Port Arthur, hamnen och krogen

Port Arthur är sjöhistoria och sjökultur, på flera plan. Namnet associerar till ett i dag nästan mytiskt hamnliv med kryddor och myriader andra dofter från sling med jutesäckar, som bärs iväg på svettdrypande ryggar. Hamnen ligger strategiskt; ytterst på Liaotunghalvön som skjuter ut i Pohai-sundet mellan Koreabukten och Chihlibukten och Gula flodens delta där innanför.

Hamnen heter i dag Lüshun, men det finns flera andra Port Arthur: Exempelvis en hamn i Texas och en på Tasmanien samt ett distrikt i finländska Åbo.

Och så har vi Göteborgs eget Port Arthur, det i år 100-årsjubilerande sjömans-, hamnarbetar- och varvsarbetarsjappet på Hisingen. Det ligger ‒ eller snarare låg ‒ strategiskt till, nära Sannegårdshamnen som nu är bostadsområde, mellan salig Eriksbergs Varv och salig Lindholmens Varv.

Innanför Sörhallskajen på Eriksberg, som också blivit bostadsområde, bär gatorna namn efter ett knippe klassiska göteborgsbyggda fartyg. Däribland Svenska Orient Liniens trivsamma Vingaland, som var mitt kringflytande hem under en drygt årslång törn, som inleddes sommaren 1969.

Om inte minnet sviker var det på Vingaland celebriteten Strump-Lisa dök upp med sina sockor och en väl kryddad svada. Ryktet sade att strumpförsäljningen bara var en täckmantel och att det i stället var köttslig kärlek hon kursade till fast taxa. Reviret sträckte sig längs den vidsträckta Sannegårdshamnen. Troligen hade Lisa passerkort in på Lindholmens Varv. Mitt fartyg låg där som reparent när hon klev ombord.

I samma bransch verkade en grupp norska damer, den så kallade Oslobaletten. När de inte turnerade längs de skandinaviska kusterna i fartyg med sympatiskt inställda besättningar brukade de hålla till på Port Arthur. Sjappet är granne med stuvedorernas gamla utropslokal ”Lusasken” anno 1913. Båda ligger på Gamla Ceresgatan, nästgårds från Lindholmen. Under en period hette sjappet Casa del Marinero, ”Sjömanshuset”. Det sägs att en röd lanterna var tänd i övervåningens fönster medan gottgörelse för kundernas utlägg pågick.

Med åren blev Port Arthur alltmer luggslitet och ryktet var väl inte det allra bästa. Så brann sjappet en gång. Och en gång till, nu ned till grunden.

Dagens helt anständiga Port Arthur byggdes upp från grunden av en kvinnlig sjöingenjör, som självfallet var utbildad på Chalmers Lindholmen. En lanterna sitter nog fortfarande innanför fönstret där uppe, men i stället för övervåning finns där endast en minimal avsats; en direkt livsfarlig plats för sådana aktiviteter som lanternan lär ha signalerat förr om åren.

På krogens hemsida står: "Puben byggdes 1918 och är den sista sjömanskrogen i Göteborg av sitt slag. Då i de skumma hamnkvarteren möttes sjömän, varvs- och hamnarbetare, ofta omsvärmade av lättfotade damer..."

Under dessa 100 år har mycket vatten runnit längs älven strax intill. Jag har haft sjappet i mitt medvetande alltsedan mitten av sextiotalet; mycket beroende på det exotiska, lite hägrande namnet.

Det blev varvsvistelser, anlöp i Sannegårdshamnen, på- och avmönstringar. Men jag hade mina fasta bopålar på andra sidan älven, så när det fanns tid för landgång blev det aldrig av att besöka sjappet.

Hamnen Port Arthur, då? Om den har jag inte mycket att förtälja, annat än att där finns en fartygshistorisk koppling till Sverige.

1894 ockuperade japanerna Port Arthur, som de kallade Ryojun-ko. Året därpå lämnade de tillbaka hamnen till Kina, varpå den genast föll i ryssarnas händer. Ryssarna rustade upp sin flotta och lät bland annat bygga tre slagskepp, varav ett fick det svenskklingande namnet Retvizan. Bakgrunden till det är följande:

I Sveriges krig med Ryssland drygt hundra år tidigare deltog det svenska linjeskeppet Rättvisan i det så kallade Viborgska gatloppet. Hon var långsam, erövrades av ryssarna och deltog så småningom i Napoleonkrigen ‒ under oförändrat namn, lätt förryskat till Retvizan. Så småningom uppbringades hon av britterna.

1855 sjösattes en ny Retvizan, ett ånglinjeskepp med ångmaskin från svenska Nobel i Sankt Petersburg. Efter 25 år ljöt hon helt fredligt skrotdöden.

Slagskeppet blev därmed den tredje Retvizan i rysk sold. Hon ingick i en eskader på två slagskepp, sex kryssare och sju jagare som hösten 1902 avseglade från Östersjön med destination Port Arthur för att förstärka de ryska sjöstridskrafterna på andra sidan vattenklotet.

Strax efter midnatt den 9 februari 1904 anföll Japan staden. Retvizan torpederades och sprang läck. Så småningom sattes hon på grund.

På hösten deltog Retvizan i ett ryskt utbrytningsförsök. Dagen därpå återvände hon till Port Arthur, med rätt omfattande skador.

Året därpå krossades ryssarna vid Tsushima, och den 6 december sänktes Retvizan i Port Arthurs hamn, med överbyggnaden över vattenytan. På nyåret 1905 kapitulerade ryssarna, och på hösten samma år bärgade japanerna Retvizan, som efter förbyggning seglade vidare under solflagg och nya namnet Hizen. Först 1924 ljöt hon skrotdöden.

Lüshun alias Port Arthur ingår i dag i storstadsblocket Lüda, där även Dalian alias Dairen ingår; ryssarnas Dalny innan de kastades ut därifrån också.

Vem Arthur var? Hamnen fick sitt namn efter en kapten i brittiska Royal Navy, lieutenant William C Arthur. Under lorcha-kriget 1856 lyckades han bogsera in en skadad brittisk kanonbåt i den tidens skyddade fiskehamn. Dessutom lär han ha karterat Kinas kust.

Vid nästa besök på Port Arthur i Göteborg kanske jag försöker beställa en kaptenlöjtnant för att höja en postum skål till den gamle sjöbusen. Drycken buteljeras inte längre, men det är bara att blanda cognac och klosterlikör så har man den ändå!

  • Jerry Olsson Svara

    Hej,
    Tjejen som byggde upp krogen heter Catharina Olesen och var klasskamrat med mig.
    Vi gick på Sjöbefälskolan på Kvarnberget.

  • Matts Brunnegård Svara

    Hej Torbjörn,

    jag träffade Strumplisa 1959 ombord på m/s Hermia vid Masthuggskajen 28. Jag var 15 år och köpte inga strumpor av henne. Inget annat heller. Dikten om Strumplisa hörde jag första gången i Dagens dikt i radion.

  • Ulf Hagström Svara

    Det fanns även en Port Arthur i Stockholm.I folkmun kallad ”Pottan.
    Den inrättades i det nybyggda huset på Blekingegatan 40,1904.
    När Sara restauranger tog över blev den Pelikan.
    Som än idag lever kvar.

Sjömansservice 70 år!

Handelsflottans sjömän for illa under andra världskrigets ofärdsår. Men efter krigsslutet stundade skördetid, med välfärd som signalord. Förebilder saknades inte. 1927 hade British Council for the Welfare of the Merchant Marine bildats, föregångaren till dagens Merchant Navy Welfare Board. 1938 sjösatte dåvarande Nationernas Förbunds arbetsorganisation ILO detaljerade Recommendations on Seamen's Welfare in Ports. Krigsåret 1942 föddes den amerikanska organisationen United Seamen's Service, vars sjömansklubbar riktade sig till alla sjömän. USS skulle bli en viktig inspirationskälla för oss i Norden.

I Sverige tillsattes 1946 års sjömanskommitté. Sekreterare var den gotländske sjöfartsmannen Sven Gerentz, som var amanuens inom Kommerskollegium. I kommitténs betänkande kunde en elegant kritik anas mellan raderna och en strävan efter att myndigförklara sjöfolket.

"Det är riktigt", bekräftade Gerentz i när jag intervjuade honom 1988. "Det var service det handlade om, absolut inte 'ta hand om' sjömännen eller 'vård'. Vi åkte runt och tittade på sjömanshemmen, som ibland var sorgliga att se..."

Företeelsen sjömanshem var hamnarnas mycket enkla föregångare till senare tiders sjöfartshotell.

1948, således för 70 år sedan, sjösattes Handelsflottans Välfärdsråd med samme Sven Gerentz som sin förste sekreterare. Det första sammanträdets första punkt på dagordningen var behovet av ett svenskt sjömanshotell i New York. Vidare dryftades behovet av ett skandinaviskt sjömanshotell i Antwerpen samt vikten av ett utökat nordiskt samarbete.

New York-hotellet kunde invigas redan 1951. Sjömanshotellet i Antwerpen blev det första konkreta exemplet på statligt nordiskt välfärdssamarbete för sjöfolk, men det skulle dröja till 1954 innan Hotel Scandia kunde invigas på de sjunde och åttonde våningarna i Internationaal Zeemanshuis. De nedre våningarna drevs i belgisk regi. Scandia i Antwerpen avvecklades 1978.

1957 upplät Stad Antwerpen mark till en fotbollsplan för svenska sjömän. Den invigdes året därpå, under namnet Tre Kronor. För ändamålet anställdes välfärdssekreteraren Nils Westberg.

1978 överlät Välfärdsrådets arvtagare Handelsflottans kultur- och fritidsråd (HKF) Tre Kronor till de internationella sjömansmissionssällskapens Antwerp Mariners' Club. Sedan dess heter anläggningen Mariners' Sports Ground, men namnet Tre Kronor lever envist kvar bland oss äldre svenskar med sjömansbakgrund.

1986 ingick HKF en lokal union med sin norska systerorganisation Velferdstjenesten for handelsflåten. Fritidsanläggningen Nordahl Grieg, som var uppkallad efter en norsk sjöman, författare och antinazistisk motståndskämpe, blev nu norsk-svensk. Det höll i några år, innan Stad Antwerpen återtog marken för andra ändamål.

Nils Westberg stod i sjöfolkets tjänst i Antwerpen i hela 31 år, hela tiden i nära samarbete med det svenska konsulatet och den välfärdskommitté för Belgien som fanns fram till 1980. Sådana lokala kommittéer och sektioner fanns i en rad hamnar i alla världsdelar, med den svenske generalkonsuln eller konsuln som självklar spindel i nätet. Där ingick i övrigt inflytelserika personer som var villiga att verka ideellt för sjöfolket.

En av dem var den bland oss äldre svenskar välkände gotlänningen och radiomannen Alf Martin i London. Under krigsåren var han BBC:s svenska röst och därefter Sveriges Radios korrespondent i Storbritannien ända till 1973. Alf Martin hade själv en gedigen sjömansbakgrund, som han var mycket stolt över. Ett citat från honom lyder: ”Jag gick i världens finaste internatskola, skansen på brittiska trampfartyg”.

***

Så länge som svenska Sjömanskyrkan i Antwerpen hade kvar sina egna lokaler fann HKF det naturligt att ha sitt kontor där. Men vid utgången av 2003 stängde Sjömanskyrkan ute i hamngyttret portarna och flyttade in på den centralt belägna norska Sjømannskirken. Där fanns ingen plats för HKF:s platsombud. Sedan 2008 håller han i stället till på Antwerp Seafarers' Centre.

Numera består den återstående kolonin svenska Antwerpenseglare av pensionärer, men under en följd av år hade HKF:s platsombud UD:s uppdrag att sköta A-kassan åt dem.

Även i Rotterdam och Hamburg hade HKF kontor på de svenska sjömanskyrkorna under de år man bedrev egen verksamhet där. Samarbetet med Sjömanskyrkan har alltid varit högprioriterat.

I Rotterdam, som utifrån antalet svenska fartygsanlöp har kallats "Sveriges största hamn", verkade HKF ända från startåret 1976 till halvårsskiftet 2013.

I den på sin tid flitigt anlöpta japanska hamnstaden Kobe bedrev HKF verksamhet mellan 1971 och 1989, hela tiden med kontor på norska Sjømannskirken.

En lång rad skandinaviska sjömanskyrkor var bytesstationer för Välfärdsrådets och HKF:s filmtjänst under den period från mitten av 1950-talet till 1988, då de svenska fartygens besättningar kunde byta väskor med 16 mm-filmer i hamnarna. Direktadresserade videokassetter och dagens DVD-skivor tog över.

Sjömansbibliotekets bokväskor kan än i dag bytas i ett dussintal hamnar, företrädesvis inom de egna stationernas operationsområden. Fortfarande finns dock norska Sjømannskirken i Houston och anglikanska Flying Angel i Dunkerque med på listan över bytesstationer. Sjömansbiblioteket grundades 1930 och blev 1978 en del av HKF.

***

Välfärdsrådets och HKF:s utomeuropeiska verksamhet bestod inte enbart av den i New York och Kobe.

1956 köpte Välfärdsrådet ett markområde utanför Sydney, Australien. Fritidsanläggningen Boomerang anlades. Men med tiden minskade de svenska fartygsanlöpen drastiskt. Boomerang såldes 1976.

International Seafarers' Center of Manila (under Scandinavian Sponsorship) var det officiella namnet på ett samarbetsprojekt mellan de skandinaviska välfärdsråden i den filippinska huvudstaden. Anläggningen kom till 1962, då de skandinaviska fartygsanlöpen var många. 1984 sällade sig amerikanska United Seamen's Service till huvudmännen, och tre år senare överläts anläggningen helt till USS. Den är numera avvecklad.

1959 invigdes Scandinavian Seamen's Centre i Bombay av statsminister Tage Erlander. Även Sveriges dåvarande Indienambassadör Alva Myrdal fanns på plats. Huvudman var Svenska Missionsförbundet, men det var Handelsflottans Välfärdsråd som bekostade lokaler och fordon för fartygsbesökaren. Verksamheten pågick till 1977, då den upphörde.

HKF har även varit delaktigt i en samnordisk sjömansservice i nigerianska Lagos/Apapa, under namnet Scandinavian Seamen's Welfare, samt i Port Said vid Suezkanalen.

***

Handelsflottans Välfärdsråd hade vid halvårsskiftet 1976 avlösts av Handelsflottans kultur- och fritidsråd, som fick en annan finansieringsform och delvis en annan inriktning med större tonvikt på service ombord i fartygen.

Nästa stora förändring skedde den 1 januari 2007, då HKF ömsade skinn till enheten Sjömansservice inom Sjöfartsverket. Verksamheten fortsätter dock. Dit hör hamnservice i ett halvdussin hamnar, inbegripet de egna sjömansanläggningarna Rosenhill i Göteborg, Kaknäs i Stockholm och Johannisborg i Norrköping. Dit hör även Sjömansbiblioteket, sport och motion, filmdistribution och den dagliga epostdistribuerade nyhetsbulletinen SAX-presset.

(SAX-presset föddes redan 1915, under första världskriget, och är således betydligt äldre än den övriga servicen. SAX är en morsesignal som betyder "till alla svenska fartyg". Ända in på 1980-talet sändes presset på morsetelegrafi, på sluttampen parallellt med den tidens modernitet, fartygstelexsystemet Maritex.)

Sjömansservice medverkar även aktivt inom organisationer som International Seafarers' Welfare and Assistance Network (ISWAN) och Sjöfartens Kultursällskap. Tillsammans med de nordiska systerorganisationerna arrangeras Nordiska fototävlingen för sjöfolk varje år sedan 1987.

Hela tiden under verksamhetens 70-åriga existens har ILO:s detaljerade rekommendationer på området varit ledstjärna. Sådana utfärdades 1936, 1970 och 1987.

1987 sjösattes även den bindande ILO-konventionen nr 163 om sjömäns välfärd till sjöss och i hamn, som Sverige var bland de första av medlemsstaterna att ratificera. Den och 36 andra ILO-konventioner på sjömansområdet ersattes den 20 augusti 2013 av den nya Maritime Labour Convention, som då trädde i kraft.

Dagens Sjömansservice består av 19 medarbetare som är stationerade i fem hamnar: Göteborg, Stockholm, Norrköping, Malmö och Antwerpen. De har all anledning att vara stolta över sina insatser till båtnad för sjömännen.

Varma gratulationer till 70-årsjubilaren med förhoppning om fortsatt förlig vind i många år framöver!

  • Gunnar Artman Svara

    Jag gick till sjoss 1974 som 16aring ock kommer med glatt minne ihag HKF’s bibliotek ock filmer som senare byted ut mot video’s paket som kom onboard. Det var alltid spannade ock se vad bocker ock filmer man fick. Sjomans kyrkan’s personal var alltid dar ock hjalpte till med allt de kunde. Mitt sista svenska fartyg var 1983 ock sedan flyttade jag till Australia ock at fortfarande till sjoss. Varje gang jag ser ett Seaman’s Centre tanker jag pa HKF’s service.
    Tack sa valdigt mycket for detta goda minne.

  • dddd Svara

    Bäste Torbjörn Va trevligt Du skriver – på så vis håller Du liv i traditionen
    Vänligen
    Per-Olof Jörnmark

  • Chang Strömberg Svara

    Stiftelsen Sjömanskyrkan i Stockholm – Sjömansinstitutet vill passa på att gratulera Handelsflottans Välfärdsråd – HKF – och idag Sjömansservice för era förtjänstfulla insatser för sjömän i 70 år. Vi hoppas från vår sida på fortsatt nära samarbete och eventuellt utökat sådant i Stockholm och Norvik då vi vänder oss till samma målgrupp. Tillsammans är vi som bekant 170 år.

    Grattis från Sjömanskyrkan
    Chang Strömberg
    Ordförande i Stiftelsen

Två odödliga holländare: Jan Sanders och Rogier Mekel

 

De flesta befarna sjömän reagerar nog med igenkännandets glädje när de ser hans teckningar. Kanske känner de rentav igen hans namn. Förtjänsten för det har det holländska lotsväsendet, Loodswezen, som i många år delade ut årskalendrar med hans teckningar till anlöpande fartyg. Men antagligen vet den internationella sjömanskåren i stort sett ingenting om mannen bakom teckningarna.

Jan Sanders’ teckningar skildrar den myndige men alls icke storväxte kapten W.F. Mutterliebe och hans trogna sjömän. Med konstnärens benägna hjälp hamnar m/s Stad Amsterdam och hennes föredömliga besättning i de mest tokiga situationer, ej sällan i sällskap med hamnkvarterens galanta damer. Sanders gimmick är en sjöman som ständigt rör om i en målarpyts. På i stort sett alla teckningar återfinns han någonstans i myllret av galna skeppskamrater.

I flera decennier drev Sanders hejdlöst med sjömanslivet. Han gjorde det så träffsäkert att vi nästan kunde ta gift på att han var en av oss. Ändå var han aldrig till sjöss – och lär inte ens ha satt sin fot ombord i något enda fartyg!

Jan Sanders föddes 1919 i den lilla byn Kwadijk norr om Amsterdam. Där i trakten av den världsarvsskyddade våtmarken Beemsterpolder levde han under större delen av sitt liv. I sin ateljé upplevde han ändlösa sjötörnar med hjälp av illustrerad sjölitteratur och en fritt flödande fantasi.

Vägen till framgång var lång och mödosam. När Jan var barn visade hans mor några av hans teckningar för en konstnär, som uppmuntrade honom att välja den konstnärliga banan. Under andra världskriget hankade han sig fram som konstlärare och extraknäckte dessutom som bokillustratör och reklamtecknare. Årn under nazitysk ockupation var en extremt svår tid för Sanders och hans landsmän, så även den första efterkrigstiden. Men så småningom blev han en etablerad konstnär och ett känt namn hemma i Nederländerna.

Sanders sjöteckningar gavs i flera omgångar ut som album. Det första dök upp 1978 och det sista, Jan Sanders 80, till konstnärens 80-årsdag 1999. Alla hade de en strykande åtgång men kan nog, med en dos tur, påträffas på antikvariat i Amsterdam eller Rotterdam.

Den 21 december 2000 seglade Sanders, som då och då har blandats ibland ihop med sin landman Rogier Mekel, in i den sista hamnen.

Mycket vatten har runnit under världshamnarnas broar. Ändå finns det saker som vi aldrig tröttnar på. Dit hör, utöver Sanders teckningar, Rogier Mekels tecknade affisch ”The Ship”.

Oemotståndligt lockas sjömansögat till upptäcktsfärd i affischens ändlösa myller av galna detaljer och sanslösa karikatyrer av besättningen; alltifrån bryggans myndige skeppare till unge jungman som manövrerar hjärtstocken med fötterna nedsänkta i färskvattentanken. Den cigarrökande kocken har ena handen i grytan och en mus i den andra. En maskinist förefaller vara intensivt sysselsatt med att buteljera ihop sitt eget Apoteket Röda Näsan. Två fripassagerare går snabbt att identifiera, men det lär finnas fyra till för den som ger sig tid att systematiskt skärskåda skutan med lupp, sektion för sektion.

”The Ship” är resultatet av ett möte någon gång på 1960-talet. Ombord i norska m/s Ravenfjell fanns den konstnärligt begåvade holländske telegrafisten Rogier Mekel. Fartyget ägdes av Olsen & Ugelstad och gick stadigt på Stora Sjöarna. I en sluss vid Welland Canal mellan Lake Erie och Lake Ontario drev Robert och Catherine Walton ett litet företag, som i tidens anda sålde fartygsbilder till passerande fartygs besättningar. Ambitionen fanns att även sälja annat som kunde intressera sjömanskåren. Mekels och Waltons intressen föll samman. Skorstensmärket på ”The Ship” visar mycket riktigt deras initialer.

Förlagan till ”The Ship” var en avskedsteckning som Rogier hade gjort till skeppskamraterna på Tindefjell, en av hans flytande arbetsplatser inom samma rederi. Mekel var Olsen & Ugelstad trogen under hela sin sjömanstid 1952-66.

Om Mekel själv vet vi inte så mycket. Han föddes 1920 och avled i cancer 1978. Från sin utkikspost i sjöfolkets yrkeshimmel Fiddlers’ Green kan han glädja sig åt den succé ”The Ship” har blivit, även om han troligen ej fick betalt efter förtjänst från paret Walton.

Mekel gjorde även ”This is our Captain”, som är en underbar parodi av befälhavaren, betraktad ur alla möjliga och omöjliga synvinklar. Ytterligare en affisch är ”The Harbour Cruise”, som bör ha kommit till på uppdrag av utflyktsbåtrederiet Spido hemma i Rotterdam, där Mekel bodde mellan sjötörnarna.

Länge störde det mig ofantligt mycket att jag inte hade någon bild av Rogier Mekel. Tills det självklara uppenbarade sig: Telegrafisten på affischen "The Ship", stilenligt försänkt i radiokontakt med en mås, är ett träffsäkert självporträtt!

  • Anonym Svara

    Rogier Mekels fantastiska teckningar går att köpa på sjömansklubbarna i Sverige!

Sjöskildraren Ingmar Bergman 100 år

Den globalt firade svenske filmmästaren Ingmar Bergman föddes vid Fyrisån det avtynande krigsmullrets år 1918. 100-årsjubileet av den blivande demonregissörens födelse kommer att uppmärksammas flitigt under året, var så säker.

Unge Ingmar växte upp i Stockholm, hamnen mellan Saltsjön och Mälaren. När han sommaren 2007 seglade in i den sista hamnen hade han sedan decennier haft det havsomflutna Fårö som fast position.

Segla in i den sista hamnen – en maritim omskrivning för det oundvikliga mötet med döden. I Bergmans fall passar det utmärkt. Konstnären tycks ha haft ett speciellt förhållande till hamnen som mänsklig mötesplats.

1931 tog pappa Erik Bergman med den 13-årige Ingmar till Komediteatern, där pjäsen Till främmande hamn visades. Samma teaterpjäs skulle några år senare bli den då 19-årige amatörregissörens debutuppsättning. Pjäsens tema passade den blivande demonregissören som hand i handske. Sutton Vanes Outward Bound, som den heter på originalspråket, handlar om en brokig skara bestående av åtta personer ombord i en passagerarångare. De vet varken var de är eller vart de är på väg. En efter en inser de att de egentligen är döda och nu väntar på att förpassas vidare till himmel eller helvete.

Året var 1938, och världen stod på randen till ännu en ofärdstid. Ynglingen var anstucken av tidens bruna strömningar. Men fjällen föll snart från hans sensibelt iakttagande ögon.

Långfilmdebuten Kris hade premiär våren 1946, samtidigt som en blivande sjöman och Utkik-redaktör såg dagens ljus på rikets lovartssida. Densamme har aldrig sett mästarens första filmer men råkar känna till att Kris slag i slag följdes av sjöfilmerna Skepp till India land (1947) och Hamnstad (1948).

Holger Löwenadler, Gertrud Fridh, Birger Malmsten.

Skepp till India land bygger på en likalydande teaterpjäs av finlandssvensken Martin Söderhjelm. Ledmotivet är ett vid denna tid påtagligt slitstarkt tema; sjöman som återvänder hem efter många års kringflackande liv till sjöss. I detta fall med tidsmässiga hopp mellan styrman Johannes ej särskilt lyckliga hemkomst och den konfliktfyllda tiden hemmavid innan han mönstrade ut. Filmen spelades delvis in på Ankarudden i Stockholms sydligaste skärgård, just där färjan till Öja/Landsort avgår.

Kritiken var långt ifrån översvallande, men filmen fick hedersomnämnande vid filmfestivalen i Cannes och spreds utomlands; bl.a. under kittlande titlar som Land of Desire (”Lustans land”), Le port des filles perdues (”De förtappade flickornas hamn”) och – i Danmark – Sømandstøsen.

Hamnstad bygger på Guldet och murarna, en berättelse av ex-sjömannen och författaren Olle Länsberg (som även retade gallfeber på sin tids moralväktare med romanen Käre John). Hemkomne sjömannen Gösta träffar Berit, som tillbringat flera år på ett så kallat skyddshem för flickor. Även denna film spreds över världen, kritikerkårens fortsatta kallsinnighet till trots. Bland annat skedde det under titlar som japanska Aiyoku no minato (”Den passionerade kärlekens hamn”), spanska Una mujer libre (”En lössläppt kvinna”) och danska Havnebyens fristelser / Piger uden moral. Filmen spelades delvis in i Göteborg.

Olle Länsberg skrev dessutom manus till filmen Restaurant Intim (1950), som regisserades av en av den tidens stora Bergman-kollegor – Erik ”Hampe” Faustman. Även där är en just ilandgången sjöman ledmotiv. Hampe Faustman gjorde även den suggestiva, antifascistiska filmen Främmande hamn (1948). Den bygger på sjölivsskildraren Josef Kjellgrens skådespel Okänd svensk soldat (1938). Faustmans förstlingsverk var Natt i hamn (1943), som handlar om sjöfolkets utsatthet under världskriget.

Jag har aldrig haft Bergman som husgud men berördes starkt av hans Det sjunde inseglet (1957), som kretsar kring just det tillstånd som filmmästaren numera själv befinner sig i sedan 2007.

Fotnot: Verbet hamna, komma någonstans hän, är samma ord som hamn, ett mot sjögång skyddat vattenområde där fartyg kan ankra eller förtöja. Vi talar även om ”djävul i människohamn” och så vidare, men det är ett helt annat ord, med betydelsen ”skepnad”. En hamnlöpare (av isländska hamhleypa) är således en varelse som drar omkring i någon annans skepnad och behöver inte ha något som helst samband med maritima miljöer.

Svensk-japanska förbindelser 150 år

Härom året erinrade jag om det stundande 150-årsjubileet av svensk-japanska diplomatiska förbindelser. Vi är nu där, i och med övergången till 2018, och förmodligen kommer jubileet att uppmärksammas på olika sätt i både Sverige och Japan. Det var 1868 som ett fördrag slöts mellan länderna. Men enskilda svenska sjöfarare hade besökt landet långt tidigare än så.

På Yokohamas utlänningskyrkogård finns en gravsten med inskriptionen CAPT. J. WILSON. Mannen som ligger begravd där var en svensk sjöman, som tidigare bar namnet Fredrik Wahlgren. I likhet med många andra av hans tids skandinaviska sjömän blev han acklimatiserad i den brittiska handelsflottan. Där fick de mycket högre hyra och bättre mat än i skandinaviska fartyg.

1883 gifte sig John Wilson med japanskan Naka Yamazaki, som ändrade sitt namn till Sophia Wilson. En tid bodde paret i Nagasaki på sydön Kyushu.

John Wilson medverkade till att bygga upp rederiet NYK, Nippon Yusen Kaisha (Japans Postångfartygs AB). NYK Line är i dag ett av världens ledande rederier. De flesta stockholmare var omedvetna om denna japanska rederijätte under ett antal år hade sin kylfartygsdivision på Katarinavägen i Stockholm.

Under det första kinesisk-japanska kriget 1894-95 gjorde John Wilson heroiska insatser på floden Yalu, som utgör gräns mellan Kina och Korea. Därför hedrade kejsaren honom med Uppgående solens orden. Givetvis uppmärksammas John Wilson på NYK:s eget sjöfartsmuseum i Yokohama.

Wilson var bekant med sin landsman och sjökaptenskollega Peter Hallström, som också gjorde karriär i Japan. Även Hallström sägs ha tilldelats Uppgående solens orden för mod och tapperhet i den spirande stormakten Japans krig mot Kina och Ryssland. Han är begravd i Kuchi no Tsu på Kyushu.

Sveriges fördrag med Japan 1868 om diplomatiska förbindelser var det allra första som en utländsk makt slöt med landets nya kejserliga Meiji-regim, som just hade utmanövrerat shogunernas mångsekelgamla feodala styre. I likhet med dem som tidigare hade slutits mellan shogunregimen och andra västerländska makter rörde det sig om ett ojämlikt fördrag, till det i världspolitiken oerfarna Japans nackdel.

Det måste även poängteras, att det inte enbart rörde sig om ett fördrag mellan Japan och Sverige. Fördraget slöts mellan Kejsardömet Japan och De förenade kungarikena Sverige och Norge. Det gäller således de diplomatiska relationerna fram till 1905, då de skandinaviska broderfolken gick skilda vägar.

Hela tiden var de norska fartygsanlöpen i japanska hamnar mångdubbelt fler än de svenska. 1901 förekom 182 norska fartygsanlöp och inget enda svenskt. 1905, unionsupplösningens år, var det 16 svenska och 1.200 norska anlöp i japanska hamnar.

På Yokohamas utlänningskyrkogård bär en annan gravsten namnet William Copeland. Lokalt betraktas han som en i Yokohama rotad amerikan. 1869 eller 1870 startade han Japans första ölbryggeri, under namnet Spring Valley. I själva verket var han en norsk sjöman, som tidigare bar namnet Johan Martinius Thoresen. Så småningom sålde han bryggeriet till nya ägare, som 1888 döpte om produkten till Kirin, efter mytens lyckobringande "enhörning". På sätt och vis löper en röd tråd mellan Japans ledande ölmärke och avtalet med Sverige-Norge, även om Copeland/Thoresen då nog hade hunnit bli amerikansk medborgare. Varje år sägs bryggeriet hedra honom framför graven på hans dödsdag den 11 februari.

(NYK Line och Kirin Brewery ingår båda i företagsgruppen Mitsubishi. Detta namn betyder "tre sjönötter"; ursprungligen ett släktvapen - på japanska mon - som tillhörde den samurajfamilj som grundade bolaget. Mitsubishi har fortfarande tre sjönötter i stiliserad form som logotyp.)

Under fördragets första decennier var säkerhetständstickor en viktig svensk exportvara. Men japanerna lär snart ha börjat tillverka egna tändstickor med plagierade "Made in Sweden"-etiketter på askarna.

Svenska företagare var mycket angelägna om att etablera handelsförbindelser med Japan. Handelshus som Gadelius och Elof Hansson gjorde pionjärinsatser. För detta ändamål bildades även AB Svenska Ostasiatiska Kompaniet 1907. Bolagets vackra vita fartyg hade lilla riksvapnets tre kronor i skorstensmärket. Flera av dem bar japanskklingande namn som Fujisan, Hakone, Hirado, Hokkaido, Hondo, Japan, Kyoto, Nagasaki, Nara, Nihon, Nippon, Tokyo och Yeddo. ASOK gick i graven 1978.

En annan viktig svensk aktör i sjöfarten på Japan är Wallenius Lines. Detta rederi, som grundades 1934, är still going strong. I flera decennier har Wallenius haft sitt fokus på transporter av nya bilar och andra fordon. Det var Wallenius som introducerade specialfartyg för detta ändamål. Under 1960-talet var det Wallenius som transporterade lejonparten av Japans kraftigt växande bilexport. Även om konkurrenter har tillkommit är rederiet fortfarande en mycket betydelsefull global aktör inom denna nisch.

Mycket har med all rätt skrivits om polarforskaren Adolf Erik Nordenskiöld. Desto mindre om Vegas befälhavare eller fartygschef Louis Palander och hans besättningsmedlemmar, trots att fartygets pionjärresa längs Nordostpassagen först och främst var en enastående nautisk bedrift genom istäckta och okarterade. När Vega ankom Yokohama den 2 september 1879, nästan exakt ett år efter att hon skiljts från eskortfartyget Lena, kunde Palander gå iland och telegrafera det första livstecknet på ett helt år till yttervärlden. Vegas yrkessjömän borde tillerkännas störst credit för den världsunika resan.

Vega var inte det första svenska fartyget som anlöpte en japansk hamn. Troligen var s/s August Leffler allra först, då hon redan 1873 anlöpte Yokohama. Året dessförinnan blev hon dessutom det första svenska fartyget som passerade genom den då tre år gamla Suezkanalen.

1791 seglade en rysk expedition under finlandssvensken Adam Eriksson Laxman till hamnen Nemuro på Ezo (den nordligaste av de japanska huvudöarna, som efter Meiji-restaurationen döptes om till Hokkaido). På Rysslands vägnar försökte Laxman etablera handelsförbindelser med Japan, som då hade tillämpat isoleringspolitiken sakoku i mer än 150 år. Han bemöttes artigt, men initiativet ledde ingenvart. Som finlandssvensk borde även Laxman få vara en fotnot i Sveriges och Japans gemensamma historia. På hans tid var Finland en del av Sverige.

En bok om den svenske adelsmannen Frederick Coyet bär titeln Den förste svensken i Japan. Men det är inte sant. Han anlände till Deshima i Nagasaki den 4 november 1647 som kolonialtjänsteman i holländsk tjänst. Redan den 8 augusti samma år hade en annan holländsk ostindiefarare ankommit till Deshima med den svenske sjömannen Johan Olofsson Berg ombord. Vi vet i stort sett ingenting om hans vistelse i Japan, men han förtjänar ändå credit som den förste kände svensken i landet. Senare i livet adlades han och fick namnet Bergenstierna, för sina insatser i flera sjöslag mot Sveriges fiender hemmavid.

Andra tidiga svenska besökare i Japan vid denna tid var Anders Toresson, Nils Mattsson Kiöping och Olof Eriksson Willman. Kanske även en gäckande person vid namn Peter Salan, som lär ha blivit landsförvisad från Sverige för någon förseelse. I likhet med Berg/Bergenstierna var de alla sjömän som seglade för VOC, det holländska Ostindiska Kompaniet. Stockholmarna Johan Schedler och Aegidius Hartman skall också ha besökt Japan kring 1650, men alla fakta om dem tycks ha förtonat i tidens töcken.

Mest prominent av alla tidiga svenska japanfarare var linnélärjungen Carl Peter Thunberg, som kom till Deshima 1775 som skeppsläkare på en holländsk ostindiefarare. Tsunberugu-sensei ‒ mäster Thunberg ‒ lär i dag vara betydligt mer känd i Japan än i sitt eget hemland. Så har han också kallats "Japans Linné".

Under Thunbergs livstid var Svenska Ostindiska Kompaniet en framgångssaga. Men kompaniet hade hela sitt fokus på handeln med Kina. Japan var stängt för yttervärlden, med undantag för ett begränsat antal holländska och kinesiska handelsmän ‒ och ett fåtal svenskar, som i likhet med Thunberg låtsades vara holländare.

Vad bär hundens år i sitt sköte?

Vi går strax in i hundens år, enligt ostasiatiskt synsätt. Noga räknat rör det sig om jord-hundens år. Egentligen inleds det först vid den andra nymånen efter vintersolståndet, i år den 16 februari.

Sedan urminnes tid delas evigheten in i sextioårscykler, där djurkretsens tolv djur kombineras med de fem elementen. Nästa gång vankas det tolfte och sista djuret, jord-grisens år som inleds den 5 februari 2019.

Av födsel och ohejdad vana är jag själv hund, således född i hundens tecken. Det gäller oss som är födda mellan följande tidpunkter:

2/2 1946 – 21/1 1947

18/2 1958 – 7/2 1959

6/2 1970 – 26/1 1971

25/1 1982 – 12/2 1983

10/2 1994 – 30/1 1995 eller

29/1 2006 – 17/2 2007

Du som är född i början av vårt västerländska kalenderår, före den andra nymånen efter vintersolståndet, kan nog också räkna dig som hund om du så önskar. Japanerna håller sig numera till kalenderåret.

Vi hundar befinner oss i varierande sällskap. I vår krets återfinns både Brigitte Bardot och Vladimir Lenin. Hundar är även författare som Brecht, Voltaire, Molière, Proust och de Maupassant.

Vad är det då som påstås prägla vår personlighetstyp? Hunden är inåtvänd och visar sällan sina känslor. Dock anses vi ha humor och är betrodda och uppskattade i alla läger. Ändå är vi socialt obegåvade, vilket bland annat yttrar sig i att vi avskyr folksamlingar. Vi är envisa, vet vad vi vill. Hunden är fruktad för sin skarpa tunga men har en tendens till att veckla in sig i detaljer. Framför allt är hunden idealist, den förste att ryta till mot orättvisor. Hunden är inte mycket för materiella ting och bryr sig inte om pengar. När vi har några slösar vi snabbt bort dem. 

Antagligen ler någon igenkännande vid konstaterandet att vi hundar har en konservativ läggning och är obenägna till förändringar. Kanske uppvägs det i någon mån av att hunden anses vara lojal, pålitlig, trofast, plikttrogen och ärlig. Hunden skulle kunna bli en utmärkt fackföreningsman, präst eller lärare.

Årsnamnets förebild, ”människans bäste vän”, förkroppsligar trofasthet och vaksamhet. Egentligen rör det sig om identiskt samma släkte och art, vare sig hunden kallas pitbullterrier eller dvärgpinscher: Den tämjda vargen Canis familiaris, som under årtusenden har avlats fram till olika utseende, storlek och andra egenskaper. 

Hunden blev husdjur redan i en avlägsen forntid. Kanske började det med att vargungar fångades och hölls för att sluta sina dagar som pälsråvara. Så uppstod tycke mellan uppfödare och valp, och på den vägen är det. Hunden erbjöd inte enbart trevligt sällskap utan kom även till ovärderlig nytta som väktare, vid jakten och som hundspannets dragkraft. 

Vid okänd tidpunkt mönstrade hunden ut till sjöss och blev en mycket uppskattad skeppskamrat för generationer av sjömän. Skeppshundar förekom ända in på 1970-talet, då befattningen försvann – antagligen till följd av skärpta internationella rabiesregler. Nu skulle den antagligen kunna återupprättas, i fartyg som endast går mellan EU-hamnar. 

Författaren och förre chefredaktören på Aftonbladet Gunnar Fredriksson, starkt sea minded ‒ österlenpåg som han är, berättade följande historia i Utkik nr 1 2003:

"Min far var på 1920-talet förstestyrman i Brodinångaren Tyr. I engelsk hamn, där de var noga med risker för rabies, deklarerades skeppshunden för tullarna, så att hunden inte skulle springa i land utan vara med ombord när de gick till sjöss igen. Inför avgången, när befälhavaren som vanligt satt vid salongsbordet med mäklare, skeppshandlare, lastmottagare osv och drack grogg, meddelades att hunden var försvunnen. Panik: Inte kunde man inför rederiet motivera fördröjning i hamn på grund av en hund. Skepparen beordrade genast skeppshandlarklerken att ge sig iväg i land och snabbt återkomma med en ny hund. Tullarna hade i sina papper angivit hundens färg. Det visade sig att den ilandsprungna hunden var svart medan den nya var gul. Då röt skepparen till förstestyrmannen: ”Måla den jävelen!” Jag vet inte hur det slutade. Men jag har anledning tro att tullarna fick några groggar extra."

Hundens 2018 förutspås bli ett bra år för fred och hälsa, och dessutom anses äktenskap som ingås under året bli lyckliga. Tro't den som vill.

För råttan – zodiakens första djur – förutspås hundens år bli bekymmerslöst, även om det inte finns grund för någon ekonomisk optimism. För draken gäller att under året se om sitt hus och akta sig för ekonomiska äventyrligheter.

I japanska kretsar hör det till att skalda en haiku (fem-sju-fem stavelser) när nyåret firas. Min från förra hundåret 2006 löd så här:

Eldröd akita
skäller mot fullmånens rund
där katsura gror

Akita är en japansk spetshundras, och katsura ‒ som vilseledande nog har kallats "det japanska judasträdet" (träden är helt obesläktade) ‒ är ett vackert träd som enligt folktron även växer på månen.

Världens mest kända akita är nog den trofasta honan Hachiko, som står staty vid Shibuya Station i centrala Tokyo. På Aoyamagravplatsen en bit därifrån finns Hachikos stoft, intill hennes husses grav. Eizaburo Ueno var professor vid Tokyo University och bodde nära Shibuya Station. Varje morgon följde Hachiko honom till stationen och varje kväll gick hon dit för att möta honom. Men en sorglig dag 1925 drabbades Ueno av en hjärtattack på arbetsplatsen och avled. Hachiko väntade och väntade. Varje kväll gick hon tillbaka till stationen. Där fortsatte hon att vänta tills det sista tåget hade passerat. Så höll hon på varje dag i sju år, tills även hon dog.

Den så kallade mårdhunden, som tillhör hundsläktet men inte har någonting med mårdsläktet att göra, försöker etablera sig i Norden. I Japan, där den ingår i den naturliga vilda faunan, kallas den tanuki. Det är faktiskt den japanerna har som motsvarighet till vårt uttryck "sova räv", på japanska tanuki neiri. Orsaken är dess instinkt att låtsas vara död när den känner sig hotad. 

Gott Nytt Hundår!

Sjömännens skyddshelgon

S:t Nikolaus har kommit i ropet, som sig bör i juletid. Han är ju den yttersta förebilden till vår älskade jultomte. Men nu handlar det även om att man tror sig ha funnit hans grav i en äldre kyrkoruin under Sankt Nikolaskyrkan ‒ på turkiska Noel Baba Kilisesi – i forntidens lykiska stad Myra, västanatoliska Demre på dagens karta.

Nikolaus föddes i Patara i Mindre Asien och blev så småningom biskop i närbelägna Myra. Bland annat blev han sjömännens – och så småningom även Rysslands – beskyddare. När han bad bedarrade stormar på havet. En gång undsatte han på så vis tre sjömän som höll på att drunkna. Och under en hungersnöd lossade han några skepp på dess spannmålslast men såg genast till lastrummen ombord förblev fyllda. Gör om det den som kan!

Han vigde sitt liv åt att hjälpa fattiga och utsatta medmänniskor. Periodvis studerade han i Alexandria. Därför var han en flitig resenär på havet och gjorde sig snart känd för att ha räddat nödställda sjömän. Så blev han också ett av deras främsta skyddshelgon. Det är skälet till att Storkyrkan i Gamla Stan i Stockholm är en av otaliga hamnkyrkor som uppkallats efter honom; den heter egentligen Sankt Nicolaikyrkan.

Nikolaus blev även barnens skyddshelgon. Upprinnelsen var följande. En ensamstående far till tre döttrar var så desperat fattig att han tänkte sälja flickebarnen till ett ”glädjehus”. Nikolaus fick höra talas om detta. Han smög sig nattetid hem till dem och kastade i tur och ordning in tre påsar med guldmynt. Det räckte till flickornas hemgift, så att de i stället kunde gifta sig. Som tack blev han nu även skyddshelgon för unga ogifta kvinnor.

De tre påsarna med guldmynt anses vara upphovet till Sankt Nikolaus symbol, tre prickar i triangelform – därav handveckets ”luffarprickar” (som dessutom blivit pantbankernas logotyp, han är även deras skyddspatron).

Helgonet lär ha ljutit martyrdöden någon gång på 300-talet. Italienska pirater påstås ha rövat bort hans stoft 1087, inför hotet av en muslimsk invasion i Mindre Asien, och fört det till den syditalienska hamnen Bari. Stoftet sägs utsöndra en väldoftande balsam som botar allahanda sjukdomar. Turkiet har krävt att det skall återlämnas, men det var innan turkiska arkeologer nyligen påstod sig ha funnit hans verkliga stoft. Om det stämmer kommer stoftet i Bari antagligen från en annan, anonym prästman.

Det har också hävdats att S:t Nikolaus är en helt uppdiktad figur; att han bygger på antikens legender kring Poseidon/Neptun och rentav har fått namnet från den skandinaviske Näcken, ett fiolspelande sötvattenväsen som förför unga damer och lockar människor i fördärvet. Nikolaus som med som band många andra välgärningar hade räddat tre flickor från hotande prostitution!

Dessutom påstår diktteorins förespråkare att hans godhet mot barn har lånats från den unga modern Befana, som gav de tre vise männen presenter att förmedla till Jesusbarnet. Därefter fick hon inta rollen presentutdelare till barn; en tradition som lär leva kvar på Trettondagen (Epifania) i dagens Italien.

På Nikolaus namnsdag den 6 december, eller snarare på aftonen dessförinnan, kommer Sinterklaas till de nederländska barnen. Passande nog ankommer han per ångfartyg, numera gissningsvis oftare med bogserbåt eller liknande. Firandet präglar särskilt Amsterdam, vars skyddshelgon han är. Med sig har han presenter, som motsvarar våra julklappar knappt tre veckor senare. Hans omdiskuterade följeslagare Zwarte Piet, "Svarte Petter", hotar med att stoppa elaka barn i sin säck och ta med dem tillbaka till någon främmande hamn. I tyskspråkiga miljöer kallas han Krampus eller Knecht Rupert.

Den äktsvenska tomten tecknades av Kilian Zoll 1851, med vadmalsdräkt och röd tomteluva. I Norden har på något förunderligt sätt den hedniske julbocken omvandlats till tomte, med drag av både gårdstomten och S:t Nikolaus; därtill färglagd av Jenny Nyström, som inspirerades av Viktor Rydbergs berömda tomtedikt ("Midvinternattens köld är svår...").

Vår hedniske gårdstomte var en argsint liten gråklädd varelse som vakade över skörden och gårdens liv. Han höll till på gårdens tomt, därav namnet. Hans sjögående kollega – skeppsrået – kallas ibland Kabelgatt-Nisse, ett namn som bör syfta på S:t Nikolaus. Så värst mycket samband med julen har inte den ursprunglige tomtenissen, förutom att han gärna vill ha en tallrik gröt just då. Det gäller nog även Kabelgatt-Nisse.

Nederländska utvandrare tog med sin Sinterklaas till Amerika, där han blev Santa Claus eller bara "Santa". Ibland kallas han även Kriss Kringle, som är en förvanskning av tyska Christkindlein. Holländarna tog med sig legender, som bidrog till helgonets rödvita uppenbarelse där han tar sig fram med rensläde genom ett vintrigt landskap som har föga med Mellanösterns normala klimat att göra.

Santa Claus började ta form med jultomtens slutgiltiga attribut kring 1821, då amerikanen William Gilley publicerade en dikt om honom, klädd i päls och åkande i en släde dragen av två renar. Fler variationer på temat kom vid samma tid. På 1860-talet tecknades han av Thomas Nast i julutgåvorna av Harper's Magazine. Samtidigt användes han i den psykologiska krigföringen med syfte att demoralisera sydstatsarmén under inbördeskriget; bilder spreds föreställande Santa Claus tillsammans med nordstatssoldater.

Under 1900-talets första hälft blev tomten färdigdesignad; en överviktig och fryntlig farbror med yvigt vitt skägg och vitbrämade röda kläder. Så småningom smälte han samman med tyskarnas Weinachtsmann och britternas Father Christmas. Hans framtoning förstärktes av den svenskamerikanske tecknaren Haddon Sundblom, som hårdlanserade tomten i den årliga julreklamen för en sliskig läskedryck.

Det utsatta sjömansyrket har begåvats med en lång rad andra skyddshelgon, som jag tänker återkomma till i samlad tropp någon gång framöver. Men en av de mest prominenta av dem är Sankt Elmo.

Corpo santo eller saintelmselden är det glödande ljus som kan skapas i ett fartygs rigg av elektriska urladdningar under en storm. Känslan av något övernaturligt förstärks av ett vinande eller svagt sprakande ljud som åtföljer skenet. Som ofta i sjöfolkloren kan fenomenet tolkas på olika sätt. Det är antingen förebud om sämre väder eller om raka motsatsen, dvs att stormen nu kommer att bedarra.

Någon kom på en förklaring, ingalunda oomtvistad: En elmseld förebådar sämre väder, medan två varslar om att stormen skall börja avta. Förr sågs det som mycket olycksbådande om skenet inte höll sig kvar i masttoppen utan kom ned på däck. Det ansågs också livsfarligt att försöka närma sig elmselden eller försöka vidröra den.

Enligt legenden omkom de neapolitanska sjömännens skyddshelgon Sankt Elmo under en storm till sjöss. I dödsögonblicket lovade han sjömännen att ”gå igen” i någon form för att leda dem ur farofyllda situationer. Strax efter hans död sken ett sällsamt ljus i masttoppen. Det var helgonet som höll sitt löfte. Därav fenomenets binamn corpo santo, ”helgonets kropp”, som förvanskats i flera led till de skotska sjömännens namn på fenomenet, Corbie’s Aunt (faster eller moster till någon Corbie).

Det berättas också att Elmo var ute på resa en stormig natt. Han tände ett ljus, och stormen till trots brann den med stadig låga. En annan version är att en sjöman räddade honom från att drunkna, och att Elmo som tack skulle varna för annalkande stormar, genom eldfenomenet. Ytterligare en version är att Elmo var eremit i en grotta vid Messinasundet, då transportarbetarnas skyddshelgon S:t Kristofer kom dit med en lykta och bad kollegan tända den som vägledning för nödställda fartyg.

Båda ingår i den krets av 14 helgon som kallas nödhjälparna. En tredje är Santa Katarina, som ljöt martyrdöden i hamnstaden Alexandria. Hon verkar inte ha varit särskilt sea minded i sin gärning men anses ändå vara identisk med den Kajsa skandinaviska sjömän brukade åkalla, när de ville ha mer vind i seglen: ”Blås Kajsa, blås!”

Den historiske Elmo var antagligen en biskop som ljöt martyrdöden i Neapeltrakten kring år 300.

Även Jungfru Maria är närvarande till sjöss. Under sitt tillnamn Mater Cara, ”Kära Mor”, skyddar hon sjömän på havet. Därav Mother Carey’s chickens;* stormfåglar och stormsvalor, genom vilka hon varnar för annalkande storm. Om det snöar är det hon som plockar dun: *Mother Carey plucking her goose.

Jungfru Marias roll som maritimt skyddshelgon framgår av hela namnet på det vi något förkortat kallar BA: Ciudad de la Santissima Trinidad y Puerto de Nuestra Señora de la Virgen Maria de Buenos Aires, således en hamn som tillägnas ”Vår Fru Jungfru Maria av de Goda Vindarna”. Uttrycket to have been kissed by Mother Carey betyder ”en gång sjöman, alltid sjöman”. Man trodde att en sjöman fått sitt yrkesliv utstakat efter att som litet barn i symbolisk mening ha blivit kysst av Mater Cara.

God Jul!

Självständiga Finland 100 år

Lite till mans har vi nog våra favoritländer, utöver det egna fosterlandet. För min del exempelvis Norge, dit skolresorna från mina dåvarande bopålar i Bohuslän oftast gick. Besöken därefter, både som sjöman och per flyg eller tåg, har befäst sympatin.

Till övriga favoriter hör min hustrus ursprungliga hemland Japan, vars unika kultur har berikat mig oerhört mycket. Samt på senare år våra barnbarns hemland Spanien, närmare bestämt Mallorca.

EU:s "problembarn" Grekland har en särskild plats i mitt hjärta, efter oräkneliga anlöp där med Svenska Orient Liniens fartyg. Så även Det heliga landet, som består av de siamesiska tvillingarna Israel och Palestina. Där har jag dessutom tillbringat sammanlagt ett år på landbacken, utöver en mängd anlöp under en tioårsperiod med sex av mina sju SOL-fartyg.

Och så har vi Finland, en kär granne i ost som just nu är i fokus men vanligen är mer än lovligt obevakad i svenska medier. Kanske har det med kvardröjande fantomsmärtor att göra, sedan Ryssland erövrat det dåvarande Sveriges östra rikshalva 1809.

Men i eftertankens kranka blekhet måste vi rikssvenskar nog inse att ryssarnas erövring innebar en välförtjänt renässans för det finska språket och den finskspråkiga kulturen, som annars knappast skulle ha ägt rum.

Fortfarande efter drygt halvtannat sekel är det mycket som förenar Finland och Sverige, men det finns också sådant som skiljer oss åt. Förutom att den svenska sjömanskåren drabbades mycket hårt av båda världskrigen har vi haft fred ända sedan 1814. Finland upplevde både Krimkriget 1853-56, inbördeskriget 1918, vinterkriget 1939-40, fortsättningskriget 1941-44 och Lapplandskriget 1945. Den bakgrunden har nog präglat finländarna och den sisu som brukar tillskrivas dem.

Dessutom har de sin egen unika musiktradition i form av den finska versionen av tango. Exempelvis Kotkan ruusu ("Kotkas ros"), som handlar om en lättfotad kvinna i den mysiga hamnstaden vid Finska viken. Lämpligen framförs den på den anrika hamnkrogen Kairo, om den finns kvar.

Jag vill gärna tro att det var sjömän inom någon föregångare till Finska Sydamerika Linjen som fastnade för den argentinska tangon och tog den med hem till Finland, där den anpassades till finländarnas eget kynne.

Många av oss rikssvenska sjömän hade nog Kotka som en favorithamn runt närliggande farvatten, trots att vi inte kunde klara oss på svenska där. Vilket jag fick erfara när jag en gång skulle ta en taxi tillbaka till hamnen. Jag chansade på att hamn heter hamina på finska ‒ varpå chauffören började köra mot grannhamnen Hamina vid ryska gränsen (numera en helt finskspråkig stad, den svenska namnformen Fredrikshamn till trots). På så vis fick jag lära mig att hamn heter satama på finska!

Men vi hade mycket trevligt på stamsjapp som hette Kymenlaakso och Ruotsinsalmi, även om samtalen med Kotkas nyknoppade rosor fick föras på trevande engelska.

Som nyinflyttad göteborgare och ungkarl i Stockholm kände jag mig de första åren som en ensam främling. Men det var det två unga finska damer som i tur och ordning förgyllde min tillvaro. En av dem lärde mig att uppskatta den finsk-romska sångerskan Anneli Saris musik, även om jag inte förstod de finska texterna.

Finland har även en rik svenskspråkig sång- och visskatt; exempelvis Alexander Slottes Plocka vill jag skogsviol och Slumrande toner. Eller Arvid Mörnes sjömansvisa Båklandets vackra Maja. Exemplen kunde mångfaldigas.

Inom den klassiska musiken utmärker sig finländaren Jean Sibelius internationellt mer än någon kompositör på vår sida Östersjön.

Poeten Arvids son, sjömannen och författaren Håkan Mörne, har bland mycket annat skrivit vad som har betecknats som det svenska språkets främsta sjöroman, Havets bröd. Till den finlandssvenska litteraturens storheter hör även Zacharias Topelius, Johan Ludvig Runeberg, Elmer Diktonius, Edith Södergran, Tove Jansson och många andra.

Det var Runeberg som skaldade texten till Finlands nationalsång Vårt land, tonsatt av Fredrik Pacius och översatt till finska Maamme av Julius Krohn.

Verkligt sanna finländare borde även bejaka sitt svenskspråkiga arv och dess bidrag till den finländska kulturen och identiteten.

Senast besökte jag Finland i oktober, då jag bland andra träffade sjöbrodern och redaktörskollegan Pekka Karppanen på Sjömansservicebyrån och den flitige maritime författaren Thure Malmberg, båda goda vänner till mig sedan många år. Thure och jag njöt av en gassande höstsol över folklivet på Helsingfors just då timade fiskmarknad och av en bägare öl ute på Sveaborg.

Inte för inte bär Helsingfors smeknamnet Östersjöns drottning. Jag håller av både henne, Kotka och övriga Finland.

Varma gratulationer till hundraårsjubileet! Onneksi olkoon!

Missing at sea ‒ havets mysterier

Den 23 november höll jag ett anförande på Katarina Sjöfartsklubb i Stockholm. Temat var Missing at sea ‒ havets mysterier. Jag betonade att de uppräknade exemplen är ett representativt urval. Ett sammandrag följer här.

Givetvis anade jag inte att temat skulle bli dagsaktuellt. Sedan drygt en vecka tillbaka låg den försvunna argentinska ubåten ARA San Juan någonstans på Sydatlantens botten. Syret på ubåten i undervattensläge beräknades räcka i sju dagar, och den tiden hade löpt ut. Det går knappast att föreställa sig något mer fruktansvärt än att hjälplöst befinna sig på havets botten och invänta döden. Efter mitt anförande har det framkommit att det kan ha förekommit en explosion just där ubåten senast hördes av. Jag tänker mycket på de 44 personerna ombord, 43 män och en kvinna.

I tider av nödläge till sjöss lägger man politiska kontroverser åt sidan. Brittiska Royal Navy har satt in fartyg och flyg stationerade på de omstridda Falklandsöarna, som argentinarna kallar Islas Malvinas och betraktar som sitt territorium, i sökandet efter ubåten.

Jag nämnde också att ett SOS-meddelande hade sänts några dagar tidigare från ett japanskt fiskefartyg i farvattnen utanför Palauöarna, mellan Japan och Australien. Den japanska Kustbevakningen och andra räddningsenheter hade förgäves sökt efter besättningen på sju man, två japaner och fem indonesier. Just efter mitt anförande läste jag nyheten att hela besättningen var välbehållen. De hade övergivit sitt fartyg Gyotoku Maru 1 och räddats ombord på ett annat fiskefartyg, som förde dem till filippinsk hamn.

Ett försvinnande utan happy end inträffade för snart 90 år sedan. I juletid 1928 försvann Det Østasiatiske Kompagnis stolta skolskepp København spårlöst med man och allt. Fartygets 45 befälselever såg helt säkert fram emot ett långt yrkesliv som sjömän. Det grymma ödet ville annorlunda.

Ombord fanns även fartygets grundbesättning på 15 man, med befälhavaren Hans Ferdinand Andersen i spetsen.

Mellan 1921 och 1928 genomförde København nio seglatser över världshaven. Den 21 september 1928 lämnade hon Nørresundby vid Limfjorden på sin tionde och ‒ som det skulle visa sig ‒ sista resa. Hon var lastad med krita och cement. Destinationen var Buenos Aires, dit hon ankom den 17 november.

Lasten lossades, men avsegling försenades till följd av oklarheter kring ny last. Kapten Andersen fattade beslut om att København skulle lämna BA i ballast. Förtöjningarna lossades den 14 december, efter nästan en månad i hamn.

Efter att København lämnat Rio de la Platas mynning akteröver lades kursen ostvart, med Adelaide i Australien som destination. Resan beräknades ta halvannan månad eller ungefär 45 dygn; sträckvis genom det ökända fyrtiogradsbältet ‒ the roaring forties.

Den 22 december utväxlade København julhälsningar med norska s/s William Blumer via radio. Allt rapporterades vara väl ombord. Det var det allra sista livstecknet från København.

Veckorna gick utan att något hördes från København, men det dröjde innan man började känna oro hemma i Danmark. Kapten Andersen var känd för att inte höra av sig stup i kvarten under sina seglatser.

Men i april 1929 gav sig ØK:s m/s Mexico iväg mot Sydatlantens ödsliga vattenvidder för att söka efter København. En rad brittiska och andra fartyg deltog i sökandet, utan att finna ett enda spår.

Københavns försvinnande är fortfarande ett olöst mysterium. Om detta berättade jag mera i detalj i Sjöfartstidningens tryckta upplaga nr 11 2016 under rubriken Det gäckande julmysteriet.

Dagen före nyårsafton 1975 sjönk den norskägda OBO-tankern Berge Istra utanför den filippinska ön Mindanao. Man trodde först att fartyget hade förlorat radiokontakten. Därför inleddes en räddningsoperation först den 7 januari 1976. Den 18 januari påträffades två spanska matroser i en livflotte. Övriga 30 man ombord, däribland 13 norrmän, hade följt fartyget i djupet. Vid en sjöförklaring i New York belades alla närvarande med tystnadsplikt. Därför vet vi än i dag inte vad som kom fram och vad som egentligen hade hänt fartyget. Eftersom Berge Istra var registrerad i Liberia behövde man inte följa norska lagar.

Nästan fyra år senare, under hösten 1979 försvann systerfartyget Berge Vanga i Sydatlanten. Hon var-lastad med järnmalm från Brasilien och destinerad till Japan. 40 man omkom. Även nu hölls sjöförklaring bakom lyckta dörrar och med tystnadsplikt för de närvarande.

Ett av de mest omskrivna mysterierna till sjöss gäller den amerikanska brigantinen Mary Celeste. I början av december 1872 påträffades hon drivande vind för våg i Atlanten utanför Portugal, utan en levande själ ombord.

Utöver befälhavaren Benjamin Briggs bestod besättningen av sju man; två amerikaner, fyra tyskar och en dansk. Dessutom följde kapten Briggs hustru och deras tvååriga dotter med på resan.

Mary Celeste siktades från den kanadensiska brigantinen Dei Gratia, där man fann hennes rörelser besynnerliga. Dei Gratias befälhavare var god vän med kapten Briggs. Han visste att hon hade lämnat New York en hel vecka före hans eget fartyg, med Genua som destination. Dei Gratias överstyrman tog sig ombord på Mary Celeste och kunde konstatera att alla som borde vara ombord var spårlöst försvunna. Lasten var orörd, det fanns gott om proviant ombord, och personliga tillhörigheter fanns kvar i skans och hytter.

Fantasifulla skribenter bidrog snart till mytbildning. Som till exempel att ett blodigt svärd skulle ha påträffats under kapten Briggs koj. Eller att en måltid skulle ha stått framdukad men orörd, enligt någon rentav fortfarande varm. Det är helt enkelt inte sant.

Sant är däremot att livbåten och sextanten saknades. Tydligen hade man av okänd anledning lämnat fartyget.

145 år senare är gåtan vad som hände Mary Celestes besättning och passagerare fortfarande olöst. Till de många spekulationerna hör väderfenomen som skydrag, det vill säga en tromb till havs. Men en direktträff av en sådan borde ha vållat skador ombord.

En annan spekulation rör sig om myteri, kanske i så fall i förening med mord på befäl och passagerare, varpå förövarna dumpat kropparna i havet och givit sig iväg mot okänt mål med livbåten.

Sanningen kommer nog dessvärre aldrig att uppdagas.

Hösten 1955 påträffades den kombinerade lustyachten och fiskebåten Joyita med svår slagsida nord om Fiji i Stilla havet. Besättningen på 16 man och nio passagerare var och förblev spårlöst försvunna. Fartygets jolle och tre livflottar saknades. Joyita, som var byggd 1931, har kallats "Söderhavets Mary Celeste".

Våren 2007 inträffade ytterligare en "repris", nu utanför Stora Barriärrevet, om än i mindre skala än Mary Celeste och Joyita. Katamaranen Kaz II påträffades utan en människa ombord. Tre australiensiska män som givit sig ut i båten var och förblev spårlöst försvunna. Kaz II kallades "spökyachten". Båtens livjolle var försvunnen och påträffades aldrig. Till spekulationerna hörde att männen skulle ha fallit offer för pirater.

En annan spekulation handlar om seismisk aktivitet på havsbottnen som på något vis skulle kunna påverka sjöfarten, men då handlar det snarare om fartyg som försvunnit med man och allt.

2009 reste jag med det japanska passagerarfartyget Ogasawara Maru mellan Boninöarna långt ute i Stilla havet och Tokyo. I höjd med de vulkaniskt oroliga Izuöarna syd om Tokyo syntes plötsligt långa stråk av något med en mönjeaktigt röd färgnyans i havet. Det rörde sig inte om något utsläpp från Ogasawara Maru, och inget annat fartyg var i sikte just då.

Kunde det vara algblomning så här långt ut på öppet vatten, med djup som i Izu-Boningraven här vid sidan av Boninbågens vulkankäglor sträcker sig nedåt 10.000 meter? Jag tvivlar på det.

Om babord kunde konturerna av ön Miyakejima anas i diset. Vid millennieskiftet fick öns vulkan ett så våldsamt utbrott att hela befolkningen fick evakueras. Först efter fem år kunde öborna återvända hem. Ön liksom Boninbågen och Japan i övrigt ingår i Stilla havets eldring, där jordbävningar och vulkanutbrott kan förväntas när som helst. Inte för inte har japanska fiskare kallat farvattnen runt Miyakejima Ma no umi, ”Djävulshavet”. Genom fantasifulla västerländska skribenters försorg har detta svällt till ”Draktriangeln”, en stillahavsversion av ”Bermudatriangeln”. Den brukar placeras mellan södra Japan, norra Filippinerna och Guam.

Bermudatriangeln är havsområdet mellan Bermuda, södra Florida och Puerto Rico. Listan är lång över verkliga och uppdiktade försvinnanden i farvattnen. Vid närmare granskning visar sig en del fall som tillskrivits Bermudatriangeln ha inträffat i helt andra farvatten. Fantasifulla skribenter har blandat in UFO och utomjordingar i sina så kallade förklaringar.

Namnet Bermudatriangeln lär ha myntats 1947, då fem amerikanska stridsflygplan försvann spårlöst i området. Det sägs ha varit soligt och klart väder, enstaka moln och nordostlig bris. Plötsligt rapporterade piloterna att något var på tok. Exempelvis hade kompasserna upphört att fungera. Därefter bröts radiokontakten och planen försvann för alltid. Ett plan som gav sig ut för att söka efter dem försvann också spårlöst. Därefter har de flesta rapporterade fall handlat om fartyg.

Det kan finnas en förklaring, även om den kanske kan uppfattas som ytterligare ett fantasifoster. På delar av havets kontinentalsockel finns stora mängder metanhydrat lagrat sedan tusentals år. Om en undervattensbävning eller ett vulkanutbrott på havets botten får metanhydrat att komma upp till ytan kan det uppstå ett slags bubbelfenomen av gas som påverkar havets lyftkraft och därmed passerande fartygens flytförmåga. Med andra ord sägs ett fartyg under sådana extrema omständigheter kunna sjunka som en sten. Atmosfären sägs också kunna påverkas, med ödesdigra följder för flygplan som råkar passera just där. Metanhydrat finns på Bermudatriangelns botten.

Den 1 oktober 2015 försvann det amerikanska lastfartyget El Faro på resa mellan Jacksonville, Florida, och Puerto Rico. Med henne i djupet följde hela besättningen på 33 man, flertalet amerikanare. Det var den värsta katastrofen med ett USA-flaggat lastfartyg sedan 1983. Något medium föll för frestelsen att associera till Bermudatriangeln. Men orsaken till haveriet var att hon gav sig ut just där or-kanen Joaquin drog fram. Vraket påträffades så småningom.

När sjömän är och förblir spårlöst försvunna ute på havet blir det så småningom aktuellt att dödförklara dem. Den amerikanske sjökaptenen, författaren och rutinerade ensamseglaren Joshua Slocum försvann med sin slup Spray då han i november 1909 seglade mot Orinocofloden. Han återfanns aldrig men dödförklarades först 1924.

1992 försvann en maskinchef från ett svenskt fartyg mitt ute på Sydatlanten. Två år senare ansökte hans sambo om att han skulle dödförklaras. Ärendet vandrade ända till Högsta domstolen, som lär ha slagit fast att ansökan om dödförklaring i ett sådant fall kan ske först tre år efter försvinnandet. Möjligen gäller andra regler nu, ett kvartssekel efter att chiefen försvann.

1963 gav sig den 13-årige japanen Takeshi Terakoshi ut på fiske i Japanska sjön, tillsammans med två vuxna släktingar. De försvann spårlöst, och efter ett tag dödförklarades alla tre. Först 1987 blev det känt att Takeshi levde i det slutna Nordkorea, där hans båda släktingar påstods ha avlidit av sjukdom. Den officiella versionen var att trion hade lidit skeppsbrott och räddats av nordkoreanska fiskare. På japanskt håll misstänkte man snarare kidnappning. Hur som helst annullerade de japanska myndighet-erna Takeshis dödförklaring 1997.

Den kinesiske sjömannen Poon Lim innehade länge vad som tros ha varit världsrekordet i överlevnad till havs. Krigsåret 1942 var han mönstrad som stewardsbiträde på det brittiska ångfartyget Ben Lomond. Under gång mellan Kapstaden och Paramaribo torpederades hon den 23 november av en nazi-tysk ubåt.

Poon Lim tog på sig en livväst och lämnade det sjunkande fartyget. Efter några timmar i havet kunde han ta sig upp på en tom livflotte. Där fanns färskvatten och lite proviant. När det sinade började han samla regnvatten och fiska mat från havet. Vid ett tillfälle passerade ett fraktfartyg helt nära, men utan att rädda honom. Poon Lim hävdade senare att det berodde på att han var kines.

Den 5 april 1943 nådde Poon Lim land och en flodmynning, där tre brasilianska fiskare tog väl hand om honom. Han hade magrat men kunde gå utan hjälp. Så småningom kom han till Storbritannien. Där han fick veta att av Ben Lomonds besättning på 55 man var det endast ytterligare elva som hade räd-dats. Kung Georg VI tilldelade honom British Empire Medal för hans bedrift att överleva 133 dygn ensam på havet. Hans kommentar: "Jag hoppas att ingen någonsin behöver slå det rekordet!"

Rekordet slogs ändå, av den salvadorianske fiskaren José Salvador Alvarenga. Han säger sig själv ha lämnat sin hemmahamn Chocohuital i december 2012. Efter mer än ett år, i februari 2014, kunde han stappla iland i Majuro på Marshallöarna. Med ombord hade funnits ytterligare en man, Ezequiel Cordoba. De fångade fisk och fåglar samt drack sköldpaddsblod och sitt eget urin för att överleva. Så småningom dog ändå Cordoba, och Alvarenga anklagas nu för att ha ätit av hans kött. Cordobas efter-levande har stämt honom för kannibalism. Men nöden har ingen lag, skulle man kanske kunna säga ‒ även om det bjuder emot.

  • Anonym Svara

    me ubåten i argentina?

  • Bengt Pål Svara

    Mycket bra föredrag på Katarina Torbjörn

Barcelona ― kartagen Barcas stad

Många av oss har upplevt den tid då våra handelsfartyg kunde ligga flera dagar i hamn, ibland veckovis, i väntan på fullbordad lossning eller lastning. Besättningarna var stora. Efter resor över världshaven såg vi fram emot att komma iland för att koppla av. Kvarteren närmast de större hamnarna hade utvecklats till så kallade red light districts med barer, billiga matställen, sjaskiga hotell, tatuerarsjapp och bordeller. Antagligen hade det med marknadskrafter och andra drifter att göra.

Till den kategorin hör ‒ eller snarare hörde ‒ Katendrecht i Rotterdam, Canebière i Marseille och Chinatown i Yokohama. Exemplen kunde mångfaldigas.

Som sjöman kom jag aldrig till Barcelona, och under Franco-diktaturen var det aldrig aktuellt för min del att resa dit som turist. Men där, i stadsdelen El Ravals södra del, låg den hamnens motsvarighet. Den kallades Barri Xinès på katalanska. Där lär aldrig ha funnits särskilt många kineser, om ens några, men enligt min ordbok syftar det motsvarande spanska uttrycket barrio chino på "skumt nöjeskvarter med prostitution och spelhålor".

Antagligen spelades La Paloma, "Duvan", flitigt på sjappens jukeboxar. Sången är en habanera, en sångart som spanska sjömän förde hem från Kuba och som blev särskilt populär i Katalonien. Motivet är en vit duva som förmedlar ett sista kärleksbud från en omkommen sjöman till hans käresta där hemma.

El Raval har fått sitt namn av arabiska rabad, "förort". Området ingår i Ciutat Vella, Gamla Staden. Inför OS i Barcelona 1992 genomgick de mest ruffiga delarna en omfattande "gentrifiering", det vill säga statushöjning. Hela kvarter revs, i syfte att sanera bort kriminalitet och prostitution. Det lär knappast ha lyckats helt och hållet, men under en kort rundvandring på dagtid hösten 2017 siktar jag inget syndigare än den irländska puben The Wild Rover på Carrer d'Santa Monica.

Annat var det således förr. Därför mobiliserades motkrafter i världshamnarna, för att lotsa in sjömännen på sundare banor. Barcelonas exempel är det katolska sjömanscentret Stella Maris, som finns kvar och rentav framröstades av sjömännen själva till Seafarers' Centre of the Year 2016 (se parallell bloggtext). Centret ligger mellan El Raval och Kryssningshamnen.

Även hamnmagasinen är borta. Delar av Port Vell, Gamla Hamnen, har blivit marina. Som på andra håll har handelshamnarna fått nya positioner, längre bort från stadskärnan. Men i stadsdelen Barceloneta på den gamla hamnbassängens nordöstra sida finns fortfarande stadens fiskhamn. Den heter Moll del Rellotge, Klockhamnen, efter ett iögonfallande klocktorn i grannskapet. Det byggdes som fyrtorn 1772, men omvandlades till klocktorn i mitten av 1800-talet då fyren inte längre behövdes.

I hamnkvarterens omedelbara närhet finns även Reals Drassanes, Kungliga Skeppsvarven, numera passande nog omvandlat till Museu Maritim. Här skapades med början på 1200-talet Barcelonas ställning som Medelhavets ledande sjömetropol.

Strax intill reser sig det 60 meter höga Columbus-monumentet med Kristoffer själv på toppen, till minne av att han just här uppvaktade kung Ferdinand och drottning Isabella efter sin första resa 1492-93. Det finns dimridåer kring hans etniska bakgrund, och en av somliga katalaner omhuldad version är att han i själva verket var katalan.

(Äktenskapet 1469 mellan Aragoniens kung Ferdinand och Kastiliens drottning Isabella utgjorde embryot till det enade Spanien, inbegripet Katalonien.)

Ett av de mer bisarra inslagen i konflikten om katalansk självständighet är det separatistiska vänsterpartiet CUP:s krav på att Columbus-monumentet måste rivas.

Mellan Columbus-monumentet och Plaça Catalunya löper stadens berömda paradgata och promenadstråk La Rambla (av arabiska ramla, sand). Samtidigt utgör gatan gräns mellan El Raval och granndistriktet Barri Gotic, Gotiska kvarteret.

Katalonien ("Gotalonia") har fått sitt namn efter de germanska västgoterna, som erövrade större delen av Iberiska halvön på 500-talet e.Kr. De löste av romarna, som då hade härskat över Iberiska halvön i flera sekler.

Västgoterna behöll romarnas namn Hispania, som ligger till grund för dagens España. Ytterst tros namnet kunna härledas från det semitiska ordet shefanim, som syftar på däggdjuret hyrax eller klippgrävling. Således "Klippgrävlingarnas land", trots att dessa däggdjur snarare håller till i Nordafrika och Mellanöstern. Antagligen förväxlade forntidens feniciska kolonisatörer Iberiska halvöns kaniner med det levantinska hemlandets shefanim.

Staden Barcelona anses däremot ha fått sitt namn av den kartagiske krigsherren Hamilcar Barca, som tros ha befunnit sig i krokarna kring 230 f.Kr. (Barca var far till Hannibal, han som påstås ha tågat med elefanter över Alperna.) Romarnas namn på hamnen var det något otympliga Colonia Faventia Julia Augusta Pia Barcino.

Om Barca var här var han ingalunda först på plats. Grekerna gjorde strandhugg redan på 500-talet f.Kr. Tusen år före vår tideräkning beboddes kusten av det iberiska folket laietanerna.

Västgoterna avlöstes av muslimska berber och araber, som i flera sekler härskade över större delen av Iberiska halvön under landsnamnet Qurtuba (identiskt med det andalusiska ortsnamnet Córdoba). Under deras styre skedde ett remarkabelt vetenskapligt uppsving på områden som kartografi, navigation, astronomi, matematik och medicin, som snart kom att berika det övriga Europa. Dessa kulturella landvinningar skedde på det arabiska språket, och Qurtuba-rikets judar och kristna lämnade väsentliga bidrag till dem. En frukt av detta är att vi har hundratals arabiska låneord i våra europeiska språk (se kapitlet Inte bara monsunen i min bok Havets ord).

Just i Katalonien blev morernas närvaro begränsad till 700-talet. Därför gav den inga bestående kulturella avtryck jämfört med hur det blev i andra delar av Iberiska halvön.

Glädjande nog har katalanerna lyckats återupprätta sin rika kultur och sitt eget språk, som har mer gemensamt med de medeltida trubadurernas provençalska än med spanskan. Efter myteristernas seger i inbördeskriget 1936-39 gjorde diktatorn Francisco Franco allt för att kväsa deras egenart.

Språket gynnas i stadsbilden, skolorna och medierna. Men här råder det som kallas diglossi, bruk av två olika språk i olika situationer. Antagligen är de flesta, åtminstone i städerna, perfekt tvåspråkiga. Mindre än hälften av Kataloniens 7,5 miljoner invånare sägs ha katalanska som modersmål och förstaspråk. Kastilianska, det vill säga spanska, lär dominera i arbets- och affärslivet.

Bakom kryssningshamnen reser sig den 213 meter höga kullen Montjuïc, vars namn tros syfta på en gammal judisk gravplats. Berget, som numera är ett populärt utflyktsmål med grandios utsikt ut över hamnen, ruvar på makabra hemligheter. Efter inbördeskriget utförde de segrande Franco-myteristerna massavrättningar av fängslade republikaner. På Fossar de la Pedrera, Stenbrottets gravplats, finns en av massgravarna från den tidens grymheter. Förövarna gav denna vita terror den cyniska beteckningen limpieza, "rengöring".

Dagens spanska regering har tillfälligt upplöst regionen Kataloniens självstyre men bör nu visa storsinthet, magnanimidad, mot sina rebelliska katalanska medborgare. I katalanernas kultur ingår ett kreativt gruppsamtal som kallas rall, kanske lite löst besläktat med det som på mitt göteborgska modersmål kallas tjôta med varandra. Företrädare för de olika sidorna i den katalanska konflikten borde sätta sig ned och hålla rall, med sikte på att i samförstånd lösa misshälligheterna.

Den katalanska minoritet som är för självständighet lär ha den nedlåtande beteckningen botifler på de landsmän som vill ha kvar ett enat Spanien. Det sägs komma av franska beauté fleur, "vacker blomma", och syfta på den kungliga bourbonska vapensköldens liljor.

Just när jag lämnar Barcelona infaller stadens årliga huvudfestival La Mercè, tillägnad nådens jungfru Maria. Ett obligatoriskt inslag är de mänskliga tornen, castells. Likformigt klädda manliga castellers kliver på varandras axlar tills de bildar en våghalsig mänsklig pyramid. Kanske kan denna spänstiga kulturyttring tolkas symboliskt, i ljuset av den senaste tidens händelser. Som det spanska ordspråket säger: De gran subida, gran caída, "ju högre man klättrar, desto djupare blir fallet".

Katalanerna sägs pendla mellan seny, sunt förnuft, och rauxa, kaotisk extas. Under mitt besök rådde rauxa, tidvis med myriader separatister och ett hav av vajande esteladas ‒ självständighetsrörelsens flagga ‒ längs La Rambla. Nu är det hög tid för seny.

Samtidigt vajade Spaniens flagga och den autonoma spanska regionen Kataloniens officiella Senyera över stadens officiella byggnader. La Senyera, som egentligen betyder signalflagga, består av fyra vågräta röda ränder på gul botten. Enligt en skröna blev Barcelonas gotiskättade greve Wilfred alias Guifré dödligt sårad i en strid år 897. Västfrankernas kung Karl den skallige doppade ena handens fingrar i hans blod och drog dem över sitt gyllene banér. Så föddes La Senyera. Men skrönan har en skönhetsfläck. Kung Karl hade avlidit 20 år tidigare...

Separatisternas icke-officiella estelada är en senyera med en blå trekant och en vit stjärna till vänster.

Kataloniens och det övriga Spaniens öden är sammantvinnade sedan fem och ett halvt sekel, med ett fåtal mycket kortlivade avbrott. Så kommer det nog att förbli.

Adéu, ljuva Barcelona! Mina tre dagar hos dig fylldes av möten och studiebesök, men det lilla jag hann uppleva av din storhet gav rejäl mersmak. Fins aviat, vi ses!

  • Sigge Axelsson Svara

    Påläst författare. Bra artikel på en vackert flytande svenska.
    Tycker f.d. sjöman i Cadiz.