Okinoshima – sjöfartens helige beskyddare

Under årens lopp har jag samlat på mig en mängd drömresmål, med ambitionen att ta mig dit för att berätta om dem till egna bilder.

Flera av drömmarna har förverkligats. Dit hör världsarv som franska Mont Saint Michel (se mitt blogginlägg den 28 april) och de unika japanska Bonin- eller Ogasawaraöarna en god bit ut i Stilla havet. De senare blev härom året Japans 16:e världsarv på FN-organet UNESCO:s lista.

Däremot tvivlar jag på att jag någonsin lyckas ta mig till Okinoshima (”Ön långt ute i havet”), som väntas bli utsedd till Japans 17:e världsarv när UNESCO:s världsarvskommitté sammanträder i polska Krakow i juli.

okinoshima_1

Jag nämner den en kvadratkilometer stora ön lite flyktigt i min bok ”Havets ord”. Okinoshima ligger i Japanska sjöns sydvästligaste del Genkai Nada, mellan sydön Kyushu och ögruppen Tsushima som ligger mitt i Koreasundet. Således en strategiskt belägen utpost i önationen Japans forntida kontakter med yttervärlden. Hit tog sig sjömän och fiskare för att be till gudarna om sin egen säkerhet ute på det villande havet.

I centrum för ceremonierna på ön står helgedomen Okitsu-gū, som är helgad åt havsgudinnan Tagori-hime. Hon är en av tre systrar, som vanligen brukar förknippas med ön Miyajima utanför Hiroshima. Systern Takitsu-hime har sin helgedom på ön Oshima alldeles utanför norra Kyushu, där systern Itsukushima-hime har sin helgedom. Efter en närbelägen stad kallas de tre helgedomarna Munakata Taisha. Systrarna är döttrar till solgudinnan Amaterasu och hennes sjövilde bror Susanō, vars revir inrymmer havet och stormarna.

På Okinoshima finns betydande arkeologiska lämningar från religiösa riter och utländska kontakter under tusentals år. Inte mindre än 80.000 föremål har påträffats. Därför kallas Okinoshima ibland ”Havets Shōsōin”, efter en berömd skattkammare med det namnet i den gamla kejsarstaden Nara. På båda platserna lär det finnas bevis på forntida japanska kontakter längs Sidenvägen på det asiatiska fastlandet.

Själva ön ses av shintokulten som en gud, på japanska kami. De män som får tillstånd att besöka Okinoshima måste därför genomgå vissa ritualer. Dit hör att klä av sig för ett renande nakendopp i havet. Till öns rika flora hör bland mycket annat ormbunkar och fetblad. Men absolut ingenting – inte ens en liten sten – får lämna ön!

Okinoshima har en enda fast invånare, en shintopräst som ser till helgedomen.

Öns kommande upphöjelse till världsarv har redan väckt uppmärksamhet. Kvinnor är nämligen portförbjudna på ön. Det har med Japans urgamla religion shinto (”gudarnas väg”) att göra. Där fästs stor vikt vid renhet och orenhet. Blod är orent, därmed även kvinnors menstruation. Antagligen spökar även en viss rädsla för att gudfruktiga män skulle distraheras och frestas av kvinnlig närvaro. Förbudet mot kvinnor finns även på en del andra shinto närstående områden; exempelvis inom dohyō, den traditionstyngda sumo-sportens brottarring. Eller på det heliga berget Ōmine-san, världsarv sedan 2004, som reser sig nära den gamla kejsarstaden Nara. (En kristen motsvarighet till kvinnoförbudet tillämpas av munkrepubliken Athos i nordöstra Grekland.)

De enda som fritt rör sig till och från Okinoshima är stormsvalor, alkor och andra sjö- eller vadarfåglar – oberoende av kön.

Det står skrivet i stjärnorna om hon försökte mellanlanda på Okinoshima, men i början av 200-talet ledde änkekejsarinnan Jingū en invasion av Korea. Detta trots att hon var gravid med den just avlidne kejsarens barn. Under överfarten var Sumiyoshi, ytterligare en i raden av japanska havsgudomligheter, flottans trygge lots. En häftig storm bröt ut, men han dirigerade stora fiskar till att stilla havet och förhindra att skeppen gick i kvav. Vid återkomsten efter en lyckad invasion anlade Jingū helgedomen Sumiyoshi Taisha i Osaka, numera med filialer på tusentals orter. Den krigiska damen blev påpassligt nog själv en gudinna, som tillbes där. Självfallet hör sjömän och fiskare till supportrarna.

Tsushimasundet är känt för en annan tilldragelse: Sjölaget vid Tsushima mellan Japan och Ryssland den 27–28 maj 1905. Den japanska flottan under amiral Togo vann en förkrossande seger, och två tredjedelar av den ryska flottan sattes ur spel. Det är obekant huruvida amiral Togo anropade guden Okinoshima till stöd, men förmodligen observerade han och hans män öns vita fyrtorn på det 244 meter höga berget Ichinodake. Hur som helst var sjöslaget det allra första där radiotelegrafi användes som kommunikationskanal.

Men det är, som det brukar heta, en annan historia.

Sjömännens votivgåva

Härom året rundade vi Cap de Cala Figuera med min dotters och svärsons yacht Sakura. Fikonvikens udde är yttersta spetsen på halvön Península de Calvià och samtidigt ön Mallorcas sydvästspets. Halvön skjuter ut från Santa Ponça i väst och Palma Nova/Magaluf i ost.

Cap de Cala Figuera markerar inloppet till bukten Badia de Palma. Uddens 24 meter höga fyrtorn från 1860 har diagonala svartvita band. Lyshöjden är 45 meter. Helt nära finns ett torn från 1500-talet, förmodligen för utkik efter de korsarer och andra sjörövare som ständigt hotade öns befolkning. Udden och de närmaste omgivningarna tillhör numera det spanska kustartilleriet och är avstängd för allmänheten.

Vid en vik helt nära i nord ligger Portals Vells, "Gamla porten". När jag i förra veckan besökte platsen kände jag genast igen den: Déjà vu! Jag hade inte lagt ortsnamnet på minnet, men just där i viken hade vi ankrat och tagit oss iland med Sakuras jolle för att äta lunch. Jag minns att jag kastade nyfikna blickar mot berget på vikens andra sida, där ögat kunde ana spännande grottöppningar.

Långt senare råkade jag läsa om en legend, som jag inte kopplade ihop med denna plats. Men det skulle visa sig ha varit just här legenden utspelade sig.

Portals Vells 1

Senmedeltidens Mallorca och övriga Balearerna stod under sjömakten Genuas inflytande. Någon gång på 1400- eller 1500-talet överraskades ett genuesiskt fartyg av en svår storm med våldsam sjögång strax nord om Cap de Cala Figuera. Fartyget förliste men besättningen lyckades rädda sig iland vid Portals Vells, där de kunde sök skydd i en enorm grotta. Av tacksamhet ville de ge en så kallad votivgåva till Jungfru Maria, motsvarande de skandinaviska sjömännens tradition att skänka votivskepp* till kyrkan hemmavid efter att de räddats i samband med sjönöd.

 

Portals Vells 2

Genuesarnas votivgåva tog formen av en bild av Jungfru Maria, imagen de la Mare de Déu de Portals. Ett altare höggs in i grottans vägg, där madonnabilden placerades.

Varför just Jungfru Maria? Därför att hon har betraktats som högeligen närvarande till sjöss. Under sitt tillnamn Mater Cara, ”Kära Mor”, anses hon skydda sjömän på havet. Därav uttrycket Mother Carey’s chickens; stormfåglar och stormsvalor, genom vilka hon varnar för annalkande storm. Jungfru Marias roll som maritimt skyddshelgon framgår av hela namnet på det vi något förkortat brukar kalla BA: Ciudad de la Santissima Trinidad y Puerto de Nuestra Señora de la Virgen Maria de Buenos Aires, således en hamn som tillägnas ”Vår Fru Jungfru Maria av de Goda Vindarna”. Uttrycket to have been kissed by Mother Carey betyder ”en gång sjöman, alltid sjöman”. Man trodde att en sjöman fått sitt yrkesliv utstakat efter att som litet barn i symbolisk mening ha blivit kysst av Mater Cara.

1866 flyttades madonnabilden till den då nybyggda församlingskyrkan i Portals Nous, "Nya Porten", i nordnordost.

Ursprungsplatsen i Portals Vells är ingen naturlig grotta utan snarare ett stenbrott. Härifrån hämtades byggnadsmaterial till den magnifika katedralen la Seu ("Ljuset") i öns och ögruppen Balearernas huvudstad Palma. Även den var ett slags votivgåva...

Portals Vells 3

I inloppet till viken Cala de Santa Ponça vittnar ett gigantiskt kors om en höstdag 1229. Aragoniens unge kung Jakob (Jaume på katalanska) hade just avseglat från Tarragona för att inleda erövringen av Mallorca, som då hade stått under moriskt styre i sekler. Hans armada lär ha bestått av 150 stora och ytterligare många mindre skepp, med minst 16.000 man och 1.500 hästar ombord.

Det började inte bra. Ett rejält busväder drog ned över dem från nordväst. Antagligen var det stormvinden Tramuntama eller Cerç som slog till, den mästrande Mistral i lokal uppenbarelse. Överhandsväder rådde och hela flottan hotade att förlisa. I sina böner sägs Jakob ha lovat att bygga en kyrka tillägnad Jungfru Maria om bara stormen bedarrade och expeditionen blev framgångsrik.

Armadan lyckades rida ut stormen. Den 10 september 1229 kunde Jakob och hans män kliva iland i Santa Ponça.

Jakob Erövraren höll sitt löfte. Redan år 1230 lät han påbörja bygget av katedralen La Seu. Föga anade han att det skulle krävas närmare fyra sekler att få den färdig. Med sten från Portals Vells.

Grottan i Portals Vells figurerar även i andra sammanhang. På 1300-talet ådrog sig Tempelherreorden franske kungen Filip IV:s vrede. Han lyckades få påven Clemens V att upplösa ordenssällskapet. Riddare därifrån lär ha sökt skydd i Portals Vells.

1968 släpptes filmen The Magus, med stjärnor som Anthony Quinn, Candice Bergen och Michael Caine. Den skulle egentligen ha spelats in i Grekland, men filmteamet kom på kant med den militärjunta som hade gripit makten i landet den 21 april 1967. I stället spelades den in i och vid grottan i Portals Vells. Manuset grundar sig på en roman av John Fowles, som i svensk översättning bär titeln Illusionisten.

 

*Votivskepp; FARTYGSMODELL i kyrka, ofta exempel på utsökt sjömanshantverk. I dag är ett fåtal av alla kyrkskepp bokstavliga votivskepp. Votiv syftar på löfte. Sjömän som hamnat i sjönöd men mirakulöst klarat livhanken brukade av tacksamhet mot högre makt skänka ett sådant till kyrkan hemmavid. (ur Havets ord)

Portals Vells 4

Änglamarken vid det farofyllda havet

Ärkeängeln Mikael anses skydda mot stormar och andra faror ute på havet. Därför är han ett av de katolska sjömännens främsta skyddshelgon. Mikael fick också ge namn åt en märklig klippö där Bretagne och Normandie möts; just utanför den punkt där landskapens historiska gränsflod Couesnon strömmar ut i Saint-Malobuktens innersta del, som efter ön kallas Mont Saint Michel-viken.

Själva önamnet är egentligen dubbelt så långt: Mont Mont Saint Michel 1Saint Michel au Péril de la Mer, "S:t Mikaels berg vid det farofyllda havet". Det är ingen överdrift. Författaren Victor Hugo konstaterade att buktens tidvatten är "snabbt som en galopperande häst". Oräkneliga besökare har lockats ut på den blottlagda havsbottnen under ebb och dukat under i det hastigt framvällande högvattnet, kanske sedan de hjälplöst gått ner sig i kvicksand. Tidvattenhöjden – skillnaden mellan ebb och flod – är här upp till 14 meter!

Tidigare nåddes Mont Saint Michel via en tombolo, en av havsvågorna skapad sandavlagring som vid ebb förband ön med fastlandet. 1875-79 förstärktes den till en knappt två kilometer lång vägbank. Åt ön till finns numera plats för myriader av parkerade fordon. Men inför ett givet klockslag är de alla borta, som genom ett trollslag. Högvattnet närmar sig och gör ånyo Mont Saint Michel till en havsomfluten ö. Vägbanken är ett slags lido (uppkallad efter Lido vid Venedig); en landtunga mellan ön och fastlandet som växelvis torrläggs och översvämmas av tidvattnet.

Tidigare var öns franska namn Mont Tombe, Gravberget. Bakgrunden finns i bretagnarnas keltiska myter. Hit fraktas de avlidnas själar, i skepp som ej kan siktas av det mänskliga ögat. Självfallet ser bretagnarna den tidlösa, magiska ön som evigt bretonsk. Men rent administrativt är dagsläget solklart: Mont Saint Michel räknas till departementet Manche i Normandie.

Mont Saint Michel 2 2Den magiska ön en bit ut i det ofta dimhöljda havet hade nog lockat till sig kristna mystiker redan på 400-talet. Men 708 uppenbarade sig ärkeängeln för biskop Aubert i närbelägna Avranches. Mikael tillhöll honom att bygga ett kapell på klippöns högsta punkt. När biskopen till en början vägrade att lyssna på det örat brände ängeln ett hål i skallen på honom. Kapellet byggdes och ön blev ett centrum för S:t Mikael-kulten. Ett halvmillennium senare, 1211-28, uppfördes klosterkyrkan La Merveille, "Underverket".

Skyddshelgonet Mikael vördas särskilt den 29 september, som faktiskt är hans namnsdag även i den svenska almanackan.

Hans ö fick strategisk betydelse på 900-talet. Då etablerade sig Gånge-Rolfs nordmän på Cotentinhalvön, som efter dem fick namnet Normandie. Därmed blev Mont Saint Michel gränspåle mellan Normandie och det periodvis självständiga hertigdömet Bretagne. Englands närgångenhet under Hundraårskriget 1337-1453 föranledde omfattande befästningsarbeten, bl.a. en 900 meter lång ringmur med en enda portöppning, Porte de l'Avancée. Ön var den enda plätt i nordvästra Frankrike som aldrig föll i engelsmännens händer.

Mellan 1881 och 1904 spred en fyr sitt ljus från ett vakttorn på öns gamla ringmur. Fyren släcktes sedan den lokala sjöfartens behov av den hade upphört.

Numera klamrar sig en befäst liten stad med medeltida drag och ett hundratal invånare fast vid sidorna av den 80 meter höga klippan. Där finns ett myller av trappgränder men en enda gata, Grand Rue.

De kulturella förtecknen skiljer, men klippön Mont Saint Michel påminner mig om ö-kollegan Enoshima strax utanför inloppet till Yokohama i min hustrus fosterland Japan.

När Linnélärjungen Carl-Peter Thunberg våren 1776 råkade ha vägarna förbi blev han antagligen hänförd av vyn ut över Enoshima. Den intensivt lummiga, knappt 60 meter höga klippön reser sig ur havet omedelbart utanför Sekaiflodens mynning.

Mont Saint Michel 3

Där motsvaras S:t Mikael av gudinnan Benten; den enda kvinnan bland de sju lyckogudarna på skattskeppet Takarabune, som seglar i hamn varje nyårsafton.

I själva verket bärgades ön ur djupet av Benten. Som tack har hon fått vägbanken ut till ön uppkallad efter sig: Enoshima Benten-bashi. På ön finns dessutom en av Japans tre berömda Bentenstatyer. I en liten sexkantig tempelbyggnad som ingår i öns shintohelgedom sitter hon naken och spelar på stränginstrumentet biwa.

Både på Mont Saint Michel och Enoshima är risken att bli bergtagen uppenbar.

  • Anna-Lisa Engström Svara

    På den engelska sidan av kanalen i Cornwall finns St Michael´s Mount med befästningar och museer och en vägbank vid lågvatten. Har öarna gemensam historia?

Majestätiska fartyg

... Rule Britannia! Britannia rule the waves...

Många britter spanar hellre utåt havet än in mot Kontinenten. De ser sin önation som Queen of the Seas eller The Sea-girt Isle, den havsomflutna ön. Så skämtade de också om att "Kontinenten är isolerad" när tjocka över Engelska kanalen tillfälligt stoppade förbindelserna, innan Kanaltunneln invigdes 1994.

Minnet lever kvar från fornstora da'r, då brittisk flagg vajadeMajestatiska_fartyg 1 på alla hav och solen aldrig gick ned över Imperiet.

Britternas nu påbörjade process i riktning mot Brexit, skilsmässa från EU, har redan fått många konsekvenser. En av dem är alltmer högljudda krav på att drottning Elizabeth II och Förenade Konungariket skall få en ny royal yacht, i så fall den tredje HMY Britannia.

Den första HMY Britannia var i tjänst 1893-1936 och den andra 1954-97. Tvåans sista uppdrag var att föra hem prins Charles och Hongkongs siste brittiske guvernör Chris Patten, efter att kronkolonin högtidligen hade återlämnats till Kina den 1 juli 1997. När fartyget efter hemkomsten togs ur tjänst sägs drottningen ha fällt en tår, den första och hittills enda gången hon gjort det offentligt.

Britannia njuter nu sitt otium som museifartyg i skotska Edinburghs hamn Leith, där jag besökte henne 2003. Under sin aktiva tid avverkade hon mer än en miljon nautiska mil ute på världshaven, alltid förande Royal Navy's white ensign på flaggspelet längst akterut.

I mars uttalade sig utrikesminister Boris Johnson starkt positivt för en ny kunglig yacht, vilket tyder på att regeringen nu är med på noterna. Ett hundratal konservativa parlamentsledamöter stödjer projektet, till en beräknad kostnad av ₤100 miljoner (motsvarande drygt en miljard kronor). Kostnaden avses kunna täckas med hjälp av insamlingar och sponsorer. Ett sådant fartyg anses också bli till ovärderlig PR-nytta för brittisk handel och industri.

Britterna är inte ensamma om traditionen kungaskepp. Fram till att första världskrigets politiska konvulsioner satte stopp för det kunde tyske kejsar Wilhelm II ståta med sin 120 meter långa Hohenzollern.

På senare år har flertalet av de återstående europeiska kungahusen varit mer modesta än så. Nederländerna har exempelvis den 15 meter långa De Groene Draeck ("Den Gröna Draken"), uppkallad efter sjöhjälten Piet Heins flaggskepp under frihetskriget mot Spanien.

Spaniens förre kung Juan Carlos I förfogade från 2000 över den 41,5 meter långa yachten Fortuna, uppkallad efter slumpens och lyckans gudinna. Hon hade sin hemmahamn nära kungahusets sommarresidens Marivent ("Havsvind") i Palma de Mallorca.Men 2013 bestämde han sig för att avstå från fartyget. Året därpå abdikerade han till förmån för sin son, som kröntes till kung Felipe VI. Yachtens fortsatta öde är mig obekant.

Våra skandinaviska grannländer utmärker sig mer än de flesta inom denna udda maritima nisch.

Kongeskibet Dannebrog sjösattes redan 1932 och är still going strong, i tjänst för dronning Margrethe och Danmark. Hon är världens äldsta kungaskepp som fortfarande är i bruk. Fartyget är 78 meter långt.

Det 80 meter långa kongeskipet Norge sjösattes i Southampton 1937, då hon döptes till Philante. Under andra världskriget rekvirerades hon av Royal Navy och tjänstgjorde som eskortfartyg under atlantkonvojerna. Efter krigsslutet köptes hon för en summa som samlats in av det norska folket, varpå hon skänktes som kungaskepp till danskfödde Haakon VII. Även Norge är still going strong, numera med hans sonson kong Harald V som formell redare.

Vår egen kung, Carl XVI Gustaf, får hålla till godo med sin knappt tolv meter långa ögonsten Polaris, som har sin brygga vid kungafamiljens tusculum Villa Mirage i provençalska Sainte-Maxime. Det är mig obekant vilken flagg hon för, men den svenska sjölagens gräns mellan båt och skepp går just vid tolv meters längd.

Annat var det på hansMajestatiska_fartyg_2 farfars farfars tid. 1883 hade Oscar II tagit över min/torpedfartyget Ran. Hon skrudades nu om till kungajakt under namnet Drott. Där ombord trivdes uppenbarligen kungen, som var starkt sea minded, som fisken i vattnet. Fyra år senare inledde han den tradition som skulle vara livet ut, 20 år i sträck!  Sommaren 1887 löpte fartyget värdigt in i Marstrand, med kungen iförd amiralsuniform på bryggan. Drott ankrade på redden. Landstigning vid den för ändamålet uppriggade Kungsbryggan på Badhusplan skedde från fartygets stora barkass.

Just där hade ett nytt, ståtligt societetshus nyligen invigts; samma träslott som står där än i dag, bakom en byst av Oscar II. Där och på varmbadhuset strax intill inleddes Marstrands oscarianska guldålder. Ön förstärkte nu sin roll som societetens sommarparadis. Det badades, det hölls hov, det dracks toddy och det dansades på bal.

Det berättar om baderskor som kom på en lukrativ affärsidé; att mot betalning låta de mest hänförda rojalisterna bada i majestätets använda karbadvatten, och att buteljera det som blev över för försäljning.

Det svassades och svansades i syfte att få sola sig i den kungliga glansen. En som inte behövde göra det var den sommartid ständigt tillförordnade hovfotografen Aron Jonason, välkänd som Göteborgsvitsens fader. I sin egenskap av uppskattad och slagfärdig ordjonglör fick han fungera som ett slags sentida kunglig ”hovnarr”.

Exempelvis en gång när Drott kryssade norr om Marstrand. Kungen pekade mot fiskeläget Klädesholmen och frågade Aron varför det heter så.

– Det beror väl på att invånarna sysselsätter sig med rockberedning…

(De fiskade ju faktiskt även slätrocka.)

Paradhistorien, som antagligen har stuvats om en del efter att ha traderats i hundratals år, utspelar sig också ombord i Drott. En dam frågar vad det är för fåglar som kretsar runt fartyget. Oscar II bollar frågan vidare till Aron. Följande repliker utväxlas:

– Jo, Ers Majestät, det är en musikalisk fågel.

– Hur så?

– Det är en måz-art.

– I dag blixtrar du verkligen.

– Ja, blixtrar den ene så åscar den andre.

Aron själv vilar sedan länge på den gamla judiska gravplatsen vid Stampen i Göteborg.Majestätiska fartyg 3

Efter den knappt 60 meter långa Drott, som ljöt skrotdöden någon gång på 1920-talet, har Sverige inte haft något äkta kungaskepp för representationsändamål. Carl XVI Gustafs Polaris är nog mest till för kungafamiljens egen rekreation.

Även en del presidenter har tillgång till egen yacht. Dit hör Finlands Sauli Niinistö, vars 19 meter långa Kultaranta VIII är uppkallad efter presidentens sommarresidens Gullranda, i förfinskad version.

När det gäller storleken på dagens lyxyachter tycks oljeshejker på Arabiska halvön tävla med stenrika ryska oligarker. Leder gör för tillfället emiren av Abu Dhabi, Khalifa bin Zayed an-Nahyan, som även är högste ledaren för Förenade Arabemiraten (UAE). Hans Azzam är 180 meter lång. Självfallet för hon UAE-flagg. Det gör även Dubai, som ägs av Dubais emir och UAE:s premiärminister Mohammed bin Rashid al Maktoum. Dubai är med sina 162 meter trea på längdlistan.

En ynka meter längre, 163 meter, är den ryske oligarken Roman Abramovitjs Bermuda-flaggade Eclipse. Hans ryssländske landsman, den uzbekättade oligarken Alisher Usmanov, har sin 156 meter långa Dilbar under Cayman Islands-flagg, och sultan Qaboos av Oman har sin 155 meter långa as-Said  under omansk flagg.

Det blir spännande att få veta var nya Britannia kommer att placera sig på listan.

Fotnot: Bilden från Britannia togs på plats i Leith och de på Dannebrog och Norge under anlöp i Stockholm. still going strong

    • Profilbild på Anna Lundberg
      Anna Lundberg Svara
      @lars hansson:

      Tack för tipset, det blev problem med ö:et. Nu är länken korrigerad!

Lågvatten på Rhen och Donau

Vi som mera varaktigt har seglat till sjöss har säkerligen besökt Rotterdam oräkneliga gånger. Dit in leder kanalen Nieuwe Waterweg och flodarmen Nieuwe Maas, som är en av mynningsgrenarna i Rhens väldiga delta. Ändå har vi nog aldrig tänkt tanken att den träckan skulle röra sig om flod- och kanalsjöfart längs inre vattenvägar. Rotterdam är ju en av världens ledande oceanhamnar, dit betydande delar av världshandelsflottan söker sig.

Motsvarande skulle kunna sägas om Hamburg längs Elbe, Antwerpen längs Schelde, Gent längs Gent-Terneuzen-kanalen och flera andra kontinenthamnar, som är belägna en bit inåt land.

Men ännu längre inåt Kontinenten härskar en helt annan typ av sjöfart.

Bilden visar en modern kanalpese på Oude (Gamla) Maas, som är ytterligare en av Rhendeltats armar ut mot Nordsjöns öppna vatten. Längre uppströms hade hon kanske inte klarat djupgåendet.

Klimatförändringarna tycks även påverka sjöfarten på Europas inre vattenvägar. Vattennivån längs Rhen och Donau  rapporteras ha varit låg sedan början av augusti förra året, till följd av osedvanligt lite regn. Mellan november och februari rapporteras läget ha varit akut.

Lågvatten 1

I början av april kom nya larmrapporter. Fraktfartyg på det tyska flod- och kanalnätet kan inte gå fullastade, till följd av den låga vattennivån. Exempelvis är Rhen syd om Köln alltför grund för normal fartygstrafik, med Schweiz som destination.

Rhen är en viktig transportled för exempelvis spannmål, kol och oljeprodukter kors och tvärs genom Europa.

Till för ett tusental år sedan hade Rhen sin mynning vid Katwijk, strax nordost om Haag-Scheveningen. Ett tiotal mil uppströms sprang bifloden Lek ut från huvudfåran. Just vid den förgreningen, Wijk bij Duurstede några mil öster om Rotterdam, låg under vår vikingatid den hägrande handelsmetropolen Dorestad. Men på 800-talet slammades Rhens sista sträcka mot mynningen igen, vilket bidrog till Dorestads nedgång. Fåran dämdes upp och den rännil som återstår kallas Oude Rijn. I stället blev bifloden Lek nu Rhens huvudfåra ut mot havet. 863 lär floden ha ändrat sitt lopp något, så att Dorestad översvämmades.

Handeln har varit många städersmoder. Städerna uppstod vid floder, som medgav samfärdsel både mot- och medströms, utåt världshaven. Just vid det som kring 1270 började utvecklas till Rotterdam, uppkallat efter den från norr tillströmmande floden Rotte, sammanflödade Lek med Maas. Den drygt 90 mil långa Maas ärsegelbar ända från källan i nordfranska Lothringen och står i förbindelse med exempelvis Marne-Rhenkanalen till Strasbourg och Albertkanalen till Antwerpen.

Den 132 mil långa Rhen formas där två källflöden förenas strax söder om Liechtenstein, en av flodens sex strandstater. Under sitt lopp genom inlandshamnar som Basel, Strasbourg, Mannheim, Ludwigshafen, Köln och Duisburg bildar Rhen Västeuropas längsta flod och viktigaste inre vattenväg. Via olika kanalsystem förbinds den med Donau, Rhone, Marne, Weser Elbe och Ems.

Vid kusten lurar andra faror än lågvatten.  Den 1 februari 1953 översvämmade en häftig flodvåg eller springflod hela Rhendeltat i sydvästra Nederländerna. Katastrofen tvingade fram ett gigantiskt byggnadsprojekt, bestående av ett komplicerat system av skyddsvallar, fördämningar och slussar. Det sista steget, som kunde invigas först 1997, är Rotterdams väldiga Maeslantbarriär just innanför Hoek van Holland.

Sedan 1992 förbinds Nordsjön med Svarta havet via den 17 landmil långa Rhen-Main-Donau-kanalen, som sträcker sig från Bamberg vid Rhens biflod Main via Nürnberg till Kelheim vid Donau.

Den 280 landmil långa Lågvatten 2Donau är Europas näst längsta flod, efter Volga, och samtidigt den vattenrikaste. Redan under antiken användes floden som transportled, och på 700-talet hade Karl den Store planer på att låta bygga Fossa Carolina, en kanal mellan Rhen och Donau. Troligen fullbordades den aldrig.

På 1700-talet inleddes regelbundensjöfart på övre Donau. Men borta för alltid är de pråmkonvojer, som på den tiden drogs fram av levande hästkrafter längs ändlösa stränder.

Ångdriften revolutionerade trafiken, men nu som då är det av stor betydelse om man färdas med- eller motströms. Medströms kunde resan mellan Wien och Budapest ta 14 timmar, motströms två dygn.

Min egen närkontakt med sjöfarten på Europas inre vattenvägar är begränsad, men på 1970-talet vistades jag periodvis i Österrike och färdades då ibland på Donaus sträckning genom Wien. På den tiden var det österrikiska rederiet Ersten Donau-Dampfschiffahrts-Gesellschaft (DDSG) fortfarande bland de stora aktörerna på floden. (Det påstods rentav att fartygsskepparnas titel

Donaudampfschiffahrtsgesellschaftskapitän var det tyska språkets längsta ord...) Intresset ledde till ett reportage i Nautisk Tidskrift nr 2 1975, under rubriken Omfattande sjöfart på Europas flodnät.

Rubrikens ord gäller fortfarande, om inte ett allt lägre vattenstånd helt sätter stopp för trafiken.

Sommaren 2002 fick jag förnyad kontakt med Donau, nu genom ett besök i den sydvästukrainska hamnen Izmail en bit in i flodens vidsträckta mynningsdelta. På flodarmens sydsida bredde Rumänien ut sig. Izmail ingår i Ukrainas multietniska lapptäcke Budjak, som bebos av ukrainare, ryssar, bulgarer, moldaver och turkisktalande gagauzer. Om det och Donaudeltats rika natur finns mycket mer att berätta, men det får ske i andra former.

  • Hasse Wik Svara

    Hej Torbjörn, alltid underhållande att läsa dig, har hittat ett längre ord på tyskan 79 bokstäver, Donau­dampf­schiffahrts­elektrizitäten­haupt­betriebs­werk­bau­unter­beamten­gesellschaft

  • Anonym Svara

    Tack för dina trevliga och fortbildande artiklar,

Kulturmötenas Melaka

I veckan berättade BBC om en räddningsaktion för att bevara det utrotningshotade kreolspråket kristang, som talas av en krympande skara portugisättlingar på Malackahalvön och i Singapore. Det fick mig att minnas ett besök i språkets födelseort Melaka en vårdag 2002, under m/s Superstar Geminis anlöp på stadens redd.

Malackasundets turkosa vatten glittrar i gryningsljuset. Utanför hamnstaden Melaka reser sig ett halvdussin småöar likt ädelstenar ur havet. Ankare fälls på redden.

Melaka ligger på sydvästra delen av den halvö som bär dess namn, invid det sund som bär samma namn. Den anrika, strategiskt belägna staden är ett sannskyldigt friluftsmuseum som berättar om sekler av kulturmöten. Den malajiska kulturens högborg har i tur och ordning utsatts för kinesisk, portugisisk, holländsk och brittisk påverkan. För att inte tala om den arabiska via islam, som nästan helt har utraderat hinduismen från Sydostasiens kulturella karta. Namnet har ibland härletts ur maha lanka, ”stor ö” på sanskrit, eller mulaqah, ”möte” på arabiska. Men som vi skall se finns det en mer rotfast uttydning.

Stadens gamla centrum på flodens södra strand bär syn för sägen, med en vidsträckt bebyggelse i holländarnas laxröda färg. Jag besöker deras Stadthuis anno 1650, som nu härbärgerar Historiska och Etnografiska Museet. I omgivningarna dominerar kinesiska skyltar, men där finns också en som lockar med ”Authentic Local Portugese Food”.

Bacalhau, por favor!

Jag hittar till Medan Portugis, det som återstår av en övervintrad portugisisk bosättning, ett par kilometer söderöver. Fortfarande lär där finnas äldre som helst talar papiá kristang, som är ett portugisisk-malajiskt blandspråk. Här finns krucifix och madonnastatyer, men på Ristoran de Lisbons innergård illustreras kulturernas mångfald av ett kinesiskt hustempel. Kristang (av portugisiska cristão, "kristen") är även namnet på portugisättlingarna själva, när de inte kallas gragok, “räkor”; ett öknamn som anspelar på deras traditionella näringsfång – räkfiske.

Österns handelscentrum Melaka låg strategiskt till längs den hägrande kryddtraden, med de vändande mosunvindarna som sjöfartens naturliga drivmedel. Portugiserna nådde dit 1509, inledningsvis med stora charmen påkopplad. Efter ett tag drog sultanen ändå åMelaka2t sig öronen, sedan han nåtts av nyheter om deras brutala erövring av Goa i Indien. De drevs ut ut Melaka – men återvände 1511 med uppemot 20 skepp och 1.200 man. Staden föll efter 40 dagars strid och förblev under portugisiskt styre ända till 1641.

Då drev deras holländska rivaler bort dem, med hjälp av sultanatet Johore som därigenom hoppades kunna befria Melaka. Men holländarnas kryddgiriga Vereenigde Oostindische Compagnie hade annat i kikaren och behöll makten i egna händer ända till 1795, då kolonin överläts till den brittiska konkurrenten East India Company. Detta stadfästes 1825, då britterna formellt bytte kolonin Bencoolen (Bengkulu) på Sumatras sydvästsida mot Melaka.

Det brittiskstyrda Malacca fick tillsammans med Penang och Singapore bilda kolonin Straits Settlements ända till 1946. Efter 435 år kunde staden och staten Melaka nu åter börja sköta sina egna affärer, inom det som skulle bli det fria Malaysia.

Förr täcktes Bertamflodens mynningsland av det väldoftande malajiska pappersbarkträdet, cajuput. Det latinska släktnamnet Melaleuca, ”svart-vit”, syftar på att stammen är svart medan grenar och blad är vita. Trädet är en myrtenväxt – av odödlighetens myrten, som associerar till gudinnorna Hathor, Astarte och Afrodite samt jungfru Maria. Det kallas även white tea tree eller swamp tea tree efter sin nära släkting i Australien, som ger naturläkemedlet tea tree oil.  Men på en kulle ovanför mynningen växte ett helt annat träd…

Det berättas hur staden grundades av exil-prinsen Parameswara (1344-1414), som kom från den malajiska kulturens vagga, hamnstaden Palembang vid floden Musi på sydöstra Sumatra. Folknamnet malaj lär kunna komma av orang malaju, ”kringströvande folk”. En annan tänkbar betydelse är ”bergsfolk”, av sanskritordet malai som betyder just berg.

Drygt ett halvt millennium efter Parameswara trotsade en ung sjöman rådande landgångsförbud och smög iland via en lastpråm just i Palembang, som då anlöptes av Ostasiatiska Kompaniets m/s Sabang. På kuppen fick han god aptit på malajiska legender och traditioner. Till exempel den om att prins Parameswara i rakt nedstigande led var ättling till Alexander den store, som på 300-talet f.Kr. trängde ända bort till Indien.

Prins Parameswara hade först tvingats retirera till ön Temasek, den tidens Singapore. Kring år 1400 var det dags att bryta upp igen. Han gick nu iland vid en flodmynning strax nordväst om Temasek; på sydvästra delen av det som forntidens västerländska geografer kallade Chersonesus Aurea, Gyllene halvön. Under en jakt sökte han vila i skuggan under ett ståtligt träd. Plötsligt såg han hur en dvärgmyskhjort drev ut en av jakthundarna i floden. Det lilla djurets mod gjorde ett djupt intryck på honom.

– Det här är en bra plats, här slår vi oss ned! bestämde han.

Parameswara frågade de på platsen bosatta orang laut, ”havsfolket”, efter trädets namn. Svaret blev melaka. Det fick bli den nya bosättningens namn.

Melaka – amalaka på sanskrit – är det heliga trädet Phyllanthus emblica, ”indiskt krusbär”. Trädet, som står törelväxterna nära, var i myten det allra första som spirade ur jorden. Det symboliserar sanningen och tillskrivs magiska egenskaper som universalmedel mot sjukdomar. Så är också extrakt från ett syskon inom släktet verksamt mot gulsot och anses även förebygga levercancer. En mera avlägsen släkting är det till Malackahalvöns gummiplantager massimporterade brasilianska parakautschukträdet.

Legenden bör ha utspelat sig på kullen Bukit Melaka, som i dag kallas Bukit St. Paul. Just där uppförde kapten Duarte Coelho 1521 votivkapellet Nossa Senhora do Oiteiro (”Vår Fru av Kullen”), av tacksamhet för en storm som mirakulöst räddade hans skepp undan ett fientligt angrepp på Sydkinesiska sjön. Här verkade även en mycket märklig man, som periodvis levde i Melaka.

Den välbärgade spansk-baskiske ädlingen Francisco Xavier valde fattigdomens väg. 1541 seglade han iväg mot Goa, som 35-årig missionär. Han tillbringade sina återstående år i Östern och blev dess oomstridde apostel.

Enligt legenden blåste det upp till full storm under en av hans sjöresor. Fader Francisco doppade sitt krucifix i havet, som genast stillades. Olyckligtvis råkade han tappa det i sjön. Nästa dag kravlade en krabba iland med krucifixet i sina klor, överlämnade det till Francisco och återvände sedan till det lugna havet. Krabbsläktet, som finns i Malackasundet, har sedan dess ett tydligt kors på skalet. Antagligen vägde detta under tungt då han helgonförklarades 1622. Francisco Xavier blev nu ytterligare ett i raden av sjömanskårens skyddshelgon.

Under sin livstid var han en ödmjuk och självuppoffrande man som vigde sitt liv åt de sjuka och fattiga och visade stor respekt för Österns kulturer. Han startade Malayas första skola just i Melaka. Men han kunde också vara naiv, som när han vände sig direkt till den portugisiske monarken João Manuel angående kolonialherrarnas grymhet och girighet: ”Gud har inte öppnat dessa fjärran länder åt Portugal för att berika statskassan utan för att utvidga Guds rike!” Drivkraften för Henrik Sjöfararens adepter var snarare aptiten på dyrbara kryddor samt ädla stenar och metaller.

1549 seglade Francisco Xavier vidare till Japan, där han för evigt skulle skriva in sig i historieböckerna. Under återfärden 1552 anlöptes ön Shangchuan utanför Pärlflodens mynning. Det blev den allra sista hamnen för honom – närmare sitt hägrande Kina än så kom han aldrig. Kroppen begravdes tillfälligt på Bukit St. Paul i Melaka, där han nu står staty, och senare permanent i Goa.

Holländarna omvandlade hans kära Nossa Senhora do Oiteiro till den reformerta kyrkan Sint-Paulus, innan de byggde nytt nedanför kullen. Britterna tog över och anlade 1849 Melakas fyr just intill ruinen av Sint-Paulus kerk.

En annan personlighet som förknippas med Melaka är Thomas Stamford Raffles. Här kan man verkligen tala om en son of a gun; Thomas mor födde honom ombord på ett skepp i västindiska farvatten där hans far förde befälet. Senare i livet kom han att verka inom East India Company och bodde periodvis i Melaka. Det är den historieintresserade Raffles’ förtjänst att den praktfulla Porta de Santiago, som ledde in till den gamla portugisiska befästningen A Famosa (”Den ryktbara”), och andra unika minnesmärken har bevarats till eftervärlden. Å andra sidan lade han 1819 grunden till Singapore, vars snabba framväxt skulle få Melaka att ohjälpligt råka i bakvatten. Hamnen slammade sakta men säkert igen.

Plötsligt faller ett störtregn över nejden, med tillhörande åska. Det upphör lika abrupt, efter en timma eller så. Sikten är nu obeskrivligt klar bort över berget Ofir några landmil inåt land, ost om Melaka.

Det lär ha varit på berget Ofirs sluttningar de allra första gummiträden planterades mot slutet av 1800-talet. Med dem kom det indiska bidraget till landets etniska mosaik, som arbetskraft på de brittiska kolonialherrarnas plantager. I dag utgör deras ättlingar, mestadels tamiler, åtta procent av Malaysias befolkning. De gradvis alltmer assimilerade tamilerna i Melaka kallas chitty.

Det 1.276 meter höga berget Ofir är centralt i de myter och legender som genomsyrar den malajiska kulturen. Namnet har uppenbarligen lånats från Bibelns hägrande hamn Ofir, som sjömansförfattaren John Masefield skaldar om i dikten Cargoes från 1923 (här i hemsnickrad översättning):

Nineves femroddarskepp från det fjärran Ofir

Ror i hamn under Palestinas sol

Med en last av elfenben

Samt apor och påfåglar

Sandelträ, ceder och sött vitt vin…

Var hamnen Ofir låg vet ingen med bestämdhet. De bibliska texterna handlar mest om guldet därifrån. Men kombinationen elfenben, påfåglar och sandelträ talar för trakterna kring dagens Indien. Berget Ofir vid Melaka var förr känt för rika guldfyndigheter. Inte för inte talade medeltidens kinesiska sjöfarare om Gyllene berget.

Det malajiska namnet är Gunong LeMelaka8dang, ”Berget på långt håll”. Hit flydde den fagra Puteri Gunong Ledang – berget Ofirs prinsessa – för att slippa gifta sig med sultan Mansur Shah. Innan dess hade hon försökt ställa helt ogenomförbara krav för att avvärja frieriet; exempelvis en bro av silver över djungeln mellan Melaka och berget och en av guld tillbaka därifrån. I folktron lever prinsessan än i dag på sitt berg. Det finns de som påstår sig ha mött henne sedan de gått vilse i sluttningarnas frodiga växtlighet, som anses vara världsunik.

Mansur Shah fanns i verkligheten. 1459-77 var han den sjätte härskaren över sultanatet Melaka, som hade grundats av prins Parameswara. Denne hade ändrat namn och titel till det muslimskt klingande sultan Iskandar Shah men lär ändå ha varit hinduismen trogen livet ut. Vid hans död 1414 tog sonen Megat Iskandar Shah över. Troligen konverterade han omgående till Islam.

I en annan legend gifte sig Ofirs prinsessa med Nakhoda Ragam, som var en ryktbar malajisk sjöman. Prinsessan satt och sydde ombord i hans skepp när han kärleksfullt började kittla henne. Hon ryckte till och råkade sticka sin älskade make så illa med nålen att han dog. Prinsessan var otröstlig och drog sig tillbaka till berget Ofir, för att aldrig mer närma sig en man. Skeppet drev redlöst omkring utanför Melaka tills det sjönk och förvandlades till ett halvdussin öar. Kabyssen blev Pulau Hanyut medan det älskande parets hytt blev Pulau Besar, för att nämna två av dem.

Om Pulau Besar – den största av Water Islands, som de kallas – finns fler legender. Ön har en form som har associerat till en havande kvinna. Så här var det. En vacker och godhjärtad prinsessa blev kär i en fiskare från Sumatra. Han seglade iväg men lovade att gifta sig med henne vid återkomsten. En våldsam storm bröt ut. Fiskarens båt kapsejsade och sjönk och han själv omkom i de rasande vågorna. Prinsessan väntade och väntade. Snart upptäckte hon att hon var gravid. I sin förtvivlan kastade hon sig i havet, och mirakulöst nog flöt hennes kropp till just den position där hennes älskade hade gått under. Därför har Pulau Besar fått sin form.

Strax efter att Parameswara hade grundat Melaka ankom storamiral Zheng Hes kinesiska flotta, på den första av hans sju enastående sjöexpeditioner. Muslimen Zheng He, som var och är Kinas främste sjöfarare någonsin, lät flottan ankra vid Pulau Besar. Sedan gammalt kallade kineserna platsen Wu-shu. Det lär syfta på öarna men skulle snarare kunna betyda ”fem träd”.

Sultanatet Melaka hade goda förbindelser med Mittens Rike, och kineserna har alltid utgjort ett betydande inslag där. Enligt traditionen beseglades vänskapsbanden då den kärlekskranke sultan Mansur Shah fick prinsessan Li Po som gemål. Hon lär ha fört med sig flera hundra tjänare och tjänarinnor till sitt nya hemland. Sultanen skänkte dem Bukit Cina, ”Kinakullen”, som nu drygt 500 år senare anses härbärgera världens största kinesiska gravplats utanför själva Kina.

Men när detta nämns träder döddansare ofelbart fram på scenen och hävdar att prinsessan aldrig har existerat. Får man verkligen göra så mot en god skröna?

Under 1800-talet kom en ny kinesisk invandrarvåg, nu som billig arbetskraft till tenngruvorna i norr. I dag utgör de strävsamma kinesernas ättlingar en välmående fjärdedel av landets befolkning och samtidigt dess ekonomiska ryggrad, fjärran från 1800-talets kuli-stämpel. Det stora flertalet har sina rötter i Kinas sydliga kustprovinser Guangdong och Fujian samt hos det utspridda ”vandringsfolket” hakka. En del av dem håller gradvis på att assimileras av sin malajiska omgivning och kallas då peranakan, som betyder just ”ättlingar”.

Till prinsessan Li Pos ära har den kinesiska kolonin anlagt en källa, som enligt tillgänglig källforskning aldrig någonsin har sinat. Källan sägs ha utomordentligt rent och gott vatten, vilket sätts i samband med att amiral Zheng He drack ur den på sin tid. Det anses att den som har druckit ur den kommer tillbaka till Melaka någon gång.

FOTNOT: Bilderna visar en del av den portugisiska stadsdelen, samt Österns apostel Francisco Xavier invid rester av S:t Paulus’ kyrka och Melakas fyr anno 1849.

  • Anonym Svara

    Jaha, nu hittade jag en intressant blogg efter dagens uppgift att Dalnäs fortsatt är en skribent av klass. Måste komma ihåg att titta in lite oftare för att se om jag kan kommentera nåt!

  • Bo Nilsson Svara

    Du måste ha forskat väldigt mycket, dina berättelser är otroliga med alla detaljer.
    Tack för ännu en bra story.

  • Anonym Svara

    Alltid lika trevligt att läsa Din blogg,hoppas på flera…

Hej på dej, Marseille!

Monsieur Mistral har inte vaknat på alldeles fel sida. Han pustar bara så där lite lagom, juste ce qu’il faut – men tillräckligt för att få Air France-planet att slingra till i lufthavet inför landning på Aéroport Marseille-Provençe. Det blir mitt tredje besök i Marseille, och det allra första per flyg.

Mistral – den mästrande MMarseille 1agistralis – är nordvästvinden som ursinnigt drar fram genom Rhônedalen, när han är på det humöret. Den fruktade fallvinden blir också allt kyligare längs sin nedåtsluttande färdväg.

Mistrau är det lätt avvikande namnet på provençalska, som är en dialekt av det sydfranska språket occitan. Detta självständiga kulturspråk – som står närmare katalanskan än franskan – lär i dag föra en tynande tillvaro. Occitanska är modersmål för en krympande skara landsortsbor, medan den i sekler favoriserade franskan nog har tagit över helt i städerna.

Kärt barn har många namn. En extra kall Mistral kan kallas Cisampo, och en särskilt vindstark sådan Aurasso. Vinden kallas även Mango-fango, ”lerätaren”, eftersom den kan skada odlingsmark under sin vilda framfart.

Februarisolen gassar generöst. Vädret skulle motsvara svensk senvår, om det inte vore för att fyrverkeriet av blomsterprakt ännu låter vänta på sig. Solskenet är en av Provençes stora tillgångar, och herr Mistral håller den tryckande hettan på avstånd. Dessutom bistår han med att rensa luften, vilket ger dagern en särskild lyster. Detta matchas perfekt av Medelhavets rogivande vatten, som skiftar i koboltblått och turkosgrönt. Därtill kommer bebyggelsens skyltar, markiser och annan utsmycknad i lätta, sensuellt glada penseldrag som sällan går över gränsen till det pråliga. Det är inte svårt att förstå varför konstnärer vallfärdar hit.

Det gjorde även grekiska sjömän, redan för 2.600 år sedan. De kom från Fokaia i Mindre Asien, västra Anatolien på dagens turkiska karta. Syftet var att ta för sig av handeln med Centraleuropa längs floden Rhodanus (dagens Rhône, på provençalska Ròse). Grekerna grundade även handelsstationer som Antipolis (Antibes) och Nicaea (Niçe).

En av deras ättlingar skulle nå odödlig berömmelse. På 300-talet f.Kr. tog sig upptäcktsresanden Phyteas av Massalia ut i gattet mellan Herakles’ stoder, det vi numera kallar Gibraltarsund. Han seglade nordvart, rundade ön Britannien och tog sig förmodligen ända upp till Skandinaviens kustland, som han kallade Thule. Det blev nog ett intressant kulturmöte med våra simpla förfäder, som just då  hankade sig fram i sin järnålder.

Phyteas’ tillnamn vittnar om mitt resmål. De grekiska nybyggarna hade döpt sin bosättning till Massalia, vilket romarna långt senare förvanskade till Massilia. Sedan var steget inte långt till provençalernas Marselha och de fransktalandes Marseille. Inte för inte är Marseille det franska territoriets i särklass äldsta stad, och sannolikt en av världens äldsta handelshamnar.

Grekerna hade slagit sig ned vid den djupa, rektangulära naturhamn som i dag kallas Vieux-Port (på provençalska Pòrt Vièlh). Gamla hamnen är egentligen den inre delen av Lacidon, ett av de för denna kuststräcka typiska, fjordliknande inlopp som kallas calanques. På en höjd som övervakar hamnen anlades en helgedom tillägnad gudinnan Artemis.

Antagligen stod gudinnan på den kring 150 meter höga La Garde-kullen, omedelbart sydost om hamnens inlopp. Där har hon fått en värdig avlösare som beskyddarinna över staden och dess sjöfart.

På 1210-talet byggde eremitmunken Peter ett kapell på höjden, tillägnat Notre Dame de la Garde – i fri översättning Vår Beskyddande Jungfru Maria. 1864, 650 år senare, invigdes på samma plats en basilika med tillhörande förgylld staty av Den Heliga Modern och Jesusbarnet ytterligare ett sextiotal meter upp i skyn. Alltsedan dess välsignar hon hamnen samt alla ankommande och avseglande fartyg med besättning och passagerare.

Jag hinner inte dit upp under min fransyska visit, men det har berättats för mig att basilikan innehåller mängder av minnestavlor, fartygsporträtt, votivskepp och andra gåvor från tacksamma sjöfarare. Under sitt smeknamn Mater Cara har jungfru Maria i åtskilliga sekler uppfattats som högligen närvarande till sjöss, till skydd för utsatta och nödställda sjöfarare.

Ända sedan 1600-talet har dessutom skyddet utåt kompletterats med hamninloppets Fort Saint-Nicolas, uppkallat efter ännu ett maritimt skyddshelgon, och Fort Saint-Jean.

Både skyddshelgonen och den världsliga makten missade Grand Saint-Antoine när hon den 25 maj 1720 återkom till hemmahamnen, från levantinska Tripoli via Livorno. Med ombord fanns en försåtligt smygande fripassagerare: Yersinia pestis. Samma smitta hade några sekler tidigare orsakat digerdöden, även då med Marseille som inkörsport.

Det var en bedrövlig historia. Ett tiotal ombordvarande hade dött under resan, men Livorno utfärdade ändå ett rent sundhetspass. Vid skeppets ankomst till Marseille sägs faran ha tystats ned uppifrån maktens korridorer, av hänsyn till den hägrande lasten. Följden blev en fruktansvärd epidemi, som snart spred sig över hela Provençe. Facit: 100.000 döda, varav minst en tredjedel i själva Marseille.

Befälhavaren Jean-Baptiste Chataud lär ha larmat såväl redare som ansvarig myndighet, men skulden föll ändå på honom själv. Straffet blev gruvligt: Uppemot tre år i det helvete strax utanför hamninloppet som, tack vare Alexandre Dumas och hans roman Greven av Monte Christo, har blivit en av Marseilles verkliga turistmagneter. Château d’If byggdes på 1500-talet till hamnens försvar mot pirater och andra angripare, men togs snart i bruk som tukthus för dem som av ett eller annat skäl hamnat i onåd.

Under 1800-talets andra hMarseille 3älft hade Gamla hamnen blivit en alltför trång kostym. Det franska kolonialväldet svällde över alla bräddar. 1869 invigdes Suezkanalen, och Marseille blev den naturliga knutpunkten för transporter av varor och människor mellan moderlandet och kolonierna. Nya hamnbassänger anlades.

Myriader av sjömän gick iland och roade sig. Längst in i Gamla hamnen börjar den förr ökända glädjegatan Canebière, som i dag verkar ha ett högst respektabelt affärsutbud. Namnet är en avledning av cannabis, men det har inget med gatans beryktade lastbarhet från den tiden att göra utan syftar på odlad hampa som råvara till stadens segelmakerier och repslagerier. Engelskspråkiga sjömansgäster lär ha associerat gatunamnet till can of beer, ”ölburk”…

I början av Canebière ligger Handelskammaren. När den grundades 1599 hade Marseille varit del av det franska riket i drygt 100 år. Men det var en bångstyrig del, och Handelskammaren hade länge karaktär av Marseilles egen regering
 – exempelvis med egna diplomatiska sändebud i Orientens hamnar.

Hamnen är den största och viktigaste i Frankrike, så även runt Medelhavet, och den andra eller tredje i Europa som helhet. Det franska kolonialväldet har krympt ihop till ett antal väl utspridda flugskitar på världskartan, men Marseilles ekonomiska liv domineras oförändrat av sjöfarten. Man kallar sig gärna Europort Sud, Medelhavets Europort.

Befolkningens etniska sammansättning är ett arv från rollen som port mot världen. De som har helfransk bakgrund uppskattas till en fjärdedel av befolkningen. Lika många har nordafrikanska rötter; åtskilliga – som fotbollsstjärnan Zinedine Zidane – med berbiskt snarare än arabiskt ursprung. Störst av alla är den italienskättade gruppen, drygt en tredjedel totalt. Hundratusentals armenier och judar har i Marseille fått en fristad i förskingringen. Därtill kommer människor från en mängd frankofoniska länder och öar i Asien, Afrika, Karibien och Oceanien.

En koppling till Sverige finns genom Désirée, som var dotter till ett förmöget sidenhandlarpar i Marseille. Så småningom blev hon hustru till Jean Baptiste Bernadotte, som skulle bli vår kung Karl XIV Johan. Den blivande drottningen anlände till Helsingborg 1810. Torka och missväxt rådde, och enligt skrönan hojtade bönderna på bred skånska ”Vi vill ha regn!”. Besvärjelsen uppfattades som Vive la Reine! (”Leve Drottningen!”) på klingande franska. Det föll i god jord och lär ha behagat Désirée, som aldrig lyckades lära sig något annat språk.

På ålderns höst ville Désirée återse sitt kära Frankrike. Men hon var livrädd för havet. Inför överfarten från Karlskrona frågade hon en sjöman om det stormade ute på Östersjön. Det gjorde det inte, men sjömannen svarade med de enda franska ord han kunde: Oui, Madame!  Därmed blev hon kvar i det karga landet i nord.

Hennes man kungen var egentligen republikan, med ”Frihet, Jämlikhet, Broderskap” tatuerat på kroppen. Dessutom kom han till Höga Nord redan 1808, i syfte att på dansk sida kriga mot det land vars kronprins han blev två år senare. Antagligen kunde Jean Baptiste Marseljäsen som ett rinnande vatten. Den republikanska kampvisan föddes egentligen i Strasbourg, som Rhenarméns upproriska hymn. Men sedan 600 upprorsmän från Marseille revolutionsåret 1782 tågat mot Paris, ivrigt sjungande den om och om igen, fick den namnet Le Marseillaise.

Marseille har fått sina rejäla smällar. En inträffade i andra världskrigets slutskede, då tyska ockupationstrupper systematiskt förstörde hamnen och sänkte hundratals fartyg. Ett annat hårt slag var Suezkanalens stängning 1967-75.

Staden reser sig alltid, och runt Gamla hamnen kan ingenting siktas som minner om tidigare vedermödor. Skonerten Le Marseillois njuter sitt otium som flytande restaurang, och runt omkring henne guppar oräkneliga fritidsbåtar av alla de sorter. Ett fåtal fiske- och utflyktsbåtar får representera nyttosjöfarten, som i övrigt har flyttat till de nyare dockorna norröver.

Dessa skyddas av den sju kilometer långa vågbrytaren mot havet, Digue du Large alias La Grande Jetée. Den murförsedda piren anlades i mitten av 1800-talet. I sydändan – vid inloppet till hamnbassängen Jolette – reser sig den numera pensionerade fyren Phare Sainte-Marie, vars namn bekräftas av en nisch högst upp, där jungfru Maria ännu en gång uppenbarar sig med Jesusbarnet…

Air France-planet lyfter från Marseille-Provençe och flyger rakt västerut, för att sedan ta av åt nordnordväst. För oss med fönsterplats ger det en praktfull von oben-vy över Rhône-mynningen och dess förtrollade delta, marsklandet Camargue – de svarta tjurarnas, de vita hästarnas och de skära flamingofåglaMarseille 2rnas mångomsjungna plätt.

Dit vallfärdar många av Europas romer den 31 maj varje år, för att natten igenom fira sitt helgon Sara med sång och dans. I kustbyn Saintes-Maries-de-la-Mer långt där nere finns hennes relikskrin, i en kyrka som det tog tusentals år att fullborda eftersom havets makter satte sig emot bygget.

Varför pluralformen ”Santa Mariorna”? Legenden vet att jungfru Marias halvsystrar Maria Jacobé, Maria Magdalena och Maria Salomé samt tjänarinnan Sara ligger begravda just här.

Rhône alias Ròse har sin källa drygt 80 landmil uppströms; i Schweiz, där floden kallas Rotten. Källan finns i en glaciär nära den isolerade Haslidalen, vars befolkning tros vara ättlingar till skandinaviska invandrare under folkvandringstid.

En båtresa längs floden kan gå fortare än kvickt och ta en ända med förskräckelse för den oerfarne flodfararen. Rhône är ökänd för sina starka strömmar.

Le sillon rhodanien, ”Den rhonska fåran”, har Genèvesjön (Lac Léman) som en utbuktning längs vägen. Den är segelbar från Lyon, där kollegan Saône ansluter sig. Vid det provençalska Avignon, som  på 1300-talet var ett påvligt ”exil-Rom”, ansluter sig den vilda Durance till fåran. Jag hittar en handskriven anteckning från mitt senaste besök, troligen i hemsnickrad översättning från franska:

Parlamentet, Mistral och Durance

Det är plågorna tre i Provençe

Behagfulla Marseille har beskrivits som en lättfotad putain, skamlöst tillgänglig för alla och envar.

Jag älskar henne!

Fotnot: Besöket gjordes 2007, och en tidigare version publicerades i Utkik nr 1 det året. Texten är tänkt att ingå i ett bredare sammanhang med mina strandhugg längs Medelhavets stränder, från Gibraltar och Ceuta i väst till Beirut och Haifa i ost.

Himlastormande byggnadsverk

Det var en mäktig syn när Rexbolagets bulkfartyg Husarö sommaren 1963 närmade sig Hudson river och passerade Frihetsgudinnan på Liberty Island. Från marken till högerhandens fackla är det 93 meter! I den stunden kände den 17-årige mässuppassaren att han verkligen hade kommit ut i stora vida världen.

2021 skulle jag vilja göra en liknande insegling till Mumbai. Då invigs en dubbelt så hög staty på en holme i inloppet till den västindiska jättehamnen, vars namn 1500-talets portugisiska sjöfarare hade förvanskat till Bombay.

Men först åter till Frihetsgudinnan.

New Yorks Statue of Liberty var en officiell fyr 1886-1901, då statyn hörde till United States Lighthouse Board. Mycket riktigt heter statyn egentligen Liberty Enlightening the World, ”Frihet som lyser upp världen”. Men facklans fyrsken är ett minne blott sedan drygt ett sekel.

På sockeln återges den amerikansk-judiska författarinnan Emma Lazarus sonett The new Colossus. Titeln anspelar på en annan jättestaty: Kolossen på Rhodos, som anlades kring 300 f.Kr. och förstördes i en jordbävning 226 f.Kr. Här följer ett citat från den andra strofen, i fri översättning:

"...Ge mig dina trötta, dina fattiga,

dina hopträngda massor som längtar efter att få andas fritt,

dessa stackars spillror från din myllrande strand.

Skicka dessa, de hemlösa, de stormpinade till mig;

jag lyfter min lykta bredvid den gyllene porten."

Concept plan of the Shivaji Memorial in Arabian Sea. courtesy: Maharashtra government.

Concept plan of the Shivaji Memorial in Arabian Sea. courtesy: Maharashtra government.

Frihetsgudinnans ord har på sistone citerats flitigt, i ljuset av USA:s nye president Donald Trumps påbud om att utestänga muslimska resenärer och deportera andra icke-medborgare till Mexico. Tyska Der Spiegel publicerade rentav en omslagsteckning, som föreställer Trump med en blodig kniv i ena näven och Frihetsgudinnans bloddrypande huvud i den andra, detta till slagordet AMERICA FIRST.

Det finns ytterligare en pikant detalj kring statyn, som var Frankrikes gåva till USA. Skulptören Frédéric Auguste Bartholdi var en flitig resenär i Egypten. Inför invigningen av Suezkanalen 1869 efterlystes förslag på en lämplig fyr. Bartholdi designade en enorm staty bestående av en rejält insvept kvinna som håller en fackla, fyrens ljuskälla. Hans arbetsnamn på skapelsen var "Egypten bringar ljus åt Asien". Förebild anses ha varit en lokal, sannolikt muslimsk bondkvinna.

Bartholdi fick aldrig se sin kanalfyr förverkligad. Men när en jättestaty började planeras vid inloppet till New York dammade han av sina ritningar från Suezprojektet. Byggarbetet kunde påbörjas i början av 1870-talet. Sedan 1886 har invandrare välkomnats till USA av en ursprungligen egyptisk bondkvinna...

Men i själva verket fanns det, historiskt sett, ingen ständigt vidöppen gyllene port in i USA. Periodvis var dörren stängd för exempelvis katoliker, sydeuropeer och kineser, samt folk från Mellanöstern, Sydasien och Sydostasien. Det ställdes också krav på försörjningsförmåga och god vandel, samt mental och kroppslig hälsa.

Frihetsgudinnan var länge världens högsta staty. Men 2008 invigdes Vårtemplets Buddha i den ostkinesiska inlandsprovinsen Henan. Med sin tron av lotus och en byggnad som utgör sockel mätte den vid invigningen 153 meter, varav själva statyn 128 meter.

Sedan 1967 finns en konkurrent till Frihetsgudinnan om andraplatsen, om endast själva statyn och inte fundamentet räknas. Den 85 meter höga kvinnostatyn Fosterlandet kallar i ryska Volgograd är ett minnesmärke över slaget vid Stalingrad, som staden hette på den tiden. Fältslaget ägde rum augusti 1942 till februari 1943.

"Limhamns-Jesus" i Rio de Janeiro heter egentligen Cristo Redentor (Kristus Frälsaren). Med sina blygsamma 30 meter, plus fundamentets åtta meter, är statyn på fjärde plats på listan över världens hittills högsta statyer. Men beaktas bör att den med sin position på den 710 meter höga bergsknallen Corcovado, "Puckelryggen", är betydligt närmare högre makter än övriga konkurrenter. Smeknamnet och myten om att statyn skulle vara byggd av betong från Limhamn spreds bland svenska sjömän. Sanningen är att endast materialet till statyns åtta meter höga fundament kom från Limhamn.

Den nu planerade statyn på en holme någon distansminut utanför Mumbai har en helt annan karaktär än en välkomnande kvinna eller fridfulla Buddha- och Jesusgestalter. Desto mer i så fall  med den svärdviftande kvinnliga hjälten i Volgograd. Här handlar det om hinduisk nationalism.

Chhatrapati Shivaji, som levde på 1600-talet, var en regional krigarkung i delar av nordvästra Indien; ungefär motsvarande delstaten Maharashtra, där Mumbai är huvudstad. Shivaji kämpade tappert mot det muslimska Mogulrikets härskare i Delhi och har sedan dess fått bära en hjältegloria i hinduernas ögon. Kulten av honom har fått näring av att det hindunationalistiska partiet BJP styr såväl nationen som delstaten. Det finns redan ett stort antal statyer till Shivajis ära, både i Mumbai och annorstädes.

Den 190 meter höga bronsstatyn kommer att visa Shivaji med höjt svärd, ridande på en stegrande häst. Ett bidragande skäl till placeringen ute i havet uppges vara att Shivaji grundade den första örlogsflottan på den indiska subkontinenten.

Kostnaden för statyn har beräknats till motsvarande fem miljarder kronor. Många av Mumbais 20 miljoner invånare lär anse att de pengarna i stället borde vikas för förbättrad sjukvård, undervisning och infrastruktur i staden. För den summan skulle man också kunna anlägga ett konstbevattningssystem för regionens bönder, som ofta drabbas av torka.

Dessutom protesterar det anrika fiskarfolket koli, som hävdar att bygget och vågsvallet från båttransporterna av tiotusentals dagliga besökare kommer att ödelägga lekområden för exempelvis havsbraxen och makrill. Koli-folket har som skyddsgudinna modersgestalten Mumba, som fått ge namn åt deras stad.

Fotnot: Under Svenska Ostasiatiska Kompaniets glansår hade Bombay, som hamnen då ännu kallades, en hel del svenska anlöp. 1959 invigdes Scandinavian Seamen’s Centre av statsminister Tage Erlander. Sveriges dåvarande Indienambassadör Alva Myrdal var också på plats. Svenska Missionsförbundet stod för den operativa verksamheten, men det var Handelsflottans Välfärdsråd, den tidigaste föregångaren till dagens Sjömansservice, som bekostade lokalerna liksom ett fordon för fartygsbesökaren. Verksamheten pågick till 1977, då den upphörde till följd av vikande svenska anlöp.

Tragedi på Medelhavet

Tragedi är ett av våra många grekiska låneord. Egentligen betyder ordet ”bockens sång”, med en innebörd av sorgespel eller sorglig händelse.

Rubriken här ovan leder nog genast läsarens tanke till dagens ström av ranka, överlastade båtar som långt ifrån alltid klarar överfarten. Bara under 2016 beräknas drygt 5.000 flyktingar och migranter  ha drunknat i Medelhavet.

Men för ett trekvartssekel sedan var det världskriget som krävde sin gränslösa tribut, även på Medelhavet.Stureborg

Sommaren 1942, för 75 år sedan,  stävade Röda Kors-chartrade s/s Stureborg mot Haifa för att lasta vete till Greklands svältande folk. Syd om Cypern torpederades hon av italienskt flyg och sjönk på mindre än en minut. Halva besättningen omkom omedelbart medan tio man lyckades ta sig upp på den osurrade räddningsflotte som vid denna tid var föreskriven på alla svenska fartyg. På flotten fanns en mycket begränsad mängd färskvatten och proviant och inget som helst skydd mot Levantens brännande sol. En efter en föll de ifrån av brännskador, törst och hunger. När flotten äntligen nådde land efter 18 dygn var endast en av Stureborgs 20-mannabesättning kvar i livet.

Det var Sveriges största krigsförlust på Medelhavet, räknat i människoliv. Men den allra största förlusten där överhuvud taget drabbade de ombordvarande på ett okänt eller bortglömt norskt fartyg.

Dramat inleddes hösten 1943, då det med Nazi-Tyskland dittills allierade Italien slöt vapenstillestånd med de allierade makterna. Tyskland, som redan ockuperade större delen av Grekland, tog nu även över de sedan 1923 italienskstyrda Tolvöarna (Isole Italiane dell'Egeo), med huvudön Rhodos i spetsen.  Öarnas italienska trupper gjorde inget motstånd när tyskarna tågade in. Italienarna fick nu ett ultimatum: Antingen ansluta sig till nazityska trupper eller förpassas till interneringsläger. Endast en tiondel valde att låta sig enrolleras. De övriga betraktades från och med nu som förrädare och behandlades därefter.

Den 11 februari 1944 packades 4.046 italienska soldater ihop i lastrummen på det av Nazi-Tyskland rekvirerade norska ångfartyget Oria.

s/s Oria mätte 2.127 brutto och var byggd i Sunderland 1920. Hon ägdes av Fearnley & Eger i Oslo. När Norge ockuperades 1940 låg hon i Casablanca, där hon inledningsvis rekvirerades av den tyska lydstaten Vichy-Frankrike. I den rollen tuffade hon i något år runt i innanhavet under namnet Sainte Julienne, varpå hon återfick sitt ursprungliga namn.

Oria var bara ett av många måttligt sjövärdiga fartyg som nu rekvirerades av tyskarna för att frakta vad som kallades Italienische Militärinternierte. (Man väjde för beteckningen krigsfångar, av hänsyn till Genèvekonventionens bestämmelser om hur sådana skall behandlas.)

Oria

Oria avgick från Rhodos i riktigt busväder, med Piraeus som destination. Under resan attackerades hon och hennes eskort av allierade fartyg men lyckades undkomma.

Men på kvällen den 12 februari gick Oria på ett klippgrund vid den lilla ön Patroklos just utanför legendomsusade Kap Sounion, där antikens greker hade byggt ett Poseidon-tempel till skydd för sjöfarten.

Det båtade föga för Oria. Med henne i djupet följde 4.074 människor, mestadels italienare men även 44 tyskar och fem besättningsmedlemmar av obekant nationalitet. Endast 21 italienare, sex tyskar och en grekisk fartygsmaskinist överlevde.

Både Grekland och fartygets egentliga flaggland Norge var ockuperade, och Italien hade nog med sitt på hemmaplan. Den nazityska censuren såg till att haveriet tystades ned.

”Maskinistens båtar”

Härförleden tog jag mig till Sjöhistoriska museets mysiga och välstuvade bibliotek vid Gärdet i Stockholm. Jag var ute efter museets årsbok 1962, där skeppsredare Sven Salén berättar en märklig historia.

En söndagsförmiddag i november 1939, då andra världskriget just hade brutit ut, anlände Salén till Karlshamn. Där hade han för avsikt att göra fartygsaffärer med en färgstark lokal redarkollega.

Klas August Andersson uppges ha givit sig ut till sjöss redan vid tolv års ålder. Så småningom blev han ångfartygsmaskinist, en befattning som på den tiden antagligen kallades maskinmästare. Han var till sjöss under första världskriget, och innan kriget var tillända hade han hunnit köpa sina första fartyg. Men Klas Andersson ville hellre bli titulerad mäster än skeppsredare.

Jag var nyfiken på honom redan 1977-79, då jag var redaktör för dåvarande Svenska Maskinbefälsförbundets tidskrift Maskinbefälet. Men jag tyckte inte att jag hade lyckats komma över tillräcklig kunskap om honom. Exempelvis sökte jag med ljus och lykta efter ett rederi- eller bolagsnamn. Det är fortfarande höljt i dunkel, åtminstone för mig. I folkmun lär rederiet rätt och slätt ha kallats "Maskinistens båtar".

Det berättas att mäster Andersson bibehöll sina enkla vanor från sjölivet. I hans standardklädsel ingick maskinistmössa och maskintofflor. Yrkesstoltheten vägde tyngre än framgångarna. Affärerna gick nämligen mycket bra för honom, både de sista krigsåren och under mellankrigsperioden.

I mitten av 1930-talet köpte han även Helenebergs varv i Karlshamn, men under hans tid har varvet liknats vid en "skeppskyrkogård".

Skälet till att Sven Salén dök upp strax efter det andra världskrigets utbrott var att mäster Andersson hade bestämt sig för att sälja sina sista sju rätt bedagade fartyg, som han hade anskaffat mellan 1925 och 1935. Salén berättar så här i museets årsbok:

"...Han satt i Karlshamns Varvs fina styrelserum i maskinisttröja och tofflor och drack grogg med sitt befäl. Vi hörde från rummet, när Andersson sade: 'Ut med er, nu kommer det folk!' Han hällde i varsin folkkonjaksgrogg, där vattnet var i minoritet. Jag sade, att jag ansåg det vara för tidigt att helga vilodagen på detta vis. 'Jaså, passar inte min grogg, så kan herrn gå.'..."

Affären blev ändå av. De ålderstigna fartygen gick skiftande öden till mötes, men från och med nu i tjänst för det Salén närstående Rederi AB Strim. Sex av dem döptes om efter den så kallade fruntimmersveckans namnsdagsnamn, och det sjunde efter Saléns kompis Evert Taubes dotter Ellinor.

Endast ett av dem, s/s Margareta, krigsförliste. Hon torpederades av en sovjetisk ubåt den 9 juli 1942 utanför Arkö. 14 man omkom. Margareta var byggd 1884.

Den äldsta av damerna, Emma (byggd 1868), sjönk 1940 till följd av en olyckshändelse. Samma år grundstötte och kondemnerades Kristina (byggd 1880). Sara såldes 1942 och sjönk 1957. Johanna, Magdalena och Ellinor ljöt alla skrotdöden under 1950-talet.

Det nämns inte i det sparsamma eftermäle jag kunnat finna, men gissningsvis var affärsidén att Maskinistens båtar skulle sättas in på malmfarten mellan Luleå/Oxelösund och tyskbehärskade östersjöhamnar.

I början av andra världskriget hade britterna långt framskridna planer på att angripa Luleå och Oxelösund för att stoppa malmtransporterna till Nazi-Tysklands vapensmedjor, men planerna förverkligades aldrig.