annat är Känningen, ”landet i sikte”.  

Ett liknande tabu gällde Ölands väderkvarnar, som sjömännen hellre kallade ”tjuvkors”. För den som bröt mot förbudet kunde straffet bli hönsning – med möjlighet att köpa sig fri genom att bjuda på förfriskningar. Vi kommer inte tillräckligt nära Öland för att sikta någon av de omkring 350 möllor som lär ha bevarats. Däremot tycker jag mig ana ett stråk av alvar, och nord därom klapperstensfältet Neptuni åkrar. Längst i nord skymtar fyren Långe Erik, som officiellt heter Ölands Norra Udde (men egentligen reser sig på skäret Oxelholmen strax utanför udden). 

Nejden är mättad med fantasieggande legender och skrönor. Som den om jätten. Under bärsärkagång slet han upp en landremsa ur Moder Sveas kropp och kastade ut den i havet. Revan blev Vättern och landremsan blev Öland. 

Grannen Jungfrun är en granitkupol som reser sig 130 meter uppåt, varav 86,5 meter sticker upp över havsytan som ett kolossalt landmärke. Geologer har hävdat att delar av Jungfrun är ett extremt motståndskraftigt restberg, som har stått emot vittring och erosion i 570 miljoner år. Ett berg av liknande dignitet är uraustraliernas heliga Uluru eller Ayers Rock, men dess ålder beräknas till futtiga 500 miljoner år. Därmed skulle Jungfrun kunna var klotets allra äldsta berg! 

Öns finslipade klippor liknar dem längs Bohusläns sönderskurna kustland. Så konkurrerar också Jungfrun med den dubbelt så stora Brattön (alias ”Blåen”) om vilken som är det verkliga Blåkulla.  

Den nästan cirkelrunda Jungfrun mäter endast 0,65 km². Maxlängden mellan nord och syd är 1.150 meter.  

Nattetid är Jungfrun en för ögat osynlig koloss, om inte irrbloss och lyktgubbar tindrar i mörkret. Den oansenliga fyren Blå Jungfrun Västra står kvar på sin udde men är släckt sedan 1996. Den andra fyren, Blå Jungfrun Östra, pensionerades 2001. Endast fundamentet står kvar. Själva fyren blinkar utanför Oskarshamns Sjöfartsmuseum och ägs numera av Sjöfartsföreningen. 

KBV 304 lägger till mellan Västra fyren och Norra udden; i Sikhamn, som är den ena av öns båda ”hamnar”. Snarare rör det sig om enkla tilläggsplatser som till nöds kan duga vid tjänlig väderlek. Den andra är Lervik ost om Norra udden.  

Till Lerviks klipphällar ankom en julidag 1896 kuttern Anna, förande stor flaggning. Hon ledsagades av ångbogserbåten Ellen, som var fullastad med fyrverkeripjäser samt fast och – ej minst – flytande proviant.  

Här skulle ställas till med ett bröllop som var spektakulärt långt utöver det vanliga. Brudgum var ingen mindre än den 37-årige författaren Verner von Heidenstam, som av sin bortgågne far – den banbrytande fyringenjören Gustaf von Heidenstam – hade betraktats som en ”oduglig lätting”. Med ombord på Anna var bruden Olga Wiberg samt skaldens kompisar och kollegor som Albert Engström och Gustaf Fröding. Bröllopet lär ha utvecklat sig till en dryckesorgie som varade hela natten igenom. 

Vandringen går längs knappt märkbara stigar genom våtmark och oländig, lågvuxen snårskog av vide, björk och tall. Jordplättar med svalört, blåsippor och vitsippor varvas med kala, hala klipphällar. Grövre skodon än mina lågskor rekommenderas. Belöning för mödan är vyn från öns högsta punkt, Jungfruns hjässa. Här flockas häxorna till skärtorsdagsorgier med Hin Håle. Sedan kokas avkomman till fett, som blir drivmedel till trollpackornas kvastliknande fortskaffningsmedel. Men ingenstans syns den svarta sjö med svarta fiskar som skulle finnas just här. 

I sydost, strax nedanför toppen, finns grottan Jungfrukammaren. Därinne sägs en kvarglömd vallpiga en gång ha sökt skydd.  

Något hundratal meter sydväst om toppen ligger Kyrkan, en bergsklyfta som längst in bildar en grotta. Här håller Havsfrun till. Tro däremot ej dem som påstår att det var i Kyrkan som Verner och den sköna Olga vigdes. Det skedde på bergshällarna närmast Lervik. 

Till sägnerna kring Jungfrun kan fogas att giftermål som ingås på ön inte blir lyckliga. Verners äktenskap med Olga fick ett abrupt slut redan 1902, sedan författaren hade tumlat runt i sänghalmen med en minderårig grannflicka. 

Lite syd om Västra fyren gapar en grotta från sjön rätt in i berget. Fantasin kittlas. Ett tillhåll för forna tiders slemma smugglare och pirater?  

Det var säkerligen inte första gången, men 1661 blev Blå Jungfrun sjörövartillhåll i ett drama som två sekler senare skulle inspirera Viktor Rydberg till romanen Fribytaren på Östersjön. Två unga adelsmän från Smålandskusten, Gustav Adolf Skytte och Gustav Drake, hade seglat ut från Kalmar i den förres jakt. Utanför Österlen uppbringade de en fredlig holländsk handelsskuta, som uppges ha hetat Vergolte Leyon. De mördade samtliga besättnings- och handelsmän ombord. Sjörövarna seglade till Blå Jungfrun, där lasten fördes iland varpå skutan sänktes.  

Så småningom började ”Skyttens” medbrottslingar i besättningen anfäktas av samvetskval. Det räckte med att någon lättade sitt hjärta för någon. Ryktet spreds. Sanningen om det grymma dådet kunde uppdagas. Det ledde till att ”Skytten”, mycket välförtjänt, blev ett huvud kortare. 

Om Vergolte Leyon ligger kvar någonstans på havsbottnen utanför Blå Jungfrun vilar hon inte ensam. 1877 sjönk slupen Sophia, 1880 gick danska skonerten Skriner under och 1882 förliste hjulångaren Malmöhus under en provtur, för att bara nämna några. I maritim tradition vilar en förbannelse över ön. 

Ändå vågade sig det Karlshamnsbaserade AB A.K. Fernströms Granitindustrier, som med växlande framgångar även drev sitt eget rederi, på att göra en åverkan utan motstycke i öns moderna historia. Det började 1904. De dåvarande ägarna, bröderna Nordenskiöld på Virbo säteri, arrenderade ut ön på 49 år till Fernströms. Storskalig stenbrytning inleddes. Unika jättegrytor sprängdes bort för alltid. Redan 1905 slogs larm om förödelsen, men det skulle dröja två decennier innan ön kunde fredas. 

1925 lade Kalmarpotentaten Torsten Kreuger upp en rund summa pengar. Han friköpte ön och skänkte den vidare till staten, som redan året därpå utsåg den till nationalpark. Då var stor skada redan skedd. Såren efter skövlingen är väl synliga på öns södra del.  

Lyckligtvis lämnade stenhuggarna den labyrintliknande stensättningen – trojaborgen – i fred, trots att den breder ut sig strax intill stenbrotten. I finska Österbotten lär trojaborgar kallas ”jungfrudans”. En teori är att sådana anlades för att man, genom att promenera däri, på magiskt vis skulle frammana förlig vind eller god fiskelycka. Hur gammal Jungfruns trojaborg är vet ingen, men redan 1741 berättade Carl von Linné om den.  

Öns flora och fauna imponerade inte på Linné: ”…den som en gång warit här på orten, lärer aldrig mer resa hit… Ty om någon ort i werlden ser hiskelig ut, är wisserligen denna en af de grymmaste…” Tilläggas bör att han just då lär ha varit sur och vrång av sjösjuka efter en slingrig båtresa.  

Vittnesmålen är många från besökare som anser sig förföljda av otur sedan de plockat med sig en ynka liten sten från ön. Därför returneras mängder av stenar till Oskarshamn, med bifogade böner om att de snarast skall återbördas till Jungfrun. Så sker också.  

Hur gick det då för Fernströms, som mellan 1905 och 1925 (med uppehåll under världskriget) förde hela fartygslaster med sten därifrån? Rederiet drabbades av mellankrigsperiodens depression och tvingades avveckla det mesta av sin fartygsflotta. En nystart med stortankers inleddes 1954, men på 1970-talet seglade rederiet i kvav i oljekrisens kölvatten. Då fanns redarklanen Fernström med blott till namnet; reell ägare var sedan 1968 investmentbolaget Skansen Lejonet i Göteborg. 

Embarkering för återfärden sker vid en tredje ”hamn” längst i syd, ”Musen” kallad. Här låg den ena av Fernströms båda bryggor för stenhanteringen. De anlades med hjälp av skrotsten, så att fartygen kunde gå ända in. En bit räls vittnar om den smalspåriga järnväg som en gång fanns här. Ytterligare en brygga fanns vid östra stenbrottet på öns sydostligaste del. 

Havsfruns trolska ö ägs formellt av svenska staten genom Naturvårdsverket och förvaltas av Länsstyrelsen i Kalmar län.

  • Rolf B Bertilson Svara

    Min erfarenhet av Blå Jungfrun är att man aldrig kom förbi henne. På en liten skuta med fem knops fart tycktes det som om man aldrig kom fram och förbi. Det tog ”evigheter”! Man såg henne timme efter timme och bäringsförändringen var liten! ”Flyttar hon på sig?” kunde dyka upp som en fundering i en liten mans hjärna. När faderskapet så småningom dök upp förklarades det med att hon syntes på långt håll och att det därför tog låg tid att komma förbi. Så småningom gjorde vi trots allt det – kom förbi!

Världen tar form

För fem år sedan skrev jag boken På stadig kurs, som handlar om Stiftelsen Sveriges Sjömanshus. Som så många andra maritima skrifter gavs den ut på förlaget Breakwater Publishing. Jag ville ha med lite om andra nordiska stiftelser med betydelse för den maritima kulturen och fann exempelvis Stiftelsen John Nurminen, som jag också besökte i Helsingfors.

Redan då blev jag mycket imponerad av Nurminen-stiftelsens ambitiösa bokutgivning. Stiftelsen har hittills givit ut drygt 30 praktverk på finska, svenska och engelska. Dit hör exempelvis Mare Balticum, Ultima Thule och ett verk om den finlandssvenske upptäcktsresanden A.E. Nordenskiöld.

Just Nordenskiöld var en avancerad kartsamlare. Hans värdefulla kartsamling på Nationalmuseet i Helsingfors tillhör det som har berikat stiftelsens senaste praktverk, vars svenskspråkiga upplaga har fått titeln Världen tar form ‒ Den europeiska kartans historia i tusen år. De svenska upplagan gavs ut i samarbete med Breakwater lagom till Bokmässan i Göteborg 2017, där den presenterades i Sjöfartsmontern.

Syftet med Nurminen- stiftelsens bokutgivning är att ge allmänheten en inblick i sjöfartens historia. Utöver texten, som skall vara lättfattlig och intresseväckande, satsar stiftelsen på en mycket påkostad layout. Illustrationerna tas företrädesvis ur stiftelsens egna samlingar av marin konst, nautica och antika kartor och sjökort. En del av detta visas på vad som kan kallas ett litet sjöfartsmuseum på stiftelsens högkvarter i Speditionshuset Helsingfors-stadsdelen Västra Böle.

John Nurminens Stiftelse bildades 1992. Den har sina rötter i familjerederiet AB John Nurminen, som grundades i Raumo 1886. Stiftelsen vill slå vakt om sjöfartens kulturtraditioner. Dessutom har stiftelsen startat det ambitiösa miljöprojektet Ett rent Östersjön.

Familjen Nurminen började samla antika kartor och sjökort redan på 1930-talet. Så småningom väcktes tanken på att ge ut en skrift på just det temat. Lotten föll på vetenskapshistorikern Marjo Nurminen och hennes make, stiftelsens grundare och ordförande Juha Nurminen, som blev verkets huvudredaktör.

Marjo Nurminen ägnade uppemot fem år åt boken. Till sin hjälp hade paret en expertgrupp från USA, Storbritannien och Nederländerna. Museer och arkiv i ett flertal länder öppnade välvilligt sina portar för bokprojektet, som spänner över ett årtusende ‒ från tidig medeltid till 1700-talet.

Juha Nurminens förord inleds: "Gamla kartor är ett fönster till historien." Så sant! De ungefär 300 illustrationerna och Marjo Nurminens initierade text skänker läsaren en spännande resa genom tid och rum. Vi får veta vilka kartograferna var, för vilka intressen och syften kartorna skapades och vilken information de förmedlade.

Självfallet får de på sin tid världsledande judiska kartograferna på Mallorca sitt berättigade utrymme (se mitt blogginlägg om dem den 11 augusti 2016), liksom de europeiska sjömakternas upptäcktsfärder med hjälp av så kallade portolansjökort.

Som tidigare anställd på Sjöfartsverket Sjömansservice hoppas jag att praktverket Världen tar form letar sig både till Sjömansbiblioteket och till verkets sjökarteavdelning, som egentligen heter Affärsområde Sjögeografi. Där kommer boken garanterat att framkalla salighetsrysningar.

Dessutom hoppas jag att inga grova korrektur- eller språkfel uppdagas i den svenska upplagan, eftersom jag har varit något slags kombinerad korrekturläsare och språkgranskare.

Världen tar form kan beställas på http://breakwater.se/wwwbreakwaterse.html.

En jamare på Södra vägen

Södra vägen är lång – oändligt mycket längre än paradgatan Kungsportsavenyn, som löper parallellt i dess nordligaste del. Längre söderöver, bortom Liseberg, skiftar den namn till Mölndalsvägen, och på andra sidan kommungränsen till Göteborgsvägen. Där i syd drar den fram sida vid sida med Mölndalsån. Både ån och den närbelägna Kallebäckskällan har haft sina perioder som det gamla Göteborgs vattentäkt.

Somliga var emellertid begivna på helt andra dryckesvaror. Exempelvis Jamaicarom, som serverades på värdshuset Jamaica på Södra vägens norra del. Det lär ha varit just på göteborgssjappet Jamaica som uttrycket ”ta sig en jamare” föddes.

Göteborgs legendariske domprost Peter Wieselgren tog nog aldrig ”jamare” i sin mun, vare sig drycken eller ordet. Men snarare än absolutism förespråkade den svenska nykterhetsrörelsens fader faktiskt måttlighet, hur nu det begreppet skulle definieras. Året efter hans bortgång 1877 publicerade Ny Illustrerad Tidning denna notis, kanske till viss vägledning:

ETT MÅTTLIGHETSSÄLLSKAP stiftades nyligen i San Francisko, och dess stadgar föreskrifver bland annat: ”Sällskapet tillåter ej begagnandet af starkare drycker än vin och öl; skulle någon medlem lida af stark modstulenhet, vare det honom tillåtet att dricka whisky, genever, konjak eller rom.” Enligt senaste underrättelser om detta sällskap lära alla medlemmarna vara i högsta grad modstulna.

Rommen kom således med. Så lär den också vara världens mest sålda spritdryck. Även för oss som inte är tillräckligt modstulna för att nyttja denna söta dryckjom är den intressant utöver det vanliga, för sin roll i maritim kulturhistoria.

Det började med Columbus’ andra resa 1493. Med i lasten hade han plantor av det ostindiska gräs-släkte som Linné skulle ge namnet Sáccharum, efter sakkhara på det fornindiska språket pali (via arabiskans sukkar upphovet till socker, sugar, sucre och så vidare på Europas språk).

Först fem år senare skulle Vasco da Gama ”upptäcka” sjövägen till Indien, lotsad dit av en ‒ med tanke på de koloniala följderna ‒ dåraktig arabisk lots. Men redan under vår vikingatid hade morerna förmedlat det snabbväxande ostindiska sockerröret till Europa; till Sicilien på 800-talet och till Iberiska halvön på 1000-talet.

Columbus skulle nu odla sockerrör på den ”västindiska” ö, som av sin karibiska befolkning kallades Bohio eller Ayiti (Haiti). De spanska inkräktarna kallade den San Domingo eller Isla Española, vilket snart förvanskades till Hispaniola. God grogrund för sockerröret visade sig även finnas på de karibiska grannöarna Cuba, Jamaica (Xayamaca, ”källornas land”, och Borikén (dagens Puerto Rico).

Socker var en hett eftertraktad vara hemma i Europa. Snart kopierades exemplet av portugiserna, som anlade stora sockerplantager i Brasilien. Det ena gav det andra. Stora mängder västafrikanska slavar fördes dit – och hölls i schack med hjälp av den destillerade sockerrörssaften cachaça, Brasiliens egen romvariant (och huvudingrediens i den populära drinken caipirinha). Holländarna i Guayana följde efter, liksom britter och fransmän i Karibien.

Så småningom kom de själva på att destillera sockerrörssaften eller den sirapsliknande restprodukten melass till en stark spritdryck. Källorna är motstridiga om när och var det började, liksom om bakgrunden till det snart etablerade produktnamnet rom.

Britterna håller på sin dåvarande koloni Barbados (vars spanskklingande namn syftar på de skäggliknande lavar som hänger ned från fikonträden). De etablerade sig där kring 1625 och odlade snart sockerrör i stor skala. Odlingen var mycket ”personalintensiv”, och eftersom spanjorerna hade förintat de inhemska arawakerna inleddes nu en storskalig import av västafrikanska slavar.

Den mänskliga ondskan och girigheten nådde oanade proportioner. Triangeltraden etablerades. En ändlös ström av slavar fördes från Västafrika till Amerika, varpå socker och rom fördes därifrån till Europa, samt diverse krimskrams tillbaka till Västafrika att handla nya slavar för.

Sverige var också med på ett hörn eller två, även om våra förfäder inte hann få igång någon reguljär triangelhandel. Men ett okänt antal slavar fördes från den kortlivade 1600-talskolonin Carolusborg (Cabo Corso) i dagens Ghana till ön São Tomé ute i Guineabukten, där de såldes till portugisiska slavhandlare. 1784-1878 hade Sverige sin västindiska koloni Saint Barthélemy, där man först 1847 upphörde med slavhanteringen.

Rommen blev en oskiljaktig del av slaverisystemet. Även Barbados’ slavar hölls i schack med hjälp av den råsprit man snart började tillverka på ön. Där lär den ha kallats rumbullion eller rumbustion (”tumult”). Enligt britternas version förkortades detta till rum, när drycken inte kallades kill-devil, tafia eller Barbados water. På Barbados finns också vad som sägs vara världens äldsta aktiva romdestilleri, Mount Gay.

Hur som helst brändes liknande drycker långt innan termen rom myntades. Människans behov av att söka sig in i dimman är påhittighetens moder. Förr talade man om drinken Draque, uppkallad efter sjöhjälten och kaparen Francis Drake som härjade i farvattnen under 1500-talets senare hälft. Han lär ha ogillat det råa sockerrörsbrännvin som hans sjömän bälgade och smaksatte det därför med socker, lime och en kvist mynta. Så föddes det som skulle bli Cubas nationaldrink, numera kallad mojito. Om myntan utesluts kommer man väldigt nära författaren Ernest Hemingways livselixir daiquiri.

Drakes drink anses också ha givit upphov till den chilenska eller pan-andinska toddyn cola de mono, ”apsvans”, som ursprungligen lär ha kallats cola de gallo, ”tuppsvans”. Kan vi månne just där ana bakgrunden till det universella begreppet cocktail?

De fransktalande lär däremot se sitt rhum som en förvanskning av arôme, vilket skulle kunna anspela på dryckens kryddiga doft. På franskbehärskade karibiska öar som Martinique tillverkas två slags rom; rhum industriel på sockerrörsmelass och rhum agricole på sockerrörssaft, liknande brasilianarnas cachaça.

En urgammal malajisk rusdryck av sockerrör, brum, har också lanserats som produktnamnets upphov. Men det troliga är nog ändå att Linnés Sáccharum förkortades till rom, rum, rhum och så vidare.

1655 kastade britterna ut spanjorerna från Jamaica, som nu i stället blev en fristad för det avskum och slödder som gick under namnet buckanjärer. Erövringen skulle också få en avgörande betydelse för dryckesvanorna ombord i Royal Navy’s fartyg i hela 315 år!

Under 1600-talets förra hälft – och antagligen långt dessförinnan – lär stridsmoralen inom den engelska flottan ha stärkts genom tilldelning av en gallon (ca 4,5 liter) öl per man och dag. Ölfaten krävde emellertid alldeles för stort utrymme ombord. 1650 rationaliserade amiral Robert Blake ransonen till en betydligt mindre volym konjak. Och bara fem år senare kunde denna brandy ersättas av egenproducerad rom från Jamaica!

På den vägen är det. Ransonen lär länge ha varit half a pint – ungefär en kvarts liter – vid varje vaktavlösning. 1740 införde amiral Edward Vernon sin specialblandning. Riktad till sina Captains beordrade han att manskapets romranson skulle spädas ut med vatten (två, tre eller fyra delar vatten till en del rom). Dessutom lär lite limejuice och brunt socker ha tillsatts för smakens skull.

Vernon bar öknamnet ”Old Grog”, vilket syftade på hans slängkappa i det grova halvsidentyget grogram. Uttrycket överfördes nu till sjömännens vattenförorenade tot of rum. Därmed var den äkta groggen född.

1824 minskades mängden rom till hälften och 1850 reducerades tilldelningen till ett tillfälle per dag, klockan 1200. Åtta glas på skeppsklockan blev signalen för the sun’s over the foreyard (”solen står över fockrån”), med innebörden “det är hög tid att ta ett glas”. Extra tilldelning förekom vid speciella tillfällen, då den kodade ordern kunde lyda: All hands forward to splice the mainbrace! (”alle man föröver för att splejsa storbrassen!”).

Många minns med fasa den 31 juli 1970. Då inföll the black tot day, den ödesmättade dag då den allra sista romransonen utdelades. Därefter lär observationer av sjöodjur och liknande ha blivit alltmer sällsynta från brittiska örlogsfartyg.

Den tidens sjöuttryck för graden av berusning lever dock kvar; half seas over (”stagad”), under full sail (berusad), three sheets in the wind ("packad") och loaded to the gills (”aspackad”).

Antagligen myntades termen pusser som den berusades förvrängda uttal av Royal Navy’s purser, ungefär motsvarande handelsflottans stuert. Pusser har med tiden blivit närmast synonymt med Royal Navy.

Rariteter i form av restlager av Royal Navy’s rom lär fortfarande finnas i det forna imperiets utkanter. Och på British Virgin Islands i Västindien lär Pusser’s Rum fortfarande buteljeras med flottans white ensign på etiketten, och med innehåll som sägs följa originalreceptet.

Där utspelar sig också en rommättad sångstrof i Robert Louis Stevensons roman Treasure Island (Skattkammarön), som antingen diktades av honom själv eller grundar sig på någon bortglömd sjömansvisa. I svensk översättning lyder den:

Femton gastar på död mans kista
Hej och hå och en flaska med rom!
Sprit och Hin Håle har sörjt för de andra
Hej och hå och en flaska med rom!

Enligt en trovärdig skröna handlar texten egentligen om en grupp myterister, som buckanjären Edward ”Blackbeard” Teach strandsatte på en karg liten västindisk klippö utanför Peter Island, kallad Deadman’s Chest. Myteristerna fick med sig varsin sabel och varsin flaska rom. Avsikten var nog att de under rusets inverkan skulle ha ihjäl varandra, eller så småningom svälta ihjäl. Men när Blackbeard återvände dit en månad senare fann han till sin förvåning 15 överlevande…

Så långt bort kan ex-sjömannens tankebanor förledas under en ensam, helt nykter promenad längs Södra vägen i hans gamla hemstad Göteborg!

  • Anonym Svara

    Tack, Torbjörn, för ännu en berikande bistoria.

  • Anonym Svara

    Du är en fantastisk kultur-bärare! Tack!

  • Per Johan Ekelöf Svara

    Som vanligt mycket kunskap i en trevligt skriven förpackning. Tack!

  • Anonym Svara

    älskar dessa historielektioner 🙂

Åter på Skagens Odde

Just före ankomsten till Frederikshavn har Stena Jutlandica ön Læsø om babord. Många äldre göteborgare minns nog den kortlivade Læsølinjen. 1964 och de två följande åren chartrade Sten-Allan Olsson östtyska Seebad Warnemünde. Hon sattes in på traden Göteborg-Vesterøhavn på Læsø. Fartyget tog endast runt 300 passagerare, som fick färdas i åtta knop. De njöt i fulla drag av sjöluft och taxfree-priser och hade ingen brådska. Här befästes dagskryssningen som affärsidé. Därmed lades också grunden till Stena Line's ställning som världens ledande färjerederi.

Jyllands karta kan liknas vid en kutryggig preussisk konstapel med kask på huvudet och en pik på toppen.

Skagen 2

Många tror nog att hela Jylland är en halvö. Det är inte riktigt sant. Skagen med omnejd finns på en ö som heter Nørrejyske Ø, den Nordjylländska ön.

Romaren Gajus Plinius den äldre, som levde strax efter Jesus, nämner i sina geografiska verk Scatinavia. Troligen var det så namnet Skandinavien myntades. Kattegatt kallade kan Sinus Lagus, och troligen vad det Jylland han syftade på när han skrev om en "ö" som han kallade han Basilia.

Plinius hade fel om Jylland. Men han hade haft rätt i dag om han hade begränsat ö-teorin till Tastris ‒ hans namn på Skagens odde ‒ och det övriga landskapet Vendsyssel, samt näset Thy i sydväst. Där har naturen utsatt den preussiske konstapeln för en utdragen "halshuggning".

Snittet består av det mäktiga sundet Limfjorden. 1825 bröt en stormvåg igenom Agger Tange i väst-sydväst. Därmed förbands Kattegatt via Limfjorden med Nordsjön för första gången sedan medeltiden. 1877 var Aggerkanalen åter helt igentäppt. Men 15 år tidigare hade en ny kanal ut till Nordsjön bildats av en annan stormflod: Thyborønkanalen, som fortfarande är öppen. Således är Vendsyssel-Thy sedan 1825 en ö, Danmarks näst största efter Sjælland.

Det vill säga om vi räknar bort Grönland, som formellt ingår i Kongeriget Danmark. Jätteöns nordspets heter Kap Morris Jesup ‒ men strax nord därom ligger Kaffeklubben Ø, som därmed är Danmarks allra nordligaste plätt.

Däremot är Skagens Odde det egentliga Danmarks nordspets. Många tror att Grenen är själva nord-spetsen, men Jutska strömmen som rundar Skagens Odde har fått sandreveln att vika av lite åt sydost. Nordstrand någon kilometer åt västnordväst har ett nordligare läge. Grenen växer med några meter varje år och närmar sig därmed Sverige.

Bilden på mig just utanför Grenen har det klassiska motivet: Ena foten i Skagerrak och den andra i Kattegatt. I själva verket följer Skagerraks vatten ‒ vid mötet med Kattegatt ‒ Jutska strömmen en bit längs den östjylländska kusten, så jag hade nog båda fötterna i Skagerraks vatten. Bilden togs av HKF-kollegan Lasse Hult för att okänt antal år sedan.

Skagen 1

Skagerrak är uppkallad efter Skagen, som betyder "udden". Ändelsen är nederländska eller plattyska rak, "rak farled".

Vädrets makter har spelat och spelar fortfarande många spratt. Skagen fick sina stadsrättigheter 1413. Staden blomstrade till följd av fisket men drabbades då och då av naturens raseri. Vid ett enda tillfälle svepte en stormvåg iväg runt 300 inneliggande båtar.

Förlisningarna längs denna kust är oräkneliga. Till det bidrar stormar från väst i samverkan med Jutska strömmen och försåtliga sandrevlar i ständig rörelse. Myriader sjömän och fiskare har gått under med sina fartyg.

Ett äldre namn på Skagens Odde är Vendilskag, "båkudden". Redan 1560-61 tog kong Frederik II initiativ till att uppföra uddens första fyr, en öppen kolgryta. Efter att den raserats av en höststorm invigde man 1627 en vippfyr, som lär ha varit världens första av sitt slag. (Skapelsen kan beskådas på udden, i form av en reproduktion från 1950-talet.) Den ersattes 1745 av tornet Den Hvide Fyr, som i sin tur ersattes 1858 av Den Grå Fyr med sin moderniteter som lanternin och så småningom även roterande lins. Med sina modiga 46 meter är den Danmarks näst högsta fyr (efter den två meter resligare kollegan på Dueodde, Bornholm).

Inte enbart det långgrunda Skagen rev utan även mänsklig dårskap har krävt sin tribut i farvattnen. Den 31 maj 1916 drabbade britternas Grand Fleet samman med tyskarnas Hochseeflotte i första världskrigets och kanske världshistoriens största sjöslag: Skagerrakslaget. Omkring 100.000 man och 250 fartyg deltog. Resultatet har betecknats som "oavgjort". Men britterna hade störst förluster: 14 fartyg och drygt 6.000 man, mot tyskarnas förluster som uppgick till elva fartyg och drygt 2.500 man. Ändå nådde britterna sitt strategiska syfte, som var att hindra den nyblivna stormakten Tyskland från att utmana Storbritanniens dominans på världshaven.

Under månaderna närmast efter sjöslaget flöt hundratals namnlösa tyska och brittiska lik iland längs bohuskusten, vars schartauanska lokalbefolkning såg till att de fick en anständig begravning.

Skagerrak avgränsas mot övriga Nordsjön av en linje mellan Hanstholm och norska Lindesnes, och mot Kattegatt av en linje mellan Grenen och Paternosterskären. Vid en jämförelse med dessa salta vatten kan Östersjön känna sig bräckt.

Mot slutet av 1800-talet blev Skagen ett kreativt kraftcentrum för skandinaviska konstnärer. Här bodde det danska konstnärsparet Michael och Anna Ancher. Kring dem flockades landsmän som Holger Drachmann men även norrmän som Christian Krogh och svenskar som Johan Krouthén och Oscar Björk. Den kanske främste av dem alla, den norskfödde Peder Severin Krøyer, knäcktes så småningom av skilsmässa och psykisk sjukdom. Hans favoritmotiv, den vackra hustrun Marie, hade lämnat honom för den svenske tonsättaren Hugo Alfvén.

Skagen 3

Men innan dess lät han och de övriga sig inspireras av Skagens magiska ljus. Många av deras verk finns att beskåda på Skagens Museum. Ett av P.S. Krøyers mest kända verk, festskildringen "Hip hip hurra!", finns i två versioner; en stor på Göteborgs Konstmuseum och en liten på Skagens Museum. "Hip hip hurra!" blev också titeln på Kjell Gredes långfilm från 1987 om konstnärskolonin.

Skagen var i början av 1900-talet något av en huvudhamn för de svenska nordsjöfiskarna. Under fiske-säsongerna kunde de rentav överstiga stadens befolkning i antal. 1925 fick de äntligen sin efterläng-tade kyrka.

Under 1960-talet var de svenska fiskefartygsanlöpen i Skagen fortfarande oerhört många, och kyrkan hade stor social betydelse för fiskarna från Bohuslän och Göteborgstrakten. Men så kom sillkollapsen, torskkrigen och som en följd av det kuststaternas ekonomiska zoner. Från 1975 utestängdes svenska fiskare i princip helt från sina traditionella fiskevatten i Nordsjön. Sedan dess importerar vi långan till julbordets lutfisk från Norge.

Därmed minskade också anlöpen i Skagen radikalt, även om en och annan svensk fiskebåt fortfarande dyker upp. På senare år har Sjömanskyrkan, som snarare borde kallas Fiskarkyrkan, nog mera haft karaktär av bröllops-, konfirmand-, turist- och i någon mån församlingskyrka. Man har också, i samar-bete med danska Sømandsmissionen, öppnat portarna för de internationella besättningarna på anlöp-ande kryssningsfartyg.

Skagen 4

2010 var Sjömanskyrkan i Skagen nedläggningshotad, men lyckligtvis kunde den räddas.

Den har inte varit den enda svenska fiskarkyrkan. På 1950-talet invigdes kyrkliga lokaler i grannham-nen Hirtshals och norska Egersund, administrativt under samma hatt som den i Skagen. Tillsammans kallades de "triangelstationerna". 1970 tillkom även en svensk fiskarkyrka i Hanstholm i sydväst. Men kring 1980 lades nytillskotten ned.

Fram till 1961 fanns det även en svensk fiskarkyrka i Baltasound på Shetlandsöarna och fram till 1971 en i skotska Aberdeen.

Tiderna förändras men Skagen och Svenska Sjömanskyrkan består.

På en bil ser jag en för mig okänd flagga av nodisk modell med grönt kors och gul bård på blå botten. Den visar sig vara Vendsyssels inofficiella flagga. Men framför Sjömanskyrkan vajar de svenska, norska och danska flaggorna.

Fotnot: Utöver det svartvita Grenen-fotografiet från anno dazumal visar bilderna Svenska Sjömans-kyrkan i Skagen samt konstnärerna Michael Ancher och Peder Severin Krøyer som staty framför Skagens Konstmuseum. Strandhugget gjordes i augusti tillsammans med Stiftelsen Sveriges Sjömanshus direktion.

  • Torbjörn Dalnäs Svara

    Pieter, ohoj! En detaljerad rapport om Sjömanshusstiftelsens konkreta studieobjekt under studieresan, däribland Stena Line och Terntank, kommer i Stiftelsens årsberättelse 2017. Det du just har läst har mera karaktären av ett personligt hållet kåseri.

  • Pieter Sprangers Svara

    Gläder mig att så mycket intressant berättande kommer ut av en studieresa med stiftelsen!

Krakanalen vädrar morgonluft?

Kinas storvulna infrastrukturprojekt över tre kontinenter, Jidai jilu (One belt one road) eller ”Den nya Sidenvägen”, omfattar även sjötransporter. Det gör att den i sekler projekterade men ännu ej förverkligade Kra- eller Thaikanalen genom Malackahalvöns smalaste del i södra Thailand åter har blivit aktuell. Kanalprojektet vinner ett ökande stöd hos inflytelserika thailändska kretsar, uppger William Mellor i den japanska nättidningen Nikkei Asian Review.

Kra-kanalenJag berättade helt kort om kanalprojektet i ett längre blogginlägg den 16 mars 2015, under rubriken Piratdåden ökar i Sydostasien:

”Det åter uppblommande sjöröveriet i det för världshandeln viktiga Malackasundet har framfött ett nymornat intresse för projektet Kra- eller Thaikanalen. I takt med sin ökande andel av världshandeln strävar Kina efter att bygga upp ett pärlband av stödjepunkter i främmande land. Thaikanalen vore tänkt att ingå i pärlbandet men skulle även gynna världssjöfarten i stort.

Innanför turistön Phuket drar Malackahalvön ihop sig till getingmidjan Kra-näset, som på sin smalaste del endast spänner över 44 km. Just där, där inloppet till floden Pakchan skiljer Thailand från grannlandet Burmas sydligaste fastlandsutpost Kawthaung (Victoria Point på britternas tid), närs den flerhundraåriga kanaldrömmen. Redan 1677 gav kungen av thai-riket Ayutthaya en fransk ingenjör i uppdrag att undersöka möjligheterna att anlägga en kanal. En stötesten är just sten; berg som måste forceras. Krakanalen, som skulle förkorta sjövägen mellan öst och väst med 100 landmil, har hittills stannat på ritbordet.

En alternativ sträckning lockar i det sydligaste Thailand, ostsydost om Phuket. Thaikanalen skulle bli kring tio landmil lång ‒ något mer än dubbelt så lång som den ursprungligen projekterade Krakanalen. Å andra sidan skulle den bli mer lättgrävd genom flack terräng, utan behov av slussar. Mot sträckningen talar att den tangerar landets oroshärdar längst i syd. Området domineras av upproriska muslimska malajer, som dessutom kan tänkas ruva på pirattraditioner från fornstora da’r.”

Så långt mitt blogginlägg från 2015.

Enligt Nikkei skulle kanalen kosta 28 miljarder US-dollar att anlägga. Därtill kommer ytterligare $22 miljarder för omgivande infrastruktur. Sammantaget skulle bygget skapa 2,5 miljoner arbetstillfällen.

Den nu aktuella, 13,5 landmil långa kanalsträckningen skulle korta sjövägen till och från Ostasien med två till tre dygn. Dessutom skulle fartygen slippa trängseln och piratrisken i Singaporesundet, Malackasundets smalaste del, där 84.000 fartygspassager uppges ha ägt rum under 2016.

Den thailändska militärjuntans ledare Prayuth Chan-ocha har visserligen hävdat, att kanalen för närvarande inte finns på agendan. Men inflytelserika militärer, politiker, akademiker och ledande affärsmän med goda kinesiska kontakter uppges försöka få honom att ändra sig. Till att börja med uppmanas han att gå med på en förstudie av projektet. En grupp pensionerade generaler har för ändamålet bildat Thai Canal Association for Study and Development, som enligt uppgift redan verkar sida vid sida med kinesiska forskare samt med finansmannen Li Yonghong och hans Grand Dragon International Holdings.

Kanalförespråkarna vill också få till stånd en landsomfattande folkomröstning. Enligt Nikkei skulle 90 byar med 60.000 invånare drabbas av kanalens sträckning. Dessutom skulle områdets miljö påverkas i en utsträckning som i dag är svåröverskådlig.

Ytterligare en inflytelse lobbygrupp är Thai-Chinese Culture and Economic Association, som verkar för att Kina uttryckligen skall inlemma kanalen i sitt Belt and Road-initiativ. I mars konstaterade Stockholmsbaserade Institute for Security & Development Policy att 30 procent av världens sjöburna handel och 80 procent av Kinas energiimport passerar genom Malackasundet.

Ambitionen är att en 450 meter bred och 26 meter djup kanal med kapacitet för de största tank-, container- och bulkfartygen skall kunna finnas på plats inom fem år.

Antagligen skulle en betydande del av de fartyg som i dag passerar genom Malackasundet i stället välja Krakanalen. Dessutom skulle kanalen locka de fartyg som är för stora för Singapore Strait, och därför måste ta omvägen genom Lombok-sundet (Malaccamax-fartyg har ett djupgående på högst 20,5 meter). De uppges kunna tjäna uppemot en vecka på genvägen.

Bäva månde Singapore och dess Mærsk-runnade malaysiske grannhamn Tanjung Pelepas.

Helgoland – Nordsjöns Gibraltar

Ön är som en fluglort på sjökortet – lika liten som Lilla Karlsö utanför Gotland. Storleken är blott 1 km². Ändå har Helgoland en nimbus som få ö-kollegor når upp till. Det har med geografiskt läge och historia att göra.

Helgoland5Nog har vi lite till mans betraktat ön på håll i siktigt väder – under ingång till Bremerhaven, Cuxhaven eller någon av de andra tyska nordsjöhamnarna. Helgoland reser sig strategiskt i sin splendid isolation där ute i Nordsjön; ungefär lika långt ut från floderna Jades, Wesers, Elbes och Eiders mynningar.

Cuxhaven längst ut i Elbemynningen var till och med maj 2016 hemmahamn för färjan Atlantis. Hon fick bli min avstamp för en tur ut till Helgoland. Fartygsnamnet var knappast någon tillfällighet. Nordsjöns frisiska arkipelag – dit Helgoland hör – förekommer i teorierna om den försvunna kontinenten.

Dit hör även ön Neuwerk och sandbanken Scharhörn, som snart siktas bortom en rekordlång vågbrytare om babord. De är något så märkligt som hamburgska utposter eller exklaver; belägna mycket långt från moderstaden, som breder ut sig en god bit uppströms Elbe. En orsak lär vara att Hamburg närt planer på att bygga en ytterhamn på Neuwerk.

Efter två timmars färd siktas den röda sandstensklippan där ute i havet. På den uppemot 60 meter höga högplatån – Oberland – står Helgolands fyr, som är ljusstarkast av alla tyska fyrar. Blinkskenet når 35 nautiska mil från lanterninen på 82 meters höjd över havet. Ursprungligen var byggnaden en luftvärnsinstallation i den nazityska marinens tjänst. Den lär ha varit den enda av högplatåns byggnader som stod emot de allierade bombkrevaderna i världskrigets slutskede. 1965 togs den i bruk som fyrtorn.

Helgoland1

Helgoland förvaltar ett rikt maritimt arv. Här har alltid funnits sjömän och fiskare. Redan vid mitten av 1600-talet föddes öns lotsväsende, och 1685 började man examinera lotsar. Här finns i dag den viktigaste stationen för Sjöräddningssällskapets tyska systerorganisation, DGzRS. Och på tvillingön Düne finns De Namnlösas Kyrkogård, med stoften efter dem som havet ändå tog och sedan spolade iland längs Helgolands stränder. Desto mer välkommet var det vrakgods som spolades iland och bidrog till öbornas utkomst.

På 1820-talet fick skeppstimmerman Jacob Siemens en lysande idé. Han grundade en allmän badinrättning på ön! På den tiden tog resan hit ut minst ett halvt dygn i öppna segelbåtar. 1834 sattes den första hjulångaren in, och fastlandstyskarna började strömma till. Ön smeks av Golfströmmen och har ett milt klimat. Den jod- och syrerika luften för med sig ett absolut minimum av pollen, och ön har ingen bensindriven privatbilism som förpestar atmosfären. Havsvattnet runt ön anses vara oerhört rent.

Helgoland2

Uppe på högplatån finns St. Nicolai-Kirche. Som namnet avslöjar är den helgad åt sjöfolkets främsta skyddshelgon. Inne i kyrkorummet finns några fina skeppsmodeller; däribland en av en skotsk fyrmastbark som strandade på öns sydsida 1899. Kyrkan byggdes så sent som 1959 men står på samma plats som föregångaren anno 1609, raserad i bombregnet den 18 april 1945. Dessförinnan stod där en ännu äldre kyrka från 1085, då medeltiden just hade löst av vikingatiden i dessa nordliga farvatten. Helgoland har varit kristet sedan år 700 eller däromkring. Då tog sig nämligen aposteln Willibrord hit ut.

Länge stod det och vägde mellan det gamla och det nya. Så även på Forsetesland, som ön kallades på den tiden. Här hade Odins sonson och Balders son Forsete sin boning Glitnir, som var byggd i ädlaste metall. Här stiftade han lagar och medlade framgångsrikt i tvister.

En gång krävde kejsar Karl den store att tolv frisiska män skulle läsa upp sina lagar för honom. Det kunde de inte. Som straff sattes de ut i en roderlös båt. En trettonde man uppenbarade sig då för dem och styrde båten med sin gyllene yxa. När de närmade sig land kastade han upp yxan i luften. Där den landade sprang en källa upp. Han lärde friserna de lagar de behövde känna till, varpå han försvann spårlöst. Utan ringaste tvivel var det hedersknyffeln Forsete som hade uppenbarat sig.

I en annan version var det tolv vise män som vandrade runt och antecknade lokala lagar, med syftet att sammanställa de klokaste till en helhet som skulle passa alla. Under en sjöresa råkade de ut för en våldsam storm. I sin nöd åkallade de Forsete – och upptäckte plötsligt att de var 13 man ombord! De anlände tryggt till en övergiven ö, där en källa sprang fram ur marken. Källan blev centrum för Forsete-kulten på ön, som kanske just därför fick namnet Helgoland (Hålilönj eller hillige Lun på öns nordfrisiska dialekt). Platsen var så helig att ingen strid eller blodsutgjutelse fick förekomma där. Dessutom måste vattnet ösas upp under total tystnad.

Jag hittar inte källan under mitt korta besök. Men någonstans på Helgoland bör den finnas. Det sägs att Willibrord döpte tre män i källans vatten och att han även dödade en ko. Därmed hade den hedniska kultplatsen vanhelgats. Den siste frisiske kungen Radbod, som tagit sin tillflykt till ön, kunde ha dödat honom för det tilltaget. Men lotten räddade Willibrord. En följeslagare straffades i hans ställe.

Sedan dess har ön sett åtskilliga främmande herrar komma och gå, men rätteligen är den det frisiska folkets arvedel. Det enda som märks av det i dag är en del tvåspråkiga skyltar, med text på både högtyska och nordfrisiska. Kanske behärskar uppemot hälften av dagens fasta befolkning på ca 1.400 själar frisiskan, som även undervisas i öns skola.

Om Helgolands egen grön-röd-vita flagga heter det: Green is det Lun, road is de Kant, witt is de Sun, deet is det Woapen van’t hillige Lun (”grönt är landet, röd är klippkanten, vit är sandstranden, det är Helgolands attribut”).

I flera sekler växlade makten över ön mellan den danska kungen, tyska stadsstater och självstyrande slesvigska hertigar. Kring år 1400 hade vitaliebrödernas ökände pirathövding Klaus Störtebecker gjort Helgoland till sin nya stödjepunkt, sedan han motats bort från jaktmarkerna runt Östersjön. Men det var bara ett mellanspel. Snart lät han sig luras in i ett bakhåll i Elbemynningen. 1402 blev han, mycket välförtjänt, ett huvud kortare på Hamburgs avrättningsplats.

Helgoland3

Napoleon inledde 1806 sin kontinentblockad mot England. Den ledde till ett enastående ekonomiskt uppsving på Helgoland, tack vare smugglingen. 1807 klev britterna iland och kastade ut öns danska herrar. 1814 annekterades ön formellt, varvid namnet fick den lätt avvikande stavningen Heligoland.

Här på ön skrev Hoffmann von Fallersleben år 1841 texten till det som senare skulle bli det enade Tysklands nationalsång; Deutschland, Deutschland über alles. Ironiskt nog skedde det i en brittisk kronkoloni!

30 år senare enades Tyskland, och 1890 ingicks ett viktigt avtal med britterna. Tyskarna fick Helgoland i utbyte mot öarna Zanzibar och Pemba samt ett område på det östafrikanska fastlandet. Ärkekolonialisten Henry M Stanley konstaterade skadeglatt:

– Tyskland har bytt ut en ny kostym mot en gammal byxknapp…

Från tyskt håll kom bittra kommentarer:

– Vi har bytt ut tre kungariken mot en badbalja i Nordsjön!

Men frisernas hillige Lun skulle visa sig vara en tillgång för den spirande stormakten Tyskland. Där uppfördes ”Nordsjöns Gibraltar”, och där lade rikets Kriegsmarine ut kursen för sin kommande slagstyrka.

I det brittisk-tyska avtalet ingick att Helgolands tullbefriade status skulle bestå, även under tyskt styre. Så är det än i dag! Helgoland är undantaget från EU:s skatte- och tullregler. Ön är ”utland” för fastlandstyskar, som vallfärdar hit för att köpa billiga varor.

Helgoland hade stor strategisk betydelse under båda världskrigen. Under det senaste fanns där en radaranläggning, som i britternas ögon var ett dödligt hot. Den 18 april 1945 genomfördes massiva bombräder över ön, vars bebyggelse lades i grus och aska. Strax därefter kom freden, och 1945-52 var britterna åter Helgolands ockupanter. Den 18 april 1947 firade de tvåårsdagen av bombräderna med att bokstavligen försöka spränga hela ön i luften med världshistoriens hittills kraftigaste icke-nukleära sprängladdning: 6.800 ton! Highly unsportsmanlike, indeed! Men lyckligtvis vakade Forsete över sitt och frisernas hillige Lun. Tilltaget misslyckades.

Sämre gick det för 15 sentida svenska vikingar och frisksportare i Ormen Friske. Destinerat till Rotterdam seglade det nybyggda drakskeppet den 22 juni 1950 in i en storm just vid Helgoland. Troligen avsåg svenskarna att söka lä vid ön, som genom historien stått till tjänst som nödhamn. Men detta råkade sammanfalla med att 3:e amerikanska flygdivisionen den dagen började öva bombfällning från 6.000 meters höjd över Helgoland. Antagligen träffades Ormen Friske, varpå hon snabbt förliste med man och allt.

En promenad runt hela högplatån tar inte mycket mer än en timma, bitvis i sällskap med fritt strövande får. Fågellivet är oerhört rikt längs de svindlande branta klippstupen. Jag ser havssulor och tordmular på nära håll och anar sillgrisslor och kryckjor – kanske även någon stormfågel!
Jätterauken Lange Anna reser sig 47 meter upp ur havet vid öns nordvästudde Nordhorn. Den har blivit Helgolands karakteristiska kännemärke. På öns frisiska dialekt kallas den Nadhuurn Stak, ”Nordhornsklippan”.

 

Helgoland4

Friserna ― tidvattnets folk

Danska Blåvandshuk brukade förr ge en försmak av Vinga. Det var i den avlägsna forntid då mobiltelefoner och satellitkommunikation ännu ej existerade. Någonstans där inne bland Sydjyllands klitter fanns Blåvandradio, som förmedlade VHF-samtal hem till billig nordisk taxa och lokalsamtalets hörbarhet. Man var halvt om halvt hemma.

Huk betyder ”haka”. Termen sägs komma från holländskan. Men antagligen fick vi den och myriader andra sjötermer från det frisiska språket, kanske via holländska eller lågtyska.

På Danmarkskartan associerar Blåvandshuk snarare till akterkastellet på den kutryggige Jyllandsgubben, som hukar sig i västanvindens riktning. Hakan är nordsidan av Limfjordens mynning i Kattegatt (där platsen råkar heta Hals). Ögonen är Frederikshavn, bakskallen är Hirtshals och kutryggen börjar vid Hanstholm och sträcker sig via Thyboron ned till Blåvandshäck, förlåt, -huk.

Här vid inloppet till Esbjerg reser sig Blåvands 117-åriga fyr 39 meter upp i de ofta förekommande stormvindarna. Horns rev strax utanför har av generationer sjömän kallats Djävulshornet för de många förlisningar som skett där.

Strax sydost om Blåvandshuk ligger Fanø. Ön är den allra nordligaste i pärlbandet av ett fyrtiotal frisiska öar, ursprungligen sandrevlar som skapats av ström och vind. Denna båge av landtungor från Esbjerg ned till Den Helder utgör gräns mellan Nordsjön och det vid ebb delvis torrlagda Vadehavet (Waadsee på västfrisiska och Waas eller di Heef på nordfrisiska). Dock är det oklart huruvida det någonsin har bott friser på de danska vadehavsöarna.

Nordsjön pumpar var tolfte timma in livgivande näringsämnen i Vadehavet, för att sedan dra sig tillbaka igen. Under tidens lopp har slammet bildat nya bördiga strandängar, marskland, som når högvattengränsen men måste vallas in för att inte Sjöberg skall återerövra dem när han härjar som värst.

Längs Vadehavets sandiga geest-marker livnär sig mängder av vadare och andra fåglar, samt en liten men stabil skara tvåbenta invånare som saknar vingar och därför ständigt måste vara på sin vakt mot havet. Vade är flat havsbotten och antagligen samma ord som vårt vad, i betydelsen ”vadställe”.

Talade svenskarna om Vadhavet, då de för några sekler sedan behärskade delar av kusten vid Helgolandsbukten? Den ena av frisernas två nationalsporter är för övrigt wadlopen, ”vadlöpning”, som går ut på att snabbast möjligt ta sig fram på den vid ebb blottlagda, gyttjiga havsbottnen. Den andra är fierljeppen, stavhopp över upp till tio meter breda kanaler - ursprungligen deras sätt att ta sig fram i det av vattenrännor sönderskurna marsklandet.

Bland Nordeuropas minoritetsfolk utan egen stat har de saltstänkta friserna en historisk särställning. Deras namn på sig lär ha med fruktbarhetens och kärlekens syskonpar Frö och Fröja att göra, och för att markera sin historiska samhörighet med Norden har somliga friser använt en flagga som består av ett blått kors inuti ett rött kors på gul botten (likadan som de finskättade ingermanlänningarnas flagga).

Dock är de ”tyska” frisernas vanligaste flagga en vågrät gul-röd-blå trikolor. De ”nederländska” friserna i provinsen Fryslan har sin egen flagga, som visar blåa och vita diagonala fält samt sju röda ”hjärtan” (som egentligen är pompeblêden, näckrosblad), symboliserande en tusen år gammal allians mellan sju områden i havsbandet, den så kallade ”frisiska friheten”.

Då hade de med växlande framgång värjt sig mot både romare, franker och vikingar. Romarna tillmätte dem så stor betydelse att de kallade Nordsjön Mare Frisicum, Frisernas hav. Friserna var handelsmän, i äldre tid med slavar och tyger som främsta produkter.

De var också sjöfarare, både fiskare och kofferdister. Ön Flylan (Vlieland på nederländska) var på 1700-talet centrum för Nederländernas valfångstflotta. Där finns typiskt nog en enda by kvar, Ostr-Flylan. Westr-Flylan sveptes ut i havet under valfångstepoken.

Omkring 300.000 friser lär tala sitt anrika språk; det stora flertalet i provinsen Fryslan (Friesland på nederländska), nord och nordost om Nederländernas historiska kärnområde Holland. Ofta sker det i hollandiserad tappning, med många låneord från majoritetsspråket. Därtill talas en s.k. stedfrysk, ”stadsfrisiska”, exempelvis i provinshuvudstaden Ljouwert (Leeuwarden på nederländska). Men det är egentligen en ”friserad” nederländska.

Två av 1900-talets mest berömda friser var kvinnor. Margaretha Zelle lämnade Ljouwert för att bli dansös. Hon blev framgångsrik både som artist och spion, tills hon greps och avrättades 1917. Hon hade då länge burit artistnamnet Mata Hari (malajiska för ”Dagens öga”, det vill säga solen). Den andra är Sjoukje Dijkstra, det vill säga det ur-frisiska namnet Dykstra, som för ett halvsekel sedan var världens främsta konståkerska på skridsko.

På skriven nederländska byter vokalen ”y” utseende till ”ij”; därav stor ”andrabokstav” i namn som IJmuiden, IJssel och så vidare.

Fotnot: Uppdaterade versioner av texter som varit publicerade i Utkik nr 2 2006 respektive nr 2 2000.”

  • StaffanS Svara

    TACK Torbjörn. Ser fram emot fler platsbeskrivningar….

  • Pieter Sprangers Svara

    Läst med stor förnöjelse! Väl bearbetat och synnerligen välskrivet. well done Torbjörn.

  • Anonym Svara

    Som alltid, fascinerande! Torbjörn kan.

  • Julian Dörmann Svara

    Kul läsning! Mycket jag inte visste, fast jag har vistats i trakterna ganska mycket för många år sen.

Stormiga farvatten

I veckan uppmärksammades 70-årsminnet av flyktingfartyget s/s Exodus, som 1947 försökte ta sig till Palestina.

Den krigsärrade steamern President Warfield hade köpts 1946 av den judiska självständighetsrörelsen Haganah. Fartyget döptes om till Exodus 1947, ett namn som anspelade på förfädernas uttåg ur Egypten några årtusenden tidigare.

Sommaren 1947 avseglade hon från sydfranska Sète med drygt 4.500 passagerare ombord, mestadels överlevande judar från förintelselägren. Destinationen var Haifa i det då brittiskstyrda mandatområdet Palestina.

Den 18 juli 1947 bordades s/s Exodus av Royal Navy, 20 nautiska mil utanför kusten. Besättningen och passagerarna protesterade, eftersom övergreppet skedde rättsvidrigt på internationellt vatten. Flera dog och många skadades av det våld som britterna tillgrep. Övriga internerades på det likaledes brittiskstyrda Cypern eller sändes tillbaka till Tyskland. De kunde nå sitt hägrande resmål först sedan Israel blivit en självständig stat 1948.

Händelsen ombord på s/s Exodus väckte stor och berättigad harm i omvärlden.

Det finns inget direkt samband, men samtidigt med 70-årsminnet genomförde Israel denna vecka en dygnslång militärövning. Det var den israeliska flottans elitförband Shayetet 13 som agerade sedan ‒ enligt övningens scenario ‒ ett handelsfartyg och dess besättning hade kapats av terrorister. Målet var att oskadliggöra terroristerna och frita de gisslantagna sjömännen. Dessvärre är sådana scenarior långt ifrån osannolika i dagens värld.

Shayetet 13 omges av en aura av hemlighetsmakeri, men det står klart att förbandet vid flera tillfällen under årens lopp har lyckats infiltrera fientliga grannländers hamnar i syfte att utföra sabotage. Förbandet har dessutom genomfört en lång rad aktioner mot fartyg som har ansetts hota Israel, däribland dem som nämns längre fram i detta inlägg. Det gäller även den beryktade bordningen av turkiskflaggade m/s Mavi Marmara den 31 maj 2010, en aktion som krävde ett tiotal turkiska dödsoffer.

Havsrätten kan uppenbarligen tolkas och tillämpas godtyckligt. Det visade Israels bemötande av biståndskonvojen Ship to Gaza 2010. Civila fartyg under vänskapliga staters flaggor, däribland Mavi Marmara, bordades av kommandostyrkor långt ute på internationellt vatten.

Men Ship to Gaza-dramat är långt ifrån den enda händelsen i den segslitna konflikthärden där civila fartyg varit inblandade.

I november 1968 tuffade den Liberiaflaggade 1.790-tonnaren Scheersberg A ut från Antwerpen, destinerad till Genua. I lastrummet hade hon 560 fat eller 200 ton yellowcake, som är ett slags halvförädlat uran. Fartyget ankom aldrig till destinationshamnen. Först efter 15 dygn dök hon plötsligt upp ”på lätten” i den turkiska hamnen Iskenderun. Av uranlasten fanns inte ett spår. Vad hade hon i det östligaste Medelhavet att göra?

Senare uppdagades det att det egentliga rederiet bakom Scheersberg A var den israeliska underrättelsetjänsten Mossad (som har hämtat sitt valspråk från den gammaltestamentliga Ordspråksboken 11:14: ”Utan ledarskap går ett rike under, med många rådgivare kan det räddas”). Det och ytterligare några fartyg användes för vad som i branschen kallas ”särskilda operationer”.

Några år tidigare hade en topphemlig kärnreaktor tagits i bruk utanför den israeliska staden Dimona i Negevöknen. Israel har som princip att varken bekräfta eller dementera saken, men det anses ställt utom allt tvivel att Dimona-reaktorns huvuduppgift är tillverkning av kärnvapen. Detta bedöms också

vara förklaringen till Scheersberg A:s irrvägar och uranlastens mystiska försvinnande, för att inte tala om dimridåerna kring fartygets och lastens egentliga ägare.

Dimmorna kring Dimona-reaktorn skingrades 1986. En anställd tekniker, Mordechai Vanunu, hade i lönndom samlat data och tagit bilder som skulle bevisa tillverkningen av kärnvapen. Sedan hans anställning upphört flyttade han utomlands och hamnade så småningom i London, där Sunday Times erbjöds att publicera hans material. När så skett var det läge för ytterligare en i raden av ”särskilda operationer”.

Vanunu ”råkade” komma i kontakt med en charmig amerikansk kvinna. Hon lockade honom att följa med till Rom, där hennes syster hade en lya som de kunde få låna. Men det visade sig vara en så kallad honey trap, ”kärleksfälla”. I Rom väntade kvinnans agentkollegor. De slog ned Vanunu, drogade honom och förde ut honom med speedbåt till ett väntande fartyg, kamouflerat till en Panama-flaggad lasttramp. En vecka senare var han tillbaka i Israel, där han fick skaka galler i 18 år.

I mars 1973 låg Cypern-flaggade Sounion (ex Royal Ulsterman) i Beirut med 250 amerikanska passagerare. Fartyget, som uppges ha varit på väg till Israel, sjönk vid kaj. Enligt obekräftade uppgifter sprängdes hon av den palestinska ordanisationen PFLP med vägledning från en svensk dykare och infiltratör. Egentligen arbetade denne för den militära underrättelsetjänsten IB, som senare samma år skulle avslöjas i tidskriften FiB Kulturfront. Agenten påstår sig ha räddat livet på passagerarna genom att tipsa Mossad. De utplacerade sjunkminorna briserade medan amerikanerna var iland, inte under gång med alla ombord som det egentligen var tänkt.

I IB-affärens periferi figurerade även Svenska Orient Liniens m/s Sunnanland, som påstods ha använts för underrättelseinhämtning i arabiska medelhavshamnar. Just efter avslöjandet 1973 ville ödet att jag skulle mönstra som telegrafist på Sunnanland. Det slog mig att vi besättningsmän kunde ha råkat riktigt illa ut i någon av de hamnarna för aktiviteter som låg långt över våra huvuden.

I oktober 1985 kapade representanter för den palestinska organisationen PLF kryssningsfartyget Achille Lauro under gång mellan Alexandria och Port Said. Fartyget omdestinerades till syriska Tartus, där hon emellertid avvisades. Kaparnas krav var att 50 palestinska fångar i israeliska fängelser skulle friges. En av kaparna mördade en rullstolsbunden amerikansk-judisk passagerare och kastade honom i havet. Achille Lauro återvände till egyptisk hamn, där kaparna gick med på att lämna fartyget i utbyte mot fri lejd.

1988 köpte den palestinska paraplyorganisationen PLO den 40-åriga färjan Sol Phryne, som nu döptes om till al-Awda (”Återvändandet”). Redan 1982 hade hon anlitats vid evakueringen av palestinska väpnade grupper från Beirut, men nu var tanken att göra en ”omvänd Exodus”.

Även för al-Awda var planen att tuffa till Haifa, men nu med palestinska förtecken. Hon hann inte. Natten till den 15 februari 1988 slet en explosion upp ett hål i skrovet under vattenlinjen. Inga människoliv krävdes ombord, men fartyget fick snabbt slagsida och sjönk. Ingen gärningsman har kunnat lagföras för dådet.

1991 påstås Israel ha varit ytterst nära att sänka det syriska lastfartyget al-Yarmouk, som hade drygt 20 Scud-missiler från Nordkorea i lasten. Fartyget rundade Afrika för att undgå uppmärksamhet, men Mossad ansågs ha placerat avancerad utrustning ombord och haft full kontroll över hennes rörelser.

I januari 2002 iscensatte Israel, det vill säga Shayetet 13, ”Operation Noaks Ark” på internationellt vatten i Röda havet. Det Tonga-flaggade och palestinskbemannade lastfartyget Karine A uppbringades, lastat med 50 ton vapen.

På liknande sätt uppbringades Antigua/Barbuda-flaggade Francop i östra Medelhavet i november 2009, lastad med 320 ton vapen som påstods vara avsedda för den libanesiska shia-rörelsen Hizbollah.

Tillslaget kallades ”Operation De Fyra Växtslagen”, efter den judiska Lövhyddohögtiden. Grannen Syrien mullrade om piratdåd.

I början av augusti 2005 gick larmet. Några kryssningsfartyg som trafikerade Haifa och turkiska Alanya med israeliska passagerare skulle angripas från RIB-båtar lastade med sprängmedel. En syrier med påstådda band till terrornätverket al-Qaida greps av turkisk polis, troligen efter tips från Mossad. Ett av fartygen var Dream Princess (gamla Song of Norway, som under sitt sista namn Formosa Queen ljöt skrotdöden i Kina 2014).

Konvojen Ship to Gaza sommaren 2010 var inte det första försöket att bryta blockaden av den Hamas-styrda palestinska exklaven, och ej heller det sista. Andra skulle följa de närmaste åren, med liknande resultat.

I december 2008 försökte libyska al-Marwa ta sig dit med 3.000 ton mat, medicin och annat bistånd i lasten. Fartyget lade om sin kurs innan det kom till konfrontation med den israeliska flottan.

I februari 2009 gjorde Togoflaggade och libanesbemannade Tali likaledes. Men hon girade inte undan utan uppbringades och bordades av israelisk militär, gissningsvis Shayetet 13. Vittnen ombord berättade om misshandel.

Fortsättning följer alldeles säkert i dessa stormiga farvatten.

  • lasse a Svara

    det är samma sorts människor bara olika gudar! vad sa Evert T Religion och politik har Fördärvat vår värld.

I ständigt blåsväder

På omvägar har jag blivit ombedd att reda ut lite kring de antika vindgudarna. Eftersom det är ett hett ämne får det ske i detta forum.

Det vindpinade Kap Emine skjuter ut i Svarta havet, mellan de bulgariska grannhamnarna Varna och Burgas. Från udden sprider en fyr ljus över nejden. I grannskapet finns byn Emona samt lämningar efter ett forntida tempel, där den thrakiske kungen och flodguden Rhesos dyrkades. Egentligen borde det i stället ha rests till nordanvinden Boreas ära.

Namnen Emine och Emona är identiska med Aemon alias Haemus, Boreas son. Det var även forntidens namn på Balkan. Udden är de mäktiga Balkanbergens sista utlöpare i ost. Den bulgariska delen kallas Stara Planina, "det gamla berget", vilket motsvarar Kodja Balkan på turkiska.

Någonstans just där har Boreas sin grotta, där han pustar ut mellan sina stormiga eskapader. Självfallet härjar han även i Höga Nord; vintern lång brukar han ge han oss kalla kårar i kung Bores gestalt. Romarnas latinska namn på honom var Aquilo, Arcturus eller Septentrio.

Om Boreas berättas många historier. Inte minst handlar de om hans köttsliga böjelser. Som när han förvandlade sig till hingst och raskt betäckte tolv märrar. Märrarna tillhörde trojanernas anfader kung Dardanos, som har fått sundet Dardanellerna uppkallat efter sig. Tolv föl föddes. De var så snabba att de galopperade fram över havet utan att doppa hovarna i vattnet och över land utan att trampa ned skörden.

I ständigt blåsväder 1

En gång blev han svartsjuk då rivalen Apollo skulle lära den bildsköne gossen Hyakinthos att kasta diskus. Boreas pustade så att kastskivan träffade ynglingen i huvudet. Hyakinthos dog på fläcken, men ur hans blod reste sig den stiliga hyacinten för att i all evighet minna om honom.

Vid ett annat tillfälle kidnappade Boreas den sköna flickan Oreithyia från Atén. Han kunde inte hålla sig ända till hemkomsten i bergsgrottan utan deflorerade henne på en klippa på vägen dit. Så småningom födde hon boreaderna Zethos och Kalais. De bevingade tvillingarna kom att tillhöra argonauternas prominenta sjöfararkrets.

Beteendet mot flickan tyder på ett släktskap med sjöguden Triton, som också rövar bort unga damer. Triton råder bland annat över havets vindar, som han reglerar genom att blåsa i sin trumpetsnäcka. Vilket sammanträffande – även Boreas blåser i en sådan!

När Xerxes persiska flotta hotade Atén ingrep Boreas till stadens försvar. Den stormvind som drog fram över perserna sänkte omedelbart 400 av deras skepp. Således en motsvarighet till kamikaze, "den gudomliga vinden", som på 1200-talet e.Kr. förhindrade mongoliska invasionsförsök i öriket Japan.

Identisk med Boreas är den fruktade Bora i Adriatiska havet och andra närliggande farvatten. Andra uppenbarelser är Lyonbuktens Orsure och Mistral samt Genuabuktens Maestrale; de båda senare av Magistralis, "den mästrande". I franska farvatten kallas han även Grégal och

kring Malta Gregale. Runt Liguriska havet heter han Tramontana eller Garigliano, i baleariska farvatten Cerc eller El Cierzo och kring Kap Emine vid Svarta havet Poriaz.

Däremot förefaller sommarens mestadels angenäma nordan Etesios (den etesiska, det vill säga årstidsvinden) ha väldigt lite med den bistre Boreas att göra, även om dess mera välkända turkiska namn Meltemi egentligen lär betyda "den vresige".

I den thrakiska bergsgrottan tros Boreas ibland ha sällskap av sina tre vinddrivna bröder; alla fyra fallna efter stjärnhimlen Astraos och morgonrodnaden Eos.

Till brödraskaran hör östanvinden Euros (eller Eiros), som tycks dela namn med gränsfloden Evros mellan de grekiska och turkiska delarna av Thrakien på dagens karta. Euros – som motsvaras av romarnas Vulturnus eller Subsolanus – är en regnbringande vind som ger usel sikt till sjöss och mestadels betraktas som ogynnsam. En uppenbarelse i vindtunneln Gibraltarsund är Solano. En annan är Levanter, som återkommer i namnformerna Levante längs den spanska ostkusten och Lavantera i Adriatiska havet. Namnen betyder just öster, liksom arabernas beteckning Sharqui; för övrigt ett ord som gav vikingarna deras namn på Orienten – Särkland.

Sharqui har även fått mynta det italienska namnet Scirocco, som egentligen är en vind med förhärskande sydostligt upphov. Scirocco är den vanligaste tolkningen av vårens och försommarens sunnanvind från Sahara: Notos, romarnas Auster. Notos är kvävande het, sandmättad och – efter passagen över Medelhavet – extremt fuktig. Kärt barn har många namn. I östra Medelhavet kallas han Chamsín, som är arabiska för femtio – syftande på vindens högsäsong under de femtio dagarna efter den koptiska påsken. På hebreiska heter han Sharav, med obehaglig innebörd av tryckande hetta. Namnet Samúm, "den giftiga", betonar vindens odräglighet och ger även en vink om att den förr ansågs sprida pesten. Föreställningen är inte unik. Den ursprungligen italienska beteckningen på sumpfeber – malaria – betyder just dålig, smittförande luft. Andra arabiska namn på Notos är Samiel och Ghibli. Annalkande brunaktiga moln över synranden kan vara ett förebud om den sand- och stoftförande odågan.

Troligen kan västra Medelhavets Leveche, Labbe och Marin också räknas till Notos uppenbarelser, kanske även Menorcas Xaloc. Däremot uppträder Libeccio runt Korsika lite när och hur som helst.

Zefyros är den behagliga, lagom varma och fuktiga brisen från väst, på latin kallad Favonius. Han enleverade sin egen niece Kloris, dotter till Boreas. Hon var identisk med romarnas Flora och tilldelades nu ansvaret över blommor och annan växtlighet. Tillsammans ger de förutsättningarna för naturens årligen återkommande, färgsprakande fyrverkeri. Hälsan tiger still och de nutida uppenbarelserna under egna namn är få. Karajol vid Kap Emine hör definitivt dit. Kanske gör grekernas Ponentis, västra Medelhavets Ponente samt Gibraltarsunds Poniente och Liberador ("befriaren") det också.

Ynglingen Adonis (en hellenisering av adam, det semitiska ordet för ”människa”) var så stilig att det blev kärlek vid första ögonkastet när Afrodite mötte honom. Därför sörjde hon intensivt när han under en jakt dödades av villebrådet. Ur hans blod spirade våradonisens nära släkting, sippan Anemone. Namnet kommer av anemos, ”vind”, och syftar just på den ljumma västanvinden som får vårens blommor att öppna sig.

Zefyros kallas även Hesperos och är morfar till de ljuva hesperiderna; nattens döttrar som vakar över gyllene äpplen i sina trädgård vid den västra oceanens strand, där själve solen går till vila. Deras far är Atlas, som ger sken av att ha fått Atlasbergen i nordvästra Afrika uppkallade efter sig (i verkligheten kommer namnet snarare av berbiska adrar, "berg"). Och namnet Atlanten (liksom det på mytens Atlantis) syftar troligen på något "bortom Atlas". Innan Atlas stelnade till och blev upptagen på heltid med att stötta universum, var han en sjögud som – enligt Odysséen – "känner havens djup".

När flamländaren Gerardus Mercator publicerade sitt berömda kartverk på 1500-talet, illustrerades det med en titelplansch föreställande Atlas bärande himlavalvet på sina axlar. Sedan dess heter kartverk atlas (med Atlanten som tysk pluralform).

Ursprungligen var farvattnen bortom Atlas spärrade av bergskedjan. Men på väg till det tionde av sina tolv stordåd – att röva bort Geryoneus oxhjord från aftonrodnadens ö Eryteia – bröt hjälten Herakles upp en passage och placerade sina stoder på ömse sidor, belägna i dagens Gibraltar och Ceuta. Därefter tog han itu med nästa stordåd, som var just att knycka de gyllene äpplena från hesperidernas välbevakade trädgård.

Kompassrosen – flower of the winds – är ingalunda fyrkantig. Ej heller är det drygt tvåtusen år gamla Vindarnas torn i Atén det; det är åttakantigt för att även ge plats åt vindarna mellan de fyra stora. Här finns nordostvinden Kaikias med sina hagelkorn, ibland även kallad Argestes. Här finns nordvästvinden Skiron (romarnas Circius) med kol och aska i bagaget. Här finns sydvästvinden Lips (romarnas Africus), som kanske även får representera vårens och höstens byiga åskoväder Vendevale. Men här kallas östanvinden Apeliotes, medan vår bekanting Euros förpassas till sydostvindens hörn. (En kraftig sydostvind som blåser upp utan förvarning kan även kallas Thuella eller Burrasca.)

Vindarnas befälhavare heter Aiolos, på latin Æolus. Periodvis har han dem alla inneslutna i en säck, som han förvarar i sin grotta på en ö som uppkallats efter honom. Ett hett tips på rätt ö är den lavasprutande Isola Stromboli, som ingår i Eoliska alias Lipariska öarna norr om Sicilien.

Till yttermera visso är Stromboli, Guds land namnet på Roberto Rosselinis berömda film från 1950, med Ingrid Bergman i huvudrollen.

I ständigt blåsväder 2

  • Bosse Nilsson Svara

    Vår älskade Utkik försvann, men du fortsätter att leverera Torbjörn. Tack för det.

  • Bertil B. Svara

    Instämmer med Johan Axiö gör Bertil

  • Nathan Shachar Svara

    Mycket läsvärt och lärorikt om de gamla vindarnas hav.

  • sten san Svara

    Den här läsningen är det bästa man lär sig en hel del nytt.
    Man längtar efter nästa blogg