Stora sjöormen ― en harmlös fisk?

En extremt sällsynt havsvarelse har på sistone dykt upp vid Japanska sjöns kuster. I dussintal!

Uttrycket "dyka upp" är lite knepigt, eftersom verbet dyka vanligen syftar på att förflytta sig nedåt i vattnet. Här är det tvärtom. Normalt håller varelsen till på uppemot en kilometes djup i öppet vatten. Men nu har flera exemplar tagit sig upp till ytan.

In i Japanska sjön – som koreanerna trotsigt kallar Östra havet – kommer den med hjälp av Tsushimaströmmen. Denna är en gren av Svarta strömmen Kurushio, som är nordvästra Stilla havets varma motsvarighet till Golfströmmen i Atlanten.

Fenomenet har väckt medial uppmärksamhet i Japan, eftersom det enligt traditionen anses förebåda jordskalv när varelsen visar sig.

Annars brukar skalven snarare tillskrivas mytens gigantiska malfisk, som sägs skjuta rygg i ilska över människornas dårskap – med jordbävningar och ibland även vulkanutbrott som följd. Det seismiskt oroliga Japan vilar på några av jordskorpans plattor, som ständigt skaver mot varandra. Vilket då och då, sedan urminnes tid, orsakar katastrofer i landet.

Men att förebåda jordskalv i Japan är inte svårt. Sådana lär förekomma i stort sett varje dygn året om, även om de flesta är knappt märkbara.

Den nu aktuella varelsens uppdykande i ytvattnet tros snarare bero på att den är sjuk eller döende. Normalt håller den diskret till i havets djup, där den associerar till drakkungen Ryūjin och hans submarina slott. Därför bär varelsen det japanska namnet Ryūgū no tsukai, "havskungaslottets budbärare".

På engelska kallas den vanligen oarfish. Men den kallas även king of herrings och på svenska sillkung. Skälet är att den, enligt folktron, simmar i spetsen för sillstim. Dessutom har den en ryggfena, vars förlängda strålar över huvudet har liknats vid en kungakrona.

Dess storlek och vana att "stå" upprätt när den tar sig till ytan och röra sig upp och ned har lett till att den betraktats som den fruktade sjöormen. Sillkungen kan nå en ansenlig längd, kanske 15 meter eller rentav ännu mer. Men den är helt harmlös för oss människor. Dess föda består av skaldjur, bläckfiskar och småfisk.

Stora sjöormen har väckt skräckblandad nyfikenhet i sekler. I boken Berättelser om det okända, kapitlet "Havets märkliga monster", redogör Clas Svahn för en lång rad påstådda observationer av havsormar. Flertalet avfärdas. Men ännu återstår mycket att utforska i havets djup, så ämnet är knappast uttömt.

Apropå Venezuela: Piratdåd i krisens kölvatten

Filmserien Pirates of the Caribbean har fått en bister uppföljare i dagens karibiska verklighet.

Ett färskt exempel inträffade i slutet av januari i år. Venezolanska pirater kidnappade fem fiskare och en 17-årig pojke från den närbelägna ön Trinidad och krävde lösensumman USD 200.000 för att frige dem. Om så inte sker hotas offren av bokstavlig lemlästning.

När ett samhälle rasar samman uppstår en jordmån för sjöröveri och annan laglöshet. Det uppenbarades för ett fåtal år sedan utanför Somalias långa kust. Där har läget dock förbättrats under de senaste åren, till följd av en omfattande örlogsmarin patrullering och en spirande återuppbyggnad av samhällets funktioner. Vi känner mycket väl till den somaliska piratsituationen, eftersom den berörde en av världshandelsflottans mest frekventerade farleder och drabbade många internationella fartygsbesättningar.

Fenomenet finns således även utanför den sydamerikanska nordkusten, till följd av Venezuelas ekonomiska och sociala sönderfall. Det väcker däremot inget stort eko i omvärlden, eftersom offren oftast är yachtseglare eller enkla fiskare som hör hemma i närområdet.

När yachtseglare angrips är piraterna ute efter kontanter, pass, mobiltelefoner, dyrbara klockor, datorer och andra värdesaker. Om offren har tur kommer de undan med livet i behåll. Den turen hade inte en tysk seglare, som härom året mördades utanför St. Vincent lite längre nordvart. Yachtens kapten skadades svårt.

I likhet med deras somaliska kollegor anses de venezolanska piraterna själva ha en yrkesbakgrund som fiskare. Men 2010 lät Venezuelas dåvarande president Hugo Chávez nationalisera den dittills blomstrande fiskeindustrin i den nordostliga delstaten Sucre, som ligger närmast Trinidad. Branschen slogs snabbt ut och fiskarkåren fick söka sig nya vägar till försörjning. För många av dem föll valet på sjöröveri i förening med smuggling av vapen, droger och offer för trafficking. På hemvägen har de ofta sina piroger ‒ enkla båtar med kraftiga utombordsmotorer ‒ fullastade med en lång rad förbrukningsvaror som det råder kronisk brist på i dagens Venezuela.

Många attacker sker i Pariagolfen, som ingår i Orinocos delta. Den ligger mellan Venezuela och Trinidad, som är huvudön i republiken Trinidad och Tobago. Till öns närmaste punkt är det endast 15 kilometer från den venezolanska kusten. Golfen breder ut sig mellan sundet Drakkäftarna mot Karibiska havet i nord och sundet Ormkäften mot Atlanten i sydost. Den venezolanska kustbevakningen, som ingår i landets örlogsflotta, lär inte vara särskilt benägen att patrullera farvattnen. Pariagolfen har fått den olycksbådande beteckningen the Gulf of No Return.

Utanför Surinams kust lite längre ostsydostvart inträffade en massaker i slutet av april 2018. Fyra lokala fiskebåtar med sammanlagt 20 man ombord angreps av pirater. Förövarna, som i det fallet kan ha varit av annan nationalitet än den venezolanska, skållade sina offer med upphettad olja och angrep dem med machetes. De tvingades i havet med tyngder fastsurrade vid benen. Av 20 fredliga fiskare överlevde fem. Tre kroppar påträffades. Övriga tolv fiskare har noterats som saknade.

När fiskare från Trinidad är ute nattetid för att fiska havsgös och andra eftertraktade fångster går de numera med släckta lanternor för att inte dra till sig piraternas uppmärksamhet.

Fotnot: Se även mitt förra inlägg Orosmoln över ”Wilda Kusten af Södra America” (den 28 januari).

  • C.N. Andersson Svara

    Tack för alla intressanta artiklar under åren som gått, hoppas att få fortsätta läsa dina artiklar i många år till.

Orosmoln över ”Wilda Kusten af Södra America”

Den omstridde venezolanske ledaren Nicolás Maduro har ofta ett högt tonläge, understundom med macho-inslag. Härom året karaktäriserade han sig själv som ”en fartygskapten med en kvinna i varje hamn”, samtidigt som han antydde att den tidens ogifte oppositionsledare nog inte var "lagd åt det hållet". Det förhållningssättet fungerar inte mot den nye, karismatiske oppositionsledaren Juan Guaidó, som är gift och har en dotter.

När auktoritära ledare känner sig hotade på hemmaplan frammanar de gärna en yttre fiende. För Maduro passar Venezuelas västra grannland Colombia utmärkt i den rollen. På sistone har han även pekat finger åt det lilla, glest befolkade grannlandet i ost: Den före detta brittiska kolonin Guayana. En i hundratals år slumrande och emellanåt uppflammande gränskonflikt har åter aktiverats.

I juletid 2018 gensköt den venezolanska örlogsflottan det norskägda, Bahamasflaggade forskningsfartyget Ramform Tethys på det som i dag är Guayanas exklusiva ekonomiska havszon (EEZ). Fartygets uppdrag var oljeprospektering för US-ägda Exxon. Guayana anses ha stora oljefyndigheter utanför sin kust.

2013 kapade den venezolanska flottan ett annat prospekteringsfartyg inne i Guayanas EEZ. Fartyget frigavs efter en vecka.

Tvisten leder tillbaka till forna tiders dragkamp om det nordligaste Sydamerika mellan våldgästande spanjorer, holländare, fransmän och britter. För att göra en lång historia kort gör Venezuela anspråk på området Guayana Esequiba, som omfattar två tredjedelar av den sedan 1966 självständiga republiken Guayana.

Där i gränslandet mellan dagens Venezuela och Guyana, i den östra utkanten av Orinoco-deltat, löper floden Barima ut i Atlanten. Dit anlände i mars 1732 en svensk expedition med skeppet Fortuna, under amiralitetslöjtnant Laurens Branders befäl. Uppdragsgivare var det nybildade Västindiska Kompaniet hemma i Göteborg. Koloniprojektet, som även omfattade den före detta kurländska kolonin Tobago strax utanför deltat, rann emellertid ut i den karibiska sanden.

Möjligen fanns det ett samband mellan Fortuna-expeditionen och en legend, vars eventuella sanningshalt nog dessvärre har förtonat i tidens töcken. Mot slutet av 1600-talet påstås en svensk nybyggare ha ägt stora markområden kring Orinoco-deltat. Han antas ha testamenterat egendomen till Sveriges kung, vilket rimligen bör ha syftat på Karl XI. Enligt legenden skall detta ha respekterats av ”Wilda Kustens” holländare och britter, vilka såg området som okränkbar svensk mark. Historien går inte in på vad markens rättmätiga ägare, den inhemska lokalbefolkningen, kan ha haft för synpunkter.

Venezuela, Colombia och Ecuador har snarlika flaggor. Deras vågräta trikolorer har, uppifrån räknat, gula blåa och röda fält. Orsaken är en gemensam historia – och enligt legenden en vacker svenska.

Flaggan skapades av den Carácas-födde Francisco de Miranda, som var en frihetskämpe mot det spanska styret. Han reste flitigt i Europa och vistades bland annat i Göteborg 1787. Ryktet säger att han var en riktig Casanova och att damer föll som bowlingkäglor i hans väg. Men i Göteborg träffade han grosshandlarhustrun Christina Hall, som han faktiskt blev ordentligt kär i. När han senare tog sig över Karibiska sjön för att iscensätta revolutionen förde hans skepp Leander för allra första gången befrielserörelsens gul-blå-röda flagg. Det hävdas att det var hans hyllning till sin stora kärlek långt borta i Skandinavien: Gult som hennes hår, blått som hennes ögon och rött som hennes läppar.

Det finns andra förklaringar till flaggans färgkombination. Exempelvis landets överflöd, dess närhet till havet, samt det blod som spilldes i kampen för självständighet. Men varför nödvändigtvis göra våld på en god story?

Länge hade flaggan sju vita stjärnor i mitten, representerande de sju provinser som 1810 utropade landets självständighet. 2006 tillfogade landets förre president Hugo Chávez en åttonde stjärna. Den skall symbolisera Provincia de Guayana. Troligen är det just det omtvistade Guayana Esequiba som avses.

Dagens konkursbo Venezuela har en betydande tillgång ‒ i Sverige! Johnsonkoncernens anrika oljeraffinaderi Nynäs Petroleum, dagens pricklösa Nynas, har sedan 1986 landets statliga oljebolag Petróleos de Venezuela som hälftenägare. (Den andra hälften ägs sedan 1989 av finska Neste.) Raffinaderiet grundades i Nynäshamn 1928 av Axel Ax:son Johnson. Delvis för att tillgodose hans skötebarn Rederi AB Nordstjernans behov av dieselbunkers till fartygsflottan, som i åtskilliga decennier bedrev linjetrafik på en mängd sydamerikanska hamnar.

Nynäs Petroleums svenskflaggade trotjänare m/t Engelsberg och m/t Framnäs övergick 1984 till ett annat bolag inom Johnsonkoncernen och hann av allt att döma aldrig hamna under venezolanskt ägarinflytande. Fartygen var kvar i svensk drift till 2004 (och ljöt skrotdöden 2013).

Den populära uttydningen av namnet Venezuela leder tillbaka till året 1499, då ett skepp med den prominente italienske sjöfararen Amerigo Vespucci ombord seglade in i havsviken Maracaibosjön. Han observerade att lokalbefolkningen bodde i hus på pålar ute i vattnet. Därav hans namn på platsen: Veneziola, "Lilla Venedig". Sedermera förspanskades det till Venezuela, som namn på hela det omgivande landområdet.

Dessutom fick Amerigo äran att ge namn åt hela den av europeerna nyupptäckta dubbelkontinenten Amerika, vars lokalbefolkning emellertid hade varit på plats sedan tiotusentals år. Men det är en långt mer vidlyftig historia än den om Lilla Venedig, Venezuela.

USA:s dagsaktuella engagemang visavi kapten Maduros sjunkande skepp kan vara tveeggat, med tanke på landets bedrövliga track record i Latinamerika. Ett av alltför många exempel är det som utspelades i Guatemala 1954. Låt mig avslutningsvis få citera ett avsnitt i min bok Gränslös sjöfart, kapitlet "Kylfartygens värld":

Giganten United Fruit – som i Centralamerika kallades El Pulpo (”Bläckfisken”) – hade under 1900-talets första hälft tillvällt sig stora delar av områdets odlingsbara jord, med sikte på framtida bananplantager. Merparten låg för fäfot, samtidigt som befolkningen behövde mark för matproduktion. 1954 lät Guatemalas folkvalde liberale president Jacobo Arbenz expropriera en del av United Fruit’s outnyttjade markområden – finurligt nog mot en ersättning som exakt motsvarade det värde bolaget hade angivit i sin skattedeklaration. Det räckte för att han och hans demokratiska regering skulle störtas av utifrån dirigerade trupper och bombflygplan. Ett spirande välfärdsprogram för landets befolkning, inbegripet arbetarna på United Fruit’s bananplantager, kvävdes i sin linda. I stället fick Guatemala genomlida en flera decennier lång period av militärdiktatur.

Etiketten ”bananrepublik” satte sig i omvärldens medvetande.

  • Peter Burman Svara

    Alltid lika intressanta och välskrivna artiklar av Torbjörn Dalnäs. Tackar för det.

  • Thommy kembring Svara

    Har länge undrat över de tre ländernas snarlika flaggor.
    Tack för en mycket läsvärd text.

  • Svengöran Dahl Svara

    Ett stort tack till denna mycket klargörande text som dessutom är humoristisk. GrTtis också till en mycket fin svenska utan massa nyord ovh svengelska. Svengöran Dahl. [email protected]

Brexit: P&O Ferries flaggar ut till Cypern


Spirit of Britain. Arkivbild: STX Finland

Vid årsskiftet skiftade P&O:s Spirit of Britain från brittisk till Cyperns bekväma flagg. Detsamma är att vänta för Spirit of France, Pride of Canterbury, Pride of Kent, Pride of Burgundy och European Seaway. Övriga P&O-färjor bär redan andra flaggor än den brittiska red ensign.

Förkortningen P&O står för det traditionella namnet Peninsular & Oriental Steam Navigation Company.

Skälet är till utflaggningarna är det ödesmättade Brexit-datumet 29 mars. EU-landet Cypern finns på Paris memorandum of understanding’s vita lista vad gäller hamnstatskontroll. Det borgar för färre inspektioner och förseningar. Vidare lär rederiet räkna med förmånliga villkor under ett EU-lands flagg.

P&O:s anor leder tillbaka till 1822, då en föregångare startade trafik mellan England och Iberiska halvön. Därav rederinamnets Peninsular. 1835 utvidgades den till reguljär linjetrafik mellan London i ena ändan och Vigo, Oporto, Lissabon samt Cadiz i den andra. Alltsedan dess har bolaget sin karaktäristiska rederiflagg (fyra diagonalt skurna ”tårtbitar”, som på signalflaggen Z), med de spanska färgerna gult och rött samt Portugals dåvarande färger blått och vitt.

1837 fick Peninsular Steam Navigation Company i uppdrag av marindepartementet att förmedla post på linjen. Tre år senare utsträcktes uppdraget till att även omfatta Alexandria i Egypten, där britterna just visade sina muskler. Därav rederinamnets tillägg Oriental.

Under några år hade svenska Stena Line en fot inne i P&O, som är ett av världens mest ansedda rederier.

1987 tog P&O över European Ferries, som körde färjor över Kanalen. 1988 gick P&O European Ferries ihop med en pigg svensk uppstickare i dessa brittiska hemmavatten. P&O Stena Line föddes, med en kombination av detta namn och bådas rederiflaggor som logotyp. Äktenskapet varade till 2002, då P&O köpte tillbaka Stenas andel. Men logotypen levde kvar ytterligare flera år långt borta i Singapore, där P&O och Stena-bolaget Northern Marine Management hade joint venture-företaget Austen Maritime Services.

Gissningsvis kommer Brexit att få konsekvenser även för Stena Line. Rederiet har ett dussintal brittiskflaggade fartyg i trafik på brittiska hamnar.

Sedan 2006 ägs den brittiska kronjuvelen P&O av det emir-ägda Dubai World Ports.

Apropå Cypern väntas Brexit få konsekvenser även där. Det brittiska kolonialstyret på ön upphörde 1960. Men en kvardröjande rest är två så kallade suveräna basområden: Akrotiri nära öns huvudhamn Limassol längst i syd samt Dhekelia mellan Larnaca och Famagusta längre ostvart. Tillsammans motsvarar de ungefär Orust i storlek.

Enklaverna har status av British overseas territory. Där uppges bo cirka 16.000 personer, varav 11.000 cypriotiska medborgare och återstoden brittisk militär personal med familjer. Så länge som Storbritannien är EU-medlem råder fri rörlighet mellan enklaverna och republiken Cypern. Men efter Brexit riskerar de att förvandlas till ett legalt limbo, med komplikationer för både invånare och arbetskraft utifrån.

  • Mattias Svara

    När jag pratar med brittiskt folk inom shipping, säger de att detta varit planerat sedan länge, att byta till FOC, nu fick de så att säga ett frikort, de kunde använda Brexit som en ursäkt att skifta till FOC.

  • Henrik H Svara

    Kan ju tillägga att P&O Cruises ägs av Carnival Corporation och är trotts namnet helt fristående från övriga P&O.

Sjöbefarne Tintin 90 år!

Tänk er en fest, där någon av gästerna råkar finna tecknade seriealbum i värdfolkets bokhylla. Varpå han sätter sig i ett hörn och låter sig uppslukas av äventyren i något av de oemotståndligt lockande albumen.

Snacka om brist på social kompetens! Ändå har jag inte varit överdrivet begiven på tecknade serier. Men albumen i värdfolkets hylla rörde sig inte om vilka serier som helst. Här handlar det om en kollega, den flitigt sjöfarande reportern Tintin. Visserligen syns han aldrig skriva en rad, men så kan det vara ibland när annat kommer emellan. Däremot behärskar han många andra färdigheter, som exempelvis att hantera en morsenyckel. Han är påtagligt sjöbefaren, som naturligt var för resenärer under den tidsrymd som albumen speglar: 1920-talet till in på 1970-talet.

Allra först dök han upp i en franskspråkig belgisk tidnings ungdomsbilaga den 10 januari 1929. Således för 90 år sedan. Först ut var Tintin i Sovjet, som kom på svenska först 1975.

Vid 75-årsjubileet 2004 hade National Maritime Museum i Greenwich en jubileumsutställning grundad på Tintins sjöäventyr. Ett av dem är Koks i lasten (utgivet 1958, på svenska 1968). Albumet föregicks av research ombord i Bratt-Göthas svenskflaggade m/s Reine Astrid, vars befälhavare var göteborgaren Donald Addison. Fartyget var vid tillfället destinerat till Göteborg.

Tintin skapades av vallonen Georges Remi (1907–1983), vars omvända initialer uttalade på franska gav pseudonymen Hergé. Tintin lär betyda ”ingenting alls”, och kanske är det helt enkelt så att geniet Hergé gav Tintin helt utslätade drag för att alla skulle kunna identifiera sig med honom. Av DN:s Niklas Ekdal har Tintin kallats ”en scoutsjäl som flöt med tidens strömmar”. Det gäller även Hergé själv, som under en period flirtade med landsmannen Léon Degrelles fascistiska rörelse Rex.

Plumpar i protokollet saknas inte. Exempelvis en bankir i Den mystiska stjärnan (1942), visad i sådan tidstypisk karikatyr som ofelbart kan klassas som antisemitisk. Eller den ännu tidigare Tintin i Kongo, som ger en aningslös bild av världens kanske allra värsta koloniala hemfridsbrott.

Hergés lillebror har varit förebild till rollfiguren. Tintins bästa vän, hunden Milou, fick låna namn från en flickvän under Hergés skoltid. Däremot är kvinnan förvånansvärt osynlig i ständige ungkarlen Tintins värld, med undantag för den fullslanka sångerskan Castafiore (”den kyska blomman”).

Tintins raka motsats är den ständige kumpanen sedan albumet Krabban med guldklorna (1941), den whiskypimplande och spontane kapten Haddock med sitt fyndiga batteri av svavelosande svordomar. I ett album, Enhörningens hemlighet (på svenska 1961), gavs whiskyn den alkoholpolitiskt mer otadliga svenska benämningen ”Kalasmust”. Men det var faktiskt en engångshändelse.

Totalt blev det 23 album som har översatts till ett 70-tal språk och sålts i drygt 200 miljoner exemplar. Ett 24:e album, Tintin i Hajsjön, har tillkommit utan Hergés medverkan. Det anses vara undermåligt och räknas inte.

2011 släppte filmgeniet Steven Spielberg The Adventures of Tintin: The Secret of the Unicorn, som grundar sig på tre album ur Tintins värld. Däribland sjöäventyren Enhörningens hemlighet och Rackham den rödes skatt, vilka ursprungligen gavs ut 1943–1944 i det naziockuperade Belgien.

2007 gjorde Sjöhistoriska Museet i Stockholm precis som sin ärevördiga kollega i London. Utställningen Tintin till sjöss sjösattes just som det belgiska geniet Hergé alias George Rem skulle ha fyllt 100 år. 2007 gjorde Sjöhistoriska Museet i Stockholm precis som sin ärevördiga kollega i London. Utställningen Tintin till sjöss sjösattes just som det belgiska geniet Hergé alias George Rem skulle ha fyllt 100 år. 

Samtidigt togs i trakten av Bryssel det första spadtaget till ett Tintin-museum.

Sedan 2007 kan besökare på Musée Hergé i Louvain-la-Neuve lite söder om Antwerpen bekanta sig närmare med Tintins värld.

Utställningen bygger på fem utvalda sjöäventyr bland Hergés Tintin-album. Ett av dem är Koks i lasten, som faktiskt vittnar om att Hergé även hade ett äkta engagemang som drivkraft. Albumet handlar om skrupelfri människohandel.

Samtidigt som utställningen invigdes gav museet och Bonnier Carlsen påpassligt ut en bok med likalydande titel, Tintin till sjöss. Där presenteras bl.a. kapten Addisons Reine Astrid och andra verkliga förebilder till den minutiöst noggranne Hergés fartyg.

  • Pieter Sprangers Svara

    Läsvärt som alltid Torbjörn. Tintin har alltid tillhört mina favoriter, ända sen barnsben!

  • Anonym Svara

    Torbjörn behärskar ALLT inom ”shipping”!
    Per-Olof Jörnmark

Ett svinaktigt 2019 stundar

Enligt den östasiatiska kalendern lämnar vi hundens år akteröver och går in i vildsvinets år, djurkretsens tolfte och sista. Noga räknat sker det den 5 februari, då den andra nymånen efter vintersolståndet just har infallit. Så räknar kineserna fortfarande, medan de mer praktiskt lagda japanerna numera nöjer sig med det västerländska kalenderårets nyårsdag.

Evigheten delas in i sextioårscykler, där djurkretsens tolv djur kombineras med de fem elementen – exempelvis det nu aktuella jord-vildsvinets år. Den 25 januari 2020  påbörjas en ny tolvårsperiod, med metall-råttans år. Den nu rullande sextioårscykeln avslutas först i början av 2044.

I Japan räknas vildsvinet som det vid sidan av björnen mest vildsinta djuret. Därför har det blivit en symbol för kraftfull handling utan tanke på konsekvenserna; exempelvis en dödsföraktande samurai som vägrar att retirera.

Lite av sådana personlighetsdrag tillskrivs dem som är födda i vildsvinets tecken, det vill säga under 1935, 1947, 1959, 1971, 1983, 1995 eller 2007 (med datumjustering till andra nymånen efter vintersolståndet, för den som så önskar). De utstrålar auktoritet och viljestyrka, anses vara hederliga men också godtrogna och lättlurade. 

Beteckningarna varierar – året har även kallats galtens eller grisens år. Bland troende judar och muslimer betraktas djuret som orent. Ej heller bland kristna har grisen hög status, utan har till och med förknippats med frosseri och Satan själv. Våra förfäder trodde på galten Särimner i Valhall, som varje dag slaktades och åts upp – för att nästa dag födas på nytt. I George Orwells fabel Djurfarmen var det just grisar som ansåg sig vara mer jämlika än alla andra och därför tillvällde sig den totala makten. 

Ombord finns de i flera skepnader, även om djurets namn förr hörde till de tabu-ord som ej fick yppas. På segelfartygens tid var skeppsgrisen vanlig som levande proviant. En tatuerad gris på sjömannens vrist ansågs ge skydd mot drunkningsdöden. Senare tiders nybörjare till sjöss kunde luras att gå ned för att mata kölsvinet; en ordlek med engelska keelson, den långskepps löpande konstruktionen över kölens bottenplåtar. Ett fartyg är hogged, uppvisar ”svinrygg”, då skrovet deformerats så att midskeppspartiet ligger högre än för och akter.  

De brittiska sjömännens traditionella fartygspub bar ofta namnet The Pig and Whistle, ett namn som även har förekommit och fortfarande förekommer på landbacken. Men egentligen har det inte med grisen och (ång)visslan att göra utan lär – enligt en uttydning – snarare  vara en förvrängning av piggin (”ölkrus”) och wassail (”skål!”); det vill säga med innebörden ”svinga bägare”.  

Vildsvinets år anses vara ett lyckosamt år för de flesta, utom för dem som är födda i ormens eller apans tecken. För oss hundar artar sig året till att bli lysande.

Min haiku (japansk kortdikt med fem-sju-fem stavelser) inför det förra grisåret inspirerades av minnesbilden av en plätt på fyrplatsen Kullens sluttning. Den såg ut som om någon hade farit fram med en jordfräs – ett tydligt tecken på att vildsvinet varit framme.

Godtrogna vildsvin
bökar i mänskornas jord
som de ser som sin

Klockrent i Filippinerna ― men i Vänersborg?

Nyligen väckte tre hemförda kyrkklockor stor uppmärksamhet i Filippinerna. Det har med landets patriotiska självbild och dramatiska historia att göra. De symbolladdade klockorna stals som krigsbyten av amerikanska trupper 1901, då filippinarnas väpnade motstånd mot den nya kolonialmakten USA pågick för fullt.

225 år tidigare inträffade en numera bortglömd parallell, då mellan Sverige och den angripande arvfienden Danmark-Norge. Mer om det senare.

Kyrkklockan är ‒ i likhet med dess nära släkting skeppsklockan ‒ ett päronformat instrument med uppgiften att alstra distinkta ljud med klar efterklang.

Antagligen uppfanns klockan i en avlägsen forntid i Kina, där den kom att reglera dygnets rutiner i buddhistklostren. Den spred sig långt senare till kristna kloster; gissningsvis med återvändande nestorianska Kina-missionärer längs Sidenvägen. På den vägen är det; kyrkan tog bruk av det ihåliga klanginstrumentet för varning och kallelse till dygnsrutiner. Under tidig medeltid spred sig klockan även till fartygen.

Som jungman på paragrafaren Edith av Helsingborg fick jag ibland hålla utkik vid skeppsklockan framme på backen när det var tjocka ute på Nordsjön. Uppgiften var att slå ett slag om fara siktades om styrbord, två om fara siktades om babord och tre om fara siktades rakt föröver. Det var ett nervöst spejande där man lätt inbillade sig konturerna av annalkande fartyg på kontrakurs.

De nu aktuella filippinska kyrkklockornas bakgrund är följande. Efter drygt tre sekler av spanskt styre på Filippinerna tog USA över landet 1898. Filippinarna som eftersträvade självständighet gjorde uppror. I ett bakhåll dödade rebeller från byn Balangiga på ön Samar i mellersta Filippinerna ett 50-tal amerikanska soldater. Hämnden blev gruvlig. Många, både rebeller och civila, sköts. Byns kyrka brändes ned och de tre kyrkklockorna fördes till USA som krigsbyte. Amerikanarna hävdade att de hade använts för att ge klartecken för rebellernas attack. Icke desto mindre var bortförandet av dem ett klart brott mot det sjunde budordet: Du skall icke stjäla!

Sedan 1990-talet har flera filippinska propåer gjorts till USA:s ledning om att få tillbaka Balangiga-klockorna. Förgäves dock ‒ ända till sommaren 2018, då USA:s ambassad i Manila meddelade att USA:s försvarsdepartement avsåg att återföra dem till Filippinerna.

Två av dem fanns på en flygbas i Wyoming och den tredje på ett amerikanskt armémuseum i Sydkorea. De fördes med flyg till Okinawa i Japan och därifrån med fartyg till Manila. Den 14 december landade ett plan med dem på Samar. Cirkeln var sluten efter 117 år!

Lite smolk i glädjebägare var en uppflammande diskussion om huruvida katolska kyrkan hade ensamrätt till klockorna eller om åtminstone en av dem kunde placeras på museum. Vid ankomsten överlämnade president Rodrigo Duterte dem formellt till provinsen Eastern Samars ledning, inte till kyrkan (som han har ett horn i sidan till).

Hur som helst var ett känslosamt kapitel i de filippinsk-amerikanska förbindelserna avslutat.

Så till den skandinaviska parallellen, 225 år före Balangiga-attacken. Det så kallade Skånska kriget mellan Danmark-Norge och Sverige pågick 1675-79, även långt utanför Skånes hank och stör. 1676 erövrade den danske härföraren Ulrik Frederik Gyldenløve staden Uddevalla (där han nu långt senare har ett hotell, där jag har kamperat ett par gånger, uppkallat efter sig). På sommaren samma år vann han slaget vid Vänersborg. Stadens stolthet, storklockan, firades ned från sin stapel och fördes bort som krigsbyte.

De närmaste sex åren var storklockan spårlöst försvunnen. Det visade sig att Gyldenløve hade gömt den i sin källare på palatset Charlottenborg i Köpenhamn. Men 1682 skänkte han den till den närbelägna, då nyuppförda Vor Frelsers Kirke ‒ kanske för att sona sitt brott mot det sjunde budordet.

Nu är det nog knappast någon idé att kräva tillbaka den så kallade Gyldenløve-klockan. Det är inte samma klocka som hänger i Vor Frelsers Kirke, ty den stöptes om både 1889 och 1922. Dessutom skattade dess ursprungliga hemvist åt förgängelsen i stadsbranden 1777. Dagens upplaga av Vänersborgs kyrka uppfördes först därefter.

Men medge att klockan, både kyrko- och skeppsversionen, kan vara ett spännande ämne. Läs gärna mer i min bok Havets ord, avsnittet Skeppsklockans själsliv.

  • sten. s. Svara

    Som vanligt både intressant och lärande läsning av Dina krönikor

  • StaffanS Svara

    För några år sedan var jag i kyrkan och klappade klockan, som varandes medlem i ”Vänersborgs Söners Gille”. Stort!

Forsskål – Jemens Linné

När Svenska Ostasiatiska Kompaniets m/s Sabang sommaren 1964 anlöpte Aden för bunkring var den jemenitiska hamnstaden huvudort i det brittiska Adenprotektoratet, som i sin tur ingick i Sydarabiska federationen. Jag och några skeppskamrater tog oss iland. Inför återresan med taxi kom vi i dispyt med chauffören om priset. Han for ut i vilda tirader om vad han och hans landsmän minsann skulle göra med sådana som oss sedan britterna kastats ut. Situationen och den närmaste miljön började kännas hotfull, så vi betalade honom utan prut vad han ville ha för att snabbt ta oss tillbaka till fartyget.

45 år senare kom jag tillbaka till regionen; nu som tillfälligt medföljande reporter på HMS Carlskrona, som patrullerade runt Adenviken till skydd mot pirater.

Fantasifulla personer har förknippat namnet Aden med Edens lustgård. Snarare borde det krigshärjade samt kolera- och svältdrabbade Jemen associera till skärselden. Förhoppningsvis leder de pågående samtalen i Sverige mellan de stridande jemenitiska parterna till framsteg på den knaggliga vägen mot fred.

Läs gärna mitt blogginlägg Vapenskrammel vid Tårarnas port, som publicerades den 17 juni 2015.

Men låt mig här i stället berätta en helt annan svensk-jemenitisk historia.

Peter Forsskål – frihetskämpen som blev Jemens Linné

1766 sjösatte Sverige världens första tryckfrihetslag. Dock glöms det lätt bort att de främsta förkämparna kom från den dåvarande finska rikshalvan. En av dem var botanisten Peter Forsskål, som emellertid inte fick uppleva lagens tillkomst.

Linnélärjungen Forsskål gjorde även ett heroiskt arbete med att kartlägga växtligheten runt Röda havet. Som ett arv bär många av regionens växter hans så kallade auktorsnamn. Dit hör busken Catha edulis (Forssk.) från benvedsväxternas familj. Den är identisk med den på båda sidor Adenviken flitigt tuggade drogen qat.

Dit hör även det i Bibeln flitigt omnämnda balsamträdet, som var ett av Forsskåls mest åstundade studieobjekt: Commiphora kataf (Forssk.). Det upp till tio meter höga trädet kallas opopanax eller bisabolmyrra.

I den celebra kretsen av vittbefarna svenska Linnélärjungar var helsingforsfödde Peter Forsskål den kanske mest mångsidigt begåvade. Dessutom var han, som barn av upplysningstiden, en orädd samhällskritiker och filosof. Han bidrog kraftfullt till att tryckfrihet skulle införas i Sverige, tre år efter hans alltför tidiga död i en gudsförgäten jemenitisk håla.

Forsskål hade handplockats som naturalhistoriker till en dansk expedition, vars främsta syfte var att studera och kartlägga Arabia Felix; det lyckliga landet av rökelse, myrra och balsam. Och kaffe, med Mocha som utskeppningshamn (”Mockakaffe”). Gruppen skulle också studera tidvattnet i Röda havet och dess betydelse för israeliternas flykt från Egyptens land. Expeditionen inleddes i Köpenhamn i januari 1761, då örlogsfartyget Grønland lättade ankar. För Forsskål och hans resesällskap tog resan från Köpenhamn till Egypten och vidare till lands mot slutmålet Jemen två år.

Det skulle också visa sig bli ett bokstavligt och tragiskt slutmål för expeditionen. Endast en av de sex deltagarna kom hem med livet i behåll. Utöver Forsskål ingick två danskar, två tyskar och ytterligare en svensk (en obemärkt vaktmästare vid namn Berggren).

Forsskål skred till verket med frustande och till synes aldrig sinande energi – ända tills malarian slutgiltigt knäckte och dödade honom den 11 juli 1763. Han klädde sig som lokalbefolkningen, behärskade både högarabiska och lokala dialekter och smälte väl in i den främmande miljön.

Svenskens förtrogne, den tyske kartografen Carsten Niebuhr, var den ende som överlevde expeditionens strapatser. Han räddade vad som kunde räddas av vännens anteckningar och insamlade naturalier. Men Niebuhr var ingen fackman på botanik. Därför tog han efter hemkomsten hjälp av en oidentifierad svensk i arbetet med att bearbeta och sammanställa anteckningarna. 1775 gavs Flora aegyptiaco-arabica ut i Forsskåls namn, tolv år efter hans död. Antagligen roterade han vilt i sitt himmelska vilorum. Trots att floran brukar betraktas som en klassiker på sitt område har sammanställningen av Forsskåls systematiska och noggranna anteckningar även betecknats som ett slarvigt sammelsurium.

Forsskål anses ha tillhört växtgeografins pionjärer, men mycket av hans insamlade material förstördes av misstänksamma och fördomsfulla myndighetspersoner. Det som ändå nådde fram till Köpenhamn gömdes undan på grund av inkompetens eller missunnsamhet. Många av Forsskåls unika rön blev kända först efter att andra hunnit få äran för samma iakttagelser.

Han bröt mot sina danska uppdragsgivares stränga förhållningsregler genom att skriva till sin högt vördade läromästare och bifoga en kvist av det mytomspunna balsamträdet, något som Linné särskilt hade bett honom om. Den danska statsledningen var angelägen om att få hela äran av expeditionens landvinningar.

Forsskål blev endast 31 år gammal. Nog var det småaktigt av Linné att som hedersbetygelse ge lärjungens namn åt en oansenlig brännässla, Forsskaolea. Växten betecknades som ”hårdnackad, vild, envis och kantig”, vilket har ansetts stämma med bilden av Forsskål själv.

Författaren Thorkild Hansen skildrar den ödesdigra expeditionen i sin märgfulla och läsvärda dramadokumentär Det lyckliga Arabien – en forskningsfärd 1761–1767.

När fred, lag och ordning har upprättats i Jemen borde Forsskåls grav lokaliseras och upphöjas till minnesmärke.

Fotnot: Araber är traditionellt vända mot öster när de fastställer väderstreck. Jemen betyder landet på höger hand, i söder. Högerhanden anses vara ren (till skillnad från den vänstra, som man torkar sig med efter att ha förrättat sina naturbehov). Ordets positiva laddning gjorde att al-Arabiyya al-Yamani – det högra (södra) Arabien – vantolkades som Arabia Felix, Det lyckliga Arabien.

Vikingafärder i tid och rum

Min sista törn som yrkessjöman bestod av två rundresor i Svenska Orient Liniens m/s Birkaland 1974. Men fartygsnamnets förebild djupt inne i ”Näckros-Atlanten”, det vill säga Mälaren, hade jag aldrig besökt. Det skedde inte förrän 2006…

Nu kan jag dessutom fördjupa kunskapen om Birka. Den just utkomna Sjöhistorisk årsbok 2018-19, Birkas skepp ‒ Vikingatid på Östersjön, är en rikt illustrerad kunskapskälla om den unika vikingabosättningen. För det borgar praktverkets sju författare; däribland historikern Dick Harrison och den maritimt mångkunnige Klas Helmerson.

För min del tog resan till Birka med Strömma Kanalbolagets m/s Eskil halvannan timme från Stadshuskajen i Stockholm. Normalt var det bolagets m/s Victoria som skulle trafikera Stockholm-Birka, medan Eskil under juli-augusti gick på Västerås-Strängnäs-Birka, Södertälje-Birka och Enköping-Birka.

Dessa trader antyder varför den befästa och stadsliknande handelsplatsen Birka byggdes upp just på Björkö. Ön ligger strategiskt där segelleder korsas, mitt i farleden ut mot Östersjön. Till navet Birka kunde pälsverk, järnmalm och andra åtråvärda varor fraktas från alla väderstreck, för att sedan skeppas vidare ostvart.

Kanske kunde man rentav tala om den tidens Svenska Orient Linien. Från Birka bedrevs handel med Miklagård alias Konstantinopel och andra hamnar i det vikingarna kallade Särkland (av arabiska. sharq, ”öster”). Dit tog sig skeppen via flodnätet i Gårdarike – det blivande Ryssland.

Spår av tidigare bosättningar har påträffats på Björkö, men det välorganiserade samhället Birka uppstod först under 700-talets senare hälft. Det som har kallats Sveriges vagga blomstrade sedan under två sekler. Men mot slutet av 900-talet upphörde Birka plötsligt…

Hade samhället stormats av någon fiende och bränts ned till grunden? Måhända berodde de uppemot tusen invånarnas exodus i stället på landhöjning, med andra ord sänkning av Mälarens vattennivå. Om deras bryggor till sist stod på torra land kanske de valde att flytta till den nya metropolen Sigtuna, som grundades just vid denna tid.

Naturskyddade Birka finns sedan 1993 på Unescos världsarvslista; tillsammans med Hovgården på Adelsö tvärs över Björkösundet, där sveakungarna höll till i flera sekler.

Det är lätt att förnimma historiens vingslag under en rundvandring på Björkö. Det framträdande landmärket Ansgarskorset högst upp på Borgberget erbjuder en enastående vy ut över den historiespäckade och pastoralt vackra nejden.

Minnesmärket restes först 1834 men bär det romerska årtalet MDCCCXXIX. Det vill säga 1829 – tusen år efter att Nordens apostel började missionera just här. En kilometer längre österut invigdes1930 det ekumeniska Ansgarskapellet. Som framgår av boken Birkas skepp var Ansgars missionsnit på Björkö emellertid inte särskilt framgångsrikt.

Birkamuseet ligger på bekvämt avstånd från dagens brygga. Där ges perspektiv på öns historia och vårt nutida förhållande till vikingatiden. Strax intill – på en strand som varit havsbotten – har rekonstruktioner av vikingatida hus vuxit fram.

Boken Birkas skepp ‒ Vikingatid på Östersjön kostar 350 kr och finns exempelvis till försäljning på Sjöhistoriska museet. Men vi som är medlemmar i museets välskötta vänförening,  Föreningen Sveriges Sjöfartsmuseum i Stockholm, har fått den alldeles gratis som medlemsförmån. FSSS är också bokens utgivare, i samarbete med Medströms Bokförlag.

Fotnot: Bilden på Ansgarskorset tog jag under mitt besök 2006, ifall något i omgivningarna har förändrats sedan dess.

  • Lennart Fougelberg Svara

    Jag var på Birka för ca. tjugo år sedan och då höll man på med utgrävningar sponsrade av Rausing. Mycket intressant besök som kan rekommenderas.

Polen: Återupprättat grannland

Vårt grannland Polen firar 100-årsminnet av sin återupprättade nation 1918. Låt mig instämma i hyllningskören, helt oberoende av vad jag anser om landets nuvarande ledning och dess politik. Här följer två av mina polskrelaterade texter. Läs gärna även mitt tidigare blogginlägg publicerat den 17 november 2016.

Landkänning Kap Rozewie

Efter första världskriget helades det i sekler av huggsexor uppstyckade Polen. Merparten av Pommern ‒ slaviska po morze, "vid havet" ‒ skulle dock förbli tyskt i ytterligare ett kvarts sekel. Där landskapet slutar i öster gjorde segermakterna Danzig (dagens Gdańsk) till en binationell fristat med särskild status, skyddad av Nationernas Förbund. Mellan fristaten och det tyskbehärskade Pommern upprättades den så kallade Polska korridoren upp till havet, längs en väg som belades med gatusten från Bohuslän.

Polen nådde nu både Östersjön längst uppe i norr och Danzigbuktens västligaste del, som då kallades Putziger Wiek (upphovet till det anrika krognamnet Pustervik i Göteborg). Putzig var det förtyskade namnet på den gamla kasjubiska pirat- och fiskebyn Puck (uttalas "Putsk"). Farvattnen åtskiljs av den märkliga Helahalvön, som på den tiden kallades Putziger Nehrung. Den långsmala landremsan eller strandsporren, bevuxen med tall och björk, skjuter likt en naturens egen vågbrytare in över Danzigbukten. I Puck slöt polackerna 1920 en symbolisk trohetsed mot havet, och i den kasjubiska fiskebyn Gidanie eller Gdingen strax söder därom började de 1921 anlägga den nya hamnen Gdynia. Redan 1926 var Gdynia en fullvuxen hamn, 1934 den största hamnen vid Östersjön.

Världshamnar brukar växa fram där segelbara floder strömmar ut mot havet. Det gäller inte Gdynia, som skapades av andra, geopolitiska hänsyn. Så hade knappast skett om inte Fristaten Danzig hade behärskat den mäktiga farleden Wislas utlopp. Dock tilläts polackerna ha en garnison på mynningsudden Westerplatte. Just där startade Nazi-Tyskland andra världskriget den 1 september 1939. De 182 polackerna på udden stod hjältemodigt emot övermakten i en hel vecka.

Under 1500- och 1600-talen hade Danzigs betydelse som hamn ökat kraftigt, och vid Hel längst ut på Helahalvön fyrade man i ett 34 meter högt kyrktorn för att ge skeppen en säker punkt att navigera efter. Arrangemanget följdes så småningom av riktiga fyrar. Den första var 42 meter hög och togs i bruk 1827. Vid krigsutbrottet 1939 använde tyskarna fyren till att låta pansarskepp skjuta in sig på polska mål. Polackerna förstörde den. 1942 invigdes dagens åttakantiga, illröda och 40 meter höga fyr. Från den går det att sikta ett halvdussin andra fyrar i grannskapet.

Däribland en fyr som reser sig mitt i den flerhundraåriga bokskogen på Polens nordligaste punkt Rozewie, nordväst om Hel. I legenden har fyrplatsen fått svensk anknytning. Det berättas om en svensk köpman, vars skepp gick i kvav just vid Rozewie. Alla ombord utom en drunknade. Köpmannens vackra dotter räddades av en ung och stilig kasjubisk fiskare. De blev kära i varandra och levde sedan lyckliga i alla sina dagar. Av tacksamhet över räddningen tände de en brasa varje stormig natt, som vägledning för andra sjöfarande.

En helt annan berättelse utspelar sig under något av de blodiga svensk-polska krigen, kanske det 1654-60. Inträngande svenska ockupanter mördade fyrvaktaren på Rozewieudden. De misstänkte honom för att ha signalerat för att varna sina landsmän. Fyrvaktarens trolovade riktade då en bannstråle mot svenskarna, varpå de förvandlades till de bokar som fortfarande står där.

På den tiden kallades vårt umgänge med grannen i syd Szwedzki potop, "den svenska syndafloden". En vanlig bön löd: "Herre, bevara oss från pest, svält, eldsvåda och svenskar." I den polska nationalsången Än är Polen ej förlorat omnämns den dåtida svenska ockupationsmakten särskilt.

Det äldsta dokument där en fyr på Rozewie omvittnas är ett svenskt sjökort anno 1696 ‒ sannolikt en tidstypisk vippfyr. I det museum som i dag finns i fyrtornet visas en kopia av sjökortet, där dagens Helahalvö är ett halvdussin långsmala öar som hjälpligt avskärmar "Bautziska Wiken" (Putziger Wiek, dagens Zatoka Pucka).

Efter Polens första delning 1772 kom Rozewie att tillhöra Preußen. Fyren på Rixhöft ‒ som platsen kallades på tyska ‒ togs ur drift. Men 1807 tändes fyren åter, efter en kollision mellan två franska skepp strax utanför.

1822 anlades dagens fyrbyggnad på Rixhöft alias Rozewie. 1866 anpassades den till den nya bränslekällan rapsolja. Fyrskenets räckvidd var nu drygt 20 nautiska mil. 1875 släcktes den, men efter en 35-årig vila togs den åter i bruk 1910. Den moderniserades ytterligare, elektrifierades och byggdes till på höjden med en fem meter hög konstruktion. Men bokskogens svenskar fortsatte skjuta i höjden, så att fyren löpte risk att bli skymd för sjöfarten. I stället för att hugga ned dem byggde man 1978 till fyren med ytterligare åtta meter. Därmed nådde den sin nuvarande höjd 33 meter. Lanterninens höjd över havet är 83 meter. Fyrskenets räckvidd är numera 26 nautiska mil. Fyren står på en brink framför det kasjubiska kustlandets ändlösa stränder av nästan vit sand, så fin att den skulle duga i timglas. Här kan den uppmärksamme flanören med lite tur göra bärnstensfynd.

Rozewie markerar också ostgräns för det historiska landskapet Pommern, som i väster sträcker sig ända till den tyska halvön Darß, den västligaste utposten i Svenska Pommern 1648-1814. Men i polskt språkbruk begränsas Pomorze till kustlandet mellan Wisla och Oder.

Med avbrott för ockupationsåren är fyren på Rozewie sedan 1933 uppkallad efter författaren Stefan Zeromski (1864-1925). Han bodde i området och skrev bland annat romanen Wiatru od morza, "Vinden från havet". Nazisterna döpte för övrigt om närbelägna Gdynia till Gotenhafen och tömde staden på dess polska befolkning, varpå den gjordes till en tillflyktsort för balttyskar som omflyttats i samband med Hitlers och Stalins bytesaffärer i början av kriget.

Den 16 april 1945 ‒ blott tre veckor före krigsslutet ‒ inträffade det som möjligen var världens värsta fartygskatastrof, i människoliv räknat. Just utanför Rixhöft sänktes tyska s/s Goya av den sovjetiska ubåten L-3. Drygt 7.000 offer lär ha krävts. Det rörde sig mestadels om kvinnor och barn som evakuerats från baltiska och östpreussiska områden, vilka intagits av sovjetiska trupper.

I slutstridens infernaliska kaos fördes inga exakta besättnings- och passagerarlistor. Kanske skedde den allra värsta fartygskatastrofen någonsin i stället på den betydligt större s/s Wilhelm Gustloff. Även hon var på väg från östområden med evakuerade undan den sovjetiska framryckningen. Man räknar med att mellan 5.000 och 7.000 liv gick till spillo när sovjetiska S-13 sänkte henne nordnordost om Leba, fem landmil väst om Rozewie, den 30 januari 1945. Endast ett tusental räddades.

Kanske döljer sig svaret på en gåta där nere i djupet ‒ gåtan vart det berömda bärnstensrummet från Katarinapalatset i det dåvarande Pusjkin (nu åter Zarskoe Selo) utanför Leningrad (Sankt Petersburg) tog vägen. Rummet, som bestod av en halv miljon snidade bärnstensbitar, hade skänkts 1716 av Preußens kung Friedrich Wilhelm I till den ryske tsaren Peter den Store. 1944 monterade nazityska ockupanter ned rumsenheten och transporterade den till det dåvarande Königsberg (Kaliningrad). Där upphör spåren, men det har hävdats att stöldgodset lastades ombord i Wilhelm Gustloff . Omfattande åverkan lär sedan dess ha gjorts på vraket. Kanske har dykare lyckats bärga bärnstensskatten ‒ om den fanns där. Möjligen finns den kvar ombord, åtkomlig endast om fartyget bärgas.

Trots alla krig och katastrofer kallar kasjuberna den trolskt sköna regionen Ziemia Pucka (Putziger Land) runt Rozewie för "Guds leende".

***

Landkänning Vineta

Vineta är inget land som kan siktas från angörande fartyg. På sjökortet är det ett rev på någon famns djup, knappt en nautisk mil utanför den mellersta delen av den numera delade tysk-polska ön Usedom/Uznams nordkust. Vineta är också ett Östersjöns eget Atlantis, eller snarare Sodom. Enligt legenden sänktes staden i havet av en stormflod, som straff för befolkningens övermod, ogudaktighet och synd. Det kan mycket väl ha funnits sakliga skäl för en sådan straffpåföljd, och fantasifulla personer har hävdat att det faktiskt går att skönja ruinerna där nere.

En trolig verklighetsbakgrund är att staden Vineta var identisk med den länge blomstrande skandinavisk-slaviska handelsplatsen Jumne eller Julin, som var samtida med Birka. 1184 jämnades den närmast med marken av danskarna, samtidigt som farleden Dievenow/Dzivna ‒ den östra av Oders tre mynningsarmar ‒ hade börjat slamma igen. Handelsskeppen seglade i stället längs mynningsarmarna Peenestrom och Swine till den ryktbara handelsplatsen Stettin/Szczecin. Antagligen såldes svinborst eller färdiga borstar där. Slaviska szczecina betyder just "borst", och vikingarna kallade orten Borstaborg. Julin övergavs och sjönk med tiden allt djupare i glömskans flod. Och blev legendens Vineta.

I Nils Holgerssons underbara resa spinner Selma Lagerlöf vidare på legenden:

Men Vinetas invånare kan inte dö, och inte heller förstörs deras stad. Och en natt vart hundrade år stiger den i all sin prakt upp ur havet och ligger på jordytan jämnt en timme. Men när timmen är förbi, sjunker den ner i havet igen, om inte en köpman i Vineta under tiden fått sälja något till en levande varelse.

Julin låg på ostsidan av Usedoms tvillingö Wolin (Wollin på tyska), som i dag också är namnet på själva orten. Där fanns även vikingaborgen Jomsborg, som skyddades av enorma, järnbeslagna portar, med vilka man kunde spärra farleden mot inträngande fiender. Vikingarna kallade det omgivande landet Vendland efter venderna, deras beteckning på pomeraner och andra för-polska slaver som bredde ut sig längs Östersjöns södra kuster.

Jomsborg lär ha grundats kring 960 av danske kungen Harald Blåtand. Bland annat påstås han ha undervisat venderna i sjöröveriets ädla konst. Grundandet har också tillskrivits Toke Palnesson alias Palnatoke från Fyn, som var hövding på borgen. Relationen mellan honom och kungen var spänd och komplicerades av att Palnatoke var fosterfar till Haralds "oäkta frilleson", den blivande kungen Sven Tveskägg.

Inbördes höll de sjövilda jomsvikingarna sams i ett förbund av fostbrödralag och strikta hedersregler. Endast stridsföra män tilläts i borgen; inga kvinnor, barn och åldringar. Deras hamn lär ha varit enorm för sin tid, med plats för mellan 150 och 300 långskepp.

När sveakungen Björn Eriksson dog vid ungefär samma tid, skulle sönerna Olof och Erik samregera över sitt rike. Olof dog strax därefter, och hans minderårige son Björn började snart kräva sin andel av riket. Kung Erik gav honom en flotta på 60 skepp för att han i stället skulle dra ut i viking. Det gjorde han med sådant besked att han fick heta Styrbjörn Starke. Exempelvis intog han det "ointagliga" Jomsborg, antagligen när Palnatoke och hans män var ute på egna härjningståg. I stället blev Styrbjörn jomsvikingarnas hövding.

Snart styrde han kosan till Danmark, där kung Harald Blåtand övertalades att ge honom dottern Tyra som maka. Därtill lät kungen utrusta ett par hundra skepp till Styrbjörn. Men kring 985 hjälpte Palnatoke sin fosterson att störta Harald. Sven Tveskägg tog över den danska tronen och Harald Blåtand lär ha förvisats till Jomsborg. Enligt en minnessten i dagens Wolin dog han där 986.

Kring år 990 hade Styrbjörn Starke samlat ihop tillräckligt många skepp för att segla mot Uppsala. Nu skulle han äntligen ta sveatronen från sin farbror Erik! Men slaget vid Fyrisvallarna blev en katastrof för angriparna. Styrbjörn Starke själv stupade, och snart kunde kung Erik börja yvas över sitt nya, hedrande tillnamn Segersäll.

Erik Segersäll var gift med den slaviska prinsessan Swietoslawa, som var dotter till den pomeranske fursten Mieszko I. Av allt att döma är hon identisk med Sigrid Storråda. När Erik dog kring 994 efterträddes han av parets son Olof Skötkonung. Sigrid gifte om sig med Sven Tveskägg, men först sedan den frejdige norske kungen Olav Tryggvasson hade brutit ett äktenskapslöfte till henne. Han lär också ha kastat en handske i ansiktet på henne för att hon vägrade låta sig döpas. (Swietoslawa har i andra källor kallats Gunhild, och enligt dem tvingades Sven Tveskägg gifta sig med henne sedan han kidnappats av Styrbjörns efterträdare i Jomsborg, skåningen Sigvald Rappe.)

Sigrid Storråda sägs ha hetsat sin son och sin nye make mot norske kungen. Stridstupparna möttes i det legendomsusade sjöslaget vid Svolder, där jomsvikingarna stod på Olav Tryggvassons sida. De besegrades och Olav stupade. Slaget har tidsangivits till september år 1000, men ingen vet med bestämdhet var Svolder låg: Vid Ven, nära Rügen, just utanför Wolin eller någon helt annanstans?

Jomsvikingarna hämtade sig aldrig riktigt efter Svolder. Men tusen år senare hedras deras minne en helg varje sommar. Då hålls vikingafestival i Wolin.

På 1600-talet kom Styrbjörns landsmän tillbaka på bred front. Formellt från och med Westfaliska freden 1648 men i praktiken redan från 1630 höll Sverige hela det så kallade Vorpommern och även (om än bara till 1669) en landremsa längs floden Oders östra strand. (I tyskt språkbruk delar Oder landskapet Pommern i Vorpommern och Hinterpommern, medan Pomorze i polskt språkbruk endast syftar på "Hinterpommern" mellan floderna Oder och Wisla.)

Området integrerades aldrig politiskt i Sverige utan var en svenskstyrd del av det löst sammansatta tysk-romerska riket, formellt med svenske kungen utsedd till hertig av Pommern. Därför fortlevde livegenskapen, som Sverige vid samma tid avskaffade i sina baltiska besittningar. För Sverige fick Svenska Pommern störst betydelse som ett intellektuellt fönster mot Europa. Många pomrare berikade Sverige på en rad kulturella och vetenskapliga områden.

Östra Vorpommern med Usedom, Wolin och Stettin avträddes 1720, men återstoden med Saßnitz och städer som Stralsund, Greifswald och Wolgast förblev i svensk "ägo" ända till 1814. Wolgast vid Peenestrom var rena skattkistan; där passerade all sjöfart på Oder, och tullinkomsterna gick direkt till Stockholm. Först 1731 började preussarna muddra den mellersta mynningsarmen Swine, för att slippa svensktullen. De byggde ut den urgamla marknadsplatsen Stettin (samtidigt som en tysk prinsessa växte upp där tills ödet gjorde henne till Rysslands kejsarinna, Katarina den stora). Vattenvägar som förgrenade sig från Oder utvidgades. 1914 invigdes Oder-Havelkanalen, som skulle göra Stettin till Berlins hamnstad. Den 90 landmil långa Oder, som rinner upp i de tjeckiska Sudeterna, har fått sitt namn av slaviska (v)oda, "vatten". På latin har floden kallats Viadua.

Även samhället Swinemünde ‒ dagens Swinoujscie ‒ leder sina anor tillbaka till vår vikingatid, då området stod under furst Mieszkos inflytande. I mitten av 1700-talet byggde preussarna raskt ut hamnen, och Swineleden in till lagunsjön Oder Haff (alias Kleines eller Stettiner Haff) rätades ut genom kanalavsnitten Mellinfahrt och Kaiserfahrt. På 1850-talet uppförde de hamnens ståtliga fyr, som med sina 65 meter är Polens största ‒ men ingalunda den första.

Just söder om Wolin finns en urgammal fyrplats, som lär kunna konkurrera med Falsterbo fyrplats (tidigt 1200-tal) om att vara den äldsta runt Östersjön.