Gäckande dansk sjöman på söderhavsö

Antagligen spanade besättningen nyfiket när Fukokuju Maru angjorde öarna våren 1675. Fem år tidigare hade ett skepp i inre fart kommit ur kurs och råkat hamna just där. Besättningen lyckades segla hem och kunde rapportera om öarna. Fukokuju Marus uppdrag var att kartlägga och närmare undersöka dem. Troligen var det nu de fick sitt första japanska namn: Tatsumi munin-tō, ”De obebodda öarna i sydost”. Munin, ”utan folk”, förvanskades snart till de västerländska sjöfararnas och kartografernas seglivade namn på ögruppen: Bonin Islands. De ligger ungefär hundra landmil syd om Tokyobukten, halvvägs till Marianerna.

Japan var stängt mot yttervärlden och längre sjöresor var rena undantagsfall. Kanske saknade sjömännen sina närstående under expeditionen och gav därför öarna namn efter familjemedlemmar och nära släktingar. Namnen på de närmaste öarna betyder i tur och ordning Barnbarnsön, Lillebrors ö, Storebrors ö och Fars ö.

Närstående kvinnor fick sin beskärda del. Den näst största ön heter Hahajima, Mors ö. Tillsammans med ett knippe mindre grannöar med namn efter andra kvinnliga släktingar utgör den ögruppens sydliga del. Tidigare brukade den kallas Coffin Island efter amerikanske skepparen James Coffin på brittiska valfångaren Transit, som återupptäckte ön 1824. (Jag gissar att Coffin, som betyder likkista, var hans ”artistnamn”.) Själv lanserade han namnet Fisher’s Island, efter en av uppdragsgivarna i Bristol.

Ytan på huvudön Chichijima, Fars ö, är 24 km². Det motsvarar ungefär Öckerö kommun eller fyra Gibraltar. Det är en tredjedel av hela ögruppens yta.

Ett halvsekel efter Fukujoku Marus strandhugg hävdade en rōnin, herrelös samuraj, att hans förfader Sadayori Ogasawara minsann hade upptäckt öarna redan hösten 1593. Han stämplades som bluffmakare och förfadern ansågs vara ett rent påhitt. Men sedan dess har historien omvärderats, möjligen för att främja Japans nationalistiska strävanden. Sedan slutet av 1700-talet finns Ogasawara dokumenterat som namn på ögruppen. I byn Ōgiura på Chichijimas mellersta del finns en liten shintohelgedom som helgats åt Sadayori Ogasawara.

Först på positionen var Ogasawara ändå inte, om han nu verkligen var där. Ett halvsekel tidigare, 1543, hade besättningen på det spanska skeppet San Juan siktat en grupp mindre öar. De döptes till Islas del Arzobispo, Ärkebiskopsöarna, och anses vara identiska med Boninöarna.

1639 återupptäcktes öarna av utkikarna på två holländska ostindiefarare. Expeditionens uppdrag var att finna några legendomsusade öar ost om Japan som hade ljushyad befolkning och ädla metaller i överflöd; de sedan decennier gäckande ”Armeniska öarna” Rica de Oro och Rica de Plata. De öar man fann saknade sådana rikedomar och glömdes snart bort igen.

I början av 1800-talet kom västerländska valfångare på att stora valbestånd vandrade längs den varma Kuroshioströmmen. Boningruppen, som består av ett trettiotal öar, låg bra till i närheten av rika fångstområden och ligger dessutom mitt i storcirkelrutten mellan Hawaii och Shanghai. Öarna blev strategiskt intressanta. Här fanns färskvatten och naturens eget proviantförråd, exempelvis i form av havssköldpaddor.

1827 anlöpte HMS Blossom Chichijimas naturliga hamn i nordväst. Fartygschefen Frederick William Beechey döpte raskt hamnen till Port Lloyd efter biskopen av Oxford, Charles Lloyd, själva ön till Peel Island efter den brittiske inrikesministern, Robert Peel, och ögruppens mellersta del till Beechey Islands efter sig själv.

Den 26 juni 1830 inträffade en avgörande händelse i Boninöarnas moderna historia. Skonaren Washington ankom till Port Lloyd från Hawaii med 13 kvinnliga och tolv manliga nybyggare ombord. Bland dem fanns fem västerländska sjömän; två amerikaner, en britt, en genuesare och en dansk. De övriga var hawaiianska polynesier. I spetsen för äventyret stod Nathaniel Savory från Massachusetts. Koloniseringen påhejades och sponsrades av den brittiske konsuln i Honolulu.

Nybyggargruppens könssammansättning garanterade kolonins fortbestånd. Barn kom till världen. Kolonin fylldes även på med strandsatta sjömän och rymlingar från det hårda valfångstlivet, samt kvinnor och män från grannöarna i syd, Marianerna. Fartyg ankom för proviantering och reparationer och avseglade igen.

Jag är särskilt nyfiken på pionjärgruppens danske medlem – ännu en i raden av skandinaviska sjömän som har gjort märkliga ting runt världshavens stränder. Många av dem tog sig nya engelskklingande namn, för danskens del Charles Johnson. Utöver det har jag inte lyckats finna någonting om honom, förutom att han så småningom lämnade kolonin och drog iväg mot obekant mål. Hans ursprungliga danska namn är höljt i dunkel. Likaså är det okänt om någon av de hawaiianska kvinnorna födde honom någon ättelägg…

Det lilla samhället växte fram runt Ten Fathom Hole, den skyddade buktens innersta del. Senare skulle byn kallas Yankee Town, efter att inflyttade japaner grundat sin egen by Ōmura ett stycke sydväst därom.

På berget Mikazuki omedelbart väst om Ōmura finns två gravplatser med kristna och buddhistiska gravvårdar om vartannat och namnkombinationer som vittnar om att öst och väst visst kan mötas. Efternamnet Savory – ibland japaniserat till Sebori – förekommer flitigt. Nathaniel och hans kvinnor gav upphov till många efterlevande. Flera gravstenar bär en text som anspelar på jordelivets naturliga yrkesval här på öarna: Fishing in heaven, ”Fiskar i himmelen”. Framför dem har efterlevande enligt japansk sed placerat burkar med mineralvatten och öl – och i något fall ett glas risvin och rentav en halvflaska whisky. Även de avlidna bör få släcka törsten.

Den bortre gravplatsen härbärgerar de äldsta gravarna. Där finner jag Nathaniel Savorys enkla, vitmenade gravsten med svårtydd inskription. 80 år gammal seglade han in i den sista hamnen den 10 april 1874. Under sitt långa liv kom Nathaniel att personifiera kolonins i princip laglösa självstyre, innan kejsardömet Japan på allvar etablerade sig på öarna och införde sina lagar.

img_4140

Denna process påbörjades redan 1862-63 med en japansk revirmarkering och ett misslyckat kolonisationsförsök. 1875 kom japanerna tillbaka. Året därpå införlivades öarna formellt i kejsardömet, och 1878 inleddes en våg av japansk inflyttning. 1882 blev de ursprungliga invånarna av blandat västerländskt, polynesiskt och mikronesiskt ursprung naturaliserade japanska medborgare.

Utvecklingen välkomnades inte av the Bonin islanders, som lär ha hållit sig på sin kant och länge avhållit sig från blandäktenskap med nykomlingarna. Ändå innebar den ett kulturellt och socialt lyft för dem. Vid HMS Curlews anlöp i Port Lloyd 1875 konstaterades att endast en av dem kunde läsa och skriva och att många av deras avlidna hade mött en våldsam död. Japanerna införde skolgång och andra nyttiga samhällsfunktioner, som helt hade saknats på öarna.

Det kunde gå livligt till när sjövilda fångstmän klev iland, även sedan Port Lloyd hade döpts om till Futami-ko. En av dem var en 17-årig besättningsman på sälfångstfartyget Sophie Sutherland, som anlöpte hamnen 1893. Efter en krogrond med mer befarna skeppskamrater bar det sig inte bättre än att han sov ruset av sig framför hamnens lotsstuga. När han vaknade hade han befriats från både klocka, pengar, jacka, livrem och skor. Hans namn var John Griffith London. Jack London, som han kom att kallas, fortsatte att besegla världshaven och skulle så småningom vinna global ryktbarhet som författare.

När Japan militariserades under 1930-talet började myndigheterna hålla de ursprungliga Bonin islanders i stramare tyglar. 1938 förbjöds de att sinsemellan tala engelska – eller snarare den kreolengelska som hade utvecklats. Två år senare kom en lag som påbjöd japanska namn. Många öbor kände trycket och ändrade Savory till Sebori, Webb till Uwabe och så vidare.

1944 tvångsevakuerades Ogasawaraöarnas invånare till den japanska huvudön Honshu. Kriget hade nått öarna.

Den amerikanska ockupationen av öarna inleddes hösten 1945. Året därpå tilläts omkring 130 Bonin islanders återvända hem till Chichijima. Deras mångdubbelt fler japanska grannar fick invänta ockupationens ändpunkt, som inföll 1968.

Under den amerikanska tiden fick engelskan en nystart bland de just hemkomna Bonin islanders. Deras barn fick gå i amerikansk skola. Många av dem sägs ha hoppats på fortsatt separation från moderlandet i nord. Inom hemmets väggar påstås de fortfarande tala en med japanska ord utspädd kreolengelska, men det är i så fall ingenting man gärna pratar om utåt.

Och ingen av dem jag träffat har kunnat skingra den täta dimma som omger det danska sjömansödet Charles Johnson.

Fotnot: Ett längre reportage publicerades i Utkik nr 3 2009, efter att jag besökt Bonin- alias Ogasawaraöarna. Det ingår också i en bok om Japan, Mullbärsträdets land, som jag ännu inte har lyckats finna någon hugad förläggare till.

img_4204

  • Jonas Evertsson Svara

    Enligt Wikipedia var dansken en ”Carl Johnsen of Copenhagen”. Iofs inte mycket att gå på men iaf ett namn och ursprung.

  • Torkel Bodin Svara

    Mycket intressant! Som Japan-värderad ser jag fram mot ”Mullbärsträdets land” !

100-årsminne: Från Lysekil till Frisco och Hawaii

Skandinaviska sjömän har gjort märkliga ting runt Söderhavets stränder, och deras samlade öden och äventyr borde resultera i en fyllig och spännande skrift. En av dem var Wilhelm Mattson från Lysekil. (mer om honom längre fram). I min bok Förtoningar från 2004 nämner jag i all korthet några andra svenskar i detta celebra gäng.

Pippi Långstrumps pappa hette Efraim och var sjökapten, tillika kung på en söderhavsö. Antagligen fann Astrid Lindgren hans förebild i ”kung Calle”; den stockholmske sjömannen Carl Emil Pettersson, som efter en förlisning 1904 hamnade på den lilla ön Tabar ostnordost om Nya Guinea. Han gifte sig med hövdingens dotter, fick många barn och stort inflytande och blev mycket rik.

En annan var Kalle ”Charlie Savage” Svensson från Uddevalla, som efter ett skeppsbrott med amerikanska Eliza i början av 1800-talet klättrade på det fijianska stamsamhällets karriärstege. Han klarade sig bättre än många andra utlänningar, som brukade få lära sig en gång för alla varför ögruppen Fiji kallades Kannibalöarna . Men till sist lär även the terrible Swede ha slutat sina dagar som helstekt "long-pig".

Ytterligare en svensk sjöman som gjorde karriär på Fiji under 1800-talet var östgöten Gustaf Pettersson. Men om honom vet jag i stort sett ingenting. Tipsa gärna, du som till äventyrs vet mer.

Gotländske sjömannen Johan Mathias Rondal kom inte med i Förtoningar, eftersom jag inte kände till honom då. Han klev iland i Auckland i slutet av 1880-talet. Där tog han styrmansexamen, varpå han drog vidare till Sydney, Australien. Efter en tid tog han hyra som styrman på en skonare som trafikerade Bismarcksarkipelagens på den tiden tyskstyrda öar. Så småningom slog han sig ned på huvudön Neupommern, som efter tyskarnas uttåg döptes om till New Britain. Där byggde han upp en plantage för kopraproduktion. Sjöman Rondal blev välbeställd och slog sig på äldre da'r ned i Sydney.

Även kalmariten Gustav August Nilspeter Nilsson gav sig in i koprabranschen, sedan han seglat till sjöss i sju år samt försökt sig på att gräva guld i Nya Zeeland och Australien. Han tog sig nu till Samoa. Där modifierade han efternamnet till Nelson och gifte sig med en adlig samoansk kvinna, som han fick sex barn med. Deras efterlevande sägs ha spelat en betydelsefull roll i Samoas utveckling, och namnet Nelson lär därför vara aktat i landet.

Den halländske sjömannen Josef Nils Jonsson klev 1917 iland i Sydney, där han till en början försörjde sig på olika enkla påhugg. Så småningom gjorde han karriär som älskad skämttecknare i de australiska medierna, nu under namnet Joe Johnson. I den rollen har han kallats "Australiens Albert Engström".

Skepparen Oscar Olin kom till Fjärran Östern i skonerten Anna 1871 och blev kvar där i 57 år. Tio år före honom hade helsingborgaren Nils Möller anlänt till Shanghai med sin brigg Teresa. Han grundade Red Anchor Line, som blev ett av stadens större rederier. Fartygen förde brittisk flagg, men befälen skulle helst vara skåningar. När dessa tröt fick andra skandinaver till nöds duga.

På 1890-talet var den svenske matrosen Charles Karlström en av flera skandinaver på sjundedagsadventisternas missionsskepp Pitcairn. Skutan var uppkallad efter Bounty-myteristernas isolerade ö. Deras ättlingar lär mangrant ha anslutit sig till denna frikyrka.

Många skandinaviska sjömän tog anställning som skeppare, lotsar och tulltjänstemän i kinesisk tjänst. En av dem var sjömansvisans hävdatecknare, sjökapten Sigurd Sternvall. Det var i den miljön sjömansvisor som Från Canton till Macao och Han hade seglat för om masten föddes.

Sjökaptenen Frans August Brissander var vid denna tid befälhavare på s/s Kung-pai. Fartyget gick för China Merchants Steam Navigation Company, som hade monopol på att föra den kejserliga drakflaggen.

Hans sjökaptenskollega Gustaf Öberg dömdes till döden av Indokinas fransmän, falskeligen anklagad för att ha sålt vapen till kustens fruktade pirater. Han lyckades dock fly. Väl etablerad i Shanghai introducerade han med stor framgång L.M. Ericssons telefoner på den kinesiska marknaden.

De tidiga svenska sjöfararna i det slutna Japan har jag berättat om i blogginlägget Svensk-japanska förbindelser den 23 juni 2015.

I Stilla havets nordvästligaste hörn gjorde sig stockholmaren Sven Waxell bemärkt. Han hade tjänat brittiska Royal Navy och värvades 1725 av ryska flottan. 1741 deltog han i dansken Vitus Berings ryska expedition i syfte att kartlägga Alaskas kust. Bering insjuknade och dog av skörbjugg och hans skepp Sviatoj Pjotr strandade. Amiralens sekond Waxell tog över befälet och ledde bygget av ett nytt skepp samt återfärden till tryggheten på Kamtjatkahalvön. Bergskammen Waxell Ridge i Alaska har uppkallats efter honom.

På Aleuterna, den långsmala ögrupp som löper ut åt sydväst från Alaska, finns en vulkan vid namn Mount Westdahl. Den är uppkallad efter den till San Francisco utvandrade gotlänningen Ferdinand Westdahl, som under många år verkade inom US Coast and Geodetic Survey. Ett av organisationens forskningsfartyg bar hans namn. Så även Liberty-fartyget s/s Ferdinand Westdahl, som klarade sig helskinnad under kriget och ljöt skrotdöden först 1967.

Den som har gjort allra störst avtryck runt Stilla havet är nog ändå Lysekil-pôjken Wilhelm Mattson, som för 150 år sedan rundade Kap Horn och etablerade sig i San Francisco. Året var 1867, och Wilhelm hade hunnit bli 18 år. Redan som 10-åring hade han gjort sin första törn till sjöss.

I 20-årsåldern tog han, nu med det amerikaniserade namnet William Matson, över befälet på en tramp som fraktade kol till ett sockerraffinaderi i San Francisco, vars råvara kom från Hawaii. William blev god vän med ägaren Claus Spräckels och törnade snart till på dennes privatyacht.

När William tog över sitt första fartyg 1882 hjälpte Spräckels till med finansieringen. Den tremastade skonaren döptes efter Spräckels dotter till Emma Claudina. Hon började trafikera Hawaii med styckegods ut och socker tillbaka. Efter några år ersattes Emma Claudina av brigantinen Lurline. Fler fartyg tillkom i Matson Navigation Company.

william_matson_pp-75-7-0131

Hawaii började väcka intresse som exotiskt turistmål. 1909 sjösattes passagerarfartyget s/s Wilhelmina, som sattes in på Hawaii-kryssningar (med undantag för första världskrigets slutskede, då hon var rekvirerad av US Navy).

När Matson seglade in i den sista hamnen 1917 bestod hans flotta av 14 last- och passagerarfartyg, som sägs ha varit störst, snabbast och modernast på Pacific-traden.

 

Även därefter tillkom nya fartyg; däribland de lyxiga Mariposa (I + II), Monterey (I + II) och Lurline (II + III). Men snart var passagerarfartygens tid utmätt. Flyget tog över. Ett tag efter andra världskriget engagerade sig Matsons arvingar i den branschen också, me då sade konkurrenten Pan American stopp och belägg.

Dagens Matson, Inc. ‒ som bolagsnamnet numera lyder ‒ ägnar sig huvudsakligen att frakta gods på Pacific, inte minst mellan Hawaii Emma Claudina och den amerikanska västkusten.

1917 törnade sjöman Wilhelm Mattson alias skeppsredare William Matson in för gott. Låt oss ägna honom en och annan tanke under året. Själv glömde han aldrig sitt gamla hemland utan ställde upp som Sveriges konsul.

hawaii_state_archives_image_from_matson_lines_1900s1

‒ ‒ ‒

Gott Nytt Eldtupp-År!

I början av förra  året skrev jag i ett blogginlägg att eld-apans 2016 kunde förutspås bli en tid av upplopp och virrvarr. Dessvärre har det besannats med råge...

Enligt traditionens förutsägelser väntas däremot eld-tuppens 2017 bli ett lugnt och hyfsat år för de flesta av oss. I synnerhet gäller det er som är födda i tuppens tecken (1933, 1945, 1957, 1969, 1981, 1993 eller 2005).

Djurkretsens tolv djur kombineras med de fem elementen, så att 60-årscykler bildas. Varpå man börjar på ny kula.

Japanerna firar övergången till tuppens år redan nu, medan kineserna håller styvt på traditionen: Nyåret infaller vid den andra nymånen efter vintersolståndet, denna gång den 28 januari.

Senast det begav sig, 2005, fick jag ihop en haiku:

Skarpsynta tuppen

spanar från kyrktornets topp

mot omvärldens synd

Nästa gång blir det dags för jord-hunden, som råkar vara mitt år. För de renläriga sker övergången den 15 februari 2018.

Julen och sjöfarten

Julhelg i Medelhavet för ett halvsekel sedan. Svenska Orient Liniens Vikingland låg i Piraeus. Jag vill minnas att Oceankompaniets m/s North Sea samtidigt låg vid kaj i grannskapet. Vi hälsade på ombord hos varandra, som de broströmsseglare vi var på båda fartygen.

Men själva julaftonen förbehölls oss själva. På eftermiddagen kallades hela besättningen till samling på bryggan för glögg med befälhavaren. I byssan pågick julstöket. Manskapsmässens julbord dukades, så även befälsmässens. Ingenting som hör julmåltiden till fick saknas på de dignande borden: Skinka, revbensspjäll, rödkål, Janssons frestelse och mycket annat. Sillinläggningarna var väl kylda, måltidsdryckerna likaså.

God Jul, väl bekomme och skål!

Så småningom ebbade skämten, skrönorna och skratten ut. Nostalgi och sentimentalitet tog vid. Någon satte på en skiva med Yngve Stoors Sjömansjul på Hawaii:

Jag en ensam sjöman är
långt från svenska kusten kär
skall jag fira julen här uppå Hawaii...

Skivan spelades ännu en gång. Till skillnad från Hawaii är inte Piraeus särskilt långt hemifrån. Ändå blev garvade sjömän väldigt känslosamma. Deras ögon fuktades alltmer.

Det blev fler julhelger till sjöss och i främmande hamn, och de flesta minnena har förtonat i tidens töcken. Men julafton 1969 firades ombord i Orientliniens Vingaland, där jag just hade mönstrat som nykläckt telegrafist. Därmed var jag en nykomling i befälsmässen efter några års törnar i olika manskapsbefattningar.

Påbud utgick om sig att befälen skulle inmundiga julmiddagen i salongen, iförda uniform. Jag hade ingen uniform, och heller ingen kostym. I det läget var jag hjärtligt välkommen till manskapsmässens julbord. Förmodligen efter viss tvekan från högsta ort blev jag ändå, av den tidens principiella skäl, kallad till salongen i min frivaktsmundering.

Långt senare blev jag, under släktbesök i Japan, medbjuden på julfirandet ombord i ett Walleniusfartyg under den  korta resan mellan Kobe och Nagoya. Ceremonielet och julbordet var sig likt från förr, men klädseln var ledig och vi förskonades från Sjömansjul på Hawaii.

Dagens Swedish Orient Line och Wallenius fraktar annan typ av gods, men julens exotiska kryddor har en självklar historia av transport över världshaven. Dit hör den ostindiska myrtenväxten kryddnejlika och dess karibiske släkting kryddpeppar. Båda innehåller antiseptiska ämnen, som bidrar till julmatens hållbarhet. Det gör även Medelhavets lagerblad. I skön förening sätter dessa kryddor piff på julens sillinläggningar.

Lagersläktingen kanel har också antiseptiska och konserverande egenskaper, medan ingefärans släkting kardemumma är bra för matsmältningen och motverkar gasbildning. Båda har förts till Europa över haven från Ostindien.

Kryddnejlika, kryddpeppar, kanel och kardemumma kommer väl till pass för det vi gärna dricker i juletid, det glödgade vinet. Vår glögg serveras med medelhavsländernas korinter och mandlar i koppen. Den söta brygden brukar inmundigas i så små doser att få lär bli på kanelen av den.

Kanel, nejlika och ingefära tillhör ingredienserna i våra traditionella julpepparkakor. Ursprungligen ingick äkta peppar från Indien, som på den tiden fraktades via Orientens karavaner och inhandlades av venetianska sjöfarare. Talesättet pepprade priser föddes när kryddan såldes vidare.

Det har berättats att den skandinaviske 1400-talskungen Hans led av mjältsjuka, djupt svårmod. Han ordinerades en dos pepparkakor, som lär ha gjort honom god och glad. Antagligen var det så talesättet föddes att man blir snäll av pepparkakor. 

Till julens färgklickar hör hyacinten från Medelhavets stränder. Därifrån kommer även vår stiliga julros, som inte är någon ros utan en ranunkelväxt. Från samma trakter kommer våra krokusar och narcisser. Narcissens ståtlige släkting amaryllis kommer däremot från Amerikas tropiska delar, liksom julkaktusen och törelväxten julstjärna. Ljungväxten azalea har vi ursprungligen fått via någon östasiatisk hamn.

Halvannan vecka före jul infaller Lucia, som har blivit svenskarnas muntra ljusfest med ursprung i västra Sverige. Enligt en legend rådde hungersnöd i Värmland, då ett ljus siktades ute på Vänern. Santa Lucia stod i fören på ett skepp, som var fullastat med mat till de hungrande.

Lucia var egentligen en dygdig jungfru och martyr från hamnstaden Siracusa på Sicilien. Men melodin till vår luciasång kommer från fiskarsången Barcarola napolitana, som handlar om hamnområdet Santa Lucia i Neapel.

Jultomten, då? Han liksom skeppens Kabelgatt-Nisse har klara drag av sjömännens främsta skyddshelgon, Sankt Nikolaus. Men det är en lång historia, som du kan läsa om i min bok Havets ord.

  • Rolf B Bertilson Svara

    Undrar om befälhavaren på Vikingland för ”halvsekel sedan” hette Ossian Bernefors?

Den väldoftande hamnens flagg

Det drar ihop sig till 20-årsjubileum av Hongkongs övergång från brittisk kronkoloni till en självstyrande del av det kommuniststyrda Kina, under mottot "ett land, två system".

Ytterligare en sådan kinesisk SAR (särskild administrativ region) är grannen Macao, som Portugal styrde 1557-1999.

Sjövägarna har inte burit mig till Hongkong. Ostasiatiska Kompaniets m/s Sabang sökte sig till andra hamnar under min törn ombord. Det var synd. Jag hade gärna velat utforska hur mycket av The World of Suzie Wong som stämde med verkligheten i glädjekvarteret Wan Chai, då några år efter att filmen släpptes 1960.

Hur som helst inser jag att Hongkong har förändrats sedan dess. Dagens Wan Chai lär vara späckad med skyskrapor. Territoriet är mindre än Öland till ytan men har mer än sju miljoner invånare. Trängsel och luftföroreningar till trots har hongkongborna gått förbi japanerna på listan över världens  högsta förväntade livslängd.

Hongkong betyder det väldoftande sundet. Det stämmer nog inte alls på den allmänna miljön, men mycket väl på den blomma som kommit att bli territoriets symbol: Hongkong-bauhinian.

På engelska kallas blomman Hong Kong orchid tree, men den är alls ingen orkidé utan en av kassiaväxterna i ärtornas storfamilj. Namnet Bauhinia fick den av Carl von Linné, som därmed ville hedra två fransk-schweiziska bröder och botanister som bar efternamnet Bauhin. Det latinska artnamnet Bauhinia blakeana syftar på Sir Henry Blake, som var Hongkongs guvernör kring det förförra sekelskiftet.

Sommaren 1997 lämnade hans allra sista efterträdare Chris Patten Hongkong, tillsammans med den brittiske kronprinsen Charles. Resan skedde stilenligt i drottningens yacht Britannia, som sedan dess njuter sitt otium som museifartyg i skotska Leith. Det historiska maktskiftet i Hongkong hade skett den 1 juli.

Sedan dess har Hongkong sin egen flagga, med en bauhinias fem vita blomblad mot röd botten som motiv (i verkligheten är blomman rödviolett). Den uppmärksamme ser en pytteliten stjärna i varje blomblad. De är en diskret referens till de fem gula stjärnorna på Folkrepubliken Kinas röda flagga: En stor för kommunistpartiet och fyra mindre för landets klasser (arbetare, bönder, småborgare och patriotiska kapitalister).

hongkong-flagg-1

Under passage genom Gent-Terneuzenkanalen för några år sedan såg jag det Hongkong-registrerade bulkfartyget Genco Acheron. På flaggspelet längst akterut bar hon dubbel flagg: Folkrepublikens överst och under den Hongkongs bauhiniaflagg. Fram till för 20 år sedan hade det varit britternas red ensign med Union Jack överst till vänster och kronkolonins vapen mitt i det högra fältet.

hongkong-flagg

I Luciatid 2016 berättade BBC Hongkong-bauhinians historia. Den inleds kring 1880, då en fransk katolsk missionär gjorde en utflykt till kolonins utkanter. Där fann han ett ensamt träd med osedvanligt vackra rödvioletta blommor. Han tog en stickling, som planterades vid det sanatorium där han vistades.

Man tror nu att alla Hongkong-bauhinior härstammar från just detta träd. Det rör sig nämligen om en steril hybrid mellan två närstående bauhinia-arter, purpurbauhinian och orkidébauhinian med skära blommor. All förökning sker genom ympning med hjälp av den mänskliga handen.

Kolonialismen är inget att romantisera över; den var inget annat än hemfridsbrott i kolossalformat på andra folks territorier. Det gäller även den brittiska i Hongkong, som inleddes 1842 till följd av Första opiumkriget. Ett på den tiden svagt Kina tvingades vika sig för glupska utländska makter.

Ändå har en frukt av det brittiska kolonialväldet varit min trogne vän i decennier, både till sjöss och under längre och kortare utlandsvistelser. Den världsomspännande kortvågstjänsten BBC Empire Service bildades 1932 och bytte 1965 namn till BBC World Service. På den tiden sändes veckomagasinet Merchant Navy Programme, senare omdöpt till Seven Seas, samt dagliga programpunkter som Radio Newsreel. Servicen har präglats av en oberoende saklighet, periodvis till den brittiska regeringens irritation. Den globala täckningen har tunnats ut men servicen består. I Stockholmsområdet kan vi exempelvis njuta av BBC World Service nattetid på P6-frekvensen 89,6 MHz.

Men det är ju egentligen en annan historia.

  • Kjell Hartvig Svara

    Tack Torbjörn för Hongkong referater!

    Var där första gången som tredje styrman i M/S BURMA i Hongkong och tyckte då att det var världens vackraste stad. Har varit där många gånger sedan dess och inte ändrat uppfattning.
    Vem som ”styrde” iland val legalt!!

  • Petter Svara

    Jobbade på fartyg i Hongkong i början på 90-talet, då en fascinerande stad speciellt kring Julen med all fasad belysning under kvällstid, minns speciellt den intensiva sjötrafiken dygnet runt i sundet mellan huvud ön och fastlandet och kontrasten mellan gammalt och nytt samt den asiatiska och västerländska/brittiska kultur blandningen, lär väl inte vara samma nu men säkert värt ett besök.

  • Bosse Nilsson Svara

    HongKong första gången sent femtiotal, glömmer aldrig den speciella doften i hamnen, ljuden och alla ljusen.Föll som en sten för denna plats, återkom många gånger under årens lopp och kunde bara konstatera att allt förändrades och inte alltid till det bättre.

  • Thure Malmberg Svara

    Som vanligt en fin text av Torbjörn! Men när jag ser bilden frågar jag mig hur vanligt det kan vara att använda två flaggor? Jag har inte sett något fartyg från Hongkong på länge, så det här var en ny upplevelse. Kanske Torbjörn svarar också på det så småningom? God jul!

Polen i tid och rum

Jag befarar att våra grannar vet mer om oss svenskar än vi om dem. Det gäller även vår kunskap om Polen och polackerna, otaliga historiska beröringspunkter till trots. Oavsett vad vi anser om den regering som för tillfället styr landet är Polen ett storslaget grannland.

Gdańsk stavades förr Danzig. Och ännu längre tillbaka Gyddanyzc, "den gotiska bosättningen". Polen är en unik bärnsten som innesluter en rik historia, fylld av tragedier och hjältemod. Det har präglat polackerna och deras kultur. Ett praktexempel passeras där mynningsarmen Döda Wisla löper ut i Danzigbukten. Westerplatte!

Första världskrigets utgång stuvade grundligt om Europas karta. Polska korridoren med den nybyggda storhamnen Gdynia skar plötsligt av Wislas mynningshamn från Tyskland i väst. Danzig blev en fristat under det nybildade Nationernas Förbund. Polen ansvarade formellt för utrikespolitik och tullfrågor, men i övrigt rådde autonomi för områdets tysktalande majoritet. Det fanns en liten polsk garnison på mynningsudden Westerplatte, som ingick i fristaten.

Den 1 september 1939 inledde Nazi-Tyskland ett våldsamt angrepp mot Westerplatte. Det var samtidigt startskottet för andra världskriget. Garnisonens knappt 200 polacker gjorde heroiskt motstånd. Men efter en vecka tvingades de som då var kvar i livet att ge upp. Deras ammunition var slut, men deras okuvliga hjältemod står för evigt inskrivet i historieböckerna.

Det berättas att när den gamla huvudstaden Krakows mytiske grundare Krakus dog, inledde den germanske prinsen Rytogar en intensiv uppvaktning av hans vackra dotter Wanda. Prinsen hotade med invasion om hon inte gifte sig med honom. Hon avvisade honom men var samtidigt orolig för sitt land. Lösningen blev att hoppa i Wisla, den främsta av Polens pulsådror. En gravkulle vid flodstranden sägs vittna om Wandas hjälteoffer.

Drottning Wisla är segelbar uppströms ända till Krakow djupt nere i syd. Hon självskriven på tio-i-topplistan över Europas vattendrag men inleder sin bana på floders vis; en oansenlig bäck från en källa i Tatrabergen, de nordvästligaste Karpaterna. Innan hon når Danzigbukten hundra landmil medströms har hon undan för undan vuxit till en mäktig flod. Emellanåt löper drottningen amok, eftersom kortsynta människor har byggt bort naturens egen uppsugningsförmåga. 1997 inträffade det förra seklets värsta syndaflod. Repris på översvämningarna kom sommaren 2001, med många dödsoffer och myriader förstörda bostäder. Ytterligare en i den långa raden av polska katastrofer.

Vårt land förorsakade flera av dem, genom 1600-talets angreppskrig och storskaliga hemfridsbrott. Polackerna talade om Szwedzki potop, "den svenska syndafloden". Sverige nämns ironiskt nog inte vid namn i vår egen nationalsång men väl i den polska, som trotsigt kallas Än är Polen ej förlorat.

Polackerna har alltid haft en utsatt ställning, där strategiska vägar korsas. Men de var inte alltid offer. 1610 lyckades de under Sigismunds ledning med något som Karl XII:s svenskar skulle gå bet på knappt 100 år senare. De intog och ockuperade Moskva!

Napoleon gjorde likaledes 1812, men det var en folktom ruinstad hans soldater tågade in i innan de krossades av den annalkande vargavintern. Hitlers mannar nådde nästan ända fram till Moskva men drevs tillbaka under stora förluster vintern 1941-42.

Katoliken Sigismund var son till gamle svenske kungen Johan III - han som bjöd storebror Erik XIV på en väl kryddad ärtsoppa - och drottning Katarina, som var polsk prinsessa. Därför ärvde han både den polska tronen (1587-1632) och den svenska (1592-98). Det var också en riktig soppa!

Sigismunds protestantiska syster Anna Vasa följde lojalt sin bror till Polen. Hon talade ett halvdussin språk och är bland polacker känd som en medicinalörternas Linné, flera mansåldrar före denne. Anna övergav aldrig protestantismen men förblev ändå det katolska Polen trogen.

Genom århundraderna hade Polen varit ett etniskt och religiöst tolerant land, som många utlänningar sökte sig till. Däribland en liten flamländsk folkspillra i den gudsförgätna byn Wilamowice i syd - på gränsen till det historiskt omstridda landskapet Schlesien.

Ett helt annat namn om sig - och evigt vanrykte - har grannbyn Óswieçim två mil bort. Det vill säga järnvägsstationen och det nazistiska koncentrationslägret Auschwitz, dit miljoner judar, romer och andra misshagliga fördes för att avrättas i industriell skala, välkomnade av de cyniska orden över porten: Arbeit Macht Frei, "arbete befriar".

Judiska handelsmän och hantverkare och deras familjer började redan på medeltiden ta sig till Polen, som var välkänt för sin tolerans. Där fanns ingen utbredd antisemitism, och alltfler förföljda judar från andra delar av Europa sökte skydd där. I polskockuperade delar av Ukraina anställde upproriska kosackhorder massmord på judar. Ryska po grom - "åskan går" - blev termen för sådana blodiga judeförföljelser, som ytterligare påskyndade flykten till Polen.

Där kom judarna att utgöra en distinkt grupp, sida vid sida med men ändå avskild från det polska majoritetssamhället. De hade sina egna samhällsfunktioner samt blandspråket jiddisch som modersmål, skrivet med hebreiska bokstäver. Denna avskildhet i enklaver, omgivna av majoritetssamhället, gjorde dem sårbara när antisemitismen blossade upp även i Polen. I de nordostpolska byarna Radzilow och Jedwabne mördades sommaren 1941 tusentals judar av sina polska grannar, som därmed gjorde grovjobbet åt de nazityska trupperna.

Ändå vore det djupt orättvist om Polen och den polska byn Óswieçims invånare får dras med den vanära, som rätteligen borde tillfalla den nazityska ockupationsmakten och ingen annan.

När förintelsen av Europas judar förs på tal kan det förekomma att polacker reagerar på ett sätt som låter sig uppfattas som antijudiskt. Kanske handlar det i stället om en vanmakt över omvärldens oförmåga att se även det polska folkets lidande.

Bland polackerna organiserades inga quislingar, de var det mest motståndsbenägna av alla ockuperade folk. De etniska polackernas offer i människoliv var lika talrika som de polska judarnas.

Ändå måste även de inse att förintelsen - holocaust, shoah - var den oöverträffade ondskan. Att jämställa den med andra massmord vore att förringa själva uppsåtet: Fysisk likvidering av ett helt folk med dess språk, kultur och skatt av traditioner, sagor, myter - allt!

Den 1 oktober 1939 var nederlaget mot övermakten ett faktum. Nu gällde det att rädda vad som räddas kunde för framtida behov. Patrullbåten Batory var först att lämna Gdynia och slinka ut ur Danzigbukten utan att bli upptäckt. Hon och hennes 16 man starka besättning jagades av en nazitysk kanonbåt men lyckades nå svenskt vatten vid Hoburgen.

Batory följdes av ubåtarna Sep, Rys och Zbik (Gamen, Lodjuret och Vildkatten), som trotsade nazisternas sjunkbomber och lyckades ta sig till Stockholms södra skärgård. Där fanns även den seglande skönheten Dar Pomorza, som i dag njuter sitt otium vid flanörernas pir i Gdynia.

Men återstoden av kriget fick hon och de övriga samt deras besättningar på 169 man tillbringa i svensk exil. Polackerna höll till på Kråkholmen vid mälaridyllen Mariefred. En del av dem fastnade för unga svenska damer och lär ha blivit kvar i trakten, där det även finns ett minnesmärke över denna polsk-svenska krigsbegivenhet.

Historien vimlar av polska äventyr utomlands. Det var kung Johan Sobieskis polacker som 1683 drev bort turkarna från Wiens portar, och turkarnas kvarlämnade säckar med kaffebönor anses ha lett till att polackerna skapade den europeiska kafékulturen. Drygt hundra år senare stred den polska Vistulalegionen för Napoleon, vars polska älskarinna Maria Walewska gav oss maträtten sjötunga Walewska.

Polen hade då upphört att existera på kartan, sedan de hungriga vargarna Preussen, Österrike och Ryssland kastat sig över landet och i tre omgångar slitit sönder det för att dela upp bytet mellan sig. 1795 var processen fullbordad, och miljoner polacker fick sin babyloniska fångenskap i Ryssland. En av dem var adelsmannen Józef Konrad Korzeniowski, som tog sig till Frankrike, gick till sjöss och under namnet Joseph Conrad blev världens främste sjömansförfattare - på engelska!

Polackerna fann sin diaspora - förskingring - i hela världen, inte minst i Frankrike, Storbritannien, USA och Sydamerika. Efter ett misslyckat antiryskt uppror i Warszawa 1830-31 tog revoltledaren Adam Czartoryski initiativ till kolonin Adampol på turkisk mark, uppkallad efter honom själv och Polen. Den ligger på den asiatiska sidan där Bosporen och Svarta havet möts. Tanken var att det fria Polen skulle upprätthållas till varje pris, om det så vore i Mindre Asien. Byn kallas numera Polonezköy, och de polskättade invånarna lär än i dag vårda sina traditioner och bjuda besökare på polska specialiteter.

I andra världskrigets inledande skede delade Hitler och Stalin upp Polen mellan sig. Stalin lät mörda 4.300 polska officerare i Katynskogen utanför Smolensk (och försökte senare skylla illdådet på nazisterna). Hundratusentals andra polacker blev slavarbetare i de ökända sibiriska fånglägren.

Men efter Nazi-Tysklands invasion av Sovjetunionen 1941 släpptes de och fick ta sig med ranka, knappt sjövärdiga skutor över Kaspiska havet till Iran, som då stod under brittiskt inflytande. Märkta av hunger, sjukdomar och umbäranden och med klädtrasorna fulla av löss skulle de ansluta sig till en allierad polsk armé under general Wladyslaw Anders. Tusentals dog och vilar nu på en katolsk kyrkogård i Teherans utkanter. Andra blev kvar och rotade sig i Iran.

Men de flesta hamnade på de allierade fronterna, där kring 100.000 polacker gjorde betydande krigsinsatser. Det var dödsföraktande polacker som bröt igenom de nazityska linjerna vid Monte Cassino i maj 1944. Efter kriget väntade en ny exil. Flyktinglägret Ilford Park alias "Little Poland" uppfördes i sydvästra England för de polacker som hade kämpat i kriget under brittiskt befäl; sedermera naturligen omvandlat till polskt ålderdomshem.

På hemmaplan har det förekommit fler avsteg från den traditionella polska toleransen. 1946 bröt en pogrom ut i den sydpolska staden Kielce. Ett sextiotal judar som överlevt förintelsen mördades. Den sovjetstödda efterkrigsregimen uppmuntrade periodvis till antijudiska stämningar. Signaltermen var "kosmopoliter".

Även efter regimens fall sägs grova antijudiska tirader ha förekommit, nu från delar av det katolska prästerskapet. Men det gäller enstaka företrädare för Redemptorist-Orden och en dem närstående radiostation, Radio Maryja.

Också andra världskriget stuvade om Polens karta. Hela landet flyttades västerut, med floderna Oder och Neiße som ny västgräns. Den 90 landmil långa Oder (av slaviska voda, "vatten") rinner upp i de tjeckiska Sudeterna, vidgar sig efter Szczecin till lagunsjön Kleines Haff eller Zalew Szczecinski och når därefter Östersjön via tre korta mynningsarmar. Av dessa tilldelades Polen mellanarmen Świna vid Świnoujście (Swinemünde) - det vill säga dagens huvudfarled in till Szczecin - samt den östra armen Dziwna med vikingametropolen Wolin (Jomsborg).

Det var där i trakten den med vikingarna samtida Mieszko I gav upphov till den polska nationen, och möjligen var hans dotter Swietoslawa identisk med vår legendomsusade Sigrid Storråda. Det historiska landskapet Pommern - som sträcker sig österut till Wisla - har fått sitt namn av slaviska Po morze, "vid havet".

4,4 miljoner tyskar blev kvar på den polska sidan gränsen. De utsattes för oerhörda övergrepp och drevs som boskap från hus och hem över till det som återstod av Tyskland. Det var en oförsonlig hämndåtgärd mot civila åldringar, kvinnor och barn, en etnisk rensning långt innan begreppet hade myntats. Även den lilla flamländska folkspillran i Wilamowice drabbades. Dessa wymysojer betraktades som något slags tyskar och förbjöds vid vite att ens inom hemmets väggar tala sin urflamska dialekt, wymysöriska.

Vid samma tid, 1946, begravdes C.G. Andersson i den svenska sjömansgraven på kyrkogården i Orłowo i södra Gdynia. Vem han var är obekant. Den ett par meter höga stenen av bohusgranit bär ett dussin namninskriptioner, flertalet från 1930-talets förra hälft. Sjömansgraven invigdes 1933, på det som då var den tyska församlingen Klein Katz' protestantiska kyrkogård. Det sista namnet fyller mig med vemod: "A. Patros † 1995". Det har nämligen sagts mig att han avled på ett anlöpande svenskt fartyg utan att ha någon känd anhörig i vare sig Grekland eller Sverige att bli hemsänd till. Fram till 2006, då en svensk sjömanskyrka fanns kvar i Gdynia, såg man till graven och höll en andakt där varje Allhelgonahelg. Det fanns även en svensk sjömansgravplats i Gdańsk Nowy Port, men den har skattat åt förgängelsen och återerövrats av naturen.

Den 16 juni 1945 kunde Gdynia återinvigas som polsk hamn, genom att finska s/s Suomen Neito ("Finska Jungfrun") tuffade in till kaj. Numera är Gdynia stort som Malmö. Grannhamnen Gdańsk är stor som Göteborg. Tillsammans med idyllen Sopot i mitten har de växt ihop till Trójmiasto (Trestaden), som är av Stockholms storlek. Gdynia är en mycket trevlig hamnstad som jag gärna återvänder till.

Men det var i Świnoujście jag klev i land på min senaste polska resa. Det dåvarande Swinemünde och grannhamnen Stettin (dagens Szczecin) var svenskockuperade 1630-1720. (Västligare delar av Vorpommern med Rügen, Stralsund, Greifswald och Wolgast hölls av Sverige ända till 1814.) Från den tiden berättas om ett svenskt skepp som förliste ute i Pommerska bukten. Besättningen räddades iland, och ett votivskepp i någon av Świnoujścies kyrkor sägs än i dag vittna om deras tacksamhet.

Det tänker jag lokalisera nästa gång sjövägarna bär dit.

Det infernaliska Klam

Den 21 september förmedlade jag ett återfunnet resebrev från Medelhavet, som jag hade publicerat i Nautisk Tidskrift på 1970-talet. Här är ytterligare ett, denna gång från den inre vattenvägen Donau.

Det infernaliska Klam

Helvetets förgård?

Eller bara en gudsförgäten håla, som inte ens bevärdigas en liten prick på Österrikes karta?

Inte långt från Linz i Oberösterreich ligger den lilla orten Klam, där August Strindbergs Inferno kom till. Den finns där ‒ i verkligheten men inte på kartan.

Utprickad är däremot Mauthausen vid Donaus norra strand. Där om någonstans fanns helvetets förgård. Nazisterna hade ett av sina koncentrationsläger just där.

Men det hade Strindberg knappast någon föraning om när han dokumenterade sin fantasi i verken Inferno och Till Damaskus, båda starkt präglade av trakten. Eller hade han det?

Vid Mauthausen börjar ett flackt och bördigt Donaulandskap som sträcker sig till Dornach i öster. Eller "Törnernas fält", som Strindberg kallar den lilla by vid floden där han och hustrun Frida Uhl vistades från november 1893 till hösten 1894. Där föddes deras dotter Kerstin.

Dornach markerar början på Strudengau, en skogsbeklädd dalkjusa som släpper fram Donau. Den sträckan kallades förr "Dödens härbärge" av flodskepparna. Med sina klipprev och malströmsvirvlar var det den allra farligaste farleden längs Donau; ända tills floden reglerades och klippreven sprängdes i luften.

Andra gången Strindberg tog sig till Strudengau var på hösten 1896. Författaren genomled kulmen på sin så kallade infernokris. Han låg i skilsmässa med Frida Uhl, som efter en kort vistelse i Paris hade tröttnat på honom och återvänt hem till Dornach. Strindberg stannade kvar i Paris, där han sysselsatte sig med fåfängt guldmakeri och religiöst grubbel. Somrarna brukade han tillbringa hos en bekant i Lund, och det var efter en sådan sommarvistelse han tog sig till Österrike för att återse sin dotter.

Han kom med tåg genom Böhmerwald och ned till Donau. Där fanns den europeiska kontinentens allra första järnväg. De första hästdrivna tågsätten började rulla längs den urgamla saltvägen redan 1832.

Den återstående vägsträckan fram till Dornach forcerade han med häst och vagn.

Vid Dornach gör floden en krök åt norr, där Strudengaus huvudort, den lilla staden Grein, ligger inbäddad i ett hav av gulnad höstprakt. Vägen drar fram bara någon meter från stranden, där flodångarna brukade lägga till. Kanske i väntan på att fortsätta medströms ända ned till Svarta havet.

det-infernaliska-klam

Att Grein vårdar den svenske författarens minne bevisas av en gatuskylt: Strindbergweg. Strax intill börjar vägen som leder till Klam. Bebyggelsen tar slut och en skylt varskor att det är sex kilometer kvar. Vägen kantas av flera madonnabilder. Plötsligt rusar en hel hjord rådjur över vägen. Uppenbarligen är de ovana vid bilburna inkräktare.

I hålan Klam är det tyst som i graven. Ty en håla är det, inte bara på grund av sin litenhet. Det är en kitteldal som omgärdas av kullar och berg, av vilka borgklippan framhäver sig tydligast. Längst ned ligger sockenkyrkan och de omkring 600 invånarnas bostäder. Inte en människa syns till.

Intill kyrkan ligger det obligatoriska värdshuset, som på söndagsförmiddagarna brukar konkurrera om de lokala själarna. Där liksom i kyrkan pryds väggarna av fresker. En visar hur ölhävning kunde gå till på 1300-talet. En annan skildrar husiternas framfart på 1400-talet, då de bland annat brände ned marknadsplatsen Klam. Därmed ville de utkräva hämnd för att deras ledare, den tjeckiske reformatorn och nationalhjälten Jan Hus, hade bränts på bål som en eländig kättare.

Kanske fanns den rosenröda kammaren, där Strindberg tillbringade sin första tid i Klam, under samma tak. Orsaken till att författaren hamnade där var egentligen att han hade förvisats både från Dornach och från närbelägna Saxen, där hans svärmor bodde. Och svärmodern hade en syster i Klam som förbarmade sig över honom. Kanske hade Inferno och Till Damaskus aldrig kommit till om så inte hade skett. Klams särprägel gav honom många motiv, i det senare verket exempelvis scenbilderna "På landsvägen", "Rosenkammaren" och "Vid hålvägen".

Ute på bygatan lunkar en svartklädd gumma sakta fram. Uppenbarligen är hon på väg till kyrkogården för att se till familjegraven.

‒ Strindberg, funderar hon högt. Jodå, det var där halvvägs upp mot borgen han bodde.

Och hon pekar mot en oansenlig liten gul stenbyggnad, halvt skymd bakom ekar, som till skillnad från bokarna och lönnträden ännu inte har fällt sina löv. "Klam 35" står det på huset. Gardinerna är fördragna, men känslan av att vara iakttagen av ogästvänliga ögon tränger sig på. På gaveln sitter en ärgad koppartavla, vars text knappt går att tyda. Men i fri översättning, rad för rad, står det:

I detta hus bodde

August Strindberg

den store svenske diktaren

under tiden för sin vistelse

i Strudengau 1893-1897. Härifrån

vandrade diktaren ofta genom

Klamklyftan. Upplevelsen av land-

skapets vidunderliga naturprakt

kom till poetiskt uttryck

i de världsberömda verken

Inferno och Till Damaskus

Men tavlan ljuger när det gäller vistelsens längd. Strindberg var i Klam enbart under hösten 1896, varken förr eller senare. När han inte sysselsatte sig med att vandra runt i naturen, ensam eller tillsammans med dottern, studerade han Swedenborgs snårskog av religiösa teorier på dagarna och lät sig ridas av maran och pinas av alla helvetiska kval på nätterna.

Klamklyftan, hålvägen som nu är vandringsled ned mot Saxen och kallas Strindbergweg, är inte så lätt att finna. Den nyfikne löper i stället risk att hamna vid infarten till Burg Clam.

Där finns resterna av den tusenåriga eken, som Strindberg kanske lutade sig emot, försjunken i tankar. Den klarade sig igenom alla krig, brandskattningar och ockupationer, men bröts snöpligt itu under ett fruktansvärt oväder 1972. Allt som återstår är en ett par meter högstam, som har urholkats och försetts med ingång och konformig hatt, så att den ser ut som en fågelholk i jätteformat. Numera tjänstgör den som bönekapell. På ängen bredvid reser sig ett tjogtal jätteekar, som också närmar sig Metusalems ålder.

Halvvägs tillbaka till det lilla gula huset börjar Klams egen Strindbergweg. Den följer Klambäcken ned genom en ravin. Bokkronorna är kala som TV-antennerna borta i byn. Bäcken, vars kristallklara vatten rinner ganska sävligt genom byn, blir till en strid fors där den drar fram genom klyftan.

Men skovelhjulet, som på Strindbergs tid drev mjölnarens kvarn, har länge varit ur bruk. Det enda som bryter mot tystnaden är forsens brus och kornas avlägsna råmande. De rytmiska slagen från hammarsmedjan vid hålvägen hörs inte längre.

Bland de fallna löven som stinker i sin förruttnelse och kiselstenarna ligger en ihjältrampad huggorm, och från barrskogen på vänstra sidan hörs berguven, som efter sitt läte kallas Uhu. Nog var det väl ungefär så läromästaren Swedenborg hade tänkt sig helvetet!

Vid hålvägens högra sida reser sig borgklippan. Uppifrån tinnarna är det under klara dagar en vidunderlig utsikt. I öster det sagoomspunna Nibelungengau och i norr det mäktiga Böhmerwald.

I sydväst breder Salzkammergut med dess mångfald av höga fjäll och bråddjupa sjöar ut sig. Namn som Helvetesberget, Sovande grekinnan, Eldstoppen. Drakväggen speglar sig i Månsjön, och ett stycke därifrån ligger den lilla Dårsjön.

Alp, heter maran på tyska. Och där, längst bort vid synranden syns de när himlen är klar: Alperna, maran och hennes systrar som red grensle på Strindbergs bröst!

Men egentligen har Alperna ingenting med maran att göra. Namnet kommer av ett keltiskt ord som helt enkelt betyder berg.

Dags att kliva ned på jorden igen och anträda återfärden. Först genom Grein, som har det tyska språkområdets äldsta, oavbrutet aktiva teaterscen.

Måhända har Till Damaskus uppförts där någon gång?

Fotnot: Min dåvarande dam bodde i Wien, där jag vistades mellan sjötörnar, studieperioder och landjobb under 1970-talet. Hennes föräldrahem låg i Oberösterreich. Därav en djupvattensjömans deviation till Donausträckan Strudengau.

SAN fyller 60 år

Sjöfartens Arbetsmiljönämnd fyller 60 år. Det uppmärksammades den 27 oktober vid en konferens i Skanskaskrapan, som av Göteborgshumorn kallas Läppstiftet eller Vattenståndet. Mitt bidrag i programmet följer här:

SAN fyller 60 år

Jag har varit ingift i den japanska kulturen i halva mitt liv. I den kulturen är det mycket speciellt att fylla 60 år. Det har med den östasiatiska kalendern att göra. Zodiakens tolv djur paras ihop med de fem elementen. Det gör att 60-årscykler bildas, och efter varje sådan cykel börjar man på ny kula. Det är lite som att födas på nytt. SAN:s startår 1956 var eld-apans år. Det är således jubileumsåret 2016 också. Dags att börja på ny kula!

Vatten-harens år 1963 var jag jungman på paragrafaren Edith, som ägdes av Rederi AB Signe i Helsingborg. Paragrafare kallades ett fartyg som balanserade strax under gränsen 500 brutto, vilket gav laglig möjlighet till mindre bemanning ombord. I däcksmanskapet var vi bara fyra man, som gick vakt-om-vakt i sextimmarsskift. Jag och en värmländsk matros hade tolv-sex-vakten. Det var tufft för en 17-åring att tvingas hålla sig vaken hela natten.

Självfallet har SAN engagerat sig i sömnproblem i samband med vakttjänst ombord, bland mycket annat.

Det ligger utanför SAN:s civila domäner, men den smällkalla vintern 1967/68 var jag telegrafist på isbrytaren Oden. En av oss tre gnistar blev hemskickad på grund av sjukdom. Vi två som var kvar tvingades jobba vakt om vakt i fyratimmarspass veckor i sträck ute i Bottenvikens isvidder. Det innebar att man inte kunde sova mer än ungefär tre timmar per frivakt. Marinen, som på den tiden bemannade isbrytarna, var inte tillräckligt flexibel för att i det läget låta oss gå sextimmarsvakter så att vi kunde få lite längre sammanhängande sömn.

För att återgå till m/s Edith var det som inledde och avslutade lastning och lossning i hamn ännu tuffare: Nämligen av- och påluckning av lastrummen. Tunga träluckor skulle lyftas av och efter avslutad lastning eller lossning läggas dit igen. Det innebar att man tvingades balansera på skärstockarna, med fritt fall ned i lastrummet om det ville sig illa. Skärstockarna var de stålbalkar som höll träluckorna på plats. Med hjälp av fartygets bommar brukade de lyftas av och placeras på kajen. Efter avmönstring nåddes jag av budet att min argentinske skeppskamrat på sex-tolv-vakten hade skadats svårt då han träffades i huvudet av en dinglande skärstock.

Ingenting som bekräftade olyckan på Edith nämns i SAN:s protokoll från sammanträdet den 13 november 1963. Mötet tycks i stället ha haft hela sitt fokus på alkoholproblem till sjöss. Sådana existerade förvisso på den tiden, även om de som misskötte sig var en minoritet. Dessutom menade sjömansläkaren Erik Werner, enligt protokollet, att situationen var mycket bättre än tio år tidigare. Nu ett halvsekel senare torde alkoholproblemen ombord i svenska lastfartyg i stort sett ha upphört. Med dagens slimmade besättningar och fartygens korta liggetider i hamn finns inget som helst utrymme för missbruk.

Något år efter törnen på Edith var jag stuertsbiträde, en så kallad "hökarhalva", på Svenska Orient Liniens m/s Vikingland. Andrekocken blev sjukavmönstrad, och jag blev uppmönstrad till den befattningen. Det var ingen lysande karriär för min del, men jag fick lära mig att även byssan kan vara en livsfarlig arbetsplats när Sjöberg bjuder upp till dans, exempelvis på Nordsjön eller Biscaya. Allt som inte är slingersäkrat driver snart omkring på durken, som snabbt blir hal av väta. Att under sådana omständigheter ändå lyckas få fram något ätbart till skeppskamraterna måste betecknas som en bragd.

Ett fartyg är och har nog alltid varit en riskfylld arbetsplats. Jag vill nämna ett av många tragiska exempel. Direkt efter julhelgen 1945 låg Sveabolagets motortanker Sveaborg i Texas City och lastade bensin. En explosion inträffade i maskinrummet. Nio besättningsmedlemmar omkom.

Det har sagts många gånger men tål att upprepas: Ur transportsynpunkt är Sverige en ö. Sjöfarten är med andra ord omistlig. Och innan skräckvisionen med så kallade autonoma fartyg i fraktfart besannas fortsätter de människor som håller trafiken flytande att vara sjöfartens viktigaste länk, ofta under tuffa förhållanden. En för deras välfärd och hälsa mycket viktig aktör är just SAN.

Upprinnelsen var en arbetarskyddskonferens som dåvarande Svenska Sjöfolksförbundet tog initiativ till. Den ägde rum på Folkets Hus i Göteborg hösten 1955. Representanter för redarna, befälsorganisationerna och andra intressenter deltog.

Troligen påverkades processen av en praktskandal som utspelade sig just det året. En mer än 30-årig rostholk av värsta slag, s/s Eleni, hade lyckats skifta från panamansk till svensk flagg. Hon blev liggande i månader i nigerianska Lagos. Det mesta ombord hade upphört att fungera. Inga pengar tillfördes. Maten och färskvattnet tog slut. I ett ampert brev hem skrev befälhavaren bland annat:

"...Vill bara meddela Eder, att jag känner det som en skyldighet att låna pengar till mat åt den besättning, som varit dum nog att mönstra på detta fartyg, men jag kommer inte att låna upp en penny för att hjälpa ett rederi, som ger f-n i om besättningen har mat för dagen eller ej, att fortsätta skämma ut både sig själv och svensk sjöfart..."

Storyn berättas utförligt i Yngve Gyllins Förbund på sju hav, del 2, som kom ut 1982.

1956 konstituerades SAN, som då uttyddes Sjöfartens Arbetarskyddsnämnd. Sedan dess har SAN drivit många  informationskampanjer på sina områden och bidragit till utbildningen av oräkneliga skyddsombud ombord i handelsflottans fartyg. SAN är ett av flera exempel på fruktbart samarbete mellan parterna på sjöarbetsmarknaden.

30 år efter Folkets Hus-mötet slöt dåvarande Sveriges Redareförening och de sjöanställdas fackliga organisationer ett arbetsmiljöavtal. Året var 1985, och termen arbetarskydd i SAN:s namn ersattes av det lite vidare uttrycket arbetsmiljö: Sjöfartens Arbetsmiljönämnd. Det engelska namnet är Maritime Joint Work Environment Council.

SAN:s parhäst heter Sjöfartens Arbetsmiljöstiftelse, SAMS. Till SAMS förs 0,02 procent av varje sjöanställds totala lönesumma. Gången är den att SAN ansöker om finansiering från SAMS för den forskning och andra satsningar som påbörjas och genomförs.

Exempel är satsningar på hörselskydd, skyddsskor och ergonomi på bryggan. SAN har engagerat sig i brandskydd, förekomst av asbest, luften i fartygens inredning, cancerogena ämnen i maskinrumsmiljöerna och maskinbefälens erfarenheter av det vaktfria maskinrummet, E0.

När epidemier grasserar ute i världen, som exempelvis mördarinfluensan SARS för ett antal år sedan, sprids information om skyddsåtgärder till rederier och fartyg.

Man har också tagit till sig danska rön när det gäller AIDS-information till sjöss. Spektrat är således brett. Där ryms även projekt på olika säkerhetsområden. Ett exempel är skriften Riktlinjer för att minska och hantera uttröttning, som förlaget Breakwater publicerade 2002. Den tog SAN fram i samarbete med Sjöfartsverket.

Apropå Breakwater sköter förlaget även SAN:s informativa hemsida. Breakwater trycker också organisationens kvartalstidskrift SAN-nytt, som redaktör Linda Sundgren har gjort till en mycket läsvärd publikation sedan hon tillträdde på den posten 2004. I jubileumsårets första utgåva berättar Linda mer detaljerat om de 60 åren med SAN.

SAN har en gemensam kontaktyta med min gamla arbetsplats Sjömansservice, före detta Handelsflottans kultur- och fritidsråd. Båda vill främja motion och friskvård till sjöss. Gemensam kontaktyta har SAN även med Stiftelsen Sveriges Sjömanshus, på en rad olika områden dessutom.

På Stiftelsens belöningsdag tidigare i år uppmärksammades exempelvis problemet med sexuella trakasserier som kvinnliga sjöanställda kan utsättas för.

Under belöningsdagen 1997 utdelade Sjömanshusstiftelsen utvecklingsstipendier till två kvinnor som engagerat sig i kosthållningen ombord. Tidskriften Utkik, som jag var redaktör för, rapporterade om deras projekt, bland annat med följande ord: "Syftet är att få till stånd ett handlingsprogram för mathållningen för att minska risken för hjärt- och kärlsjukdomar, högt blodtryck och övervikt..."

Reaktionen lär inte vänta på sig. Redan i numret därefter publicerade Utkik en lång insändare, som inleddes så här: "Att tro att det är en lätt sak att förändra kostvanor och mathållningen ombord, bland sjömän som i åratal ätit till exempel bacon och ägg varje söndagsmorgon, är naivt..."

Till 2005 års upplaga av den årliga arbetsmiljökonferensen hade SAN bjudit in kockstuerten och friskvårdspedagogen Emma Winblad, som tog upp det delikata ämnet kostvanor till sjöss.

Hon betonade måltidens viktiga roll för gemenskapen ombord och vikten av att laga god mat. Samtidigt hade hon emellertid satt i system att minska på fettet så långt det går och att erbjuda lätt-produkter som alternativ. I hamn provianterar hon gärna frukt, som backas ut på borden. Hon konstaterade bland annat att den som äter bättre och nyttigare mat blir piggare, jobbar bättre och har minskad sjukfrånvaro, eller till sjöss snarare minskad sjuknärvaro. Det blir en positiv spiral.

SAN:s danska motsvarighet Søfartens Arbejdsmiljøråd har rentav sammanställt kokboken Food at Sea - Mad til rigtige sømænd. Syftet var att väcka intresse för nyttigare mat.

Men den seglivade traditionen med ägg och bacon som söndagsfrukost står sig nog länge än i svenska lastfartyg. Det har rentav hävdats av en och annan sjöman att det står i avtalet att det skall vara så.

Jag nämner konferensen 2005, eftersom jag hade möjlighet att delta just det året. Den hade temat "Den moderne svenske sjömannen". Huvudpunkten var inte kostvanor till sjöss utan snarare sjöfartsskyddets ISPS-kod och hur nationella eller lokala tolkningar och tillämpningar på sina håll har kommit att hindra världshandelsflottans sjömän från att komma iland i hamnarna.

Sammanfattningsvis dyker mångsysslaren SAN upp i många olika skepnader som berör besättningarna i alla svenska fartyg. Men kansliets exakta position är hos Sjöfartens Arbetsgivareförbund på Södra Hamngatan 53 i Göteborg.

För den som vill fördjupa sig mer i ämnet skulle jag vilja rekommendera del 1 av Yngve Gyllins praktverk Förbund på sju hav, kapitlet "Sjöfartens arbetarskydd", samt del 4 i bokserien, nu med Lennart Johnsson som författare. Kapitlet "Arbetsmiljö och säkerhet till sjöss" är en fyllig presentation av och intervju med SEKO sjöfolks förre ansvarige för arbetsmiljöfrågor, Karl-Arne Johansson. Den förstnämnda boken kom ut 1964 och den andra 2012.

Allra sist vill jag nämna, lite parentetiskt, att jag strax efter min törn på lilla Edith 1963 blev medlem i Svenska Sjöfolksförbundet. Förbundet hade då 20.000 medlemmar, varav 700 kvinnor. För dagens arvtagare SEKO sjöfolk är det helt andra siffror och proportioner som gäller, nämligen en tredjedel av 1963 års medlemstal, men nu med ungefär 40 procent kvinnor.

Tiderna förändras.

Fotnot: I septembernumret av Sjöfartstidningen funderar Lars Andersson på hur fartygens besättningsmedlemmar borde betecknas skriftligt. Han lutar åt ombordanställd, snarare än det mer allmänna sjöman. Som framgår på flera ställen í mitt här ovan återgivna anförande på SAN-konferensen föredrar jag för min del sjöanställd, en term som jag lanserade i Utkik någon gång på 1980-talet. Således som beteckning på aktivt seglande sjöman. Vi som är före detta sjöanställda borde få fortsätta att känna oss som sjömän: "En gång sjöman alltid sjöman."

Det rullar på för sjöfarten

Finns det en gemensam nämnare mellan våra förfäder vikingarna och de nutida sjöfarare som driver världshavens vinthundar i tävlingen Volvo Ocean Race?

Det skulle i så fall vara drivkraften att trotsa extrema väderförhållanden och oförskräckt ge sig ut på haven.

Men kung Gustaf II Adolf tänkte nog mera på utrikeshandel, och kanske även på sjökrig, när han gjorde sitt bevingade uttalande: Rijkets wälfärdh, näst Gudh, beståår på Seglatz och Skepzfarten.

Någon gång på 860-talet skulle den svenske vikingen Gardar Svavarsson ta sig till sin hustrus hemtrakt Suderöarna, de numera skotska Hebriderna. I det vilda Pentlandsund kom han ur kurs och drev åt nordväst. Därigenom råkade han upptäcka en till synes öde ö, som han kallade Gardarsholmi. Önationen blev senare känd som Island.

Ungefär samtidigt tog sig andra vikingar igenom det de kallade Njörvasund (Gibraltarsund). De skövlade Mallorca, vars moriska styresmän kallade dem al-madjus (arabiska för "hedniska varelser"). Något tidigare hade deras fränder utplånat den frisiska handelsmetropolen Witla från kartan samt brandskattat Antwerpen och Rouen.

Men det vore ohistoriskt att enbart se vikingarna som sjövilda bärsärkar. De var även nationsbyggare, handelsmän och skickliga sjömän.

Vikingafärderna i västerled dominerades av danskar och norrmän, medan svearna var mer inriktade på egna tåg i österled. Via Neva eller Dvina och andra inre vattenvägar tog de sig djupt in i det de kallade Gårdarike, dagens Ryssland, Belarus och Ukraina.  Ett annat vikinganamn på det väldiga området var Svíþjóð hin mikla, "Stora Sverige".

Sveavikingarna for ända ner till Svarta havet och vidare till Orienten, som de kallade Särkland (av arabiska sharq, "öster"). Mellan närliggande floder och förbi forsar rullade de sina drakskepp på timmerstockar.

det-rullar-pa%cc%8a-1

2015 gjordes en upptäckt som bekräftade den trafiken. På en silverring från 800-talet, som hade påträffats på Birka i slutet av 1800-talet, sitter en sten med för ögat knappt synliga tecken inristade. Med modern teknik lyckades man tyda tecknen till "Allah" i arabisk skrift.

Sveavikingen Rurik anses rentav vara den som grundade Kievriket Rus, det blivande Ryssland, vars namn har antagits syfta på Roslagen. Men den historieskrivningen vore nog alltför svårsmält för dagens ryska nationalister.

Kring 1040, då vikingatiden höll på att ebba ut, drog Ingvar Vittfarne ut på ett sista tåg. Ett trettiotal skepp med några hundra vikingar for ner till Svarta havet. Endast ett av skeppen tog sig tillbaka hem till Svithiod, där Mälardalens runstenar vittnar om Ingvarståget: ”De for manligen…dog söderut i Särkland.”

På närliggande hav började medeltidens koggar lösa av vikingarnas drakskepp. Den sjöburna handeln rullade vidare, så även sjökrigen.

Europeernas upptäcktsfärder och kolonialprojekt ledde till att 1600-talets färska stormakt Sverige också började etablera kolonier på främmande kontinenter: Nya Sverige längs Delawareflodens stränder 1638-55 och Cabo Corso på Guldkusten, det nuvarande Ghana, 1650-63. Vid denna tid förekom sjöburen slavhandel i svensk regi, men den hann aldrig få någon större omfattning. Vilket var en klen tröst för dem som ändå drabbades.

Sommaren 1731 inleddes en maritim guldålder av annat slag. Då avseglade den första svenska ostindiefararen Fredericus Rex Sveciæ från hemmahamnen Göteborg, med det hägrande Kanton som destination.

Svenska Ostindiska Kompaniets framgångssaga sammanföll med manchukejsaren Qianlongs långa regenttid fram till 1796. Det var en stabil och glansfull period i Kina, och svenskarna kom omvittnat väl överens med sina kinesiska värdar; en relation som byggde på respekt och ömsesidigt förtroende.

Hemmavid hade stormaktstiden ersatts av frihets- och upplysningstid. Carl von Linné sände ut en lång rad av sina lärjungar på svenska ostindiefarare ‒ och även på utländska fartyg ‒ till fjärran kontinenter, i syfte att vidga vetandet och föra hem naturalier. Ofta var dessa kvalificerade vetenskapsmän påmönstrade som skeppsläkare eller skeppspredikanter. Forsskål, Kalm, Osbeck, Solander, Sparrman, Thunberg och Torén är exempel på odödliga namn i den sjöfarande botanikens glansfulla annaler från denna tid.

1733 anlöpte  Ulrica Eleonora hamnen Porto Novo, dagens Parangipettai, på den indiska ostkusten. Ett svenskt fotfäste började anläggas. Men grannhamnarnas britter och fransmän kastade resolut ut svenskarna. Kolonialprojektet varade endast en månad, varefter Ulrica Eleonora fick göra en snöplig reträtt hem till Göteborg.

Desto mer långlivad blev den västindiska kolonin Saint Barthélemy, som Frankrike överlät till Sverige 1784 i utbyte mot handelsrättigheter i Göteborg. Även där ägnade sig Sverige åt slavhandel, ända till 1847. Efter nästan ett sekel, 1878, återgick ön i fransk ägo.

Under en kortare period 1813-14 var även Guadeloupe formellt en svensk koloni.

Då var Ostindiska Kompaniet ett minne blott. Den sista ostindiefararen Maria Carolina hade återvänt till Göteborg den 1 mars 1806. Totalt omfattade äventyret 37 skepp som under 75 år avverkade 132 resor till Ostindien. Åtta av dem förliste.

Sjöfarten revolutionerades. Ånga löste av vind och segel som framdriftmedel. Kanaler anlades och farlederna kantades av kolbunkerstationer. Även Sverige satsade på linjesjöfart över världshaven, vid sidan av den kringflackande trampsjöfarten. Snart tog ännu modernare framdriftsteknik vid.

Världskrigen krävde sin tribut, även av det neutrala Sverige. De svenska sjömän som omkom till följd av krigshandlingar kunde räknas i tusenden. Hundratals svenska handelsfartyg krigsförliste.

Sedan dess har den svenska sjöfarten fluktuerat enligt sinuskurvans vågrörelser: Upp, ner, upp, åter ner...

På senare år har den svenskflaggade handelsflottan i utrikes fart decimerats till färre än 100 fartyg. Men kanske kan en ljusning så sakteliga skönjas i kristallkulan.

Lufthavets virtuoser

Den kärlekskranke havssulan Nigel har skapat rubriker på sistone. Han har förälskat sig i en sulehona på Mana Island, som ligger i Cook Strait mellan de båda nyzeeländska huvudöarna. Problemet är att kärleken är obesvarad. Nigel tycker nog att hon har ett hjärta av sten, och det är nästan sant. Föremålet för hans passion är nämligen gjort av betong.

1976 placerades 80 naturtrogna betongsulor ut på Mana Island, i syfte att locka dit livs levande artfränder. Det gick sådär ‒ tills i november 2015, då den ståndaktige friaren Nigel började dejta sin moatjé. Det lär han fortsätta med, tills han ‒ förhoppningsvis ‒ stöter på en mera ömsint och lysten suletjej att fria till.

Havssulan på bilden är inte Nigel. Jag fotograferade den under en sjöresa på västra Stilla havet 2009. Egentligen var det albatrosser jag lurpassade på, men de dök aldrig upp.

Vandringsalbatrossen är vindarnas mästare och världens största flygande fågel. Hannen väger runt tio kilo. Den mäter tre och en halv meter mellan vingspetsarna och uppemot en och en halv meter mellan näbb och stjärt. Kapfåret, som arten har kallats bland sjöfolk, kan leva i sextiotals år. Det bevisades av en albatross som landade på fregatten Duchess of Argyll 1887. Om halsen bar den ett meddelande som hade skrivits på skeppet Columbus 47 år tidigare!

paradisets-o%cc%88ar-12

Samma albatross försökte strax därefter assistera de 13 skeppsbrutna från franska Tamaris, som förlist vid Crozetöarna sydost om Sydafrika. Sjömännen hade lyckats fånga fågeln och fäst ett nödmeddelande vid dess ena ben. Den flög ända till Fremantle, där den halvdöd av trötthet störtade till marken. Därmed kunde en undsättningsexpedition dras igång.

En annan veteran var honan Grandma, som hade ringmärkts redan på 1930-talet och möjligen var världens äldsta fågel. Hon häckade regelbundet på Taiaroaudden på Nya Zeeland. Men 1990 väntade hennes make förgäves på henne. Grandma var och förblev spårlöst försvunnen och hade förmodligen glidit in över sällare fiskevatten.

Albatrossens värste fiende är rovdjuret Homo sapiens, som fiskar tonfisk i sydliga vatten med långrevar som sträcker sig över flera mil. På tusentals krokar hänger bete, oemotståndligt lockande för de ständigt hungriga albatrossernas känsliga näsborrar. De albatrosser som fastnar på kroken och dukar under kan räknas i myriader varje år.

Japanerna kallar albatrossen ahōdori, "dum fågel". Ologiskt nog skrivs namnet med tre tecken som i stället betyder "den trofaste gubben i skyn". Mot slutet av 1800-talet började japanerna jaga de enda albatrossarter som lever norr om ekvatorn, för att utvinna fjädrar till dunbolster och kuddar. De är Laysanalbatrossen, den svartfotade albatrossen och den mycket sällsynta gulnackade albatrossen; alla således hemmahörande i Stilla havet.

Utöver Galapagosalbatrossen finns ytterligare nio arter, som alla håller till i de stormpiskade sydhaven. De är mästerliga på att utnyttja de förhärskande vindarna. Havets vagabond svävar med vinden och dalar långsamt mellan vågorna. I exakt rätt ögonblick rider den på uppvinden högt över vågkammen, varpå den fortsätter sväva mot nästa våg, osv. Så kan den hålla på i upp till 80 kilometer i timmen en hel månad i sträck; alltmedan vingarna inte verkar röra sig det ringaste. Men om vinden skulle mojna till lätt bris lägger den sig i vattnet och väntar tålmodigt på ett riktigt härligt busväder.

Därför är ekvatorialkalmernas och hästbreddernas stiltjebälten en effektiv barriär mot Nordatlanten. Men det händer att en plötslig sydstorm lotsar en albatross långt norröver, utan en chans att återvända till de sina. Det var vad som drabbade den svartbrynade albatrossen Albert, som 1967 dök upp i havssulekolonin på Bass Rock ost om Skottland. Antagligen tyckte han att havssulorna mer än andra påminde om hans egen art. 1971 förhalade Albert till havssulekolonin på Shetlandsön Unst. Åtminstone till för några år sedan återvände han troget dit varje år, desperat sökande efter en fästmö bland sulefröknarna. Men han accepterades aldrig som sula utan förblev solo.

Skälet är väl att havssulehonorna instinktivt förnimmer att de tillhör ett helt annat släkte, hur oemotståndligt Albert än visar sin virila charm. Dessa graciösa flygare är de nordatlantiska viddernas härskare och lämnar endast sitt element när det är dags för att häcka. Det sker på avskilda platser kring Skottland, Island och Newfoundland. Likt den dubbelt så stora albatrossen glider havssulan elegant fram genom lufthavet samtidigt som den vilar på vingarna. Den är glupsk på fisk, som fångas i djärva störtdykningar.

På engelska heter sulan gannet, vilket också blivit en vanlig term när sjömän kallar varandra "matvrak". Namnet är tydligt besläktat med holländskans Jan van Gent, en term som också förekom bland norska sjöfarare. Tydligen ligger en ordlek bakom. Gent är ”gåshanne”. I den flamska staden med likalydande namn föddes 1340 den engelske prinsen John of Gaunt – sedermera förevigad av Shakespeare som en makthungrig typ.

Alberts svartbrynade albatrossfränder brukade kallas mollymawk, ett ursprungligen holländskt ord som betyder "dum mås". Antagligen berodde det på att fåglarna är lika klumpiga när de dimper ned på däck som de är eleganta och graciösa när de svävar fritt i sitt rätta element. Till en början fäste sjö- och fångstmännen knappast något speciellt avseende vid just albatrossen. Den lättfångade fågelns tranmättade kött gav ingen kulinarisk upplevelse men kunde vid skeppsbrott ge dem chansen att överleva. Fötternas simhud kunde bli tobaks- eller penningpungar, näbben ett handtag på en spatserkäpp (som i övrigt kunde bestå av en hajryggrad), osv. Människan tog för sig ur naturens skafferi.

1798 publicerade Samuel Coleridge sin Rime of the Ancient Mariner, "Sången om den gamle sjömannen". Där erinrar diktaren om att albatrosser härbärgerar avlidna sjömäns själar och att det därför vore mycket olycksbådande att döda dem. Den som ändå gör det surras fast vid stormasten och får stå där med den döda fågeln om halsen tills en pågående storm bedarrar. Uttrycket an albatross around one's neck syftar sedan dess på en tung skuldbörda som blockerar lycka och välgång, med djupare innebörd än vårt "en kvarnsten om halsen".

Somliga har hävdat att albatrosserna inte härbärgerar vilka sjömanssjälar som helst. Det rör sig om de osaliga själarna efter snåla och elaka skeppare, som nu straffas med ändlösa färder över ödsliga havsvidder – i ständig jakt på mat. Om en albatross cirklar runt ett fartyg i öppen sjö är det ett förebud om dåligt väder. Å andra sidan ansågs albatrossen ibland vara kapabel att rädda nödställda sjömän ur havet.

Att viss jakt ändå förekom antyds av logotypen för kaphornarnas numera avsomnade internationella brödraskap A.I.C.H.; ett albatrosshuvud med näbben fast i den specialkrok man använde för ändamålet. Albatross var kaphornarnas gradbeteckning på kaptener som fört befäl på segelfartyg runt Kap Horn. "Mollyhawk" (med denna avvikande stavning) var den som rundat Hornet i lägre befattning men sedermera blivit skeppare. Övriga som rundat Hornet kallades "kapduvor".

Kapduvan är en stormfågel av arten Daption capense, ibland kallad brokpetrell. Även havsnomaderna i den lilla stormsvalans familj har kallats kapduva. Båda är f.ö. släkt med albatrosserna.

Stormsvalan eller vitvågen finns också representerad i nordatlantiska farvatten. En nära släkting är havslöparen. Stormsvalornas trippande på vågorna för att få i sig något ätbart har kittlat fantasin och lett tanken till hur Jesus fick Petrus att gå på Genesarets sjö. Därav kallas de petrusfåglar eller petreller (en beteckning som även har använts om stormfåglar och dykstormfåglar). Dessutom kan den flygande stormsvalan likna ett kors som avtecknar sig mot skyn. Med undantag för häckningstiden lever de permanent ute på havet och följer gärna fartyg i kölvattnet. De anses varna för annalkande storm och förknippas i den rollen med Jungfru Maria, som under sitt tillnamn Mater Cara ("Kära Mor") skyddar sjömän på havet. Därför kallas de, med en förvrängning, Mother Carey's chickens ("kycklingar"). Rollen som stormvarnare gör dock att stormy petrel även kan betyda "orosstiftare". Men uttrycket to have been kissed by Mother Carey har innebörden "en gång sjöman, alltid sjöman".

Mother Carey's geese ("gäss") är däremot de egentliga stormfåglarna (eng. fulmar). Till deras familj hör även liran (eng. shearwater), som häckar på Tristan da Cunha och äter upp sig i nordsommarens rika fiskevatten vid Grönland, varpå den gör en avstickare på Brazil/La Plata-traden. Stormfågeln alias havshästen avskyr ismassor, och om man ser den från ett fastfruset fartyg är det ett säkert tecken på att det finns öppet vatten i närheten. Som andra sjöfåglar kryssar den tålmodigt i fartygs kölvatten för att snappa upp något matnyttigt. Ofta berövas den på godbitarna av hårdingen labben. En stormfågelart utanför Nya Zeeland, Kermadecpetrellen, får dock vara i fred. Dess knep är att härma labben i utseende, flygsätt och skri. Det succéartade resultatet är att labbarna betraktar den som en artfrände medan andra sjöfåglar släpper sina byten i panik när den närmar sig.

Labbarna är alltså sjöfåglarnas rovgiriga pirater. På engelska kallas de skua eller jaeger. De tillhör inte rovfåglarnas krets men har lagt sig till med ett rovfågelsbeteende för att skaffa mat. En annan likhet med rovfåglarna är att honan är större än hannen. Man känner lättast igen labbarna på att stjärtfjädrarna inåt mitten är betydligt längre än de omgivande. Allra längst är de förlängda fjädrarna på fjällabben. Sitt namn har den fått för att den tillfälligt lämnar havsmiljön och häckar i fjällen, om där finns gott om lämlar eller smågnagare. Annars får det vara och de återgår till att, likt sina artfränder bland lufthavets sjöbusar, bokstavligen ta maten ur mun på andra sjöfåglar.

En själsfrände men absolut ingen art-dito är den krigiske rövaren fregattfågeln. Den större fregattfågeln mäter drygt två meter mellan vingspetsarna och en meter mellan den böjda näbben och den långa, djupt kluvna stjärten. Fregattfåglarna häckar på öar i tropiska hav. De överfaller bl.a. havssulor och pelikaner och får dem att stöta upp och lämna ifrån sig sin senaste måltid. Sjömännens traditionella term på dem är man-o'-war-bird, "örlogskeppsfågel".

Däremot är måsen släkt med sin rånare, labben. Måsar flyger gärna över fiskstim och var förr anlitade som "naturens ekolod" vid havsfiske. Vi brukar nog bunta ihop måsarterna och kalla alla "fiskmåsar". Men bohusfiskarens fiskmåk (eng. seamew eller mew gull) är bara en av ca 45 arter. Den liknar den ännu vanligare gråtruten (eng. herring gull eller spat maw), som emellertid är betydligt större. Desto mer sällsynt här hemma är Norra Ishavets vittrut, som kanske till följd av sin myndiga framtoning har kallats "borgmästaren".

Fiskmåsar kan på grund av sin utstyrsel kallas white nuns ("vita nunnor"). Till utseendet lika fromma framstår måhända den argentinska kustens dominikanermåsar. Men de är mycket aggressiva. Likt enorma myggsvärmar angriper de blixtsnabbt rätvalar som dyker upp ur havet och sliter hud- och köttstycken ur ryggarna på de hårt prövade däggdjuren.

Även måsar har ansetts härbärgera drunknade sjömäns själar och får därför inte dödas. Om man till sjöss ser tre måsar slåss är det ett säkert varsel om förestående katastrof. Detta gäller nog mest den tretåiga måsen, som är den ende havsnomaden i måsarnas krets. Den är även känd under det ljudhärmande namnet kryckja (eng. kittiwake). Måsar har också kallats chief stoker, "förste eldare", eftersom deras vilda skrockande ansågs likna det som kännetecknade denna utdöda sjömansart, som följaktligen "går igen" i måsskepnad. Den sommartid mörkhuvade och i övrigt nästan helvita skrattmåsen (black-headed gull) har av sjöfolk kallats crow in working rig, "kråka i arbetsrigg".

Kråkan och dess nära släkting korpen är inga sjöfåglar. Just därför tog vikingarna med dem på sina sjöfärder som ett slags "naturens radar". De hölls i en bur i masten, som därmed fått ge namn åt senare utkikars mastkorg; crow's nest. När de släpptes satte de rak kurs mot närmaste land, bortom synranden för vikingarna själva.

Desto mer sea minded är tärnan, vars familj är släkt med måsarna. De rödnäbbade, kortbenta silvertärnorna är världens mest enastående resenärer, alla kategorier. De kommer till det nordligaste Europa och Grönland i maj. Under den arktiska sommaren häckar de i stora kolonier, som utgör ett effektivt skydd mot inkräktare. Efter häckningen samlar de energi genom att äta så mycket de någonsin orkar. Redan i augusti anar de höstmörkret och ger sig iväg längs kusterna söderöver. Via Nordsjön, Kanalen, Biscaya, Gibraltarsund och Guineabukten når de Godahoppsudden i oktober-november, och under tiden har allt fler artfränder tillslutit. Kusinen fisktärnan hoppar av resan där, liksom silvertärnans årsungar. Men de vuxna silvertärnorna fortsätter ända till de krillrika vattnen runt sydsommarens Antarktis. Och i mars påbörjar de den långa resan, via Godahoppsudden, upp mot Europa. Där får vi åter möta den svårflirtade skönheten:

– Hej lilla tärnan, hur mås?

– Äh, håll truten!

Vissa tärnor visslar, men det bör inte sjömannen göra. Det skulle kunna förorsaka en våldsam storm. Dessutom kan det leda tanken till de illavarslande seven wristlers, "sju visslarna" (ett uttryck som brukar syfta på storspovar, brockfåglar och ljungpipare). En mera praktisk orsak var att sådana läten kunde förväxlas med ordergivningen från forna tiders båtsmans- eller skepparpipa. Det kunde även det genomträngande lätet från den rödstjärtade tropikfågeln, som är en ståtlig sailor i lufthavet och därtill en skicklig fiskare. Dessutom har tropikfågelns långa stjärtpennor associerat till en märlspik. Därför kallas den självfallet boatswain-bird, "båtsmansfågeln".

 

Fotnot: Delar av texten bygger på längre kåserier på ”Kajutlampan” i Sjöfartstidningen nr 4-5 2002 och i Utkik nr 2 2006.

Fartygsnamn är maritim kultur

Ett fartyg är ingen slav. Man måste göra det lätt för henne på sjön, och man får aldrig glömma att man är skyldig henne allt i fråga om omtanke, skickligt handhavande och kärlek, den kärlek man hyser till sitt yrke.

Citatet är hämtat ur Joseph Conrads självbiografiska Havets spegel. Sjömannen Conrad hade antagligen synpunkter på fartygsnamn också. Därför gissar jag att han tidigare i år roterade vilt i sitt hinsides belägna vilorum.

Natural Environment Research Council i Swindon hade vänt sig till den brittiska allmänheten för att få in namnförslag till organisationens nya polarforskningsfartyg, titulerat Royal Research Ship (RRS). Det namn som fick allra störst stöd bland respondenterna, som förmodligen dominerades av landkrabbor, var det föga seriösa Boaty MacBoatface.

Den brittiska regeringen fattade i stället beslut om att fartyget skulle döpas efter den 90-årige zoologen och TV-personligheten David Attenborough. Det torde vara rätt ovanligt att fartyg döps efter personer som ännu är vid liv.

Skämtnamnet Boaty MacBoatface blir i stället beteckning på fartygets ROV (remotely operated underwater vehicle), det vill säga en fjärrstyrd obemannad undervattensfarkost. Det må vara hänt.

RRS David Attenborough kommer att tas i bruk 2019. Storbritanniens övriga kungliga forskningsfartyg heter James Clark Ross, Ernest Shackleton, James Cook och Discovery.

Fartygsnamn hör till den maritima kulturen. Förr lade sig många rederier vinn om en distinkt namnpolicy. Vem minns inte gamla Rederi AB Transatlantics klassiska australiska aborigine-namn som Boogabilla och Kookaburra. Eller samma rederis moln-serie; skönheterna Cirrus, Cumulus, Nimbus och Stratus. Eller Svenska Orient Liniens land-namn och Svenska Ostasiatiska Kompaniets exotiska namn från traderna österut. Eller Johnson Line's Star- och Valley-namn, samt namnen på nord- och latinamerikanska städer. Eller Salénkoncernens tank- och kylfartyg med förnamnen Sea, Snow och Winter, samt bulkfartygen med efternamnet Wasa. Många fler exempel kunde räknas upp. Må de alla förbli saliga i åminnelse!

Tor Line satte konsekvent förnamnet Tor på sina fartyg, följt av efternamn från geografin eller botaniken. Någon kanske undrar vem Tor var. I själva verket var det en så kallad akronym, som stod för de båda rederier som samverkade i denna nordsjötrafik: Rederi AB TransOil och Rederi AB Rex.

Så kom en tid, närmare bestämt 1987, då vi maritima skönandar drabbades av rysningar. 15-åringarna Tor Nerlandia och Tor Belgia döptes av nye ägaren Sea-Link om till Stora Korsnäs Link I respektive Stora Korsnäs Link II. Båda sjönk på Nordsjön 1991 respektive 1993.

Ett svenskt föredöme vad gäller fartygsnamn, om än utan svensk flagg på fartygen, är Laurin Maritime. Rederiet har konsekvent satt vackra dans- och musiknamn som Tarantella, Tambourin och Cavatina på sina produkt/kemtankers.

Wallenius är ett annat bestående föredöme när det gäller en distinkt namnpolicy. Här är det sedan decennier vackra och fantasieggande operanamn som gäller. För mer om fartygen och namnens bakgrund, se mitt blogginlägg Opera Line 80 år den 16 februari 2015.

wallenius_blogg_dalnas

Bilden från Zeebrugge 2009 visar m/s Oberon, det sista av fem Koreabyggen som levererades till Wallenius 2007-08. Jämfört med mera klassiska Walleniusnamn från operans värld är namnet inte särskilt inarbetat. Men rederiet har faktiskt haft en Oberon tidigare; ett nioårigt Japanbygge som 1983 köptes in utifrån och gick för Wallenius Singapore tills hon ljöt skrotdöden 1994. Carl Maria von Webers förebild Oberon från 1826 lär vara sällsynt på operascenerna. Verket, som utöver älvkungen själv har inslag av både sjörövare och sjöjungfrur, har betecknats som ”tillkrånglad och förvirrad”.

  • Lars Andersson Svara

    Alltid lika trevlig att läsa Torbjörns betraktelser. Sjömansromantik, historia, kultur och geografi. Ser fram emot mer. Stort TACK.

  • Thure Malmberg Svara

    Torbjörns texter är alltid lika läsvärda! Maritim kultur kan man också tala om i den nya stadsdelen Fiskehamnen i Helsingfors, på den plats Sumparn förr låg. I splitternya bostadskvarter har gatorna fått traditionella fartygsnamn som ursprungllgen bars av Finska Ångfartygs Aktiebolagets (F.Å.A.) lastbåtar och senare övertog av Finncarriers och Finnlines ropaxfartyg i trafik just på Sumparn. På husväggarna finns plaketter som visar fartygens bild med en kort text. Stadens namnkommitté bör få en eloge för ett fint jobb, som de enligt uppgift fick hjälp med av Matti Pietikäinen, en gång en av Finlands främsta båtologer.

  • Nishikawa Tamio Svara

    Hej Tobbe, jag och säkert du också saknar Maru-ship som ägs av japanska rederierna, nuförtiden heter de NYK … eller MOL… och så vidare, helt utan anknytning till hemland eller
    dess kultur, förresten träffade jag en äldre japanske man i Grisslehamn för enmånad sedan,
    vars far var besättning på NYKs Kamakura Maru som sänktes av amerikarnerna utanför Japan
    och han följde henne i djupet och dog,