En jamare på Södra vägen

Södra vägen är lång – oändligt mycket längre än paradgatan Kungsportsavenyn, som löper parallellt i dess nordligaste del. Längre söderöver, bortom Liseberg, skiftar den namn till Mölndalsvägen, och på andra sidan kommungränsen till Göteborgsvägen. Där i syd drar den fram sida vid sida med Mölndalsån. Både ån och den närbelägna Kallebäckskällan har haft sina perioder som det gamla Göteborgs vattentäkt.

Somliga var emellertid begivna på helt andra dryckesvaror. Exempelvis Jamaicarom, som serverades på värdshuset Jamaica på Södra vägens norra del. Det lär ha varit just på göteborgssjappet Jamaica som uttrycket ”ta sig en jamare” föddes.

Göteborgs legendariske domprost Peter Wieselgren tog nog aldrig ”jamare” i sin mun, vare sig drycken eller ordet. Men snarare än absolutism förespråkade den svenska nykterhetsrörelsens fader faktiskt måttlighet, hur nu det begreppet skulle definieras. Året efter hans bortgång 1877 publicerade Ny Illustrerad Tidning denna notis, kanske till viss vägledning:

ETT MÅTTLIGHETSSÄLLSKAP stiftades nyligen i San Francisko, och dess stadgar föreskrifver bland annat: ”Sällskapet tillåter ej begagnandet af starkare drycker än vin och öl; skulle någon medlem lida af stark modstulenhet, vare det honom tillåtet att dricka whisky, genever, konjak eller rom.” Enligt senaste underrättelser om detta sällskap lära alla medlemmarna vara i högsta grad modstulna.

Rommen kom således med. Så lär den också vara världens mest sålda spritdryck. Även för oss som inte är tillräckligt modstulna för att nyttja denna söta dryckjom är den intressant utöver det vanliga, för sin roll i maritim kulturhistoria.

Det började med Columbus’ andra resa 1493. Med i lasten hade han plantor av det ostindiska gräs-släkte som Linné skulle ge namnet Sáccharum, efter sakkhara på det fornindiska språket pali (via arabiskans sukkar upphovet till socker, sugar, sucre och så vidare på Europas språk).

Först fem år senare skulle Vasco da Gama ”upptäcka” sjövägen till Indien, lotsad dit av en ‒ med tanke på de koloniala följderna ‒ dåraktig arabisk lots. Men redan under vår vikingatid hade morerna förmedlat det snabbväxande ostindiska sockerröret till Europa; till Sicilien på 800-talet och till Iberiska halvön på 1000-talet.

Columbus skulle nu odla sockerrör på den ”västindiska” ö, som av sin karibiska befolkning kallades Bohio eller Ayiti (Haiti). De spanska inkräktarna kallade den San Domingo eller Isla Española, vilket snart förvanskades till Hispaniola. God grogrund för sockerröret visade sig även finnas på de karibiska grannöarna Cuba, Jamaica (Xayamaca, ”källornas land”, och Borikén (dagens Puerto Rico).

Socker var en hett eftertraktad vara hemma i Europa. Snart kopierades exemplet av portugiserna, som anlade stora sockerplantager i Brasilien. Det ena gav det andra. Stora mängder västafrikanska slavar fördes dit – och hölls i schack med hjälp av den destillerade sockerrörssaften cachaça, Brasiliens egen romvariant (och huvudingrediens i den populära drinken caipirinha). Holländarna i Guayana följde efter, liksom britter och fransmän i Karibien.

Så småningom kom de själva på att destillera sockerrörssaften eller den sirapsliknande restprodukten melass till en stark spritdryck. Källorna är motstridiga om när och var det började, liksom om bakgrunden till det snart etablerade produktnamnet rom.

Britterna håller på sin dåvarande koloni Barbados (vars spanskklingande namn syftar på de skäggliknande lavar som hänger ned från fikonträden). De etablerade sig där kring 1625 och odlade snart sockerrör i stor skala. Odlingen var mycket ”personalintensiv”, och eftersom spanjorerna hade förintat de inhemska arawakerna inleddes nu en storskalig import av västafrikanska slavar.

Den mänskliga ondskan och girigheten nådde oanade proportioner. Triangeltraden etablerades. En ändlös ström av slavar fördes från Västafrika till Amerika, varpå socker och rom fördes därifrån till Europa, samt diverse krimskrams tillbaka till Västafrika att handla nya slavar för.

Sverige var också med på ett hörn eller två, även om våra förfäder inte hann få igång någon reguljär triangelhandel. Men ett okänt antal slavar fördes från den kortlivade 1600-talskolonin Carolusborg (Cabo Corso) i dagens Ghana till ön São Tomé ute i Guineabukten, där de såldes till portugisiska slavhandlare. 1784-1878 hade Sverige sin västindiska koloni Saint Barthélemy, där man först 1847 upphörde med slavhanteringen.

Rommen blev en oskiljaktig del av slaverisystemet. Även Barbados’ slavar hölls i schack med hjälp av den råsprit man snart började tillverka på ön. Där lär den ha kallats rumbullion eller rumbustion (”tumult”). Enligt britternas version förkortades detta till rum, när drycken inte kallades kill-devil, tafia eller Barbados water. På Barbados finns också vad som sägs vara världens äldsta aktiva romdestilleri, Mount Gay.

Hur som helst brändes liknande drycker långt innan termen rom myntades. Människans behov av att söka sig in i dimman är påhittighetens moder. Förr talade man om drinken Draque, uppkallad efter sjöhjälten och kaparen Francis Drake som härjade i farvattnen under 1500-talets senare hälft. Han lär ha ogillat det råa sockerrörsbrännvin som hans sjömän bälgade och smaksatte det därför med socker, lime och en kvist mynta. Så föddes det som skulle bli Cubas nationaldrink, numera kallad mojito. Om myntan utesluts kommer man väldigt nära författaren Ernest Hemingways livselixir daiquiri.

Drakes drink anses också ha givit upphov till den chilenska eller pan-andinska toddyn cola de mono, ”apsvans”, som ursprungligen lär ha kallats cola de gallo, ”tuppsvans”. Kan vi månne just där ana bakgrunden till det universella begreppet cocktail?

De fransktalande lär däremot se sitt rhum som en förvanskning av arôme, vilket skulle kunna anspela på dryckens kryddiga doft. På franskbehärskade karibiska öar som Martinique tillverkas två slags rom; rhum industriel på sockerrörsmelass och rhum agricole på sockerrörssaft, liknande brasilianarnas cachaça.

En urgammal malajisk rusdryck av sockerrör, brum, har också lanserats som produktnamnets upphov. Men det troliga är nog ändå att Linnés Sáccharum förkortades till rom, rum, rhum och så vidare.

1655 kastade britterna ut spanjorerna från Jamaica, som nu i stället blev en fristad för det avskum och slödder som gick under namnet buckanjärer. Erövringen skulle också få en avgörande betydelse för dryckesvanorna ombord i Royal Navy’s fartyg i hela 315 år!

Under 1600-talets förra hälft – och antagligen långt dessförinnan – lär stridsmoralen inom den engelska flottan ha stärkts genom tilldelning av en gallon (ca 4,5 liter) öl per man och dag. Ölfaten krävde emellertid alldeles för stort utrymme ombord. 1650 rationaliserade amiral Robert Blake ransonen till en betydligt mindre volym konjak. Och bara fem år senare kunde denna brandy ersättas av egenproducerad rom från Jamaica!

På den vägen är det. Ransonen lär länge ha varit half a pint – ungefär en kvarts liter – vid varje vaktavlösning. 1740 införde amiral Edward Vernon sin specialblandning. Riktad till sina Captains beordrade han att manskapets romranson skulle spädas ut med vatten (två, tre eller fyra delar vatten till en del rom). Dessutom lär lite limejuice och brunt socker ha tillsatts för smakens skull.

Vernon bar öknamnet ”Old Grog”, vilket syftade på hans slängkappa i det grova halvsidentyget grogram. Uttrycket överfördes nu till sjömännens vattenförorenade tot of rum. Därmed var den äkta groggen född.

1824 minskades mängden rom till hälften och 1850 reducerades tilldelningen till ett tillfälle per dag, klockan 1200. Åtta glas på skeppsklockan blev signalen för the sun’s over the foreyard (”solen står över fockrån”), med innebörden “det är hög tid att ta ett glas”. Extra tilldelning förekom vid speciella tillfällen, då den kodade ordern kunde lyda: All hands forward to splice the mainbrace! (”alle man föröver för att splejsa storbrassen!”).

Många minns med fasa den 31 juli 1970. Då inföll the black tot day, den ödesmättade dag då den allra sista romransonen utdelades. Därefter lär observationer av sjöodjur och liknande ha blivit alltmer sällsynta från brittiska örlogsfartyg.

Den tidens sjöuttryck för graden av berusning lever dock kvar; half seas over (”stagad”), under full sail (berusad), three sheets in the wind ("packad") och loaded to the gills (”aspackad”).

Antagligen myntades termen pusser som den berusades förvrängda uttal av Royal Navy’s purser, ungefär motsvarande handelsflottans stuert. Pusser har med tiden blivit närmast synonymt med Royal Navy.

Rariteter i form av restlager av Royal Navy’s rom lär fortfarande finnas i det forna imperiets utkanter. Och på British Virgin Islands i Västindien lär Pusser’s Rum fortfarande buteljeras med flottans white ensign på etiketten, och med innehåll som sägs följa originalreceptet.

Där utspelar sig också en rommättad sångstrof i Robert Louis Stevensons roman Treasure Island (Skattkammarön), som antingen diktades av honom själv eller grundar sig på någon bortglömd sjömansvisa. I svensk översättning lyder den:

Femton gastar på död mans kista
Hej och hå och en flaska med rom!
Sprit och Hin Håle har sörjt för de andra
Hej och hå och en flaska med rom!

Enligt en trovärdig skröna handlar texten egentligen om en grupp myterister, som buckanjären Edward ”Blackbeard” Teach strandsatte på en karg liten västindisk klippö utanför Peter Island, kallad Deadman’s Chest. Myteristerna fick med sig varsin sabel och varsin flaska rom. Avsikten var nog att de under rusets inverkan skulle ha ihjäl varandra, eller så småningom svälta ihjäl. Men när Blackbeard återvände dit en månad senare fann han till sin förvåning 15 överlevande…

Så långt bort kan ex-sjömannens tankebanor förledas under en ensam, helt nykter promenad längs Södra vägen i hans gamla hemstad Göteborg!

  • Anonym Svara

    älskar dessa historielektioner 🙂

Åter på Skagens Odde

Just före ankomsten till Frederikshavn har Stena Jutlandica ön Læsø om babord. Många äldre göteborgare minns nog den kortlivade Læsølinjen. 1964 och de två följande åren chartrade Sten-Allan Olsson östtyska Seebad Warnemünde. Hon sattes in på traden Göteborg-Vesterøhavn på Læsø. Fartyget tog endast runt 300 passagerare, som fick färdas i åtta knop. De njöt i fulla drag av sjöluft och taxfree-priser och hade ingen brådska. Här befästes dagskryssningen som affärsidé. Därmed lades också grunden till Stena Line's ställning som världens ledande färjerederi.

Jyllands karta kan liknas vid en kutryggig preussisk konstapel med kask på huvudet och en pik på toppen.

Skagen 2

Många tror nog att hela Jylland är en halvö. Det är inte riktigt sant. Skagen med omnejd finns på en ö som heter Nørrejyske Ø, den Nordjylländska ön.

Romaren Gajus Plinius den äldre, som levde strax efter Jesus, nämner i sina geografiska verk Scatinavia. Troligen var det så namnet Skandinavien myntades. Kattegatt kallade kan Sinus Lagus, och troligen vad det Jylland han syftade på när han skrev om en "ö" som han kallade han Basilia.

Plinius hade fel om Jylland. Men han hade haft rätt i dag om han hade begränsat ö-teorin till Tastris ‒ hans namn på Skagens odde ‒ och det övriga landskapet Vendsyssel, samt näset Thy i sydväst. Där har naturen utsatt den preussiske konstapeln för en utdragen "halshuggning".

Snittet består av det mäktiga sundet Limfjorden. 1825 bröt en stormvåg igenom Agger Tange i väst-sydväst. Därmed förbands Kattegatt via Limfjorden med Nordsjön för första gången sedan medeltiden. 1877 var Aggerkanalen åter helt igentäppt. Men 15 år tidigare hade en ny kanal ut till Nordsjön bildats av en annan stormflod: Thyborønkanalen, som fortfarande är öppen. Således är Vendsyssel-Thy sedan 1825 en ö, Danmarks näst största efter Sjælland.

Det vill säga om vi räknar bort Grönland, som formellt ingår i Kongeriget Danmark. Jätteöns nordspets heter Kap Morris Jesup ‒ men strax nord därom ligger Kaffeklubben Ø, som därmed är Danmarks allra nordligaste plätt.

Däremot är Skagens Odde det egentliga Danmarks nordspets. Många tror att Grenen är själva nord-spetsen, men Jutska strömmen som rundar Skagens Odde har fått sandreveln att vika av lite åt sydost. Nordstrand någon kilometer åt västnordväst har ett nordligare läge. Grenen växer med några meter varje år och närmar sig därmed Sverige.

Bilden på mig just utanför Grenen har det klassiska motivet: Ena foten i Skagerrak och den andra i Kattegatt. I själva verket följer Skagerraks vatten ‒ vid mötet med Kattegatt ‒ Jutska strömmen en bit längs den östjylländska kusten, så jag hade nog båda fötterna i Skagerraks vatten. Bilden togs av HKF-kollegan Lasse Hult för att okänt antal år sedan.

Skagen 1

Skagerrak är uppkallad efter Skagen, som betyder "udden". Ändelsen är nederländska eller plattyska rak, "rak farled".

Vädrets makter har spelat och spelar fortfarande många spratt. Skagen fick sina stadsrättigheter 1413. Staden blomstrade till följd av fisket men drabbades då och då av naturens raseri. Vid ett enda tillfälle svepte en stormvåg iväg runt 300 inneliggande båtar.

Förlisningarna längs denna kust är oräkneliga. Till det bidrar stormar från väst i samverkan med Jutska strömmen och försåtliga sandrevlar i ständig rörelse. Myriader sjömän och fiskare har gått under med sina fartyg.

Ett äldre namn på Skagens Odde är Vendilskag, "båkudden". Redan 1560-61 tog kong Frederik II initiativ till att uppföra uddens första fyr, en öppen kolgryta. Efter att den raserats av en höststorm invigde man 1627 en vippfyr, som lär ha varit världens första av sitt slag. (Skapelsen kan beskådas på udden, i form av en reproduktion från 1950-talet.) Den ersattes 1745 av tornet Den Hvide Fyr, som i sin tur ersattes 1858 av Den Grå Fyr med sin moderniteter som lanternin och så småningom även roterande lins. Med sina modiga 46 meter är den Danmarks näst högsta fyr (efter den två meter resligare kollegan på Dueodde, Bornholm).

Inte enbart det långgrunda Skagen rev utan även mänsklig dårskap har krävt sin tribut i farvattnen. Den 31 maj 1916 drabbade britternas Grand Fleet samman med tyskarnas Hochseeflotte i första världskrigets och kanske världshistoriens största sjöslag: Skagerrakslaget. Omkring 100.000 man och 250 fartyg deltog. Resultatet har betecknats som "oavgjort". Men britterna hade störst förluster: 14 fartyg och drygt 6.000 man, mot tyskarnas förluster som uppgick till elva fartyg och drygt 2.500 man. Ändå nådde britterna sitt strategiska syfte, som var att hindra den nyblivna stormakten Tyskland från att utmana Storbritanniens dominans på världshaven.

Under månaderna närmast efter sjöslaget flöt hundratals namnlösa tyska och brittiska lik iland längs bohuskusten, vars schartauanska lokalbefolkning såg till att de fick en anständig begravning.

Skagerrak avgränsas mot övriga Nordsjön av en linje mellan Hanstholm och norska Lindesnes, och mot Kattegatt av en linje mellan Grenen och Paternosterskären. Vid en jämförelse med dessa salta vatten kan Östersjön känna sig bräckt.

Mot slutet av 1800-talet blev Skagen ett kreativt kraftcentrum för skandinaviska konstnärer. Här bodde det danska konstnärsparet Michael och Anna Ancher. Kring dem flockades landsmän som Holger Drachmann men även norrmän som Christian Krogh och svenskar som Johan Krouthén och Oscar Björk. Den kanske främste av dem alla, den norskfödde Peder Severin Krøyer, knäcktes så småningom av skilsmässa och psykisk sjukdom. Hans favoritmotiv, den vackra hustrun Marie, hade lämnat honom för den svenske tonsättaren Hugo Alfvén.

Skagen 3

Men innan dess lät han och de övriga sig inspireras av Skagens magiska ljus. Många av deras verk finns att beskåda på Skagens Museum. Ett av P.S. Krøyers mest kända verk, festskildringen "Hip hip hurra!", finns i två versioner; en stor på Göteborgs Konstmuseum och en liten på Skagens Museum. "Hip hip hurra!" blev också titeln på Kjell Gredes långfilm från 1987 om konstnärskolonin.

Skagen var i början av 1900-talet något av en huvudhamn för de svenska nordsjöfiskarna. Under fiske-säsongerna kunde de rentav överstiga stadens befolkning i antal. 1925 fick de äntligen sin efterläng-tade kyrka.

Under 1960-talet var de svenska fiskefartygsanlöpen i Skagen fortfarande oerhört många, och kyrkan hade stor social betydelse för fiskarna från Bohuslän och Göteborgstrakten. Men så kom sillkollapsen, torskkrigen och som en följd av det kuststaternas ekonomiska zoner. Från 1975 utestängdes svenska fiskare i princip helt från sina traditionella fiskevatten i Nordsjön. Sedan dess importerar vi långan till julbordets lutfisk från Norge.

Därmed minskade också anlöpen i Skagen radikalt, även om en och annan svensk fiskebåt fortfarande dyker upp. På senare år har Sjömanskyrkan, som snarare borde kallas Fiskarkyrkan, nog mera haft karaktär av bröllops-, konfirmand-, turist- och i någon mån församlingskyrka. Man har också, i samar-bete med danska Sømandsmissionen, öppnat portarna för de internationella besättningarna på anlöp-ande kryssningsfartyg.

Skagen 4

2010 var Sjömanskyrkan i Skagen nedläggningshotad, men lyckligtvis kunde den räddas.

Den har inte varit den enda svenska fiskarkyrkan. På 1950-talet invigdes kyrkliga lokaler i grannham-nen Hirtshals och norska Egersund, administrativt under samma hatt som den i Skagen. Tillsammans kallades de "triangelstationerna". 1970 tillkom även en svensk fiskarkyrka i Hanstholm i sydväst. Men kring 1980 lades nytillskotten ned.

Fram till 1961 fanns det även en svensk fiskarkyrka i Baltasound på Shetlandsöarna och fram till 1971 en i skotska Aberdeen.

Tiderna förändras men Skagen och Svenska Sjömanskyrkan består.

På en bil ser jag en för mig okänd flagga av nodisk modell med grönt kors och gul bård på blå botten. Den visar sig vara Vendsyssels inofficiella flagga. Men framför Sjömanskyrkan vajar de svenska, norska och danska flaggorna.

Fotnot: Utöver det svartvita Grenen-fotografiet från anno dazumal visar bilderna Svenska Sjömans-kyrkan i Skagen samt konstnärerna Michael Ancher och Peder Severin Krøyer som staty framför Skagens Konstmuseum. Strandhugget gjordes i augusti tillsammans med Stiftelsen Sveriges Sjömanshus direktion.

  • Torbjörn Dalnäs Svara

    Pieter, ohoj! En detaljerad rapport om Sjömanshusstiftelsens konkreta studieobjekt under studieresan, däribland Stena Line och Terntank, kommer i Stiftelsens årsberättelse 2017. Det du just har läst har mera karaktären av ett personligt hållet kåseri.

  • Pieter Sprangers Svara

    Gläder mig att så mycket intressant berättande kommer ut av en studieresa med stiftelsen!

Krakanalen vädrar morgonluft?

Kinas storvulna infrastrukturprojekt över tre kontinenter, Jidai jilu (One belt one road) eller ”Den nya Sidenvägen”, omfattar även sjötransporter. Det gör att den i sekler projekterade men ännu ej förverkligade Kra- eller Thaikanalen genom Malackahalvöns smalaste del i södra Thailand åter har blivit aktuell. Kanalprojektet vinner ett ökande stöd hos inflytelserika thailändska kretsar, uppger William Mellor i den japanska nättidningen Nikkei Asian Review.

Kra-kanalenJag berättade helt kort om kanalprojektet i ett längre blogginlägg den 16 mars 2015, under rubriken Piratdåden ökar i Sydostasien:

”Det åter uppblommande sjöröveriet i det för världshandeln viktiga Malackasundet har framfött ett nymornat intresse för projektet Kra- eller Thaikanalen. I takt med sin ökande andel av världshandeln strävar Kina efter att bygga upp ett pärlband av stödjepunkter i främmande land. Thaikanalen vore tänkt att ingå i pärlbandet men skulle även gynna världssjöfarten i stort.

Innanför turistön Phuket drar Malackahalvön ihop sig till getingmidjan Kra-näset, som på sin smalaste del endast spänner över 44 km. Just där, där inloppet till floden Pakchan skiljer Thailand från grannlandet Burmas sydligaste fastlandsutpost Kawthaung (Victoria Point på britternas tid), närs den flerhundraåriga kanaldrömmen. Redan 1677 gav kungen av thai-riket Ayutthaya en fransk ingenjör i uppdrag att undersöka möjligheterna att anlägga en kanal. En stötesten är just sten; berg som måste forceras. Krakanalen, som skulle förkorta sjövägen mellan öst och väst med 100 landmil, har hittills stannat på ritbordet.

En alternativ sträckning lockar i det sydligaste Thailand, ostsydost om Phuket. Thaikanalen skulle bli kring tio landmil lång ‒ något mer än dubbelt så lång som den ursprungligen projekterade Krakanalen. Å andra sidan skulle den bli mer lättgrävd genom flack terräng, utan behov av slussar. Mot sträckningen talar att den tangerar landets oroshärdar längst i syd. Området domineras av upproriska muslimska malajer, som dessutom kan tänkas ruva på pirattraditioner från fornstora da’r.”

Så långt mitt blogginlägg från 2015.

Enligt Nikkei skulle kanalen kosta 28 miljarder US-dollar att anlägga. Därtill kommer ytterligare $22 miljarder för omgivande infrastruktur. Sammantaget skulle bygget skapa 2,5 miljoner arbetstillfällen.

Den nu aktuella, 13,5 landmil långa kanalsträckningen skulle korta sjövägen till och från Ostasien med två till tre dygn. Dessutom skulle fartygen slippa trängseln och piratrisken i Singaporesundet, Malackasundets smalaste del, där 84.000 fartygspassager uppges ha ägt rum under 2016.

Den thailändska militärjuntans ledare Prayuth Chan-ocha har visserligen hävdat, att kanalen för närvarande inte finns på agendan. Men inflytelserika militärer, politiker, akademiker och ledande affärsmän med goda kinesiska kontakter uppges försöka få honom att ändra sig. Till att börja med uppmanas han att gå med på en förstudie av projektet. En grupp pensionerade generaler har för ändamålet bildat Thai Canal Association for Study and Development, som enligt uppgift redan verkar sida vid sida med kinesiska forskare samt med finansmannen Li Yonghong och hans Grand Dragon International Holdings.

Kanalförespråkarna vill också få till stånd en landsomfattande folkomröstning. Enligt Nikkei skulle 90 byar med 60.000 invånare drabbas av kanalens sträckning. Dessutom skulle områdets miljö påverkas i en utsträckning som i dag är svåröverskådlig.

Ytterligare en inflytelse lobbygrupp är Thai-Chinese Culture and Economic Association, som verkar för att Kina uttryckligen skall inlemma kanalen i sitt Belt and Road-initiativ. I mars konstaterade Stockholmsbaserade Institute for Security & Development Policy att 30 procent av världens sjöburna handel och 80 procent av Kinas energiimport passerar genom Malackasundet.

Ambitionen är att en 450 meter bred och 26 meter djup kanal med kapacitet för de största tank-, container- och bulkfartygen skall kunna finnas på plats inom fem år.

Antagligen skulle en betydande del av de fartyg som i dag passerar genom Malackasundet i stället välja Krakanalen. Dessutom skulle kanalen locka de fartyg som är för stora för Singapore Strait, och därför måste ta omvägen genom Lombok-sundet (Malaccamax-fartyg har ett djupgående på högst 20,5 meter). De uppges kunna tjäna uppemot en vecka på genvägen.

Bäva månde Singapore och dess Mærsk-runnade malaysiske grannhamn Tanjung Pelepas.

Helgoland – Nordsjöns Gibraltar

Ön är som en fluglort på sjökortet – lika liten som Lilla Karlsö utanför Gotland. Storleken är blott 1 km². Ändå har Helgoland en nimbus som få ö-kollegor når upp till. Det har med geografiskt läge och historia att göra.

Helgoland5Nog har vi lite till mans betraktat ön på håll i siktigt väder – under ingång till Bremerhaven, Cuxhaven eller någon av de andra tyska nordsjöhamnarna. Helgoland reser sig strategiskt i sin splendid isolation där ute i Nordsjön; ungefär lika långt ut från floderna Jades, Wesers, Elbes och Eiders mynningar.

Cuxhaven längst ut i Elbemynningen var till och med maj 2016 hemmahamn för färjan Atlantis. Hon fick bli min avstamp för en tur ut till Helgoland. Fartygsnamnet var knappast någon tillfällighet. Nordsjöns frisiska arkipelag – dit Helgoland hör – förekommer i teorierna om den försvunna kontinenten.

Dit hör även ön Neuwerk och sandbanken Scharhörn, som snart siktas bortom en rekordlång vågbrytare om babord. De är något så märkligt som hamburgska utposter eller exklaver; belägna mycket långt från moderstaden, som breder ut sig en god bit uppströms Elbe. En orsak lär vara att Hamburg närt planer på att bygga en ytterhamn på Neuwerk.

Efter två timmars färd siktas den röda sandstensklippan där ute i havet. På den uppemot 60 meter höga högplatån – Oberland – står Helgolands fyr, som är ljusstarkast av alla tyska fyrar. Blinkskenet når 35 nautiska mil från lanterninen på 82 meters höjd över havet. Ursprungligen var byggnaden en luftvärnsinstallation i den nazityska marinens tjänst. Den lär ha varit den enda av högplatåns byggnader som stod emot de allierade bombkrevaderna i världskrigets slutskede. 1965 togs den i bruk som fyrtorn.

Helgoland1

Helgoland förvaltar ett rikt maritimt arv. Här har alltid funnits sjömän och fiskare. Redan vid mitten av 1600-talet föddes öns lotsväsende, och 1685 började man examinera lotsar. Här finns i dag den viktigaste stationen för Sjöräddningssällskapets tyska systerorganisation, DGzRS. Och på tvillingön Düne finns De Namnlösas Kyrkogård, med stoften efter dem som havet ändå tog och sedan spolade iland längs Helgolands stränder. Desto mer välkommet var det vrakgods som spolades iland och bidrog till öbornas utkomst.

På 1820-talet fick skeppstimmerman Jacob Siemens en lysande idé. Han grundade en allmän badinrättning på ön! På den tiden tog resan hit ut minst ett halvt dygn i öppna segelbåtar. 1834 sattes den första hjulångaren in, och fastlandstyskarna började strömma till. Ön smeks av Golfströmmen och har ett milt klimat. Den jod- och syrerika luften för med sig ett absolut minimum av pollen, och ön har ingen bensindriven privatbilism som förpestar atmosfären. Havsvattnet runt ön anses vara oerhört rent.

Helgoland2

Uppe på högplatån finns St. Nicolai-Kirche. Som namnet avslöjar är den helgad åt sjöfolkets främsta skyddshelgon. Inne i kyrkorummet finns några fina skeppsmodeller; däribland en av en skotsk fyrmastbark som strandade på öns sydsida 1899. Kyrkan byggdes så sent som 1959 men står på samma plats som föregångaren anno 1609, raserad i bombregnet den 18 april 1945. Dessförinnan stod där en ännu äldre kyrka från 1085, då medeltiden just hade löst av vikingatiden i dessa nordliga farvatten. Helgoland har varit kristet sedan år 700 eller däromkring. Då tog sig nämligen aposteln Willibrord hit ut.

Länge stod det och vägde mellan det gamla och det nya. Så även på Forsetesland, som ön kallades på den tiden. Här hade Odins sonson och Balders son Forsete sin boning Glitnir, som var byggd i ädlaste metall. Här stiftade han lagar och medlade framgångsrikt i tvister.

En gång krävde kejsar Karl den store att tolv frisiska män skulle läsa upp sina lagar för honom. Det kunde de inte. Som straff sattes de ut i en roderlös båt. En trettonde man uppenbarade sig då för dem och styrde båten med sin gyllene yxa. När de närmade sig land kastade han upp yxan i luften. Där den landade sprang en källa upp. Han lärde friserna de lagar de behövde känna till, varpå han försvann spårlöst. Utan ringaste tvivel var det hedersknyffeln Forsete som hade uppenbarat sig.

I en annan version var det tolv vise män som vandrade runt och antecknade lokala lagar, med syftet att sammanställa de klokaste till en helhet som skulle passa alla. Under en sjöresa råkade de ut för en våldsam storm. I sin nöd åkallade de Forsete – och upptäckte plötsligt att de var 13 man ombord! De anlände tryggt till en övergiven ö, där en källa sprang fram ur marken. Källan blev centrum för Forsete-kulten på ön, som kanske just därför fick namnet Helgoland (Hålilönj eller hillige Lun på öns nordfrisiska dialekt). Platsen var så helig att ingen strid eller blodsutgjutelse fick förekomma där. Dessutom måste vattnet ösas upp under total tystnad.

Jag hittar inte källan under mitt korta besök. Men någonstans på Helgoland bör den finnas. Det sägs att Willibrord döpte tre män i källans vatten och att han även dödade en ko. Därmed hade den hedniska kultplatsen vanhelgats. Den siste frisiske kungen Radbod, som tagit sin tillflykt till ön, kunde ha dödat honom för det tilltaget. Men lotten räddade Willibrord. En följeslagare straffades i hans ställe.

Sedan dess har ön sett åtskilliga främmande herrar komma och gå, men rätteligen är den det frisiska folkets arvedel. Det enda som märks av det i dag är en del tvåspråkiga skyltar, med text på både högtyska och nordfrisiska. Kanske behärskar uppemot hälften av dagens fasta befolkning på ca 1.400 själar frisiskan, som även undervisas i öns skola.

Om Helgolands egen grön-röd-vita flagga heter det: Green is det Lun, road is de Kant, witt is de Sun, deet is det Woapen van’t hillige Lun (”grönt är landet, röd är klippkanten, vit är sandstranden, det är Helgolands attribut”).

I flera sekler växlade makten över ön mellan den danska kungen, tyska stadsstater och självstyrande slesvigska hertigar. Kring år 1400 hade vitaliebrödernas ökände pirathövding Klaus Störtebecker gjort Helgoland till sin nya stödjepunkt, sedan han motats bort från jaktmarkerna runt Östersjön. Men det var bara ett mellanspel. Snart lät han sig luras in i ett bakhåll i Elbemynningen. 1402 blev han, mycket välförtjänt, ett huvud kortare på Hamburgs avrättningsplats.

Helgoland3

Napoleon inledde 1806 sin kontinentblockad mot England. Den ledde till ett enastående ekonomiskt uppsving på Helgoland, tack vare smugglingen. 1807 klev britterna iland och kastade ut öns danska herrar. 1814 annekterades ön formellt, varvid namnet fick den lätt avvikande stavningen Heligoland.

Här på ön skrev Hoffmann von Fallersleben år 1841 texten till det som senare skulle bli det enade Tysklands nationalsång; Deutschland, Deutschland über alles. Ironiskt nog skedde det i en brittisk kronkoloni!

30 år senare enades Tyskland, och 1890 ingicks ett viktigt avtal med britterna. Tyskarna fick Helgoland i utbyte mot öarna Zanzibar och Pemba samt ett område på det östafrikanska fastlandet. Ärkekolonialisten Henry M Stanley konstaterade skadeglatt:

– Tyskland har bytt ut en ny kostym mot en gammal byxknapp…

Från tyskt håll kom bittra kommentarer:

– Vi har bytt ut tre kungariken mot en badbalja i Nordsjön!

Men frisernas hillige Lun skulle visa sig vara en tillgång för den spirande stormakten Tyskland. Där uppfördes ”Nordsjöns Gibraltar”, och där lade rikets Kriegsmarine ut kursen för sin kommande slagstyrka.

I det brittisk-tyska avtalet ingick att Helgolands tullbefriade status skulle bestå, även under tyskt styre. Så är det än i dag! Helgoland är undantaget från EU:s skatte- och tullregler. Ön är ”utland” för fastlandstyskar, som vallfärdar hit för att köpa billiga varor.

Helgoland hade stor strategisk betydelse under båda världskrigen. Under det senaste fanns där en radaranläggning, som i britternas ögon var ett dödligt hot. Den 18 april 1945 genomfördes massiva bombräder över ön, vars bebyggelse lades i grus och aska. Strax därefter kom freden, och 1945-52 var britterna åter Helgolands ockupanter. Den 18 april 1947 firade de tvåårsdagen av bombräderna med att bokstavligen försöka spränga hela ön i luften med världshistoriens hittills kraftigaste icke-nukleära sprängladdning: 6.800 ton! Highly unsportsmanlike, indeed! Men lyckligtvis vakade Forsete över sitt och frisernas hillige Lun. Tilltaget misslyckades.

Sämre gick det för 15 sentida svenska vikingar och frisksportare i Ormen Friske. Destinerat till Rotterdam seglade det nybyggda drakskeppet den 22 juni 1950 in i en storm just vid Helgoland. Troligen avsåg svenskarna att söka lä vid ön, som genom historien stått till tjänst som nödhamn. Men detta råkade sammanfalla med att 3:e amerikanska flygdivisionen den dagen började öva bombfällning från 6.000 meters höjd över Helgoland. Antagligen träffades Ormen Friske, varpå hon snabbt förliste med man och allt.

En promenad runt hela högplatån tar inte mycket mer än en timma, bitvis i sällskap med fritt strövande får. Fågellivet är oerhört rikt längs de svindlande branta klippstupen. Jag ser havssulor och tordmular på nära håll och anar sillgrisslor och kryckjor – kanske även någon stormfågel!
Jätterauken Lange Anna reser sig 47 meter upp ur havet vid öns nordvästudde Nordhorn. Den har blivit Helgolands karakteristiska kännemärke. På öns frisiska dialekt kallas den Nadhuurn Stak, ”Nordhornsklippan”.

 

Helgoland4

Friserna ― tidvattnets folk

Danska Blåvandshuk brukade förr ge en försmak av Vinga. Det var i den avlägsna forntid då mobiltelefoner och satellitkommunikation ännu ej existerade. Någonstans där inne bland Sydjyllands klitter fanns Blåvandradio, som förmedlade VHF-samtal hem till billig nordisk taxa och lokalsamtalets hörbarhet. Man var halvt om halvt hemma.

Huk betyder ”haka”. Termen sägs komma från holländskan. Men antagligen fick vi den och myriader andra sjötermer från det frisiska språket, kanske via holländska eller lågtyska.

På Danmarkskartan associerar Blåvandshuk snarare till akterkastellet på den kutryggige Jyllandsgubben, som hukar sig i västanvindens riktning. Hakan är nordsidan av Limfjordens mynning i Kattegatt (där platsen råkar heta Hals). Ögonen är Frederikshavn, bakskallen är Hirtshals och kutryggen börjar vid Hanstholm och sträcker sig via Thyboron ned till Blåvandshäck, förlåt, -huk.

Här vid inloppet till Esbjerg reser sig Blåvands 117-åriga fyr 39 meter upp i de ofta förekommande stormvindarna. Horns rev strax utanför har av generationer sjömän kallats Djävulshornet för de många förlisningar som skett där.

Strax sydost om Blåvandshuk ligger Fanø. Ön är den allra nordligaste i pärlbandet av ett fyrtiotal frisiska öar, ursprungligen sandrevlar som skapats av ström och vind. Denna båge av landtungor från Esbjerg ned till Den Helder utgör gräns mellan Nordsjön och det vid ebb delvis torrlagda Vadehavet (Waadsee på västfrisiska och Waas eller di Heef på nordfrisiska). Dock är det oklart huruvida det någonsin har bott friser på de danska vadehavsöarna.

Nordsjön pumpar var tolfte timma in livgivande näringsämnen i Vadehavet, för att sedan dra sig tillbaka igen. Under tidens lopp har slammet bildat nya bördiga strandängar, marskland, som når högvattengränsen men måste vallas in för att inte Sjöberg skall återerövra dem när han härjar som värst.

Längs Vadehavets sandiga geest-marker livnär sig mängder av vadare och andra fåglar, samt en liten men stabil skara tvåbenta invånare som saknar vingar och därför ständigt måste vara på sin vakt mot havet. Vade är flat havsbotten och antagligen samma ord som vårt vad, i betydelsen ”vadställe”.

Talade svenskarna om Vadhavet, då de för några sekler sedan behärskade delar av kusten vid Helgolandsbukten? Den ena av frisernas två nationalsporter är för övrigt wadlopen, ”vadlöpning”, som går ut på att snabbast möjligt ta sig fram på den vid ebb blottlagda, gyttjiga havsbottnen. Den andra är fierljeppen, stavhopp över upp till tio meter breda kanaler - ursprungligen deras sätt att ta sig fram i det av vattenrännor sönderskurna marsklandet.

Bland Nordeuropas minoritetsfolk utan egen stat har de saltstänkta friserna en historisk särställning. Deras namn på sig lär ha med fruktbarhetens och kärlekens syskonpar Frö och Fröja att göra, och för att markera sin historiska samhörighet med Norden har somliga friser använt en flagga som består av ett blått kors inuti ett rött kors på gul botten (likadan som de finskättade ingermanlänningarnas flagga).

Dock är de ”tyska” frisernas vanligaste flagga en vågrät gul-röd-blå trikolor. De ”nederländska” friserna i provinsen Fryslan har sin egen flagga, som visar blåa och vita diagonala fält samt sju röda ”hjärtan” (som egentligen är pompeblêden, näckrosblad), symboliserande en tusen år gammal allians mellan sju områden i havsbandet, den så kallade ”frisiska friheten”.

Då hade de med växlande framgång värjt sig mot både romare, franker och vikingar. Romarna tillmätte dem så stor betydelse att de kallade Nordsjön Mare Frisicum, Frisernas hav. Friserna var handelsmän, i äldre tid med slavar och tyger som främsta produkter.

De var också sjöfarare, både fiskare och kofferdister. Ön Flylan (Vlieland på nederländska) var på 1700-talet centrum för Nederländernas valfångstflotta. Där finns typiskt nog en enda by kvar, Ostr-Flylan. Westr-Flylan sveptes ut i havet under valfångstepoken.

Omkring 300.000 friser lär tala sitt anrika språk; det stora flertalet i provinsen Fryslan (Friesland på nederländska), nord och nordost om Nederländernas historiska kärnområde Holland. Ofta sker det i hollandiserad tappning, med många låneord från majoritetsspråket. Därtill talas en s.k. stedfrysk, ”stadsfrisiska”, exempelvis i provinshuvudstaden Ljouwert (Leeuwarden på nederländska). Men det är egentligen en ”friserad” nederländska.

Två av 1900-talets mest berömda friser var kvinnor. Margaretha Zelle lämnade Ljouwert för att bli dansös. Hon blev framgångsrik både som artist och spion, tills hon greps och avrättades 1917. Hon hade då länge burit artistnamnet Mata Hari (malajiska för ”Dagens öga”, det vill säga solen). Den andra är Sjoukje Dijkstra, det vill säga det ur-frisiska namnet Dykstra, som för ett halvsekel sedan var världens främsta konståkerska på skridsko.

På skriven nederländska byter vokalen ”y” utseende till ”ij”; därav stor ”andrabokstav” i namn som IJmuiden, IJssel och så vidare.

Fotnot: Uppdaterade versioner av texter som varit publicerade i Utkik nr 2 2006 respektive nr 2 2000.”

  • StaffanS Svara

    TACK Torbjörn. Ser fram emot fler platsbeskrivningar….

  • Pieter Sprangers Svara

    Läst med stor förnöjelse! Väl bearbetat och synnerligen välskrivet. well done Torbjörn.

  • Anonym Svara

    Som alltid, fascinerande! Torbjörn kan.

  • Julian Dörmann Svara

    Kul läsning! Mycket jag inte visste, fast jag har vistats i trakterna ganska mycket för många år sen.

Stormiga farvatten

I veckan uppmärksammades 70-årsminnet av flyktingfartyget s/s Exodus, som 1947 försökte ta sig till Palestina.

Den krigsärrade steamern President Warfield hade köpts 1946 av den judiska självständighetsrörelsen Haganah. Fartyget döptes om till Exodus 1947, ett namn som anspelade på förfädernas uttåg ur Egypten några årtusenden tidigare.

Sommaren 1947 avseglade hon från sydfranska Sète med drygt 4.500 passagerare ombord, mestadels överlevande judar från förintelselägren. Destinationen var Haifa i det då brittiskstyrda mandatområdet Palestina.

Den 18 juli 1947 bordades s/s Exodus av Royal Navy, 20 nautiska mil utanför kusten. Besättningen och passagerarna protesterade, eftersom övergreppet skedde rättsvidrigt på internationellt vatten. Flera dog och många skadades av det våld som britterna tillgrep. Övriga internerades på det likaledes brittiskstyrda Cypern eller sändes tillbaka till Tyskland. De kunde nå sitt hägrande resmål först sedan Israel blivit en självständig stat 1948.

Händelsen ombord på s/s Exodus väckte stor och berättigad harm i omvärlden.

Det finns inget direkt samband, men samtidigt med 70-årsminnet genomförde Israel denna vecka en dygnslång militärövning. Det var den israeliska flottans elitförband Shayetet 13 som agerade sedan ‒ enligt övningens scenario ‒ ett handelsfartyg och dess besättning hade kapats av terrorister. Målet var att oskadliggöra terroristerna och frita de gisslantagna sjömännen. Dessvärre är sådana scenarior långt ifrån osannolika i dagens värld.

Shayetet 13 omges av en aura av hemlighetsmakeri, men det står klart att förbandet vid flera tillfällen under årens lopp har lyckats infiltrera fientliga grannländers hamnar i syfte att utföra sabotage. Förbandet har dessutom genomfört en lång rad aktioner mot fartyg som har ansetts hota Israel, däribland dem som nämns längre fram i detta inlägg. Det gäller även den beryktade bordningen av turkiskflaggade m/s Mavi Marmara den 31 maj 2010, en aktion som krävde ett tiotal turkiska dödsoffer.

Havsrätten kan uppenbarligen tolkas och tillämpas godtyckligt. Det visade Israels bemötande av biståndskonvojen Ship to Gaza 2010. Civila fartyg under vänskapliga staters flaggor, däribland Mavi Marmara, bordades av kommandostyrkor långt ute på internationellt vatten.

Men Ship to Gaza-dramat är långt ifrån den enda händelsen i den segslitna konflikthärden där civila fartyg varit inblandade.

I november 1968 tuffade den Liberiaflaggade 1.790-tonnaren Scheersberg A ut från Antwerpen, destinerad till Genua. I lastrummet hade hon 560 fat eller 200 ton yellowcake, som är ett slags halvförädlat uran. Fartyget ankom aldrig till destinationshamnen. Först efter 15 dygn dök hon plötsligt upp ”på lätten” i den turkiska hamnen Iskenderun. Av uranlasten fanns inte ett spår. Vad hade hon i det östligaste Medelhavet att göra?

Senare uppdagades det att det egentliga rederiet bakom Scheersberg A var den israeliska underrättelsetjänsten Mossad (som har hämtat sitt valspråk från den gammaltestamentliga Ordspråksboken 11:14: ”Utan ledarskap går ett rike under, med många rådgivare kan det räddas”). Det och ytterligare några fartyg användes för vad som i branschen kallas ”särskilda operationer”.

Några år tidigare hade en topphemlig kärnreaktor tagits i bruk utanför den israeliska staden Dimona i Negevöknen. Israel har som princip att varken bekräfta eller dementera saken, men det anses ställt utom allt tvivel att Dimona-reaktorns huvuduppgift är tillverkning av kärnvapen. Detta bedöms också

vara förklaringen till Scheersberg A:s irrvägar och uranlastens mystiska försvinnande, för att inte tala om dimridåerna kring fartygets och lastens egentliga ägare.

Dimmorna kring Dimona-reaktorn skingrades 1986. En anställd tekniker, Mordechai Vanunu, hade i lönndom samlat data och tagit bilder som skulle bevisa tillverkningen av kärnvapen. Sedan hans anställning upphört flyttade han utomlands och hamnade så småningom i London, där Sunday Times erbjöds att publicera hans material. När så skett var det läge för ytterligare en i raden av ”särskilda operationer”.

Vanunu ”råkade” komma i kontakt med en charmig amerikansk kvinna. Hon lockade honom att följa med till Rom, där hennes syster hade en lya som de kunde få låna. Men det visade sig vara en så kallad honey trap, ”kärleksfälla”. I Rom väntade kvinnans agentkollegor. De slog ned Vanunu, drogade honom och förde ut honom med speedbåt till ett väntande fartyg, kamouflerat till en Panama-flaggad lasttramp. En vecka senare var han tillbaka i Israel, där han fick skaka galler i 18 år.

I mars 1973 låg Cypern-flaggade Sounion (ex Royal Ulsterman) i Beirut med 250 amerikanska passagerare. Fartyget, som uppges ha varit på väg till Israel, sjönk vid kaj. Enligt obekräftade uppgifter sprängdes hon av den palestinska ordanisationen PFLP med vägledning från en svensk dykare och infiltratör. Egentligen arbetade denne för den militära underrättelsetjänsten IB, som senare samma år skulle avslöjas i tidskriften FiB Kulturfront. Agenten påstår sig ha räddat livet på passagerarna genom att tipsa Mossad. De utplacerade sjunkminorna briserade medan amerikanerna var iland, inte under gång med alla ombord som det egentligen var tänkt.

I IB-affärens periferi figurerade även Svenska Orient Liniens m/s Sunnanland, som påstods ha använts för underrättelseinhämtning i arabiska medelhavshamnar. Just efter avslöjandet 1973 ville ödet att jag skulle mönstra som telegrafist på Sunnanland. Det slog mig att vi besättningsmän kunde ha råkat riktigt illa ut i någon av de hamnarna för aktiviteter som låg långt över våra huvuden.

I oktober 1985 kapade representanter för den palestinska organisationen PLF kryssningsfartyget Achille Lauro under gång mellan Alexandria och Port Said. Fartyget omdestinerades till syriska Tartus, där hon emellertid avvisades. Kaparnas krav var att 50 palestinska fångar i israeliska fängelser skulle friges. En av kaparna mördade en rullstolsbunden amerikansk-judisk passagerare och kastade honom i havet. Achille Lauro återvände till egyptisk hamn, där kaparna gick med på att lämna fartyget i utbyte mot fri lejd.

1988 köpte den palestinska paraplyorganisationen PLO den 40-åriga färjan Sol Phryne, som nu döptes om till al-Awda (”Återvändandet”). Redan 1982 hade hon anlitats vid evakueringen av palestinska väpnade grupper från Beirut, men nu var tanken att göra en ”omvänd Exodus”.

Även för al-Awda var planen att tuffa till Haifa, men nu med palestinska förtecken. Hon hann inte. Natten till den 15 februari 1988 slet en explosion upp ett hål i skrovet under vattenlinjen. Inga människoliv krävdes ombord, men fartyget fick snabbt slagsida och sjönk. Ingen gärningsman har kunnat lagföras för dådet.

1991 påstås Israel ha varit ytterst nära att sänka det syriska lastfartyget al-Yarmouk, som hade drygt 20 Scud-missiler från Nordkorea i lasten. Fartyget rundade Afrika för att undgå uppmärksamhet, men Mossad ansågs ha placerat avancerad utrustning ombord och haft full kontroll över hennes rörelser.

I januari 2002 iscensatte Israel, det vill säga Shayetet 13, ”Operation Noaks Ark” på internationellt vatten i Röda havet. Det Tonga-flaggade och palestinskbemannade lastfartyget Karine A uppbringades, lastat med 50 ton vapen.

På liknande sätt uppbringades Antigua/Barbuda-flaggade Francop i östra Medelhavet i november 2009, lastad med 320 ton vapen som påstods vara avsedda för den libanesiska shia-rörelsen Hizbollah.

Tillslaget kallades ”Operation De Fyra Växtslagen”, efter den judiska Lövhyddohögtiden. Grannen Syrien mullrade om piratdåd.

I början av augusti 2005 gick larmet. Några kryssningsfartyg som trafikerade Haifa och turkiska Alanya med israeliska passagerare skulle angripas från RIB-båtar lastade med sprängmedel. En syrier med påstådda band till terrornätverket al-Qaida greps av turkisk polis, troligen efter tips från Mossad. Ett av fartygen var Dream Princess (gamla Song of Norway, som under sitt sista namn Formosa Queen ljöt skrotdöden i Kina 2014).

Konvojen Ship to Gaza sommaren 2010 var inte det första försöket att bryta blockaden av den Hamas-styrda palestinska exklaven, och ej heller det sista. Andra skulle följa de närmaste åren, med liknande resultat.

I december 2008 försökte libyska al-Marwa ta sig dit med 3.000 ton mat, medicin och annat bistånd i lasten. Fartyget lade om sin kurs innan det kom till konfrontation med den israeliska flottan.

I februari 2009 gjorde Togoflaggade och libanesbemannade Tali likaledes. Men hon girade inte undan utan uppbringades och bordades av israelisk militär, gissningsvis Shayetet 13. Vittnen ombord berättade om misshandel.

Fortsättning följer alldeles säkert i dessa stormiga farvatten.

  • lasse a Svara

    det är samma sorts människor bara olika gudar! vad sa Evert T Religion och politik har Fördärvat vår värld.

I ständigt blåsväder

På omvägar har jag blivit ombedd att reda ut lite kring de antika vindgudarna. Eftersom det är ett hett ämne får det ske i detta forum.

Det vindpinade Kap Emine skjuter ut i Svarta havet, mellan de bulgariska grannhamnarna Varna och Burgas. Från udden sprider en fyr ljus över nejden. I grannskapet finns byn Emona samt lämningar efter ett forntida tempel, där den thrakiske kungen och flodguden Rhesos dyrkades. Egentligen borde det i stället ha rests till nordanvinden Boreas ära.

Namnen Emine och Emona är identiska med Aemon alias Haemus, Boreas son. Det var även forntidens namn på Balkan. Udden är de mäktiga Balkanbergens sista utlöpare i ost. Den bulgariska delen kallas Stara Planina, "det gamla berget", vilket motsvarar Kodja Balkan på turkiska.

Någonstans just där har Boreas sin grotta, där han pustar ut mellan sina stormiga eskapader. Självfallet härjar han även i Höga Nord; vintern lång brukar han ge han oss kalla kårar i kung Bores gestalt. Romarnas latinska namn på honom var Aquilo, Arcturus eller Septentrio.

Om Boreas berättas många historier. Inte minst handlar de om hans köttsliga böjelser. Som när han förvandlade sig till hingst och raskt betäckte tolv märrar. Märrarna tillhörde trojanernas anfader kung Dardanos, som har fått sundet Dardanellerna uppkallat efter sig. Tolv föl föddes. De var så snabba att de galopperade fram över havet utan att doppa hovarna i vattnet och över land utan att trampa ned skörden.

I ständigt blåsväder 1

En gång blev han svartsjuk då rivalen Apollo skulle lära den bildsköne gossen Hyakinthos att kasta diskus. Boreas pustade så att kastskivan träffade ynglingen i huvudet. Hyakinthos dog på fläcken, men ur hans blod reste sig den stiliga hyacinten för att i all evighet minna om honom.

Vid ett annat tillfälle kidnappade Boreas den sköna flickan Oreithyia från Atén. Han kunde inte hålla sig ända till hemkomsten i bergsgrottan utan deflorerade henne på en klippa på vägen dit. Så småningom födde hon boreaderna Zethos och Kalais. De bevingade tvillingarna kom att tillhöra argonauternas prominenta sjöfararkrets.

Beteendet mot flickan tyder på ett släktskap med sjöguden Triton, som också rövar bort unga damer. Triton råder bland annat över havets vindar, som han reglerar genom att blåsa i sin trumpetsnäcka. Vilket sammanträffande – även Boreas blåser i en sådan!

När Xerxes persiska flotta hotade Atén ingrep Boreas till stadens försvar. Den stormvind som drog fram över perserna sänkte omedelbart 400 av deras skepp. Således en motsvarighet till kamikaze, "den gudomliga vinden", som på 1200-talet e.Kr. förhindrade mongoliska invasionsförsök i öriket Japan.

Identisk med Boreas är den fruktade Bora i Adriatiska havet och andra närliggande farvatten. Andra uppenbarelser är Lyonbuktens Orsure och Mistral samt Genuabuktens Maestrale; de båda senare av Magistralis, "den mästrande". I franska farvatten kallas han även Grégal och

kring Malta Gregale. Runt Liguriska havet heter han Tramontana eller Garigliano, i baleariska farvatten Cerc eller El Cierzo och kring Kap Emine vid Svarta havet Poriaz.

Däremot förefaller sommarens mestadels angenäma nordan Etesios (den etesiska, det vill säga årstidsvinden) ha väldigt lite med den bistre Boreas att göra, även om dess mera välkända turkiska namn Meltemi egentligen lär betyda "den vresige".

I den thrakiska bergsgrottan tros Boreas ibland ha sällskap av sina tre vinddrivna bröder; alla fyra fallna efter stjärnhimlen Astraos och morgonrodnaden Eos.

Till brödraskaran hör östanvinden Euros (eller Eiros), som tycks dela namn med gränsfloden Evros mellan de grekiska och turkiska delarna av Thrakien på dagens karta. Euros – som motsvaras av romarnas Vulturnus eller Subsolanus – är en regnbringande vind som ger usel sikt till sjöss och mestadels betraktas som ogynnsam. En uppenbarelse i vindtunneln Gibraltarsund är Solano. En annan är Levanter, som återkommer i namnformerna Levante längs den spanska ostkusten och Lavantera i Adriatiska havet. Namnen betyder just öster, liksom arabernas beteckning Sharqui; för övrigt ett ord som gav vikingarna deras namn på Orienten – Särkland.

Sharqui har även fått mynta det italienska namnet Scirocco, som egentligen är en vind med förhärskande sydostligt upphov. Scirocco är den vanligaste tolkningen av vårens och försommarens sunnanvind från Sahara: Notos, romarnas Auster. Notos är kvävande het, sandmättad och – efter passagen över Medelhavet – extremt fuktig. Kärt barn har många namn. I östra Medelhavet kallas han Chamsín, som är arabiska för femtio – syftande på vindens högsäsong under de femtio dagarna efter den koptiska påsken. På hebreiska heter han Sharav, med obehaglig innebörd av tryckande hetta. Namnet Samúm, "den giftiga", betonar vindens odräglighet och ger även en vink om att den förr ansågs sprida pesten. Föreställningen är inte unik. Den ursprungligen italienska beteckningen på sumpfeber – malaria – betyder just dålig, smittförande luft. Andra arabiska namn på Notos är Samiel och Ghibli. Annalkande brunaktiga moln över synranden kan vara ett förebud om den sand- och stoftförande odågan.

Troligen kan västra Medelhavets Leveche, Labbe och Marin också räknas till Notos uppenbarelser, kanske även Menorcas Xaloc. Däremot uppträder Libeccio runt Korsika lite när och hur som helst.

Zefyros är den behagliga, lagom varma och fuktiga brisen från väst, på latin kallad Favonius. Han enleverade sin egen niece Kloris, dotter till Boreas. Hon var identisk med romarnas Flora och tilldelades nu ansvaret över blommor och annan växtlighet. Tillsammans ger de förutsättningarna för naturens årligen återkommande, färgsprakande fyrverkeri. Hälsan tiger still och de nutida uppenbarelserna under egna namn är få. Karajol vid Kap Emine hör definitivt dit. Kanske gör grekernas Ponentis, västra Medelhavets Ponente samt Gibraltarsunds Poniente och Liberador ("befriaren") det också.

Ynglingen Adonis (en hellenisering av adam, det semitiska ordet för ”människa”) var så stilig att det blev kärlek vid första ögonkastet när Afrodite mötte honom. Därför sörjde hon intensivt när han under en jakt dödades av villebrådet. Ur hans blod spirade våradonisens nära släkting, sippan Anemone. Namnet kommer av anemos, ”vind”, och syftar just på den ljumma västanvinden som får vårens blommor att öppna sig.

Zefyros kallas även Hesperos och är morfar till de ljuva hesperiderna; nattens döttrar som vakar över gyllene äpplen i sina trädgård vid den västra oceanens strand, där själve solen går till vila. Deras far är Atlas, som ger sken av att ha fått Atlasbergen i nordvästra Afrika uppkallade efter sig (i verkligheten kommer namnet snarare av berbiska adrar, "berg"). Och namnet Atlanten (liksom det på mytens Atlantis) syftar troligen på något "bortom Atlas". Innan Atlas stelnade till och blev upptagen på heltid med att stötta universum, var han en sjögud som – enligt Odysséen – "känner havens djup".

När flamländaren Gerardus Mercator publicerade sitt berömda kartverk på 1500-talet, illustrerades det med en titelplansch föreställande Atlas bärande himlavalvet på sina axlar. Sedan dess heter kartverk atlas (med Atlanten som tysk pluralform).

Ursprungligen var farvattnen bortom Atlas spärrade av bergskedjan. Men på väg till det tionde av sina tolv stordåd – att röva bort Geryoneus oxhjord från aftonrodnadens ö Eryteia – bröt hjälten Herakles upp en passage och placerade sina stoder på ömse sidor, belägna i dagens Gibraltar och Ceuta. Därefter tog han itu med nästa stordåd, som var just att knycka de gyllene äpplena från hesperidernas välbevakade trädgård.

Kompassrosen – flower of the winds – är ingalunda fyrkantig. Ej heller är det drygt tvåtusen år gamla Vindarnas torn i Atén det; det är åttakantigt för att även ge plats åt vindarna mellan de fyra stora. Här finns nordostvinden Kaikias med sina hagelkorn, ibland även kallad Argestes. Här finns nordvästvinden Skiron (romarnas Circius) med kol och aska i bagaget. Här finns sydvästvinden Lips (romarnas Africus), som kanske även får representera vårens och höstens byiga åskoväder Vendevale. Men här kallas östanvinden Apeliotes, medan vår bekanting Euros förpassas till sydostvindens hörn. (En kraftig sydostvind som blåser upp utan förvarning kan även kallas Thuella eller Burrasca.)

Vindarnas befälhavare heter Aiolos, på latin Æolus. Periodvis har han dem alla inneslutna i en säck, som han förvarar i sin grotta på en ö som uppkallats efter honom. Ett hett tips på rätt ö är den lavasprutande Isola Stromboli, som ingår i Eoliska alias Lipariska öarna norr om Sicilien.

Till yttermera visso är Stromboli, Guds land namnet på Roberto Rosselinis berömda film från 1950, med Ingrid Bergman i huvudrollen.

I ständigt blåsväder 2

  • Bosse Nilsson Svara

    Vår älskade Utkik försvann, men du fortsätter att leverera Torbjörn. Tack för det.

  • Bertil B. Svara

    Instämmer med Johan Axiö gör Bertil

  • Nathan Shachar Svara

    Mycket läsvärt och lärorikt om de gamla vindarnas hav.

  • sten san Svara

    Den här läsningen är det bästa man lär sig en hel del nytt.
    Man längtar efter nästa blogg

Håll tummarna för kärleksgudinnans ö!

Afrodites ö

Sommaren 1964 låg Svenska Orient Liniens m/s Vikingland i Famagusta, som på den tiden var en sjudande hamnstad på östra Cypern.

Ett besättningsgäng var på väg tillbaka till sitt fartyg efter en glad afton iland. Inne i hamnområdet passerade en åsnedriven lastkärra i vår riktning. Spontant bjöd vi oss själva på lift och hoppade upp på flaket, utan att fråga föraren om lov. En skeppskamrat missade hoppet och råkade få sin fot lätt skadad under ett av hjulen. Därmed blev vi ‒ och framför allt den turkcypriotiske åsneföraren ‒ ett ärende för hamnpolisen, som råkade bevittna händelsen.

Under förhören som följde gjorde de grekcypriotiska poliserna allt för att sätta dit föraren, trots att vi åter och åter igen bedyrade att han var helt oskyldig. Oss hade de uppenbarligen inget att invända emot. Snart kunde vi fortsätta vandringen mot fartyget, en av oss med haltande gång.

Jag befarar att händelsen var talande för den tidens relation mellan den grekisktalande majoriteten och den turkisktalande minoriteten på kärleksgudinnan Afrodites ö.

Vi var lyckligt ovetande om de svåra oroligheter som hade pågått sedan juletid året innan, då två turkcyprioter dödades. Incidenten ledde till att ytterligare uppemot 400 turkcyprioter och hälften så många grekcyprioter bragtes om livet. Ett hundratal turkcypriotiska eller blandade byar ödelades, och uppemot 30.000 turkcyprioter blev internflyktingar i sitt eget land.

Om detta visste vi sjömän intet. Men vi lade märke till att Famagustas turkcyprioter bodde i en sluten enklav, som jag vill minnas kallades kasbah.

Ön hade blivit en självständig republik 1960, efter drygt 300 år av ottomanskt och knappt ett sekel av brittiskt styre. Vi tillfälliga besökare anade inte hur explosivt läget var i den unga republiken. Starka grekcypriotiska krafter strävade efter enosis, förening med det kulturella moderlandet Grekland.

Samtidigt som vi var där 1964 hade Turkiet långt framskridna planer på att invadera ön, för att skydda turkcyprioterna. USA:s dåvarande president Lyndon Johnson lyckades avvärja planerna.

I samband med självständigheten 1960 hade det slutits fördrag som gav Turkiet, Grekland och Storbritannien status av garantimakter, med rätt att ingripa på ön om lag och ordning skulle hotas.

En ny förevändning för Turkiet kom i stället tio år senare. 1974 genomförde den då styrande grekiska militärjuntans soldater och dess sympatisörer på ön en kupp, i syfte att genomföra enosis. Det skulle visa sig vara ett historiskt praktsjälvmål med långtgående konsekvenser. Med hänvisning till sin roll som garantimakt genomförde Turkiet en massiv militär invasion, som i turkiskt språkbruk kallas "fredsoperationen". Det är en tolkning som inte delas av FN och det internationella samfundet.

Sedan dess ockuperar Turkiet landets norra och östra delar, ungefär en tredjedel av öns yta. Det sker under namnet Turkiska Republiken Nordcypern (TRNC), en statsbildning som endast erkänns av Turkiet. 180.000 grekcyprioter fördrevs från hus och hem i nord, medan omkring 50.000 turkcyprioter från öns södra delar flyttade in där. Dessutom beräknas 40.000 fastlandsturkar ha migrerat till TRNC; många av dem för att ta över bostäder som ägdes av fördrivna grekcyprioter. Grekcyprioterna betraktar dem som illegala bosättare.

Invasionen 1974 fick den vällovliga konsekvensen att militärjuntan i Atén, som hade styrt Grekland med järnhand sedan 1967, föll ihop som ett korthus. Det gjorde även juntans marionett, den grekcypriotiska kuppregimen på den därefter delade ön.

Förhandlingar om en återförening har sedan dess genomförts ett antal gånger, utan resultat. Närmast en överenskommelse kom man 2004, då den så kallade Annan-planen ‒ uppkallad efter FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan ‒ presenterades. Den gick i korthet ut på att bilda ett federalt Cypern, bestående av två autonoma enheter. Vid den följande folkomröstningen den 24 april röstade 65 procent av turkcyprioterna för planen, medan tre fjärdedelar av grekcyprioterna röstade emot. Därmed föll den. Ändå släpptes de trilskande grekcyprioterna den 1 maj samma år in i värmen som fullvärdiga EU-medborgare. Det hade nog varit klokt att i stället hålla dem på halster tills ön var återförenad.

Den nu pågående förhandlingsomgången har pågått sedan maj 2015; under överinseende FN:s gränslöst tålmodige medlare, Norges förre utrikesminister Espen Barth Eide. Förutsättningarna förefaller vara bättre än någonsin. Republiken Cyperns president Nikos Anastasiades och TRNC:s president Mustafa Akinci är båda i 70-årsåldern, och båda kommer från hamnstaden Limassol i sydväst. Personkemin dem emellan förefaller vara mycket god, och förmodligen kan de dessutom konversera på varandras språk. Åtminstone lär Akinci tala närmast flytande grekiska. Dessutom är han knappast en osjälvständig nickedocka som fjärrstyrs från Ankara.

Ändå har man gång efter annan hamnat i en återvändsgränd, beroende på konfliktens komplexitet. Många enskilda tvistefrön har dock lösts. I helgen var de cypriotiska ledarna kallade till FN:s generalsekreterare Antonio Guterres i New York för att lösa upp de återstående knutarna. Man lyckades komma överens om ännu en konferens i Genève. Men Anastasiades vill inleda konferensen med den kniviga frågan om säkerhetsgarantier på den delade ön och först därefter gå in på övriga olösta frågor, medan Akinci avvisar sådana förhandsvillkor.

Stötestenar saknas således inte. Grekcyprioterna vill att de uppskattningsvis 35.000 turkiska soldaterna på Nordcypern skall ersättas av en internationell polisstyrka. Turkiet säger blankt nej, och turkcyprioterna vill ha kvar dem för sin säkerhet. Här gäller det att finna en formel som alla parter kan leva med. Kanske genom att ge en begränsad turkisk och en motsvarande grekisk truppstyrka FN-mandat?

Vidare måste gränserna mellan den tilltänkta federationens båda enheter ritas om, med nödvändighet till den grekcypriotiska majoritetens fördel. De stora dragen har man gissningsvis redan kommit överens om. Vidare är den federala maktdelningen en nöt att knäcka.

Ytterligare en komplikation är de gasfyndigheter som har påträffats inom den exklusiva ekonomiska havszon (EEZ) i syd som Republiken Cypern behärskar. Turkiet erkänner varken republiken som stat eller dess EEZ och står dessutom utanför FN:s havsrättskonvention UNCLOS. Periodvis har Turkiet ägnat sig åt klassisk kanonbåtsdiplomati mot gas- och oljeprospekteringen och gjort provocerande intrång i cypriotiska vatten. I april hotade landet rentav med krig om en planerad gasutvinning i block 6 sydväst om ön påbörjas. Turkiet hävdar att blocket delvis ligger på turkisk kontinentalsockel.

Samtidigt borde gasfyndigheterna vara ett lockbete för turkcyprioterna; en källa till ökat välstånd för hela öns befolkning ‒ ifall man kommer överens om en återförening.

En salomonisk lösning av tvisten på kärleksgudinnans ö skulle rentav kunna bli en förebild och inspirationskälla för grannen i sydost: Det heliga landet, de siamesiska tvillingarna Israel och Palestina.

Men det börjar brinna i knutarna. I februari 2018 stundar presidentval i Republiken Cypern. Om ingen lösning har nåtts innan dess, och en mera hårdför kraft intar presidentpalatset, är det fara värt att öns delning blir bestående för all framtid.

För min del blev det fler anlöp på Afrodites ö, men då var det Limassol som gällde. Hamnen ligger i sydväst; alldeles intill Akrotiri, som är det ena av britternas två suveräna basområden på ön ‒ en bestående rest av det brittiska kolonialstyret över hela ön. Basområdena räknas till kategorin British overseas territories.

Mitt senaste besök i juni 2010 var mycket kortvarigt. Den svenska försvarsmaktens chartrade plan mellanlandade på vad som sades vara Larnacas internationella flygplats, på väg till Salalah i Oman med avlösande sjömän till HMS Carlskrona. Men jag gissar att den ödsliga flygplatsen i själva verket var grannen Kingsfield Airfield i det andra av britternas suveräna basområden: Dhekelia, omedelbart ost om Larnaca.

Sjöfarten är en av Cyperns stora näringar. Ön härbärgerar ett av de större bekvämlighetsregistren. Enligt Wikipedias List of flags of convenience (senast uppdaterad i maj 2017) består registret av 838 fartyg, därav fem svenskägda. Först när en fredsuppgörelse har nåtts kan fartygen anlöpa turkiska hamnar, där de i dag är portförbjudna. Men då kommer det enade Cyperns flagg att ha ett helt nytt utseende.

Öns befolkning består av ungefär 800.000 grekcyprioter och 220.000 turkcyprioter. För deras skull håller jag tummarna för en lyckosam lösning som återförenar kärleksgudinnans ö. Därmed skulle också Famagusta, som har varit en avstängd spökstad sedan invasionen 1974, kunna öppnas igen. Och den norska Nobelkommittén skulle få solklara kandidater till fredspriset.

 

Landkänning: Kap Andreas

Karpasshalvön på nordöstra Cypern kan liknas vid ett gigantiskt pekfinger, riktat mot den turkisk-syriska gränsen på det levantinska fastlandet. Från Kap Andreas på halvöns yttersta spets är det närmare till den syriska hamnstaden Lattakia än till den splittrade önationens delade huvudstad Nikosia.

Udden är uppkallad efter Sankt Andreas, som var en av Jesu apostlar. Enligt en lokal legend kom ett skepp med Andreas ombord ut kurs och gick på grund just här. Andreas stötte sin stav mot klippan. Fram ur klippan vällde då heligt vatten, som gav den förblindade kaptenen synen åter.

Tusen år tidigare hade den egyptiske prästen Wenamuns skepp också blåst ur kurs och gått på grund vid det som då kallades Alashiya. I en bevarad papyrusskrift berättas att han angreps av en uppretad mobb men räddades av en prinsessa vid namn Hatbi.

Just utanför udden ligger de obebodda Kleidesöarna. På den största av dem reser sig Kap Andreas tio meter höga fyr, med lyshöjden 20 meter. Den bör ha kunnat siktas under resorna mellan Mersin och Haifa med Svenska Orient Liniens fartyg.

Udden ingår i den del av norra Cypern som Turkiet ockuperade 1974. På turkiska kallas den Zafer burnu, "Segerudden". Det syftar emellertid inte på den nutida ockupationen utan på Osmanska rikets erövring av hela ön 1570-71.

Den lärde romaren Plinius ‒ som verkade under vårt första århundrade ‒ kallade udden Dinaretum, som bör ha med något gudomligt att göra. Förmodligen var det även den tidens sjöfarares namn på udden. Den något senare grekiske astronomen Ptolemaios lär för sin del ha givit den och halvön det målande namnet "Oxsvansen".

Här någonstans föddes kärleksgudinnan Afrodite ur havets skum, förd iland på ett musselskal av västanvinden Zefyros. Hon vördades av sjömännen som havets härskarinna. Udden längst i nordost var en framträdande kultplats. Där lär hon även ha kallats Akraia, "bergets härskarinna".

På Afrodites tid kallades udden Sarpedon. Här i trakten grundade Cyperns feniciske kung Pygmalion orten Karpasia. Han var även skulptör. När han skapade en kvinnofigur bar det sig inte bättre än att han blev kär i henne. Därför blåste Afrodite liv i statyn, varpå kungen fick utlopp för sin åtrå. På detta grundar sig George Bernhard Shaws komedi Pygmalion och musikalen My fair lady.

Klostret Apostolos Andreas helt nära udden kan ses som en sentida avlösare till Afrodites tempel. En föregångare fanns redan på 1100-talet, men den äldsta av dagens byggnader är från 1400-talet.

Efter den turkiska invasionen 1974 påstås delar av klostret periodvis ha använts som ladugård eller stall, varvid värdefulla väggmålningar förstördes. Grekcyprioterna försökte förgäves få tillträde till klostret för att påbörja en restaurering. Först sedan de vände sig direkt till den turkiske presidenten Abdullah Gül 2010 började det hända saker. Därefter har goda grek- och turkcypriotiska krafter samarbetat för att restaurera detta cypriotiska kulturarv.

Någon mil från udden och klostret ligger småstaden Rizokarpaso, som dagens turkiska befolkningsmajoritet kallar Dipkarpaz. Orten är unik i det ockuperade Nordcypern, eftersom där fortfarande finns några hundra grekcypriotiska invånare. De kunde helt enkelt inte ta sig därifrån 1974.

Somliga tror att namnet Cypern har myntats till följd av öns kopparfyndigheter. I själva verket är det tvärtom. Metallen koppar fick sitt namn av aes Cyprium, som betyder malm från Cypern. Snarare kan ön ha fått sitt namn av den äkta cypressen, som är mycket vanlig på ön. På grekiska heter den kypárissos, medan ön heter Kypros. Namnet har också tillskrivits hennabusken Lawsonia, obekant varför.

Vikingarna, som på sin tid tog sig ända till Medelhavet, kallade ön Kipr. På dagens isländska heter den fortfarande Kýpur.

Det allra äldsta kända namnet är nog det gammaltestamentliga Kittim. Profeten Bileam siar i 4 Mosebok 24:23-24: "Öarnas folk skall samlas i norr, skepp från kitteernas kuster..."

  • Anonym Svara

    ”Ändå släpptes de trilskande grekcyprioterna den 1 maj samma år in i värmen som fullvärdiga EU-medborgare. Det hade nog varit klokt att i stället hålla dem på halster tills ön var återförenad.”
    Hade nog varit lämpligt för hela Grekland.

  • Henrik H. Svara

    Intressant och kul lasning, speciellt eftersom jag ar bosatt pa on sedan nagra ar tillbaka.

Den stora flykten ‒ och ett svenskt fartyg

Härom året råkade jag läsa om actionfilmen Den stora flykten från 1963, med Steve McQueen i en av huvudrollerna. Själva filmen har jag inte sett ännu. I mina ögon är filmens verklighetsbakgrund under andra världskriget mer intressant. I synnerhet därför att ett svenskt fartyg och dess besättning har en betydelsefull roll för några av dem som lyckades fullborda flykten.

Av det jag läste om filmen framgick att två av rymlingarna lyckades ta sig till Östersjökusten. Därifrån tog de sig vidare till neutrala Sverige, gömda ombord på ett svenskt fartyg. Jag undrade om det stämde överens med verklighetens flykt, och i så fall vilket fartyg det kunde ha rört sig om. Därför satt storyn kvar i bakhuvudet.

225px-Great_escape[1]

Filmens och verklighetens drama inleds i det nazityska fånglägret Stalag Luft 3, som låg omkring 16 mil sydost om Berlin. Lägret var avsett för nedskjutna allierade stridspiloter av olika nationaliteter, vanligen iförda brittiska Royal

Air Force's uniformer De hade klarat livhanken med hjälp av sina fallskärmar. Vid en jämförelse med brutaliteten i Nazi-Tysklands vanliga fångläger lär stridspiloterna i Stalag Luft 3 ha haft en relativt uthärdlig tillvaro. Lägret påstås ha stått under Luftwaffes kontroll, det av de tyska vapenslagen som ansågs vara minst nazianstucket. Eftersom lägret betraktades som helt flyktsäkert kunde fångarna röra sig någorlunda fritt inne på området.

Det utnyttjade de till att, under maximalt hemlighetsmakeri, gräva tre tunnlar. En av tunnlarna, med kodnamnet "Harry", hann utnyttjas innan lägervakterna slog larm. I mars 1944 tog sig 76 fångar ut genom tunneln, däribland fyra norrmän. Vinterkylan dröjde sig kvar i området, men två av norrmännen lyckades ändå ta sig ända till Flensburg nära det ockuperade Danmarks gräns. Där hamnade de emellertid i Gestapos klor.

71 av de övriga rymlingarna åkte också fast inom något dygn. Men flyktaktionen anses ändå vara en av de mest spektakulära av sitt slag under andra världskriget och en stor blamage för Nazi-Tyskland.

På Hitlers direkta order avrättades 50 av dem, däribland de båda tillfångatagna norrmännen. Dessa arkebuseringar av krigsfångar fanns med på Nürnbergsrättegångarnas långa lista över naziregimens krigsförbrytelser.

En av de tre som var kvar på fri fot var en holländare, som med hjälp av sina språkkunskaper och den franska motståndsrörelsen lyckades ta sig genom hela det nazi-behärskade Europa till det formellt neutrala Franco-Spanien och vidare till säkerheten i Gibraltar.

De återstående två rymlingarna kallas i filmen Danny och Willie och spelas av Charles Bronson respektive John Leyton. I verkligheten rörde det sig om de norska RAF-piloterna Per Bergsland och Jens Müller. De hade försetts med falska ID-papper och intyg om att de var elektriker som var kallade till tjänst i Stettin, dagens polska Szczecin. Dit lyckades de utan större dramatik ta sig med tåg.

Väl framme i Stettin ‒ som flitigt anlöptes av svenska fartyg ‒ tog norrmännen sig till den förutbestämda träffpunkten, som var en bordell. Där träffade de svenska sjömän, som lovade att smyga in dem i hamnen och ombord på ett fartyg. Det första försöket misslyckades, och gömda i hamnen såg de det svenska fartyget lämna kaj. De sov i en godsvagn i väntan på nästa försök.

Nästa gång gick det bättre. Med hjälp av några besättningsmän lyckades de ta sig förbi den tyske vaktposten vid fallrepet och ombord, där de gömdes i fartygets kättingbox inför den obligatoriska inspektionen före avgång. Lyckligtvis hade de tyska inspektörerna inga hundar med sig. Kapten Bergsland och löjtnant Müller kunde lämna Nazi-Tyskland akteröver och något dygn senare kliva iland i Göteborg, där de tog kontakt med den brittiske konsuln. De tog tåget till Stockholm och flögs från Bromma till Skottland för att återinträda i allierad krigstjänst.

Det icke namngivna svenska fartyget väckte som sagt min nyfikenhet. Nu har jag funnit en uppgift om att det rörde sig om Karlstadsrederiet Ahlmarks s/s Saxen. Om det stämmer borde den svenska besättningen egentligen ha tilldelats medaljen För mod och rådighet till sjöss under farofylld tid (se mitt blogginlägg den 23 februari 2015). De utsatte sig själva för en enorm risk genom att gömma de norska stridspiloterna ombord. Men det hade naturligtvis inte varit möjligt att offentligt hedra dem medan kriget fortfarande pågick, med tanke på Sveriges komplicerade relation till den mäktige grannen Nazi-Tyskland.

Även därefter tycks det ha varit tyst om de svenska sjömännens modiga räddningsaktion, om jag inte har missat något i litteraturen om vår handelsflotta och sjömanskår under andra världskriget.

s/s Saxen byggdes i tyska Elbing 1921 och ljöt skrotdöden 1960. Hon gick för Ahlmarks ett helt kvartssekel, 1933-58.

Fo217905

  • Kerry Johnsson. Svara

    Göring försökte förmå Hitler att inte angripa Sovjetunionen och han verkade också för fred med britterna.
    Försök också att förstå att det inte finns några goda i krig. Norrmän som flög bombflyg åt de allierade mördade också civila. Många britter uttalade också efteråt besvikelsen över att de deltagit i ett brutalt krig bara för att ge tyska folket åt Sovjetunionen, och grymma partisaners våld. 18 miljoner tyska flyktingar blev resultatet och tre miljoner civila skall ha dött EFTER krigets avslutande tack vare segrarmakternas inledande vanstyre och likgiltighet. Västallierade hade också så usel behandling av krigsfångar så över en miljon tyska soldater som kapitulerat dog till följd av avrättningar, svält, epidemier.
    Så hur viktigt är det att Göring var supernazist? Luftwaffe gick emot Hitler beträffande krigsfångar, de hämtade dödsdömda allierade flygare från koncentrationsläger och räddade så livet på många. Det var en hederssak att gå emot SS.
    Två atombomber, ett vietnamkrig och irak- och afganistankrig senare är det väl ändå uppenbart att det som inte fick hända igen utövats kontinuerligt av västmakterna hela tiden.

  • Henrik H. Svara

    Ett intressant reportage om en iallafall for mig okand handelse.
    Dock har jag alltid hort att det skulle vara den Tyska marinen som var minst nazi anstruken och inte Luftwaffe som ju leddes av Goring. Goring var val anda att betrakta som en supernazist.

  • Anonym Svara

    När skulle det ha ägt rum? Skulle man kunna spåra besättningsmän? Jag hade två grannar i Göteborg, som var skeppare o överstyrman på Saxen!
    Ulf Börjesson

  • Per Hök Svara

    I filmen får man se Calle Bronson gå ombord i en svens båt men det är nog en miss eftersom båten han äntrar är en av Gränges A-båtar som byggdes på Götaverken kommer ej i håg vilken det var länge sedan jag såg filmen men påpekade redan då att båten inte fans när händelsen skulle ha utspelats. Däremot tror jag nog att i verkligheten var det ”Saxen” som var inblandadPer Hök

    • Martin Svara
      @Anonym:

      Sverige hedrar bara de som krigar mot bra saker i dagens samhælle. Sjøfolk & hederliga folk har tyværr ingen plats.

    • Anonym Svara
      @Anonym:

      ..ur led är sverige…

Okinoshima – sjöfartens helige beskyddare

Under årens lopp har jag samlat på mig en mängd drömresmål, med ambitionen att ta mig dit för att berätta om dem till egna bilder.

Flera av drömmarna har förverkligats. Dit hör världsarv som franska Mont Saint Michel (se mitt blogginlägg den 28 april) och de unika japanska Bonin- eller Ogasawaraöarna en god bit ut i Stilla havet. De senare blev härom året Japans 16:e världsarv på FN-organet UNESCO:s lista.

Däremot tvivlar jag på att jag någonsin lyckas ta mig till Okinoshima (”Ön långt ute i havet”), som väntas bli utsedd till Japans 17:e världsarv när UNESCO:s världsarvskommitté sammanträder i polska Krakow i juli.

okinoshima_1

Jag nämner den en kvadratkilometer stora ön lite flyktigt i min bok ”Havets ord”. Okinoshima ligger i Japanska sjöns sydvästligaste del Genkai Nada, mellan sydön Kyushu och ögruppen Tsushima som ligger mitt i Koreasundet. Således en strategiskt belägen utpost i önationen Japans forntida kontakter med yttervärlden. Hit tog sig sjömän och fiskare för att be till gudarna om sin egen säkerhet ute på det villande havet.

I centrum för ceremonierna på ön står helgedomen Okitsu-gū, som är helgad åt havsgudinnan Tagori-hime. Hon är en av tre systrar, som vanligen brukar förknippas med ön Miyajima utanför Hiroshima. Systern Takitsu-hime har sin helgedom på ön Oshima alldeles utanför norra Kyushu, där systern Itsukushima-hime har sin helgedom. Efter en närbelägen stad kallas de tre helgedomarna Munakata Taisha. Systrarna är döttrar till solgudinnan Amaterasu och hennes sjövilde bror Susanō, vars revir inrymmer havet och stormarna.

På Okinoshima finns betydande arkeologiska lämningar från religiösa riter och utländska kontakter under tusentals år. Inte mindre än 80.000 föremål har påträffats. Därför kallas Okinoshima ibland ”Havets Shōsōin”, efter en berömd skattkammare med det namnet i den gamla kejsarstaden Nara. På båda platserna lär det finnas bevis på forntida japanska kontakter längs Sidenvägen på det asiatiska fastlandet.

Själva ön ses av shintokulten som en gud, på japanska kami. De män som får tillstånd att besöka Okinoshima måste därför genomgå vissa ritualer. Dit hör att klä av sig för ett renande nakendopp i havet. Till öns rika flora hör bland mycket annat ormbunkar och fetblad. Men absolut ingenting – inte ens en liten sten – får lämna ön!

Okinoshima har en enda fast invånare, en shintopräst som ser till helgedomen.

Öns kommande upphöjelse till världsarv har redan väckt uppmärksamhet. Kvinnor är nämligen portförbjudna på ön. Det har med Japans urgamla religion shinto (”gudarnas väg”) att göra. Där fästs stor vikt vid renhet och orenhet. Blod är orent, därmed även kvinnors menstruation. Antagligen spökar även en viss rädsla för att gudfruktiga män skulle distraheras och frestas av kvinnlig närvaro. Förbudet mot kvinnor finns även på en del andra shinto närstående områden; exempelvis inom dohyō, den traditionstyngda sumo-sportens brottarring. Eller på det heliga berget Ōmine-san, världsarv sedan 2004, som reser sig nära den gamla kejsarstaden Nara. (En kristen motsvarighet till kvinnoförbudet tillämpas av munkrepubliken Athos i nordöstra Grekland.)

De enda som fritt rör sig till och från Okinoshima är stormsvalor, alkor och andra sjö- eller vadarfåglar – oberoende av kön.

Det står skrivet i stjärnorna om hon försökte mellanlanda på Okinoshima, men i början av 200-talet ledde änkekejsarinnan Jingū en invasion av Korea. Detta trots att hon var gravid med den just avlidne kejsarens barn. Under överfarten var Sumiyoshi, ytterligare en i raden av japanska havsgudomligheter, flottans trygge lots. En häftig storm bröt ut, men han dirigerade stora fiskar till att stilla havet och förhindra att skeppen gick i kvav. Vid återkomsten efter en lyckad invasion anlade Jingū helgedomen Sumiyoshi Taisha i Osaka, numera med filialer på tusentals orter. Den krigiska damen blev påpassligt nog själv en gudinna, som tillbes där. Självfallet hör sjömän och fiskare till supportrarna.

Tsushimasundet är känt för en annan tilldragelse: Sjölaget vid Tsushima mellan Japan och Ryssland den 27–28 maj 1905. Den japanska flottan under amiral Togo vann en förkrossande seger, och två tredjedelar av den ryska flottan sattes ur spel. Det är obekant huruvida amiral Togo anropade guden Okinoshima till stöd, men förmodligen observerade han och hans män öns vita fyrtorn på det 244 meter höga berget Ichinodake. Hur som helst var sjöslaget det allra första där radiotelegrafi användes som kommunikationskanal.

Men det är, som det brukar heta, en annan historia.

Sjömännens votivgåva

Härom året rundade vi Cap de Cala Figuera med min dotters och svärsons yacht Sakura. Fikonvikens udde är yttersta spetsen på halvön Península de Calvià och samtidigt ön Mallorcas sydvästspets. Halvön skjuter ut från Santa Ponça i väst och Palma Nova/Magaluf i ost.

Cap de Cala Figuera markerar inloppet till bukten Badia de Palma. Uddens 24 meter höga fyrtorn från 1860 har diagonala svartvita band. Lyshöjden är 45 meter. Helt nära finns ett torn från 1500-talet, förmodligen för utkik efter de korsarer och andra sjörövare som ständigt hotade öns befolkning. Udden och de närmaste omgivningarna tillhör numera det spanska kustartilleriet och är avstängd för allmänheten.

Vid en vik helt nära i nord ligger Portals Vells, "Gamla porten". När jag i förra veckan besökte platsen kände jag genast igen den: Déjà vu! Jag hade inte lagt ortsnamnet på minnet, men just där i viken hade vi ankrat och tagit oss iland med Sakuras jolle för att äta lunch. Jag minns att jag kastade nyfikna blickar mot berget på vikens andra sida, där ögat kunde ana spännande grottöppningar.

Långt senare råkade jag läsa om en legend, som jag inte kopplade ihop med denna plats. Men det skulle visa sig ha varit just här legenden utspelade sig.

Portals Vells 1

Senmedeltidens Mallorca och övriga Balearerna stod under sjömakten Genuas inflytande. Någon gång på 1400- eller 1500-talet överraskades ett genuesiskt fartyg av en svår storm med våldsam sjögång strax nord om Cap de Cala Figuera. Fartyget förliste men besättningen lyckades rädda sig iland vid Portals Vells, där de kunde sök skydd i en enorm grotta. Av tacksamhet ville de ge en så kallad votivgåva till Jungfru Maria, motsvarande de skandinaviska sjömännens tradition att skänka votivskepp* till kyrkan hemmavid efter att de räddats i samband med sjönöd.

 

Portals Vells 2

Genuesarnas votivgåva tog formen av en bild av Jungfru Maria, imagen de la Mare de Déu de Portals. Ett altare höggs in i grottans vägg, där madonnabilden placerades.

Varför just Jungfru Maria? Därför att hon har betraktats som högeligen närvarande till sjöss. Under sitt tillnamn Mater Cara, ”Kära Mor”, anses hon skydda sjömän på havet. Därav uttrycket Mother Carey’s chickens; stormfåglar och stormsvalor, genom vilka hon varnar för annalkande storm. Jungfru Marias roll som maritimt skyddshelgon framgår av hela namnet på det vi något förkortat brukar kalla BA: Ciudad de la Santissima Trinidad y Puerto de Nuestra Señora de la Virgen Maria de Buenos Aires, således en hamn som tillägnas ”Vår Fru Jungfru Maria av de Goda Vindarna”. Uttrycket to have been kissed by Mother Carey betyder ”en gång sjöman, alltid sjöman”. Man trodde att en sjöman fått sitt yrkesliv utstakat efter att som litet barn i symbolisk mening ha blivit kysst av Mater Cara.

1866 flyttades madonnabilden till den då nybyggda församlingskyrkan i Portals Nous, "Nya Porten", i nordnordost.

Ursprungsplatsen i Portals Vells är ingen naturlig grotta utan snarare ett stenbrott. Härifrån hämtades byggnadsmaterial till den magnifika katedralen la Seu ("Ljuset") i öns och ögruppen Balearernas huvudstad Palma. Även den var ett slags votivgåva...

Portals Vells 3

I inloppet till viken Cala de Santa Ponça vittnar ett gigantiskt kors om en höstdag 1229. Aragoniens unge kung Jakob (Jaume på katalanska) hade just avseglat från Tarragona för att inleda erövringen av Mallorca, som då hade stått under moriskt styre i sekler. Hans armada lär ha bestått av 150 stora och ytterligare många mindre skepp, med minst 16.000 man och 1.500 hästar ombord.

Det började inte bra. Ett rejält busväder drog ned över dem från nordväst. Antagligen var det stormvinden Tramuntama eller Cerç som slog till, den mästrande Mistral i lokal uppenbarelse. Överhandsväder rådde och hela flottan hotade att förlisa. I sina böner sägs Jakob ha lovat att bygga en kyrka tillägnad Jungfru Maria om bara stormen bedarrade och expeditionen blev framgångsrik.

Armadan lyckades rida ut stormen. Den 10 september 1229 kunde Jakob och hans män kliva iland i Santa Ponça.

Jakob Erövraren höll sitt löfte. Redan år 1230 lät han påbörja bygget av katedralen La Seu. Föga anade han att det skulle krävas närmare fyra sekler att få den färdig. Med sten från Portals Vells.

Grottan i Portals Vells figurerar även i andra sammanhang. På 1300-talet ådrog sig Tempelherreorden franske kungen Filip IV:s vrede. Han lyckades få påven Clemens V att upplösa ordenssällskapet. Riddare därifrån lär ha sökt skydd i Portals Vells.

1968 släpptes filmen The Magus, med stjärnor som Anthony Quinn, Candice Bergen och Michael Caine. Den skulle egentligen ha spelats in i Grekland, men filmteamet kom på kant med den militärjunta som hade gripit makten i landet den 21 april 1967. I stället spelades den in i och vid grottan i Portals Vells. Manuset grundar sig på en roman av John Fowles, som i svensk översättning bär titeln Illusionisten.

 

*Votivskepp; FARTYGSMODELL i kyrka, ofta exempel på utsökt sjömanshantverk. I dag är ett fåtal av alla kyrkskepp bokstavliga votivskepp. Votiv syftar på löfte. Sjömän som hamnat i sjönöd men mirakulöst klarat livhanken brukade av tacksamhet mot högre makt skänka ett sådant till kyrkan hemmavid. (ur Havets ord)

Portals Vells 4