Tragedi på Medelhavet

Tragedi är ett av våra många grekiska låneord. Egentligen betyder ordet ”bockens sång”, med en innebörd av sorgespel eller sorglig händelse.

Rubriken här ovan leder nog genast läsarens tanke till dagens ström av ranka, överlastade båtar som långt ifrån alltid klarar överfarten. Bara under 2016 beräknas drygt 5.000 flyktingar och migranter  ha drunknat i Medelhavet.

Men för ett trekvartssekel sedan var det världskriget som krävde sin gränslösa tribut, även på Medelhavet.Stureborg

Sommaren 1942, för 75 år sedan,  stävade Röda Kors-chartrade s/s Stureborg mot Haifa för att lasta vete till Greklands svältande folk. Syd om Cypern torpederades hon av italienskt flyg och sjönk på mindre än en minut. Halva besättningen omkom omedelbart medan tio man lyckades ta sig upp på den osurrade räddningsflotte som vid denna tid var föreskriven på alla svenska fartyg. På flotten fanns en mycket begränsad mängd färskvatten och proviant och inget som helst skydd mot Levantens brännande sol. En efter en föll de ifrån av brännskador, törst och hunger. När flotten äntligen nådde land efter 18 dygn var endast en av Stureborgs 20-mannabesättning kvar i livet.

Det var Sveriges största krigsförlust på Medelhavet, räknat i människoliv. Men den allra största förlusten där överhuvud taget drabbade de ombordvarande på ett okänt eller bortglömt norskt fartyg.

Dramat inleddes hösten 1943, då det med Nazi-Tyskland dittills allierade Italien slöt vapenstillestånd med de allierade makterna. Tyskland, som redan ockuperade större delen av Grekland, tog nu även över de sedan 1923 italienskstyrda Tolvöarna (Isole Italiane dell'Egeo), med huvudön Rhodos i spetsen.  Öarnas italienska trupper gjorde inget motstånd när tyskarna tågade in. Italienarna fick nu ett ultimatum: Antingen ansluta sig till nazityska trupper eller förpassas till interneringsläger. Endast en tiondel valde att låta sig enrolleras. De övriga betraktades från och med nu som förrädare och behandlades därefter.

Den 11 februari 1944 packades 4.046 italienska soldater ihop i lastrummen på det av Nazi-Tyskland rekvirerade norska ångfartyget Oria.

s/s Oria mätte 2.127 brutto och var byggd i Sunderland 1920. Hon ägdes av Fearnley & Eger i Oslo. När Norge ockuperades 1940 låg hon i Casablanca, där hon inledningsvis rekvirerades av den tyska lydstaten Vichy-Frankrike. I den rollen tuffade hon i något år runt i innanhavet under namnet Sainte Julienne, varpå hon återfick sitt ursprungliga namn.

Oria var bara ett av många måttligt sjövärdiga fartyg som nu rekvirerades av tyskarna för att frakta vad som kallades Italienische Militärinternierte. (Man väjde för beteckningen krigsfångar, av hänsyn till Genèvekonventionens bestämmelser om hur sådana skall behandlas.)

Oria

Oria avgick från Rhodos i riktigt busväder, med Piraeus som destination. Under resan attackerades hon och hennes eskort av allierade fartyg men lyckades undkomma.

Men på kvällen den 12 februari gick Oria på ett klippgrund vid den lilla ön Patroklos just utanför legendomsusade Kap Sounion, där antikens greker hade byggt ett Poseidon-tempel till skydd för sjöfarten.

Det båtade föga för Oria. Med henne i djupet följde 4.074 människor, mestadels italienare men även 44 tyskar och fem besättningsmedlemmar av obekant nationalitet. Endast 21 italienare, sex tyskar och en grekisk fartygsmaskinist överlevde.

Både Grekland och fartygets egentliga flaggland Norge var ockuperade, och Italien hade nog med sitt på hemmaplan. Den nazityska censuren såg till att haveriet tystades ned.

”Maskinistens båtar”

Härförleden tog jag mig till Sjöhistoriska museets mysiga och välstuvade bibliotek vid Gärdet i Stockholm. Jag var ute efter museets årsbok 1962, där skeppsredare Sven Salén berättar en märklig historia.

En söndagsförmiddag i november 1939, då andra världskriget just hade brutit ut, anlände Salén till Karlshamn. Där hade han för avsikt att göra fartygsaffärer med en färgstark lokal redarkollega.

Klas August Andersson uppges ha givit sig ut till sjöss redan vid tolv års ålder. Så småningom blev han ångfartygsmaskinist, en befattning som på den tiden antagligen kallades maskinmästare. Han var till sjöss under första världskriget, och innan kriget var tillända hade han hunnit köpa sina första fartyg. Men Klas Andersson ville hellre bli titulerad mäster än skeppsredare.

Jag var nyfiken på honom redan 1977-79, då jag var redaktör för dåvarande Svenska Maskinbefälsförbundets tidskrift Maskinbefälet. Men jag tyckte inte att jag hade lyckats komma över tillräcklig kunskap om honom. Exempelvis sökte jag med ljus och lykta efter ett rederi- eller bolagsnamn. Det är fortfarande höljt i dunkel, åtminstone för mig. I folkmun lär rederiet rätt och slätt ha kallats "Maskinistens båtar".

Det berättas att mäster Andersson bibehöll sina enkla vanor från sjölivet. I hans standardklädsel ingick maskinistmössa och maskintofflor. Yrkesstoltheten vägde tyngre än framgångarna. Affärerna gick nämligen mycket bra för honom, både de sista krigsåren och under mellankrigsperioden.

I mitten av 1930-talet köpte han även Helenebergs varv i Karlshamn, men under hans tid har varvet liknats vid en "skeppskyrkogård".

Skälet till att Sven Salén dök upp strax efter det andra världskrigets utbrott var att mäster Andersson hade bestämt sig för att sälja sina sista sju rätt bedagade fartyg, som han hade anskaffat mellan 1925 och 1935. Salén berättar så här i museets årsbok:

"...Han satt i Karlshamns Varvs fina styrelserum i maskinisttröja och tofflor och drack grogg med sitt befäl. Vi hörde från rummet, när Andersson sade: 'Ut med er, nu kommer det folk!' Han hällde i varsin folkkonjaksgrogg, där vattnet var i minoritet. Jag sade, att jag ansåg det vara för tidigt att helga vilodagen på detta vis. 'Jaså, passar inte min grogg, så kan herrn gå.'..."

Affären blev ändå av. De ålderstigna fartygen gick skiftande öden till mötes, men från och med nu i tjänst för det Salén närstående Rederi AB Strim. Sex av dem döptes om efter den så kallade fruntimmersveckans namnsdagsnamn, och det sjunde efter Saléns kompis Evert Taubes dotter Ellinor.

Endast ett av dem, s/s Margareta, krigsförliste. Hon torpederades av en sovjetisk ubåt den 9 juli 1942 utanför Arkö. 14 man omkom. Margareta var byggd 1884.

Den äldsta av damerna, Emma (byggd 1868), sjönk 1940 till följd av en olyckshändelse. Samma år grundstötte och kondemnerades Kristina (byggd 1880). Sara såldes 1942 och sjönk 1957. Johanna, Magdalena och Ellinor ljöt alla skrotdöden under 1950-talet.

Det nämns inte i det sparsamma eftermäle jag kunnat finna, men gissningsvis var affärsidén att Maskinistens båtar skulle sättas in på malmfarten mellan Luleå/Oxelösund och tyskbehärskade östersjöhamnar.

I början av andra världskriget hade britterna långt framskridna planer på att angripa Luleå och Oxelösund för att stoppa malmtransporterna till Nazi-Tysklands vapensmedjor, men planerna förverkligades aldrig.

Jan Johansson till sjöss?

Midsommartid 2010, till sjöss i Adenviken med HMS Carlskrona. Jag brukade sitta i den oftast folktomma mäss 1 och arbeta på det som skulle bli reportage om piratjakten, för publicering i Sjöfartsverkets tidskrift Sjörapporten.

Ibland tittade delar av fartygets bordningsstyrka in i mäss 1. Den bestod av kraftiga, vältränade killar som jag inte skulle vilja råka i delo med. En dag satte sig en av dem, göteborgaren Olof, vid pianot och spelade Visa från Utanmyra i Jan Johanssons finstämda tolkning.

Utanmyra återfinns på Sollerön i det betydligt fredligare farvattnet Siljan.

Musikstycket fick minnet att ledas några decennier tillbaka i tiden. Antagligen var det på m/s Vingaland i början av 1970-talet som chiefen eller försten i maskin drog en story om den alltför tidigt bortgångne Jan Johansson. Han påstod sig rentav ha seglat ihop med musikgeniet, som skulle ha varit telegrafist. Maskingubben berättade också hur de hade gått iland tillsammans och förlustat sig på legendomsusade Paseo de Colón i Buenos Aires.

Hade jazzmästaren Jan Johansson verkligen en okänd bakgrund som sjöman i handelsflottan? Jag tvivlade, men långt senare kontrollerade jag ändå för säkerhets skull saken i det manuellt förda sjömansregistret, som finns på Landsarkivet i Göteborg. Där finns vi alla som seglade till sjöss under den svenskflaggade sjöfartens storhetstid på 1900-talet. Men där finns ingen 310916 Jan Johansson. Jag lutade därför åt att det rörde sig om en skröna, en ‒ om maskinbefälskåren ursäktar ‒ så kallad skepparhistoria.

Men sådana brukar kunna innehålla minst ett korn av sanning. Det visar sig att Jan Johansson var radioamatör. Johnson Line's lastfartyg på Brazil/La Plata-traden tog även passagerare. Kan Jan Johansson ha varit en av dem, och i så fall i sin egenskap av radioamatör en flitig besökare i fartygets radiohytt? Varefter maskingubben kanske mindes fel och långt senare blandade ihop sin landgångskompis i BA, en passagerare, med fartygets påmönstrade telegrafist?

Hör gärna av dig, du som kanske vet mer om detta.

Djurtransporter över haven

Jag har ingen närmare insyn i de specialfartyg som internationellt kallas livestock carriers, djurtransportfartyg. Det bör jag kanske vara nöjd med, eftersom somliga av dem påstås vara omgivna av en vedervärdig stank.

Fartygen har liknats vid flytande parkeringshus i flera våningar, med plats för upp till 20.000 nötkreatur eller 100.000 får, alternativt en kombination av båda djurslagen.

I min bok Gränslös sjöfart nämner jag denna specialsjöfart endast i förbigående; i ett sammanhang som handlar om Nordstjernans legendariska Seattle-serie, som bestod av åtta fartyg: 

"...Sju av dem ljöt skrotdöden under 1970-talet. Undantaget var Lions Gate. 1973 såldes hon till Libanon och byggdes om till ett fårtransportfartyg, som skämtarna lär ha kallat 'världens största wo/wo-fartyg' ('walk on/walk off'). Under gång mellan Fremantle och Viken våren 1980 utbröt en brand ombord. Den spred sig snabbt över fartyget, som var fullastat med får. Alla besättningsmän utom en räddades. Fartyget sjönk med sin levande last."

Hanteringen nämns även i mitt blogginlägg Opera Line 80 år på den här sidan den 16 februari 2015:

"...m/s Don Carlos (2) skulle bli ett verklighetsdrama. Wallenius säljer inte sina specialfartyg till tänkbara konkurrenter men gärna till andra ändamål. Efter att ha tjänat färdigt i biltransportbranschen såldes Don Carlos 1974 och bytte skepnad till djurtransportfartyget Danny F II. Den 17 december 2009 sjönk hon utanför Libanons kust. 45 man, drygt 10.000 får och närmare 18.000 nötkreatur omkom."

Såvitt jag känDjurtransporter över havenner till har inga svenska redare engagerat sig i storskaliga fartygstransporter av levande djur. Det gör däremot danska Corral Line. Enligt rederiets internetsida har det pågått i drygt ett sekel. I Sjöbefäl nr 6 2008 berättas om rederiets djurtransporter, under rubriken Lyxkryssare för fyrbenta passagerare. Nåja, "passagerarnas" slutdestination är helt enkelt mottagarlandets slakterier, vilket kanske är svårförenligt med begreppet lyx. Men förhoppningsvis stämmer skribentens idylliska beskrivning av hanteringen av levande däggdjur i just de fartygen. Exempelvis när det gäller ventilation, renhållning, rörelseyta, samt tillgång till foder och vatten.

Bevisligen förekommer extremt djurplågeri i branschen. 2012 lämnade den australiska veterinären Lynn Simpson en hemligstämplad rapport till ett regeringsorgan. Rapporten, som av misstag publicerades på en hemsida, innehöll hennes erfarenheter från 57 resor med djurtransportfartyg. Bland mycket annat pekade hon på att djurens utrymmen var så trånga, att de inte kunde lägga sig ned för att vila. De som ändå lyckades lägga sig löpte risk att kvävas till döds eller trampas ihjäl.

Vid passage genom Röda havet var luftfuktigheten och hettan det stora problemet. Lynn Simpson berättade att djuren tävlade om att komma i närheten av fläktarna. De starkaste klev över de svagare, som kollapsade och dog.

Avslöjandet av missförhållandena ledde till att Lynn Simpson avskedades från jobbet som veterinär på djurtransportfartygen.

Australien är en huvudexportör av livestock. Huvudimportörerna av får och nötkreatur är länder i Mellanöstern, inklusive Israel. Fartygstransporterna av svin tar däremot andra vägar, av kända kulturella och religiösa skäl.

Nättidningen Times of Israel visade nyligen flera av Lynn Simpsons fasansfulla bilder av döda eller svårt skadade djur som var täckta av sin egen och de övriga hopträngda djurens avföring.

Under 2016 importerade Israel närmare 600.000 får och nötkreatur. Det var en fördubbling jämfört med 2015. Ungefär en tredjedel kom från Australien, medan återstoden kom från Östeuropa och Portugal.

I slutet av januari demonstrerade flera tusen israeliska djurrättsaktivister i Tel Aviv. De riktade sig till jordbruksministern, köttindustrin och Högsta domstolen med krav på att transporterna av levande djur till Israel skulle stoppas. I stället vill man öka importen av fryst kött av djur som slaktats i sina ursprungsländer.

Den 1 februari uppdrog Högsta domstolen åt Israels regering att påskynda sina ansträngningar för att minska de transporterade djurens lidande.

Medelhavets hajar

Jag kom att tänka på en historia, som nog egentligen har ett mycket begränsat humorvärde.

En sjöman på ett fartyg som låg till ankars tog ett nakendopp i havet. Plötsligt hojtade han upp till sina skeppskamrater som hängde över relingen:

‒ Grabbar, grabbar...

Varpå han fortsatte, nu med gäll kastrat-röst:

‒ ...DET FINNS HAJAR HÄR!

Carcharias_taurus_in_UShaka_Sea_World_1079-a[1]

Sex av mina sju "orientare", fartyg inom Svenska Orient Linien, gick på Israel. Ofta fick vi ligga på Haifas redd flera dygn i sträck. Då brukade vi passa på att fira ned landgångstrappan och bada, obekymrade om vattenkvalitén just utanför den oerhört förorenade floden Kishons mynning. Och även ovetande om att havets rovdjur kanske lurpassade där nere under ytan.

I veckan rapporterade medierna om ett hundratal mörkhajar och högfenade hajar som hade lockats till utsläppet av uppvärmt kylvatten utanför ett kraftverk i staden Hadera syd om Haifa. Den upp till 350 kilo tunga mörkhajen anses vara potentiellt farlig för människan, medan den högfenade hajen anses vara ofarlig.

Härom året berättade Natalie Paris i brittiska The Telegraph att inte mindre än 47 hajarter finns representerade i Medelhavet. Däribland den fruktade vithajen, som emellertid endast har siktats ett tiotal gånger de senaste 30 åren. Natalie Paris betonade emellertid att hajattacker mot människor är mycket ovanliga i innanhavet.

Hösten 2001 skrämde en blåhaj på badgäster på Sardinien. Blåhajen anses vara mycket farlig, även om den har noterats för få attacker mot människor.

Sedan år 1900 har 50 hajattacker noterats i italienska vatten, varav elva med dödlig utgång. Motsvarande i spanska vatten är 33 attacker, varav sju med dödlig utgång. I kroatiska vatten var det 25 attacker, varav tolv med dödlig utgång, och i grekiska vatten 24 attacker, varav 13 med dödlig utgång. Dessutom förekom enstaka dödsfall till följd av hajangrepp i franska, maltesiska och montenegrinska vatten. Inte så mycket, således, utspritt över drygt ett sekel.

Den 28 december 2014 började passagerarfärjan Norman Atlantic brinna i Otrantosundet mellan Patras och Ancona. Ett dussintal passagerare hoppade i sjön och omkom. De tros ha blivit angripna och dödade av hajar, men det är inte verifierat.

Medelhavets invandrade hajar har tagit vägen genom Gibraltar sund. Ett undantag är den med hajen närbesläktade broskfisken spjutrocka, som är ett exempel på den så kallade lessepska migrationen genom Suezkanalen (läs mer om den migrationen i mitt blogginlägg Panamanska genvägar den 11 juli 2016).

Även om hajarna ökar i östra Medelhavets varmare vatten minskar de totalt sett i innanhavet. Vilket anses bero på föroreningar och överfiske. Det är obekant i vilken utsträckning de fiskas enbart för den lukrativa kinesiska hajfenmarknadens skull.

Fotnot: Bilden visar en sandtigerhaj, en av de 47 arter som förekommer i Medelhavet.

  • Rolf W Eriksson Svara

    Du skrev i juli 2016 om den lessepska migrationen – arter som tagit sig in i Medelhavet från Röda havet via Suezkanalen, dock inte hajar. Du nämner ovan att de flesta av Medelhavets hajar kommit via Gibraltar sund. Min undran – kommer de lättare in i Medelhavet nu via Suezkanalen. Har hört från annan källa att den nyinvigda utvidgade Suezkanalen har medfört att det ”vattenlås” som tidigare fanns i ”Great bitter lakes” inte längre finns. Tidigare hindrade – enligt min källa -den höga salthalten där många arter att ta sig till Medelhavet. Sant eller ej – underlättar den utvidgade Suezkanalen för hajar att ta sig till östra Medelhavet och turistmålen på öarna och kusterna där?
    Fotnot: Bilden visar inloppet till hamnen i Rhodos stad – just där en gång kolossen på Rhodos stod. I akvariet/museet alldeles i närheten finns en respektingivande käke av en på Rhodos fångad vithaj utställd. Kanske blir det fler vithajskäkar att ställa ut när den breddade Suezkanalen ev. underlättar hajmigration från Röda havet? (Foto: Rolf W Eriksson)

  • Anders Andersson Svara

    Överraskande uppgifter om hajattacker i Medelhavet, tycker bara man brukar läsa om sånt i Australien, Sydafrika och USA, intressant! Mörkhaj?!

  • Anonym Svara

    Men, Torbjörn Dalnäs, ´på land går större hajar än man skåda får på sjön´ sjöng Evert Taube en gång och egen erfarenhet ger vid handen att de t.o,m. kan gå långt in i Bråviken…
    säger Lennart Granqvist.

Spanien: Ur led är tiden

Den sydvästspanska staden Cádiz var våra ostindiefarares första anhalt på den långa resan mot Kanton i det hägrande Kina. På utresan hade ostindiefararna traditionella svenska exportvaror som järnmalm, virke och trätjära med dit. Där skiftades varorna mot det som kineserna var intresserade av: Silver i form tackor eller myntade piastrar, pesos de ocho (på engelska översatta till pieces of eight).

Mindre känt är att Cádiz på den tiden räknades som nollmeridian, sett med spanska ögon. Detta hade redan 1717 fastställts av kolonialmyndigheten Kungliga Kontraktshuset för Indierna, som hade sitt säte i staden. Jubileet uppmärksammas i staden, berättar tidningen El País i sin engelskspråkiga nätupplaga.

Även Sverige hade sedan 1757 sin egen nollmeridian, i form av en rät linje i Observatorielunden i Stockholm. Meridianen justerades 1827 och ännu en gång 1878, då gemensam rikstid infördes för hela landet. Vid sekelskiftet till 1900 förpassades den till 18° 03′ E, räknat från den nya världslikaren Greenwich i London.

Skeppsur

Det var 1884 som världen enades om Greenwich (med undantag för Frankrike, som i ytterligare några år trilskades genom att hålla fast vid Paris som sin nollmeridian). För Cádiz innebar det den nya meridianen 6°17′ W.

Den som tittar på en Europakarta med longitudlinjer utmärkta upptäcker att Cádiz ligger väst om den brittiska huvudön. Ändå är det centraleuropeisk tid som gäller i staden, liksom i hela det övriga Spanien utom Kanarieöarna, som tillämpar GMT, Greenwich Mean Time. Grannlandet Portugal har också GMT, som även kallas Universal Time Coordinated (UTC).

Skälet till Spaniens obalans i dygnsrytm är att diktatorn Francisco Franco under andra världskriget bestämde att landet skulle ha samma tid som förebilden Nazi-Tyskland. Så har det förblivit sedan dess.

Följden har blivit något som har betecknats som en ständigt pågående jet lag, som av de katalanskspråkiga kallas trastorn d'horari ("tidsoreda").

Jag har ingen personlig insyn i det spanska arbetslivet, men de genomsnittliga spanska landanställda lär påbörja arbetsdagen kl 0900. Mellan ungefär 1400 och 1600 eller 1700 har de sin berömda siesta (de katalanskspråkigas migdiada), som är vikt för middagsmål och vila. Därefter fortsätter de att arbeta till kanske 2000. Kvällsmålet intas sent, varpå man kanske vill se en fotbollsmatch eller film på TV. Till kojs lär spanjorerna krypa först någon gång efter midnatt, varpå de kliver upp till en ny arbetsdag efter alltför få timmars sömn.

En övergång till GMT och arbetstider liknande dem i övriga Europa diskuteras flitigt, men ämnet är kontroversiellt. Å ena sidan anses en övergång ge föräldrar bättre kontakt med sina barn, men å andra sidan befaras att den spanska livsstilen skulle påverkas.

Apropå dygnsrytm leds tanken lätt till sjölivet, de däcksanställdas vakttjänst och brassade skeppsur, men det är en annan historia.

Historieglimtar från Gambia

Det lilla västafrikanska landet Gambia med sina 1,9 miljoner invånare och en yta motsvarande Skånes har hamnat i blickfånget. Här sträcker sig Afrikas märkligaste gränser i väst-ostlig riktning, längs den flod som givit landet dess namn. I nord och syd därom breder grannlandet Senegal ut sig. Denna geografiska röra har skapats av forna kolonialmakter. Däribland en av våra närmaste grannar.

Gambia 1

Långt uppe nordnordost om Gambia löper den litauisk-lettiska floden Venta ut i Östersjön. Mynningshamnen Ventspils lär vara Östersjöns nordligaste isfria hamn. Men på den tyskbaltiske storhertigen Jakob Kettlers tid kallades både den och floden Windau. Här låg huvudhamnen för Europas mest bortglömda kolonialmakt, Kurland, som ungefär bestod av dagens Lettland söder och väster om Riga. Huvudstad var Mitau, dagens lettiska Jelgava, en bit inåt landet.

Gambia 2

Den polska vasallstaten Kurland var i praktiken ett självständigt hertigdöme. Under sin glansperiod under 1600-talet leddes det av storhertig Jakob, som var en mycket driftig personlighet med ett brett internationellt kontaktnät. Han hade obegränsad tillgång till ek och tall och anställde holländska skeppsbyggmästare som byggde en veritabel stormaktsflotta åt honom. Antagligen berättade de om Abel Tasmans just genomförda segling runt Australien. Jakob hade storvulna planer på att snabbt kolonisera sydkontinenten!

Dock nöjde Jakob sig 1651 med bitar av dagens Gambia. Däribland hans huvudfäste Ilha de Santo André, som senare döptes om till James Island och sedan 2011 kallad Kunta Kinteh Island. Ön ligger en bit uppströms längs Gambiafloden.

Författaren Alex Haleys förfader Kunta Kinteh, tillika huvudperson i hans hyllade bok Rötter, sändes som slav till USA. Troligen skedde det från James Island. Därav namnskiftet på ön.

Tidens bärande affärsidé var triangelhandel. Varor hemifrån byttes mot afrikanska slavar, som fraktades till Amerika för att slita på bomulls- och sockerplantagerna, vars produkter sedan fraktades hem till Europa. Alltså behövde Jakob även en amerikansk koloni. 1654 föll valet på ön Tobago i det sydostligaste Karibien. Men säg den lycka som varar beständigt. 1658 tog den invaderande grannen Sverige effektivt ner Kurland på jorden, och ute i imperiet kastade sig mäktigare kolonialmakter hungrigt över uppstickaren.

Byggnadsminnen på Kunta Kinteh Island vittnar än i dag om Jakobs koloniala äventyr. Ön har utnämnts till världsarv av Unesco.

Ett annat av Gambias arv från Höga Nord var piratradioskutan Cheeta 2 (ex norska 450-tonnaren Mosken). För att göra en lång historia kort köptes hon 1962 av piratradiodrottningen Britt Wadner, som drev Radio Syd. Myndigheterna stretade emot med antipiratradiolagar. Fru Wadner fick rentav sitta av tid på kvinnofängelset Hinseberg.

1966 upphörde den båtburna piratradion helt i Skandinavien. På kringelikrokiga sjövägar hamnade Cheeta 2 så småningom i det just självständiga landet Gambias huvudstad Bathurst, som 1973 döptes om till Banjul. Radio Syd fick licens för lokala sändningar från fartyget, som nu var fast förtöjt. Skutan hade i princip seglat färdigt, förutom en ödesdiger sista seglats någon gång på 1980-talet.

Gambia 3

Efter ett tag flyttades Radio Syds sändare och antenn iland. Sändningarna fortsatte med samma signaturmelodi: Evert Taubes Så länge skutan kan gå, som hade hängt med ända sedan starten hemma i Öresund. Det nu antennlösa fartyget fick en ny roll som restaurang och diskotek, med fast position vid piratdrottningens hotell Wadner Beach i Banjul.

1987 seglade Britt Wadner själv in i den sista hamnen, 72 år gammal. Något år dessförinnan hade hennes trotjänare Cheeta 2 slitit sig från förtöjningarna under ett tropiskt oväder och gått på en sandbank vid Gambiaflodens mynning. Möjligen kan vrakrester efter henne fortfarande siktas där ute. 2001 lär Radio Syd ha tystnat, sedan antennen rasat samman.

Men allt detta är kuriosaartade futiliteter jämfört med det som sker i dagens Gambia.

Fotnot: Hamnbilden visar storhertig Jakobs slott i Ventspils, där han lät bygga och utrusta fartyg för sina koloniala äventyr. Fartygsbilden visar Cheeta 2, som slutade sina dagar på Gambiafloden (en längre exposé över flytande piratradiostationer ges i mitt blogginlägg den 11 maj 2015).

  • Benny Pettersson Svara

    Intresant att få reda på lite mera om Gambia. Jag kände till radio sändningarna och vi bodde på Wadner Beach. Vi var på en flodtur med Lady Wright som tog en tre dagar. Båten var gammal och den förde grisa, getter, fisk och allt annat som passagerarna tog med sig till byarna som låg långsmed floden.
    Tack för artikeln.

Gäckande dansk sjöman på söderhavsö

Antagligen spanade besättningen nyfiket när Fukokuju Maru angjorde öarna våren 1675. Fem år tidigare hade ett skepp i inre fart kommit ur kurs och råkat hamna just där. Besättningen lyckades segla hem och kunde rapportera om öarna. Fukokuju Marus uppdrag var att kartlägga och närmare undersöka dem. Troligen var det nu de fick sitt första japanska namn: Tatsumi munin-tō, ”De obebodda öarna i sydost”. Munin, ”utan folk”, förvanskades snart till de västerländska sjöfararnas och kartografernas seglivade namn på ögruppen: Bonin Islands. De ligger ungefär hundra landmil syd om Tokyobukten, halvvägs till Marianerna.

Japan var stängt mot yttervärlden och längre sjöresor var rena undantagsfall. Kanske saknade sjömännen sina närstående under expeditionen och gav därför öarna namn efter familjemedlemmar och nära släktingar. Namnen på de närmaste öarna betyder i tur och ordning Barnbarnsön, Lillebrors ö, Storebrors ö och Fars ö.

Närstående kvinnor fick sin beskärda del. Den näst största ön heter Hahajima, Mors ö. Tillsammans med ett knippe mindre grannöar med namn efter andra kvinnliga släktingar utgör den ögruppens sydliga del. Tidigare brukade den kallas Coffin Island efter amerikanske skepparen James Coffin på brittiska valfångaren Transit, som återupptäckte ön 1824. (Jag gissar att Coffin, som betyder likkista, var hans ”artistnamn”.) Själv lanserade han namnet Fisher’s Island, efter en av uppdragsgivarna i Bristol.

Ytan på huvudön Chichijima, Fars ö, är 24 km². Det motsvarar ungefär Öckerö kommun eller fyra Gibraltar. Det är en tredjedel av hela ögruppens yta.

Ett halvsekel efter Fukujoku Marus strandhugg hävdade en rōnin, herrelös samuraj, att hans förfader Sadayori Ogasawara minsann hade upptäckt öarna redan hösten 1593. Han stämplades som bluffmakare och förfadern ansågs vara ett rent påhitt. Men sedan dess har historien omvärderats, möjligen för att främja Japans nationalistiska strävanden. Sedan slutet av 1700-talet finns Ogasawara dokumenterat som namn på ögruppen. I byn Ōgiura på Chichijimas mellersta del finns en liten shintohelgedom som helgats åt Sadayori Ogasawara.

Först på positionen var Ogasawara ändå inte, om han nu verkligen var där. Ett halvsekel tidigare, 1543, hade besättningen på det spanska skeppet San Juan siktat en grupp mindre öar. De döptes till Islas del Arzobispo, Ärkebiskopsöarna, och anses vara identiska med Boninöarna.

1639 återupptäcktes öarna av utkikarna på två holländska ostindiefarare. Expeditionens uppdrag var att finna några legendomsusade öar ost om Japan som hade ljushyad befolkning och ädla metaller i överflöd; de sedan decennier gäckande ”Armeniska öarna” Rica de Oro och Rica de Plata. De öar man fann saknade sådana rikedomar och glömdes snart bort igen.

I början av 1800-talet kom västerländska valfångare på att stora valbestånd vandrade längs den varma Kuroshioströmmen. Boningruppen, som består av ett trettiotal öar, låg bra till i närheten av rika fångstområden och ligger dessutom mitt i storcirkelrutten mellan Hawaii och Shanghai. Öarna blev strategiskt intressanta. Här fanns färskvatten och naturens eget proviantförråd, exempelvis i form av havssköldpaddor.

1827 anlöpte HMS Blossom Chichijimas naturliga hamn i nordväst. Fartygschefen Frederick William Beechey döpte raskt hamnen till Port Lloyd efter biskopen av Oxford, Charles Lloyd, själva ön till Peel Island efter den brittiske inrikesministern, Robert Peel, och ögruppens mellersta del till Beechey Islands efter sig själv.

Den 26 juni 1830 inträffade en avgörande händelse i Boninöarnas moderna historia. Skonaren Washington ankom till Port Lloyd från Hawaii med 13 kvinnliga och tolv manliga nybyggare ombord. Bland dem fanns fem västerländska sjömän; två amerikaner, en britt, en genuesare och en dansk. De övriga var hawaiianska polynesier. I spetsen för äventyret stod Nathaniel Savory från Massachusetts. Koloniseringen påhejades och sponsrades av den brittiske konsuln i Honolulu.

Nybyggargruppens könssammansättning garanterade kolonins fortbestånd. Barn kom till världen. Kolonin fylldes även på med strandsatta sjömän och rymlingar från det hårda valfångstlivet, samt kvinnor och män från grannöarna i syd, Marianerna. Fartyg ankom för proviantering och reparationer och avseglade igen.

Jag är särskilt nyfiken på pionjärgruppens danske medlem – ännu en i raden av skandinaviska sjömän som har gjort märkliga ting runt världshavens stränder. Många av dem tog sig nya engelskklingande namn, för danskens del Charles Johnson. Utöver det har jag inte lyckats finna någonting om honom, förutom att han så småningom lämnade kolonin och drog iväg mot obekant mål. Hans ursprungliga danska namn är höljt i dunkel. Likaså är det okänt om någon av de hawaiianska kvinnorna födde honom någon ättelägg…

Det lilla samhället växte fram runt Ten Fathom Hole, den skyddade buktens innersta del. Senare skulle byn kallas Yankee Town, efter att inflyttade japaner grundat sin egen by Ōmura ett stycke sydväst därom.

På berget Mikazuki omedelbart väst om Ōmura finns två gravplatser med kristna och buddhistiska gravvårdar om vartannat och namnkombinationer som vittnar om att öst och väst visst kan mötas. Efternamnet Savory – ibland japaniserat till Sebori – förekommer flitigt. Nathaniel och hans kvinnor gav upphov till många efterlevande. Flera gravstenar bär en text som anspelar på jordelivets naturliga yrkesval här på öarna: Fishing in heaven, ”Fiskar i himmelen”. Framför dem har efterlevande enligt japansk sed placerat burkar med mineralvatten och öl – och i något fall ett glas risvin och rentav en halvflaska whisky. Även de avlidna bör få släcka törsten.

Den bortre gravplatsen härbärgerar de äldsta gravarna. Där finner jag Nathaniel Savorys enkla, vitmenade gravsten med svårtydd inskription. 80 år gammal seglade han in i den sista hamnen den 10 april 1874. Under sitt långa liv kom Nathaniel att personifiera kolonins i princip laglösa självstyre, innan kejsardömet Japan på allvar etablerade sig på öarna och införde sina lagar.

img_4140

Denna process påbörjades redan 1862-63 med en japansk revirmarkering och ett misslyckat kolonisationsförsök. 1875 kom japanerna tillbaka. Året därpå införlivades öarna formellt i kejsardömet, och 1878 inleddes en våg av japansk inflyttning. 1882 blev de ursprungliga invånarna av blandat västerländskt, polynesiskt och mikronesiskt ursprung naturaliserade japanska medborgare.

Utvecklingen välkomnades inte av the Bonin islanders, som lär ha hållit sig på sin kant och länge avhållit sig från blandäktenskap med nykomlingarna. Ändå innebar den ett kulturellt och socialt lyft för dem. Vid HMS Curlews anlöp i Port Lloyd 1875 konstaterades att endast en av dem kunde läsa och skriva och att många av deras avlidna hade mött en våldsam död. Japanerna införde skolgång och andra nyttiga samhällsfunktioner, som helt hade saknats på öarna.

Det kunde gå livligt till när sjövilda fångstmän klev iland, även sedan Port Lloyd hade döpts om till Futami-ko. En av dem var en 17-årig besättningsman på sälfångstfartyget Sophie Sutherland, som anlöpte hamnen 1893. Efter en krogrond med mer befarna skeppskamrater bar det sig inte bättre än att han sov ruset av sig framför hamnens lotsstuga. När han vaknade hade han befriats från både klocka, pengar, jacka, livrem och skor. Hans namn var John Griffith London. Jack London, som han kom att kallas, fortsatte att besegla världshaven och skulle så småningom vinna global ryktbarhet som författare.

När Japan militariserades under 1930-talet började myndigheterna hålla de ursprungliga Bonin islanders i stramare tyglar. 1938 förbjöds de att sinsemellan tala engelska – eller snarare den kreolengelska som hade utvecklats. Två år senare kom en lag som påbjöd japanska namn. Många öbor kände trycket och ändrade Savory till Sebori, Webb till Uwabe och så vidare.

1944 tvångsevakuerades Ogasawaraöarnas invånare till den japanska huvudön Honshu. Kriget hade nått öarna.

Den amerikanska ockupationen av öarna inleddes hösten 1945. Året därpå tilläts omkring 130 Bonin islanders återvända hem till Chichijima. Deras mångdubbelt fler japanska grannar fick invänta ockupationens ändpunkt, som inföll 1968.

Under den amerikanska tiden fick engelskan en nystart bland de just hemkomna Bonin islanders. Deras barn fick gå i amerikansk skola. Många av dem sägs ha hoppats på fortsatt separation från moderlandet i nord. Inom hemmets väggar påstås de fortfarande tala en med japanska ord utspädd kreolengelska, men det är i så fall ingenting man gärna pratar om utåt.

Och ingen av dem jag träffat har kunnat skingra den täta dimma som omger det danska sjömansödet Charles Johnson.

Fotnot: Ett längre reportage publicerades i Utkik nr 3 2009, efter att jag besökt Bonin- alias Ogasawaraöarna. Det ingår också i en bok om Japan, Mullbärsträdets land, som jag ännu inte har lyckats finna någon hugad förläggare till.

img_4204

  • Jonas Evertsson Svara

    Enligt Wikipedia var dansken en ”Carl Johnsen of Copenhagen”. Iofs inte mycket att gå på men iaf ett namn och ursprung.

  • Torkel Bodin Svara

    Mycket intressant! Som Japan-värderad ser jag fram mot ”Mullbärsträdets land” !

100-årsminne: Från Lysekil till Frisco och Hawaii

Skandinaviska sjömän har gjort märkliga ting runt Söderhavets stränder, och deras samlade öden och äventyr borde resultera i en fyllig och spännande skrift. En av dem var Wilhelm Mattson från Lysekil. (mer om honom längre fram). I min bok Förtoningar från 2004 nämner jag i all korthet några andra svenskar i detta celebra gäng.

Pippi Långstrumps pappa hette Efraim och var sjökapten, tillika kung på en söderhavsö. Antagligen fann Astrid Lindgren hans förebild i ”kung Calle”; den stockholmske sjömannen Carl Emil Pettersson, som efter en förlisning 1904 hamnade på den lilla ön Tabar ostnordost om Nya Guinea. Han gifte sig med hövdingens dotter, fick många barn och stort inflytande och blev mycket rik.

En annan var Kalle ”Charlie Savage” Svensson från Uddevalla, som efter ett skeppsbrott med amerikanska Eliza i början av 1800-talet klättrade på det fijianska stamsamhällets karriärstege. Han klarade sig bättre än många andra utlänningar, som brukade få lära sig en gång för alla varför ögruppen Fiji kallades Kannibalöarna . Men till sist lär även the terrible Swede ha slutat sina dagar som helstekt "long-pig".

Ytterligare en svensk sjöman som gjorde karriär på Fiji under 1800-talet var östgöten Gustaf Pettersson. Men om honom vet jag i stort sett ingenting. Tipsa gärna, du som till äventyrs vet mer.

Gotländske sjömannen Johan Mathias Rondal kom inte med i Förtoningar, eftersom jag inte kände till honom då. Han klev iland i Auckland i slutet av 1880-talet. Där tog han styrmansexamen, varpå han drog vidare till Sydney, Australien. Efter en tid tog han hyra som styrman på en skonare som trafikerade Bismarcksarkipelagens på den tiden tyskstyrda öar. Så småningom slog han sig ned på huvudön Neupommern, som efter tyskarnas uttåg döptes om till New Britain. Där byggde han upp en plantage för kopraproduktion. Sjöman Rondal blev välbeställd och slog sig på äldre da'r ned i Sydney.

Även kalmariten Gustav August Nilspeter Nilsson gav sig in i koprabranschen, sedan han seglat till sjöss i sju år samt försökt sig på att gräva guld i Nya Zeeland och Australien. Han tog sig nu till Samoa. Där modifierade han efternamnet till Nelson och gifte sig med en adlig samoansk kvinna, som han fick sex barn med. Deras efterlevande sägs ha spelat en betydelsefull roll i Samoas utveckling, och namnet Nelson lär därför vara aktat i landet.

Den halländske sjömannen Josef Nils Jonsson klev 1917 iland i Sydney, där han till en början försörjde sig på olika enkla påhugg. Så småningom gjorde han karriär som älskad skämttecknare i de australiska medierna, nu under namnet Joe Johnson. I den rollen har han kallats "Australiens Albert Engström".

Skepparen Oscar Olin kom till Fjärran Östern i skonerten Anna 1871 och blev kvar där i 57 år. Tio år före honom hade helsingborgaren Nils Möller anlänt till Shanghai med sin brigg Teresa. Han grundade Red Anchor Line, som blev ett av stadens större rederier. Fartygen förde brittisk flagg, men befälen skulle helst vara skåningar. När dessa tröt fick andra skandinaver till nöds duga.

På 1890-talet var den svenske matrosen Charles Karlström en av flera skandinaver på sjundedagsadventisternas missionsskepp Pitcairn. Skutan var uppkallad efter Bounty-myteristernas isolerade ö. Deras ättlingar lär mangrant ha anslutit sig till denna frikyrka.

Många skandinaviska sjömän tog anställning som skeppare, lotsar och tulltjänstemän i kinesisk tjänst. En av dem var sjömansvisans hävdatecknare, sjökapten Sigurd Sternvall. Det var i den miljön sjömansvisor som Från Canton till Macao och Han hade seglat för om masten föddes.

Sjökaptenen Frans August Brissander var vid denna tid befälhavare på s/s Kung-pai. Fartyget gick för China Merchants Steam Navigation Company, som hade monopol på att föra den kejserliga drakflaggen.

Hans sjökaptenskollega Gustaf Öberg dömdes till döden av Indokinas fransmän, falskeligen anklagad för att ha sålt vapen till kustens fruktade pirater. Han lyckades dock fly. Väl etablerad i Shanghai introducerade han med stor framgång L.M. Ericssons telefoner på den kinesiska marknaden.

De tidiga svenska sjöfararna i det slutna Japan har jag berättat om i blogginlägget Svensk-japanska förbindelser den 23 juni 2015.

I Stilla havets nordvästligaste hörn gjorde sig stockholmaren Sven Waxell bemärkt. Han hade tjänat brittiska Royal Navy och värvades 1725 av ryska flottan. 1741 deltog han i dansken Vitus Berings ryska expedition i syfte att kartlägga Alaskas kust. Bering insjuknade och dog av skörbjugg och hans skepp Sviatoj Pjotr strandade. Amiralens sekond Waxell tog över befälet och ledde bygget av ett nytt skepp samt återfärden till tryggheten på Kamtjatkahalvön. Bergskammen Waxell Ridge i Alaska har uppkallats efter honom.

På Aleuterna, den långsmala ögrupp som löper ut åt sydväst från Alaska, finns en vulkan vid namn Mount Westdahl. Den är uppkallad efter den till San Francisco utvandrade gotlänningen Ferdinand Westdahl, som under många år verkade inom US Coast and Geodetic Survey. Ett av organisationens forskningsfartyg bar hans namn. Så även Liberty-fartyget s/s Ferdinand Westdahl, som klarade sig helskinnad under kriget och ljöt skrotdöden först 1967.

Den som har gjort allra störst avtryck runt Stilla havet är nog ändå Lysekil-pôjken Wilhelm Mattson, som för 150 år sedan rundade Kap Horn och etablerade sig i San Francisco. Året var 1867, och Wilhelm hade hunnit bli 18 år. Redan som 10-åring hade han gjort sin första törn till sjöss.

I 20-årsåldern tog han, nu med det amerikaniserade namnet William Matson, över befälet på en tramp som fraktade kol till ett sockerraffinaderi i San Francisco, vars råvara kom från Hawaii. William blev god vän med ägaren Claus Spräckels och törnade snart till på dennes privatyacht.

När William tog över sitt första fartyg 1882 hjälpte Spräckels till med finansieringen. Den tremastade skonaren döptes efter Spräckels dotter till Emma Claudina. Hon började trafikera Hawaii med styckegods ut och socker tillbaka. Efter några år ersattes Emma Claudina av brigantinen Lurline. Fler fartyg tillkom i Matson Navigation Company.

william_matson_pp-75-7-0131

Hawaii började väcka intresse som exotiskt turistmål. 1909 sjösattes passagerarfartyget s/s Wilhelmina, som sattes in på Hawaii-kryssningar (med undantag för första världskrigets slutskede, då hon var rekvirerad av US Navy).

När Matson seglade in i den sista hamnen 1917 bestod hans flotta av 14 last- och passagerarfartyg, som sägs ha varit störst, snabbast och modernast på Pacific-traden.

 

Även därefter tillkom nya fartyg; däribland de lyxiga Mariposa (I + II), Monterey (I + II) och Lurline (II + III). Men snart var passagerarfartygens tid utmätt. Flyget tog över. Ett tag efter andra världskriget engagerade sig Matsons arvingar i den branschen också, me då sade konkurrenten Pan American stopp och belägg.

Dagens Matson, Inc. ‒ som bolagsnamnet numera lyder ‒ ägnar sig huvudsakligen att frakta gods på Pacific, inte minst mellan Hawaii Emma Claudina och den amerikanska västkusten.

1917 törnade sjöman Wilhelm Mattson alias skeppsredare William Matson in för gott. Låt oss ägna honom en och annan tanke under året. Själv glömde han aldrig sitt gamla hemland utan ställde upp som Sveriges konsul.

hawaii_state_archives_image_from_matson_lines_1900s1

‒ ‒ ‒

Gott Nytt Eldtupp-År!

I början av förra  året skrev jag i ett blogginlägg att eld-apans 2016 kunde förutspås bli en tid av upplopp och virrvarr. Dessvärre har det besannats med råge...

Enligt traditionens förutsägelser väntas däremot eld-tuppens 2017 bli ett lugnt och hyfsat år för de flesta av oss. I synnerhet gäller det er som är födda i tuppens tecken (1933, 1945, 1957, 1969, 1981, 1993 eller 2005).

Djurkretsens tolv djur kombineras med de fem elementen, så att 60-årscykler bildas. Varpå man börjar på ny kula.

Japanerna firar övergången till tuppens år redan nu, medan kineserna håller styvt på traditionen: Nyåret infaller vid den andra nymånen efter vintersolståndet, denna gång den 28 januari.

Senast det begav sig, 2005, fick jag ihop en haiku:

Skarpsynta tuppen

spanar från kyrktornets topp

mot omvärldens synd

Nästa gång blir det dags för jord-hunden, som råkar vara mitt år. För de renläriga sker övergången den 15 februari 2018.

Julen och sjöfarten

Julhelg i Medelhavet för ett halvsekel sedan. Svenska Orient Liniens Vikingland låg i Piraeus. Jag vill minnas att Oceankompaniets m/s North Sea samtidigt låg vid kaj i grannskapet. Vi hälsade på ombord hos varandra, som de broströmsseglare vi var på båda fartygen.

Men själva julaftonen förbehölls oss själva. På eftermiddagen kallades hela besättningen till samling på bryggan för glögg med befälhavaren. I byssan pågick julstöket. Manskapsmässens julbord dukades, så även befälsmässens. Ingenting som hör julmåltiden till fick saknas på de dignande borden: Skinka, revbensspjäll, rödkål, Janssons frestelse och mycket annat. Sillinläggningarna var väl kylda, måltidsdryckerna likaså.

God Jul, väl bekomme och skål!

Så småningom ebbade skämten, skrönorna och skratten ut. Nostalgi och sentimentalitet tog vid. Någon satte på en skiva med Yngve Stoors Sjömansjul på Hawaii:

Jag en ensam sjöman är
långt från svenska kusten kär
skall jag fira julen här uppå Hawaii...

Skivan spelades ännu en gång. Till skillnad från Hawaii är inte Piraeus särskilt långt hemifrån. Ändå blev garvade sjömän väldigt känslosamma. Deras ögon fuktades alltmer.

Det blev fler julhelger till sjöss och i främmande hamn, och de flesta minnena har förtonat i tidens töcken. Men julafton 1969 firades ombord i Orientliniens Vingaland, där jag just hade mönstrat som nykläckt telegrafist. Därmed var jag en nykomling i befälsmässen efter några års törnar i olika manskapsbefattningar.

Påbud utgick om sig att befälen skulle inmundiga julmiddagen i salongen, iförda uniform. Jag hade ingen uniform, och heller ingen kostym. I det läget var jag hjärtligt välkommen till manskapsmässens julbord. Förmodligen efter viss tvekan från högsta ort blev jag ändå, av den tidens principiella skäl, kallad till salongen i min frivaktsmundering.

Långt senare blev jag, under släktbesök i Japan, medbjuden på julfirandet ombord i ett Walleniusfartyg under den  korta resan mellan Kobe och Nagoya. Ceremonielet och julbordet var sig likt från förr, men klädseln var ledig och vi förskonades från Sjömansjul på Hawaii.

Dagens Swedish Orient Line och Wallenius fraktar annan typ av gods, men julens exotiska kryddor har en självklar historia av transport över världshaven. Dit hör den ostindiska myrtenväxten kryddnejlika och dess karibiske släkting kryddpeppar. Båda innehåller antiseptiska ämnen, som bidrar till julmatens hållbarhet. Det gör även Medelhavets lagerblad. I skön förening sätter dessa kryddor piff på julens sillinläggningar.

Lagersläktingen kanel har också antiseptiska och konserverande egenskaper, medan ingefärans släkting kardemumma är bra för matsmältningen och motverkar gasbildning. Båda har förts till Europa över haven från Ostindien.

Kryddnejlika, kryddpeppar, kanel och kardemumma kommer väl till pass för det vi gärna dricker i juletid, det glödgade vinet. Vår glögg serveras med medelhavsländernas korinter och mandlar i koppen. Den söta brygden brukar inmundigas i så små doser att få lär bli på kanelen av den.

Kanel, nejlika och ingefära tillhör ingredienserna i våra traditionella julpepparkakor. Ursprungligen ingick äkta peppar från Indien, som på den tiden fraktades via Orientens karavaner och inhandlades av venetianska sjöfarare. Talesättet pepprade priser föddes när kryddan såldes vidare.

Det har berättats att den skandinaviske 1400-talskungen Hans led av mjältsjuka, djupt svårmod. Han ordinerades en dos pepparkakor, som lär ha gjort honom god och glad. Antagligen var det så talesättet föddes att man blir snäll av pepparkakor. 

Till julens färgklickar hör hyacinten från Medelhavets stränder. Därifrån kommer även vår stiliga julros, som inte är någon ros utan en ranunkelväxt. Från samma trakter kommer våra krokusar och narcisser. Narcissens ståtlige släkting amaryllis kommer däremot från Amerikas tropiska delar, liksom julkaktusen och törelväxten julstjärna. Ljungväxten azalea har vi ursprungligen fått via någon östasiatisk hamn.

Halvannan vecka före jul infaller Lucia, som har blivit svenskarnas muntra ljusfest med ursprung i västra Sverige. Enligt en legend rådde hungersnöd i Värmland, då ett ljus siktades ute på Vänern. Santa Lucia stod i fören på ett skepp, som var fullastat med mat till de hungrande.

Lucia var egentligen en dygdig jungfru och martyr från hamnstaden Siracusa på Sicilien. Men melodin till vår luciasång kommer från fiskarsången Barcarola napolitana, som handlar om hamnområdet Santa Lucia i Neapel.

Jultomten, då? Han liksom skeppens Kabelgatt-Nisse har klara drag av sjömännens främsta skyddshelgon, Sankt Nikolaus. Men det är en lång historia, som du kan läsa om i min bok Havets ord.

  • Rolf B Bertilson Svara

    Undrar om befälhavaren på Vikingland för ”halvsekel sedan” hette Ossian Bernefors?