Stormiga farvatten

I veckan uppmärksammades 70-årsminnet av flyktingfartyget s/s Exodus, som 1947 försökte ta sig till Palestina.

Den krigsärrade steamern President Warfield hade köpts 1946 av den judiska självständighetsrörelsen Haganah. Fartyget döptes om till Exodus 1947, ett namn som anspelade på förfädernas uttåg ur Egypten några årtusenden tidigare.

Sommaren 1947 avseglade hon från sydfranska Sète med drygt 4.500 passagerare ombord, mestadels överlevande judar från förintelselägren. Destinationen var Haifa i det då brittiskstyrda mandatområdet Palestina.

Den 18 juli 1947 bordades s/s Exodus av Royal Navy, 20 nautiska mil utanför kusten. Besättningen och passagerarna protesterade, eftersom övergreppet skedde rättsvidrigt på internationellt vatten. Flera dog och många skadades av det våld som britterna tillgrep. Övriga internerades på det likaledes brittiskstyrda Cypern eller sändes tillbaka till Tyskland. De kunde nå sitt hägrande resmål först sedan Israel blivit en självständig stat 1948.

Händelsen ombord på s/s Exodus väckte stor och berättigad harm i omvärlden.

Det finns inget direkt samband, men samtidigt med 70-årsminnet genomförde Israel denna vecka en dygnslång militärövning. Det var den israeliska flottans elitförband Shayetet 13 som agerade sedan ‒ enligt övningens scenario ‒ ett handelsfartyg och dess besättning hade kapats av terrorister. Målet var att oskadliggöra terroristerna och frita de gisslantagna sjömännen. Dessvärre är sådana scenarior långt ifrån osannolika i dagens värld.

Shayetet 13 omges av en aura av hemlighetsmakeri, men det står klart att förbandet vid flera tillfällen under årens lopp har lyckats infiltrera fientliga grannländers hamnar i syfte att utföra sabotage. Förbandet har dessutom genomfört en lång rad aktioner mot fartyg som har ansetts hota Israel, däribland dem som nämns längre fram i detta inlägg. Det gäller även den beryktade bordningen av turkiskflaggade m/s Mavi Marmara den 31 maj 2010, en aktion som krävde ett tiotal turkiska dödsoffer.

Havsrätten kan uppenbarligen tolkas och tillämpas godtyckligt. Det visade Israels bemötande av biståndskonvojen Ship to Gaza 2010. Civila fartyg under vänskapliga staters flaggor, däribland Mavi Marmara, bordades av kommandostyrkor långt ute på internationellt vatten.

Men Ship to Gaza-dramat är långt ifrån den enda händelsen i den segslitna konflikthärden där civila fartyg varit inblandade.

I november 1968 tuffade den Liberiaflaggade 1.790-tonnaren Scheersberg A ut från Antwerpen, destinerad till Genua. I lastrummet hade hon 560 fat eller 200 ton yellowcake, som är ett slags halvförädlat uran. Fartyget ankom aldrig till destinationshamnen. Först efter 15 dygn dök hon plötsligt upp ”på lätten” i den turkiska hamnen Iskenderun. Av uranlasten fanns inte ett spår. Vad hade hon i det östligaste Medelhavet att göra?

Senare uppdagades det att det egentliga rederiet bakom Scheersberg A var den israeliska underrättelsetjänsten Mossad (som har hämtat sitt valspråk från den gammaltestamentliga Ordspråksboken 11:14: ”Utan ledarskap går ett rike under, med många rådgivare kan det räddas”). Det och ytterligare några fartyg användes för vad som i branschen kallas ”särskilda operationer”.

Några år tidigare hade en topphemlig kärnreaktor tagits i bruk utanför den israeliska staden Dimona i Negevöknen. Israel har som princip att varken bekräfta eller dementera saken, men det anses ställt utom allt tvivel att Dimona-reaktorns huvuduppgift är tillverkning av kärnvapen. Detta bedöms också

vara förklaringen till Scheersberg A:s irrvägar och uranlastens mystiska försvinnande, för att inte tala om dimridåerna kring fartygets och lastens egentliga ägare.

Dimmorna kring Dimona-reaktorn skingrades 1986. En anställd tekniker, Mordechai Vanunu, hade i lönndom samlat data och tagit bilder som skulle bevisa tillverkningen av kärnvapen. Sedan hans anställning upphört flyttade han utomlands och hamnade så småningom i London, där Sunday Times erbjöds att publicera hans material. När så skett var det läge för ytterligare en i raden av ”särskilda operationer”.

Vanunu ”råkade” komma i kontakt med en charmig amerikansk kvinna. Hon lockade honom att följa med till Rom, där hennes syster hade en lya som de kunde få låna. Men det visade sig vara en så kallad honey trap, ”kärleksfälla”. I Rom väntade kvinnans agentkollegor. De slog ned Vanunu, drogade honom och förde ut honom med speedbåt till ett väntande fartyg, kamouflerat till en Panama-flaggad lasttramp. En vecka senare var han tillbaka i Israel, där han fick skaka galler i 18 år.

I mars 1973 låg Cypern-flaggade Sounion (ex Royal Ulsterman) i Beirut med 250 amerikanska passagerare. Fartyget, som uppges ha varit på väg till Israel, sjönk vid kaj. Enligt obekräftade uppgifter sprängdes hon av den palestinska ordanisationen PFLP med vägledning från en svensk dykare och infiltratör. Egentligen arbetade denne för den militära underrättelsetjänsten IB, som senare samma år skulle avslöjas i tidskriften FiB Kulturfront. Agenten påstår sig ha räddat livet på passagerarna genom att tipsa Mossad. De utplacerade sjunkminorna briserade medan amerikanerna var iland, inte under gång med alla ombord som det egentligen var tänkt.

I IB-affärens periferi figurerade även Svenska Orient Liniens m/s Sunnanland, som påstods ha använts för underrättelseinhämtning i arabiska medelhavshamnar. Just efter avslöjandet 1973 ville ödet att jag skulle mönstra som telegrafist på Sunnanland. Det slog mig att vi besättningsmän kunde ha råkat riktigt illa ut i någon av de hamnarna för aktiviteter som låg långt över våra huvuden.

I oktober 1985 kapade representanter för den palestinska organisationen PLF kryssningsfartyget Achille Lauro under gång mellan Alexandria och Port Said. Fartyget omdestinerades till syriska Tartus, där hon emellertid avvisades. Kaparnas krav var att 50 palestinska fångar i israeliska fängelser skulle friges. En av kaparna mördade en rullstolsbunden amerikansk-judisk passagerare och kastade honom i havet. Achille Lauro återvände till egyptisk hamn, där kaparna gick med på att lämna fartyget i utbyte mot fri lejd.

1988 köpte den palestinska paraplyorganisationen PLO den 40-åriga färjan Sol Phryne, som nu döptes om till al-Awda (”Återvändandet”). Redan 1982 hade hon anlitats vid evakueringen av palestinska väpnade grupper från Beirut, men nu var tanken att göra en ”omvänd Exodus”.

Även för al-Awda var planen att tuffa till Haifa, men nu med palestinska förtecken. Hon hann inte. Natten till den 15 februari 1988 slet en explosion upp ett hål i skrovet under vattenlinjen. Inga människoliv krävdes ombord, men fartyget fick snabbt slagsida och sjönk. Ingen gärningsman har kunnat lagföras för dådet.

1991 påstås Israel ha varit ytterst nära att sänka det syriska lastfartyget al-Yarmouk, som hade drygt 20 Scud-missiler från Nordkorea i lasten. Fartyget rundade Afrika för att undgå uppmärksamhet, men Mossad ansågs ha placerat avancerad utrustning ombord och haft full kontroll över hennes rörelser.

I januari 2002 iscensatte Israel, det vill säga Shayetet 13, ”Operation Noaks Ark” på internationellt vatten i Röda havet. Det Tonga-flaggade och palestinskbemannade lastfartyget Karine A uppbringades, lastat med 50 ton vapen.

På liknande sätt uppbringades Antigua/Barbuda-flaggade Francop i östra Medelhavet i november 2009, lastad med 320 ton vapen som påstods vara avsedda för den libanesiska shia-rörelsen Hizbollah.

Tillslaget kallades ”Operation De Fyra Växtslagen”, efter den judiska Lövhyddohögtiden. Grannen Syrien mullrade om piratdåd.

I början av augusti 2005 gick larmet. Några kryssningsfartyg som trafikerade Haifa och turkiska Alanya med israeliska passagerare skulle angripas från RIB-båtar lastade med sprängmedel. En syrier med påstådda band till terrornätverket al-Qaida greps av turkisk polis, troligen efter tips från Mossad. Ett av fartygen var Dream Princess (gamla Song of Norway, som under sitt sista namn Formosa Queen ljöt skrotdöden i Kina 2014).

Konvojen Ship to Gaza sommaren 2010 var inte det första försöket att bryta blockaden av den Hamas-styrda palestinska exklaven, och ej heller det sista. Andra skulle följa de närmaste åren, med liknande resultat.

I december 2008 försökte libyska al-Marwa ta sig dit med 3.000 ton mat, medicin och annat bistånd i lasten. Fartyget lade om sin kurs innan det kom till konfrontation med den israeliska flottan.

I februari 2009 gjorde Togoflaggade och libanesbemannade Tali likaledes. Men hon girade inte undan utan uppbringades och bordades av israelisk militär, gissningsvis Shayetet 13. Vittnen ombord berättade om misshandel.

Fortsättning följer alldeles säkert i dessa stormiga farvatten.

I ständigt blåsväder

På omvägar har jag blivit ombedd att reda ut lite kring de antika vindgudarna. Eftersom det är ett hett ämne får det ske i detta forum.

Det vindpinade Kap Emine skjuter ut i Svarta havet, mellan de bulgariska grannhamnarna Varna och Burgas. Från udden sprider en fyr ljus över nejden. I grannskapet finns byn Emona samt lämningar efter ett forntida tempel, där den thrakiske kungen och flodguden Rhesos dyrkades. Egentligen borde det i stället ha rests till nordanvinden Boreas ära.

Namnen Emine och Emona är identiska med Aemon alias Haemus, Boreas son. Det var även forntidens namn på Balkan. Udden är de mäktiga Balkanbergens sista utlöpare i ost. Den bulgariska delen kallas Stara Planina, "det gamla berget", vilket motsvarar Kodja Balkan på turkiska.

Någonstans just där har Boreas sin grotta, där han pustar ut mellan sina stormiga eskapader. Självfallet härjar han även i Höga Nord; vintern lång brukar han ge han oss kalla kårar i kung Bores gestalt. Romarnas latinska namn på honom var Aquilo, Arcturus eller Septentrio.

Om Boreas berättas många historier. Inte minst handlar de om hans köttsliga böjelser. Som när han förvandlade sig till hingst och raskt betäckte tolv märrar. Märrarna tillhörde trojanernas anfader kung Dardanos, som har fått sundet Dardanellerna uppkallat efter sig. Tolv föl föddes. De var så snabba att de galopperade fram över havet utan att doppa hovarna i vattnet och över land utan att trampa ned skörden.

I ständigt blåsväder 1

En gång blev han svartsjuk då rivalen Apollo skulle lära den bildsköne gossen Hyakinthos att kasta diskus. Boreas pustade så att kastskivan träffade ynglingen i huvudet. Hyakinthos dog på fläcken, men ur hans blod reste sig den stiliga hyacinten för att i all evighet minna om honom.

Vid ett annat tillfälle kidnappade Boreas den sköna flickan Oreithyia från Atén. Han kunde inte hålla sig ända till hemkomsten i bergsgrottan utan deflorerade henne på en klippa på vägen dit. Så småningom födde hon boreaderna Zethos och Kalais. De bevingade tvillingarna kom att tillhöra argonauternas prominenta sjöfararkrets.

Beteendet mot flickan tyder på ett släktskap med sjöguden Triton, som också rövar bort unga damer. Triton råder bland annat över havets vindar, som han reglerar genom att blåsa i sin trumpetsnäcka. Vilket sammanträffande – även Boreas blåser i en sådan!

När Xerxes persiska flotta hotade Atén ingrep Boreas till stadens försvar. Den stormvind som drog fram över perserna sänkte omedelbart 400 av deras skepp. Således en motsvarighet till kamikaze, "den gudomliga vinden", som på 1200-talet e.Kr. förhindrade mongoliska invasionsförsök i öriket Japan.

Identisk med Boreas är den fruktade Bora i Adriatiska havet och andra närliggande farvatten. Andra uppenbarelser är Lyonbuktens Orsure och Mistral samt Genuabuktens Maestrale; de båda senare av Magistralis, "den mästrande". I franska farvatten kallas han även Grégal och

kring Malta Gregale. Runt Liguriska havet heter han Tramontana eller Garigliano, i baleariska farvatten Cerc eller El Cierzo och kring Kap Emine vid Svarta havet Poriaz.

Däremot förefaller sommarens mestadels angenäma nordan Etesios (den etesiska, det vill säga årstidsvinden) ha väldigt lite med den bistre Boreas att göra, även om dess mera välkända turkiska namn Meltemi egentligen lär betyda "den vresige".

I den thrakiska bergsgrottan tros Boreas ibland ha sällskap av sina tre vinddrivna bröder; alla fyra fallna efter stjärnhimlen Astraos och morgonrodnaden Eos.

Till brödraskaran hör östanvinden Euros (eller Eiros), som tycks dela namn med gränsfloden Evros mellan de grekiska och turkiska delarna av Thrakien på dagens karta. Euros – som motsvaras av romarnas Vulturnus eller Subsolanus – är en regnbringande vind som ger usel sikt till sjöss och mestadels betraktas som ogynnsam. En uppenbarelse i vindtunneln Gibraltarsund är Solano. En annan är Levanter, som återkommer i namnformerna Levante längs den spanska ostkusten och Lavantera i Adriatiska havet. Namnen betyder just öster, liksom arabernas beteckning Sharqui; för övrigt ett ord som gav vikingarna deras namn på Orienten – Särkland.

Sharqui har även fått mynta det italienska namnet Scirocco, som egentligen är en vind med förhärskande sydostligt upphov. Scirocco är den vanligaste tolkningen av vårens och försommarens sunnanvind från Sahara: Notos, romarnas Auster. Notos är kvävande het, sandmättad och – efter passagen över Medelhavet – extremt fuktig. Kärt barn har många namn. I östra Medelhavet kallas han Chamsín, som är arabiska för femtio – syftande på vindens högsäsong under de femtio dagarna efter den koptiska påsken. På hebreiska heter han Sharav, med obehaglig innebörd av tryckande hetta. Namnet Samúm, "den giftiga", betonar vindens odräglighet och ger även en vink om att den förr ansågs sprida pesten. Föreställningen är inte unik. Den ursprungligen italienska beteckningen på sumpfeber – malaria – betyder just dålig, smittförande luft. Andra arabiska namn på Notos är Samiel och Ghibli. Annalkande brunaktiga moln över synranden kan vara ett förebud om den sand- och stoftförande odågan.

Troligen kan västra Medelhavets Leveche, Labbe och Marin också räknas till Notos uppenbarelser, kanske även Menorcas Xaloc. Däremot uppträder Libeccio runt Korsika lite när och hur som helst.

Zefyros är den behagliga, lagom varma och fuktiga brisen från väst, på latin kallad Favonius. Han enleverade sin egen niece Kloris, dotter till Boreas. Hon var identisk med romarnas Flora och tilldelades nu ansvaret över blommor och annan växtlighet. Tillsammans ger de förutsättningarna för naturens årligen återkommande, färgsprakande fyrverkeri. Hälsan tiger still och de nutida uppenbarelserna under egna namn är få. Karajol vid Kap Emine hör definitivt dit. Kanske gör grekernas Ponentis, västra Medelhavets Ponente samt Gibraltarsunds Poniente och Liberador ("befriaren") det också.

Ynglingen Adonis (en hellenisering av adam, det semitiska ordet för ”människa”) var så stilig att det blev kärlek vid första ögonkastet när Afrodite mötte honom. Därför sörjde hon intensivt när han under en jakt dödades av villebrådet. Ur hans blod spirade våradonisens nära släkting, sippan Anemone. Namnet kommer av anemos, ”vind”, och syftar just på den ljumma västanvinden som får vårens blommor att öppna sig.

Zefyros kallas även Hesperos och är morfar till de ljuva hesperiderna; nattens döttrar som vakar över gyllene äpplen i sina trädgård vid den västra oceanens strand, där själve solen går till vila. Deras far är Atlas, som ger sken av att ha fått Atlasbergen i nordvästra Afrika uppkallade efter sig (i verkligheten kommer namnet snarare av berbiska adrar, "berg"). Och namnet Atlanten (liksom det på mytens Atlantis) syftar troligen på något "bortom Atlas". Innan Atlas stelnade till och blev upptagen på heltid med att stötta universum, var han en sjögud som – enligt Odysséen – "känner havens djup".

När flamländaren Gerardus Mercator publicerade sitt berömda kartverk på 1500-talet, illustrerades det med en titelplansch föreställande Atlas bärande himlavalvet på sina axlar. Sedan dess heter kartverk atlas (med Atlanten som tysk pluralform).

Ursprungligen var farvattnen bortom Atlas spärrade av bergskedjan. Men på väg till det tionde av sina tolv stordåd – att röva bort Geryoneus oxhjord från aftonrodnadens ö Eryteia – bröt hjälten Herakles upp en passage och placerade sina stoder på ömse sidor, belägna i dagens Gibraltar och Ceuta. Därefter tog han itu med nästa stordåd, som var just att knycka de gyllene äpplena från hesperidernas välbevakade trädgård.

Kompassrosen – flower of the winds – är ingalunda fyrkantig. Ej heller är det drygt tvåtusen år gamla Vindarnas torn i Atén det; det är åttakantigt för att även ge plats åt vindarna mellan de fyra stora. Här finns nordostvinden Kaikias med sina hagelkorn, ibland även kallad Argestes. Här finns nordvästvinden Skiron (romarnas Circius) med kol och aska i bagaget. Här finns sydvästvinden Lips (romarnas Africus), som kanske även får representera vårens och höstens byiga åskoväder Vendevale. Men här kallas östanvinden Apeliotes, medan vår bekanting Euros förpassas till sydostvindens hörn. (En kraftig sydostvind som blåser upp utan förvarning kan även kallas Thuella eller Burrasca.)

Vindarnas befälhavare heter Aiolos, på latin Æolus. Periodvis har han dem alla inneslutna i en säck, som han förvarar i sin grotta på en ö som uppkallats efter honom. Ett hett tips på rätt ö är den lavasprutande Isola Stromboli, som ingår i Eoliska alias Lipariska öarna norr om Sicilien.

Till yttermera visso är Stromboli, Guds land namnet på Roberto Rosselinis berömda film från 1950, med Ingrid Bergman i huvudrollen.

I ständigt blåsväder 2

  • Bosse Nilsson Svara

    Vår älskade Utkik försvann, men du fortsätter att leverera Torbjörn. Tack för det.

  • Bertil B. Svara

    Instämmer med Johan Axiö gör Bertil

  • Nathan Shachar Svara

    Mycket läsvärt och lärorikt om de gamla vindarnas hav.

  • sten san Svara

    Den här läsningen är det bästa man lär sig en hel del nytt.
    Man längtar efter nästa blogg

Håll tummarna för kärleksgudinnans ö!

Afrodites ö

Sommaren 1964 låg Svenska Orient Liniens m/s Vikingland i Famagusta, som på den tiden var en sjudande hamnstad på östra Cypern.

Ett besättningsgäng var på väg tillbaka till sitt fartyg efter en glad afton iland. Inne i hamnområdet passerade en åsnedriven lastkärra i vår riktning. Spontant bjöd vi oss själva på lift och hoppade upp på flaket, utan att fråga föraren om lov. En skeppskamrat missade hoppet och råkade få sin fot lätt skadad under ett av hjulen. Därmed blev vi ‒ och framför allt den turkcypriotiske åsneföraren ‒ ett ärende för hamnpolisen, som råkade bevittna händelsen.

Under förhören som följde gjorde de grekcypriotiska poliserna allt för att sätta dit föraren, trots att vi åter och åter igen bedyrade att han var helt oskyldig. Oss hade de uppenbarligen inget att invända emot. Snart kunde vi fortsätta vandringen mot fartyget, en av oss med haltande gång.

Jag befarar att händelsen var talande för den tidens relation mellan den grekisktalande majoriteten och den turkisktalande minoriteten på kärleksgudinnan Afrodites ö.

Vi var lyckligt ovetande om de svåra oroligheter som hade pågått sedan juletid året innan, då två turkcyprioter dödades. Incidenten ledde till att ytterligare uppemot 400 turkcyprioter och hälften så många grekcyprioter bragtes om livet. Ett hundratal turkcypriotiska eller blandade byar ödelades, och uppemot 30.000 turkcyprioter blev internflyktingar i sitt eget land.

Om detta visste vi sjömän intet. Men vi lade märke till att Famagustas turkcyprioter bodde i en sluten enklav, som jag vill minnas kallades kasbah.

Ön hade blivit en självständig republik 1960, efter drygt 300 år av ottomanskt och knappt ett sekel av brittiskt styre. Vi tillfälliga besökare anade inte hur explosivt läget var i den unga republiken. Starka grekcypriotiska krafter strävade efter enosis, förening med det kulturella moderlandet Grekland.

Samtidigt som vi var där 1964 hade Turkiet långt framskridna planer på att invadera ön, för att skydda turkcyprioterna. USA:s dåvarande president Lyndon Johnson lyckades avvärja planerna.

I samband med självständigheten 1960 hade det slutits fördrag som gav Turkiet, Grekland och Storbritannien status av garantimakter, med rätt att ingripa på ön om lag och ordning skulle hotas.

En ny förevändning för Turkiet kom i stället tio år senare. 1974 genomförde den då styrande grekiska militärjuntans soldater och dess sympatisörer på ön en kupp, i syfte att genomföra enosis. Det skulle visa sig vara ett historiskt praktsjälvmål med långtgående konsekvenser. Med hänvisning till sin roll som garantimakt genomförde Turkiet en massiv militär invasion, som i turkiskt språkbruk kallas "fredsoperationen". Det är en tolkning som inte delas av FN och det internationella samfundet.

Sedan dess ockuperar Turkiet landets norra och östra delar, ungefär en tredjedel av öns yta. Det sker under namnet Turkiska Republiken Nordcypern (TRNC), en statsbildning som endast erkänns av Turkiet. 180.000 grekcyprioter fördrevs från hus och hem i nord, medan omkring 50.000 turkcyprioter från öns södra delar flyttade in där. Dessutom beräknas 40.000 fastlandsturkar ha migrerat till TRNC; många av dem för att ta över bostäder som ägdes av fördrivna grekcyprioter. Grekcyprioterna betraktar dem som illegala bosättare.

Invasionen 1974 fick den vällovliga konsekvensen att militärjuntan i Atén, som hade styrt Grekland med järnhand sedan 1967, föll ihop som ett korthus. Det gjorde även juntans marionett, den grekcypriotiska kuppregimen på den därefter delade ön.

Förhandlingar om en återförening har sedan dess genomförts ett antal gånger, utan resultat. Närmast en överenskommelse kom man 2004, då den så kallade Annan-planen ‒ uppkallad efter FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan ‒ presenterades. Den gick i korthet ut på att bilda ett federalt Cypern, bestående av två autonoma enheter. Vid den följande folkomröstningen den 24 april röstade 65 procent av turkcyprioterna för planen, medan tre fjärdedelar av grekcyprioterna röstade emot. Därmed föll den. Ändå släpptes de trilskande grekcyprioterna den 1 maj samma år in i värmen som fullvärdiga EU-medborgare. Det hade nog varit klokt att i stället hålla dem på halster tills ön var återförenad.

Den nu pågående förhandlingsomgången har pågått sedan maj 2015; under överinseende FN:s gränslöst tålmodige medlare, Norges förre utrikesminister Espen Barth Eide. Förutsättningarna förefaller vara bättre än någonsin. Republiken Cyperns president Nikos Anastasiades och TRNC:s president Mustafa Akinci är båda i 70-årsåldern, och båda kommer från hamnstaden Limassol i sydväst. Personkemin dem emellan förefaller vara mycket god, och förmodligen kan de dessutom konversera på varandras språk. Åtminstone lär Akinci tala närmast flytande grekiska. Dessutom är han knappast en osjälvständig nickedocka som fjärrstyrs från Ankara.

Ändå har man gång efter annan hamnat i en återvändsgränd, beroende på konfliktens komplexitet. Många enskilda tvistefrön har dock lösts. I helgen var de cypriotiska ledarna kallade till FN:s generalsekreterare Antonio Guterres i New York för att lösa upp de återstående knutarna. Man lyckades komma överens om ännu en konferens i Genève. Men Anastasiades vill inleda konferensen med den kniviga frågan om säkerhetsgarantier på den delade ön och först därefter gå in på övriga olösta frågor, medan Akinci avvisar sådana förhandsvillkor.

Stötestenar saknas således inte. Grekcyprioterna vill att de uppskattningsvis 35.000 turkiska soldaterna på Nordcypern skall ersättas av en internationell polisstyrka. Turkiet säger blankt nej, och turkcyprioterna vill ha kvar dem för sin säkerhet. Här gäller det att finna en formel som alla parter kan leva med. Kanske genom att ge en begränsad turkisk och en motsvarande grekisk truppstyrka FN-mandat?

Vidare måste gränserna mellan den tilltänkta federationens båda enheter ritas om, med nödvändighet till den grekcypriotiska majoritetens fördel. De stora dragen har man gissningsvis redan kommit överens om. Vidare är den federala maktdelningen en nöt att knäcka.

Ytterligare en komplikation är de gasfyndigheter som har påträffats inom den exklusiva ekonomiska havszon (EEZ) i syd som Republiken Cypern behärskar. Turkiet erkänner varken republiken som stat eller dess EEZ och står dessutom utanför FN:s havsrättskonvention UNCLOS. Periodvis har Turkiet ägnat sig åt klassisk kanonbåtsdiplomati mot gas- och oljeprospekteringen och gjort provocerande intrång i cypriotiska vatten. I april hotade landet rentav med krig om en planerad gasutvinning i block 6 sydväst om ön påbörjas. Turkiet hävdar att blocket delvis ligger på turkisk kontinentalsockel.

Samtidigt borde gasfyndigheterna vara ett lockbete för turkcyprioterna; en källa till ökat välstånd för hela öns befolkning ‒ ifall man kommer överens om en återförening.

En salomonisk lösning av tvisten på kärleksgudinnans ö skulle rentav kunna bli en förebild och inspirationskälla för grannen i sydost: Det heliga landet, de siamesiska tvillingarna Israel och Palestina.

Men det börjar brinna i knutarna. I februari 2018 stundar presidentval i Republiken Cypern. Om ingen lösning har nåtts innan dess, och en mera hårdför kraft intar presidentpalatset, är det fara värt att öns delning blir bestående för all framtid.

För min del blev det fler anlöp på Afrodites ö, men då var det Limassol som gällde. Hamnen ligger i sydväst; alldeles intill Akrotiri, som är det ena av britternas två suveräna basområden på ön ‒ en bestående rest av det brittiska kolonialstyret över hela ön. Basområdena räknas till kategorin British overseas territories.

Mitt senaste besök i juni 2010 var mycket kortvarigt. Den svenska försvarsmaktens chartrade plan mellanlandade på vad som sades vara Larnacas internationella flygplats, på väg till Salalah i Oman med avlösande sjömän till HMS Carlskrona. Men jag gissar att den ödsliga flygplatsen i själva verket var grannen Kingsfield Airfield i det andra av britternas suveräna basområden: Dhekelia, omedelbart ost om Larnaca.

Sjöfarten är en av Cyperns stora näringar. Ön härbärgerar ett av de större bekvämlighetsregistren. Enligt Wikipedias List of flags of convenience (senast uppdaterad i maj 2017) består registret av 838 fartyg, därav fem svenskägda. Först när en fredsuppgörelse har nåtts kan fartygen anlöpa turkiska hamnar, där de i dag är portförbjudna. Men då kommer det enade Cyperns flagg att ha ett helt nytt utseende.

Öns befolkning består av ungefär 800.000 grekcyprioter och 220.000 turkcyprioter. För deras skull håller jag tummarna för en lyckosam lösning som återförenar kärleksgudinnans ö. Därmed skulle också Famagusta, som har varit en avstängd spökstad sedan invasionen 1974, kunna öppnas igen. Och den norska Nobelkommittén skulle få solklara kandidater till fredspriset.

 

Landkänning: Kap Andreas

Karpasshalvön på nordöstra Cypern kan liknas vid ett gigantiskt pekfinger, riktat mot den turkisk-syriska gränsen på det levantinska fastlandet. Från Kap Andreas på halvöns yttersta spets är det närmare till den syriska hamnstaden Lattakia än till den splittrade önationens delade huvudstad Nikosia.

Udden är uppkallad efter Sankt Andreas, som var en av Jesu apostlar. Enligt en lokal legend kom ett skepp med Andreas ombord ut kurs och gick på grund just här. Andreas stötte sin stav mot klippan. Fram ur klippan vällde då heligt vatten, som gav den förblindade kaptenen synen åter.

Tusen år tidigare hade den egyptiske prästen Wenamuns skepp också blåst ur kurs och gått på grund vid det som då kallades Alashiya. I en bevarad papyrusskrift berättas att han angreps av en uppretad mobb men räddades av en prinsessa vid namn Hatbi.

Just utanför udden ligger de obebodda Kleidesöarna. På den största av dem reser sig Kap Andreas tio meter höga fyr, med lyshöjden 20 meter. Den bör ha kunnat siktas under resorna mellan Mersin och Haifa med Svenska Orient Liniens fartyg.

Udden ingår i den del av norra Cypern som Turkiet ockuperade 1974. På turkiska kallas den Zafer burnu, "Segerudden". Det syftar emellertid inte på den nutida ockupationen utan på Osmanska rikets erövring av hela ön 1570-71.

Den lärde romaren Plinius ‒ som verkade under vårt första århundrade ‒ kallade udden Dinaretum, som bör ha med något gudomligt att göra. Förmodligen var det även den tidens sjöfarares namn på udden. Den något senare grekiske astronomen Ptolemaios lär för sin del ha givit den och halvön det målande namnet "Oxsvansen".

Här någonstans föddes kärleksgudinnan Afrodite ur havets skum, förd iland på ett musselskal av västanvinden Zefyros. Hon vördades av sjömännen som havets härskarinna. Udden längst i nordost var en framträdande kultplats. Där lär hon även ha kallats Akraia, "bergets härskarinna".

På Afrodites tid kallades udden Sarpedon. Här i trakten grundade Cyperns feniciske kung Pygmalion orten Karpasia. Han var även skulptör. När han skapade en kvinnofigur bar det sig inte bättre än att han blev kär i henne. Därför blåste Afrodite liv i statyn, varpå kungen fick utlopp för sin åtrå. På detta grundar sig George Bernhard Shaws komedi Pygmalion och musikalen My fair lady.

Klostret Apostolos Andreas helt nära udden kan ses som en sentida avlösare till Afrodites tempel. En föregångare fanns redan på 1100-talet, men den äldsta av dagens byggnader är från 1400-talet.

Efter den turkiska invasionen 1974 påstås delar av klostret periodvis ha använts som ladugård eller stall, varvid värdefulla väggmålningar förstördes. Grekcyprioterna försökte förgäves få tillträde till klostret för att påbörja en restaurering. Först sedan de vände sig direkt till den turkiske presidenten Abdullah Gül 2010 började det hända saker. Därefter har goda grek- och turkcypriotiska krafter samarbetat för att restaurera detta cypriotiska kulturarv.

Någon mil från udden och klostret ligger småstaden Rizokarpaso, som dagens turkiska befolkningsmajoritet kallar Dipkarpaz. Orten är unik i det ockuperade Nordcypern, eftersom där fortfarande finns några hundra grekcypriotiska invånare. De kunde helt enkelt inte ta sig därifrån 1974.

Somliga tror att namnet Cypern har myntats till följd av öns kopparfyndigheter. I själva verket är det tvärtom. Metallen koppar fick sitt namn av aes Cyprium, som betyder malm från Cypern. Snarare kan ön ha fått sitt namn av den äkta cypressen, som är mycket vanlig på ön. På grekiska heter den kypárissos, medan ön heter Kypros. Namnet har också tillskrivits hennabusken Lawsonia, obekant varför.

Vikingarna, som på sin tid tog sig ända till Medelhavet, kallade ön Kipr. På dagens isländska heter den fortfarande Kýpur.

Det allra äldsta kända namnet är nog det gammaltestamentliga Kittim. Profeten Bileam siar i 4 Mosebok 24:23-24: "Öarnas folk skall samlas i norr, skepp från kitteernas kuster..."

  • Anonym Svara

    ”Ändå släpptes de trilskande grekcyprioterna den 1 maj samma år in i värmen som fullvärdiga EU-medborgare. Det hade nog varit klokt att i stället hålla dem på halster tills ön var återförenad.”
    Hade nog varit lämpligt för hela Grekland.

  • Henrik H. Svara

    Intressant och kul lasning, speciellt eftersom jag ar bosatt pa on sedan nagra ar tillbaka.

Den stora flykten ‒ och ett svenskt fartyg

Härom året råkade jag läsa om actionfilmen Den stora flykten från 1963, med Steve McQueen i en av huvudrollerna. Själva filmen har jag inte sett ännu. I mina ögon är filmens verklighetsbakgrund under andra världskriget mer intressant. I synnerhet därför att ett svenskt fartyg och dess besättning har en betydelsefull roll för några av dem som lyckades fullborda flykten.

Av det jag läste om filmen framgick att två av rymlingarna lyckades ta sig till Östersjökusten. Därifrån tog de sig vidare till neutrala Sverige, gömda ombord på ett svenskt fartyg. Jag undrade om det stämde överens med verklighetens flykt, och i så fall vilket fartyg det kunde ha rört sig om. Därför satt storyn kvar i bakhuvudet.

225px-Great_escape[1]

Filmens och verklighetens drama inleds i det nazityska fånglägret Stalag Luft 3, som låg omkring 16 mil sydost om Berlin. Lägret var avsett för nedskjutna allierade stridspiloter av olika nationaliteter, vanligen iförda brittiska Royal

Air Force's uniformer De hade klarat livhanken med hjälp av sina fallskärmar. Vid en jämförelse med brutaliteten i Nazi-Tysklands vanliga fångläger lär stridspiloterna i Stalag Luft 3 ha haft en relativt uthärdlig tillvaro. Lägret påstås ha stått under Luftwaffes kontroll, det av de tyska vapenslagen som ansågs vara minst nazianstucket. Eftersom lägret betraktades som helt flyktsäkert kunde fångarna röra sig någorlunda fritt inne på området.

Det utnyttjade de till att, under maximalt hemlighetsmakeri, gräva tre tunnlar. En av tunnlarna, med kodnamnet "Harry", hann utnyttjas innan lägervakterna slog larm. I mars 1944 tog sig 76 fångar ut genom tunneln, däribland fyra norrmän. Vinterkylan dröjde sig kvar i området, men två av norrmännen lyckades ändå ta sig ända till Flensburg nära det ockuperade Danmarks gräns. Där hamnade de emellertid i Gestapos klor.

71 av de övriga rymlingarna åkte också fast inom något dygn. Men flyktaktionen anses ändå vara en av de mest spektakulära av sitt slag under andra världskriget och en stor blamage för Nazi-Tyskland.

På Hitlers direkta order avrättades 50 av dem, däribland de båda tillfångatagna norrmännen. Dessa arkebuseringar av krigsfångar fanns med på Nürnbergsrättegångarnas långa lista över naziregimens krigsförbrytelser.

En av de tre som var kvar på fri fot var en holländare, som med hjälp av sina språkkunskaper och den franska motståndsrörelsen lyckades ta sig genom hela det nazi-behärskade Europa till det formellt neutrala Franco-Spanien och vidare till säkerheten i Gibraltar.

De återstående två rymlingarna kallas i filmen Danny och Willie och spelas av Charles Bronson respektive John Leyton. I verkligheten rörde det sig om de norska RAF-piloterna Per Bergsland och Jens Müller. De hade försetts med falska ID-papper och intyg om att de var elektriker som var kallade till tjänst i Stettin, dagens polska Szczecin. Dit lyckades de utan större dramatik ta sig med tåg.

Väl framme i Stettin ‒ som flitigt anlöptes av svenska fartyg ‒ tog norrmännen sig till den förutbestämda träffpunkten, som var en bordell. Där träffade de svenska sjömän, som lovade att smyga in dem i hamnen och ombord på ett fartyg. Det första försöket misslyckades, och gömda i hamnen såg de det svenska fartyget lämna kaj. De sov i en godsvagn i väntan på nästa försök.

Nästa gång gick det bättre. Med hjälp av några besättningsmän lyckades de ta sig förbi den tyske vaktposten vid fallrepet och ombord, där de gömdes i fartygets kättingbox inför den obligatoriska inspektionen före avgång. Lyckligtvis hade de tyska inspektörerna inga hundar med sig. Kapten Bergsland och löjtnant Müller kunde lämna Nazi-Tyskland akteröver och något dygn senare kliva iland i Göteborg, där de tog kontakt med den brittiske konsuln. De tog tåget till Stockholm och flögs från Bromma till Skottland för att återinträda i allierad krigstjänst.

Det icke namngivna svenska fartyget väckte som sagt min nyfikenhet. Nu har jag funnit en uppgift om att det rörde sig om Karlstadsrederiet Ahlmarks s/s Saxen. Om det stämmer borde den svenska besättningen egentligen ha tilldelats medaljen För mod och rådighet till sjöss under farofylld tid (se mitt blogginlägg den 23 februari 2015). De utsatte sig själva för en enorm risk genom att gömma de norska stridspiloterna ombord. Men det hade naturligtvis inte varit möjligt att offentligt hedra dem medan kriget fortfarande pågick, med tanke på Sveriges komplicerade relation till den mäktige grannen Nazi-Tyskland.

Även därefter tycks det ha varit tyst om de svenska sjömännens modiga räddningsaktion, om jag inte har missat något i litteraturen om vår handelsflotta och sjömanskår under andra världskriget.

s/s Saxen byggdes i tyska Elbing 1921 och ljöt skrotdöden 1960. Hon gick för Ahlmarks ett helt kvartssekel, 1933-58.

Fo217905

  • Kerry Johnsson. Svara

    Göring försökte förmå Hitler att inte angripa Sovjetunionen och han verkade också för fred med britterna.
    Försök också att förstå att det inte finns några goda i krig. Norrmän som flög bombflyg åt de allierade mördade också civila. Många britter uttalade också efteråt besvikelsen över att de deltagit i ett brutalt krig bara för att ge tyska folket åt Sovjetunionen, och grymma partisaners våld. 18 miljoner tyska flyktingar blev resultatet och tre miljoner civila skall ha dött EFTER krigets avslutande tack vare segrarmakternas inledande vanstyre och likgiltighet. Västallierade hade också så usel behandling av krigsfångar så över en miljon tyska soldater som kapitulerat dog till följd av avrättningar, svält, epidemier.
    Så hur viktigt är det att Göring var supernazist? Luftwaffe gick emot Hitler beträffande krigsfångar, de hämtade dödsdömda allierade flygare från koncentrationsläger och räddade så livet på många. Det var en hederssak att gå emot SS.
    Två atombomber, ett vietnamkrig och irak- och afganistankrig senare är det väl ändå uppenbart att det som inte fick hända igen utövats kontinuerligt av västmakterna hela tiden.

  • Henrik H. Svara

    Ett intressant reportage om en iallafall for mig okand handelse.
    Dock har jag alltid hort att det skulle vara den Tyska marinen som var minst nazi anstruken och inte Luftwaffe som ju leddes av Goring. Goring var val anda att betrakta som en supernazist.

  • Anonym Svara

    När skulle det ha ägt rum? Skulle man kunna spåra besättningsmän? Jag hade två grannar i Göteborg, som var skeppare o överstyrman på Saxen!
    Ulf Börjesson

  • Per Hök Svara

    I filmen får man se Calle Bronson gå ombord i en svens båt men det är nog en miss eftersom båten han äntrar är en av Gränges A-båtar som byggdes på Götaverken kommer ej i håg vilken det var länge sedan jag såg filmen men påpekade redan då att båten inte fans när händelsen skulle ha utspelats. Däremot tror jag nog att i verkligheten var det ”Saxen” som var inblandadPer Hök

    • Martin Svara
      @Anonym:

      Sverige hedrar bara de som krigar mot bra saker i dagens samhælle. Sjøfolk & hederliga folk har tyværr ingen plats.

    • Anonym Svara
      @Anonym:

      ..ur led är sverige…

Okinoshima – sjöfartens helige beskyddare

Under årens lopp har jag samlat på mig en mängd drömresmål, med ambitionen att ta mig dit för att berätta om dem till egna bilder.

Flera av drömmarna har förverkligats. Dit hör världsarv som franska Mont Saint Michel (se mitt blogginlägg den 28 april) och de unika japanska Bonin- eller Ogasawaraöarna en god bit ut i Stilla havet. De senare blev härom året Japans 16:e världsarv på FN-organet UNESCO:s lista.

Däremot tvivlar jag på att jag någonsin lyckas ta mig till Okinoshima (”Ön långt ute i havet”), som väntas bli utsedd till Japans 17:e världsarv när UNESCO:s världsarvskommitté sammanträder i polska Krakow i juli.

okinoshima_1

Jag nämner den en kvadratkilometer stora ön lite flyktigt i min bok ”Havets ord”. Okinoshima ligger i Japanska sjöns sydvästligaste del Genkai Nada, mellan sydön Kyushu och ögruppen Tsushima som ligger mitt i Koreasundet. Således en strategiskt belägen utpost i önationen Japans forntida kontakter med yttervärlden. Hit tog sig sjömän och fiskare för att be till gudarna om sin egen säkerhet ute på det villande havet.

I centrum för ceremonierna på ön står helgedomen Okitsu-gū, som är helgad åt havsgudinnan Tagori-hime. Hon är en av tre systrar, som vanligen brukar förknippas med ön Miyajima utanför Hiroshima. Systern Takitsu-hime har sin helgedom på ön Oshima alldeles utanför norra Kyushu, där systern Itsukushima-hime har sin helgedom. Efter en närbelägen stad kallas de tre helgedomarna Munakata Taisha. Systrarna är döttrar till solgudinnan Amaterasu och hennes sjövilde bror Susanō, vars revir inrymmer havet och stormarna.

På Okinoshima finns betydande arkeologiska lämningar från religiösa riter och utländska kontakter under tusentals år. Inte mindre än 80.000 föremål har påträffats. Därför kallas Okinoshima ibland ”Havets Shōsōin”, efter en berömd skattkammare med det namnet i den gamla kejsarstaden Nara. På båda platserna lär det finnas bevis på forntida japanska kontakter längs Sidenvägen på det asiatiska fastlandet.

Själva ön ses av shintokulten som en gud, på japanska kami. De män som får tillstånd att besöka Okinoshima måste därför genomgå vissa ritualer. Dit hör att klä av sig för ett renande nakendopp i havet. Till öns rika flora hör bland mycket annat ormbunkar och fetblad. Men absolut ingenting – inte ens en liten sten – får lämna ön!

Okinoshima har en enda fast invånare, en shintopräst som ser till helgedomen.

Öns kommande upphöjelse till världsarv har redan väckt uppmärksamhet. Kvinnor är nämligen portförbjudna på ön. Det har med Japans urgamla religion shinto (”gudarnas väg”) att göra. Där fästs stor vikt vid renhet och orenhet. Blod är orent, därmed även kvinnors menstruation. Antagligen spökar även en viss rädsla för att gudfruktiga män skulle distraheras och frestas av kvinnlig närvaro. Förbudet mot kvinnor finns även på en del andra shinto närstående områden; exempelvis inom dohyō, den traditionstyngda sumo-sportens brottarring. Eller på det heliga berget Ōmine-san, världsarv sedan 2004, som reser sig nära den gamla kejsarstaden Nara. (En kristen motsvarighet till kvinnoförbudet tillämpas av munkrepubliken Athos i nordöstra Grekland.)

De enda som fritt rör sig till och från Okinoshima är stormsvalor, alkor och andra sjö- eller vadarfåglar – oberoende av kön.

Det står skrivet i stjärnorna om hon försökte mellanlanda på Okinoshima, men i början av 200-talet ledde änkekejsarinnan Jingū en invasion av Korea. Detta trots att hon var gravid med den just avlidne kejsarens barn. Under överfarten var Sumiyoshi, ytterligare en i raden av japanska havsgudomligheter, flottans trygge lots. En häftig storm bröt ut, men han dirigerade stora fiskar till att stilla havet och förhindra att skeppen gick i kvav. Vid återkomsten efter en lyckad invasion anlade Jingū helgedomen Sumiyoshi Taisha i Osaka, numera med filialer på tusentals orter. Den krigiska damen blev påpassligt nog själv en gudinna, som tillbes där. Självfallet hör sjömän och fiskare till supportrarna.

Tsushimasundet är känt för en annan tilldragelse: Sjölaget vid Tsushima mellan Japan och Ryssland den 27–28 maj 1905. Den japanska flottan under amiral Togo vann en förkrossande seger, och två tredjedelar av den ryska flottan sattes ur spel. Det är obekant huruvida amiral Togo anropade guden Okinoshima till stöd, men förmodligen observerade han och hans män öns vita fyrtorn på det 244 meter höga berget Ichinodake. Hur som helst var sjöslaget det allra första där radiotelegrafi användes som kommunikationskanal.

Men det är, som det brukar heta, en annan historia.

Sjömännens votivgåva

Härom året rundade vi Cap de Cala Figuera med min dotters och svärsons yacht Sakura. Fikonvikens udde är yttersta spetsen på halvön Península de Calvià och samtidigt ön Mallorcas sydvästspets. Halvön skjuter ut från Santa Ponça i väst och Palma Nova/Magaluf i ost.

Cap de Cala Figuera markerar inloppet till bukten Badia de Palma. Uddens 24 meter höga fyrtorn från 1860 har diagonala svartvita band. Lyshöjden är 45 meter. Helt nära finns ett torn från 1500-talet, förmodligen för utkik efter de korsarer och andra sjörövare som ständigt hotade öns befolkning. Udden och de närmaste omgivningarna tillhör numera det spanska kustartilleriet och är avstängd för allmänheten.

Vid en vik helt nära i nord ligger Portals Vells, "Gamla porten". När jag i förra veckan besökte platsen kände jag genast igen den: Déjà vu! Jag hade inte lagt ortsnamnet på minnet, men just där i viken hade vi ankrat och tagit oss iland med Sakuras jolle för att äta lunch. Jag minns att jag kastade nyfikna blickar mot berget på vikens andra sida, där ögat kunde ana spännande grottöppningar.

Långt senare råkade jag läsa om en legend, som jag inte kopplade ihop med denna plats. Men det skulle visa sig ha varit just här legenden utspelade sig.

Portals Vells 1

Senmedeltidens Mallorca och övriga Balearerna stod under sjömakten Genuas inflytande. Någon gång på 1400- eller 1500-talet överraskades ett genuesiskt fartyg av en svår storm med våldsam sjögång strax nord om Cap de Cala Figuera. Fartyget förliste men besättningen lyckades rädda sig iland vid Portals Vells, där de kunde sök skydd i en enorm grotta. Av tacksamhet ville de ge en så kallad votivgåva till Jungfru Maria, motsvarande de skandinaviska sjömännens tradition att skänka votivskepp* till kyrkan hemmavid efter att de räddats i samband med sjönöd.

 

Portals Vells 2

Genuesarnas votivgåva tog formen av en bild av Jungfru Maria, imagen de la Mare de Déu de Portals. Ett altare höggs in i grottans vägg, där madonnabilden placerades.

Varför just Jungfru Maria? Därför att hon har betraktats som högeligen närvarande till sjöss. Under sitt tillnamn Mater Cara, ”Kära Mor”, anses hon skydda sjömän på havet. Därav uttrycket Mother Carey’s chickens; stormfåglar och stormsvalor, genom vilka hon varnar för annalkande storm. Jungfru Marias roll som maritimt skyddshelgon framgår av hela namnet på det vi något förkortat brukar kalla BA: Ciudad de la Santissima Trinidad y Puerto de Nuestra Señora de la Virgen Maria de Buenos Aires, således en hamn som tillägnas ”Vår Fru Jungfru Maria av de Goda Vindarna”. Uttrycket to have been kissed by Mother Carey betyder ”en gång sjöman, alltid sjöman”. Man trodde att en sjöman fått sitt yrkesliv utstakat efter att som litet barn i symbolisk mening ha blivit kysst av Mater Cara.

1866 flyttades madonnabilden till den då nybyggda församlingskyrkan i Portals Nous, "Nya Porten", i nordnordost.

Ursprungsplatsen i Portals Vells är ingen naturlig grotta utan snarare ett stenbrott. Härifrån hämtades byggnadsmaterial till den magnifika katedralen la Seu ("Ljuset") i öns och ögruppen Balearernas huvudstad Palma. Även den var ett slags votivgåva...

Portals Vells 3

I inloppet till viken Cala de Santa Ponça vittnar ett gigantiskt kors om en höstdag 1229. Aragoniens unge kung Jakob (Jaume på katalanska) hade just avseglat från Tarragona för att inleda erövringen av Mallorca, som då hade stått under moriskt styre i sekler. Hans armada lär ha bestått av 150 stora och ytterligare många mindre skepp, med minst 16.000 man och 1.500 hästar ombord.

Det började inte bra. Ett rejält busväder drog ned över dem från nordväst. Antagligen var det stormvinden Tramuntama eller Cerç som slog till, den mästrande Mistral i lokal uppenbarelse. Överhandsväder rådde och hela flottan hotade att förlisa. I sina böner sägs Jakob ha lovat att bygga en kyrka tillägnad Jungfru Maria om bara stormen bedarrade och expeditionen blev framgångsrik.

Armadan lyckades rida ut stormen. Den 10 september 1229 kunde Jakob och hans män kliva iland i Santa Ponça.

Jakob Erövraren höll sitt löfte. Redan år 1230 lät han påbörja bygget av katedralen La Seu. Föga anade han att det skulle krävas närmare fyra sekler att få den färdig. Med sten från Portals Vells.

Grottan i Portals Vells figurerar även i andra sammanhang. På 1300-talet ådrog sig Tempelherreorden franske kungen Filip IV:s vrede. Han lyckades få påven Clemens V att upplösa ordenssällskapet. Riddare därifrån lär ha sökt skydd i Portals Vells.

1968 släpptes filmen The Magus, med stjärnor som Anthony Quinn, Candice Bergen och Michael Caine. Den skulle egentligen ha spelats in i Grekland, men filmteamet kom på kant med den militärjunta som hade gripit makten i landet den 21 april 1967. I stället spelades den in i och vid grottan i Portals Vells. Manuset grundar sig på en roman av John Fowles, som i svensk översättning bär titeln Illusionisten.

 

*Votivskepp; FARTYGSMODELL i kyrka, ofta exempel på utsökt sjömanshantverk. I dag är ett fåtal av alla kyrkskepp bokstavliga votivskepp. Votiv syftar på löfte. Sjömän som hamnat i sjönöd men mirakulöst klarat livhanken brukade av tacksamhet mot högre makt skänka ett sådant till kyrkan hemmavid. (ur Havets ord)

Portals Vells 4

Änglamarken vid det farofyllda havet

Ärkeängeln Mikael anses skydda mot stormar och andra faror ute på havet. Därför är han ett av de katolska sjömännens främsta skyddshelgon. Mikael fick också ge namn åt en märklig klippö där Bretagne och Normandie möts; just utanför den punkt där landskapens historiska gränsflod Couesnon strömmar ut i Saint-Malobuktens innersta del, som efter ön kallas Mont Saint Michel-viken.

Själva önamnet är egentligen dubbelt så långt: Mont Mont Saint Michel 1Saint Michel au Péril de la Mer, "S:t Mikaels berg vid det farofyllda havet". Det är ingen överdrift. Författaren Victor Hugo konstaterade att buktens tidvatten är "snabbt som en galopperande häst". Oräkneliga besökare har lockats ut på den blottlagda havsbottnen under ebb och dukat under i det hastigt framvällande högvattnet, kanske sedan de hjälplöst gått ner sig i kvicksand. Tidvattenhöjden – skillnaden mellan ebb och flod – är här upp till 14 meter!

Tidigare nåddes Mont Saint Michel via en tombolo, en av havsvågorna skapad sandavlagring som vid ebb förband ön med fastlandet. 1875-79 förstärktes den till en knappt två kilometer lång vägbank. Åt ön till finns numera plats för myriader av parkerade fordon. Men inför ett givet klockslag är de alla borta, som genom ett trollslag. Högvattnet närmar sig och gör ånyo Mont Saint Michel till en havsomfluten ö. Vägbanken är ett slags lido (uppkallad efter Lido vid Venedig); en landtunga mellan ön och fastlandet som växelvis torrläggs och översvämmas av tidvattnet.

Tidigare var öns franska namn Mont Tombe, Gravberget. Bakgrunden finns i bretagnarnas keltiska myter. Hit fraktas de avlidnas själar, i skepp som ej kan siktas av det mänskliga ögat. Självfallet ser bretagnarna den tidlösa, magiska ön som evigt bretonsk. Men rent administrativt är dagsläget solklart: Mont Saint Michel räknas till departementet Manche i Normandie.

Mont Saint Michel 2 2Den magiska ön en bit ut i det ofta dimhöljda havet hade nog lockat till sig kristna mystiker redan på 400-talet. Men 708 uppenbarade sig ärkeängeln för biskop Aubert i närbelägna Avranches. Mikael tillhöll honom att bygga ett kapell på klippöns högsta punkt. När biskopen till en början vägrade att lyssna på det örat brände ängeln ett hål i skallen på honom. Kapellet byggdes och ön blev ett centrum för S:t Mikael-kulten. Ett halvmillennium senare, 1211-28, uppfördes klosterkyrkan La Merveille, "Underverket".

Skyddshelgonet Mikael vördas särskilt den 29 september, som faktiskt är hans namnsdag även i den svenska almanackan.

Hans ö fick strategisk betydelse på 900-talet. Då etablerade sig Gånge-Rolfs nordmän på Cotentinhalvön, som efter dem fick namnet Normandie. Därmed blev Mont Saint Michel gränspåle mellan Normandie och det periodvis självständiga hertigdömet Bretagne. Englands närgångenhet under Hundraårskriget 1337-1453 föranledde omfattande befästningsarbeten, bl.a. en 900 meter lång ringmur med en enda portöppning, Porte de l'Avancée. Ön var den enda plätt i nordvästra Frankrike som aldrig föll i engelsmännens händer.

Mellan 1881 och 1904 spred en fyr sitt ljus från ett vakttorn på öns gamla ringmur. Fyren släcktes sedan den lokala sjöfartens behov av den hade upphört.

Numera klamrar sig en befäst liten stad med medeltida drag och ett hundratal invånare fast vid sidorna av den 80 meter höga klippan. Där finns ett myller av trappgränder men en enda gata, Grand Rue.

De kulturella förtecknen skiljer, men klippön Mont Saint Michel påminner mig om ö-kollegan Enoshima strax utanför inloppet till Yokohama i min hustrus fosterland Japan.

När Linnélärjungen Carl-Peter Thunberg våren 1776 råkade ha vägarna förbi blev han antagligen hänförd av vyn ut över Enoshima. Den intensivt lummiga, knappt 60 meter höga klippön reser sig ur havet omedelbart utanför Sekaiflodens mynning.

Mont Saint Michel 3

Där motsvaras S:t Mikael av gudinnan Benten; den enda kvinnan bland de sju lyckogudarna på skattskeppet Takarabune, som seglar i hamn varje nyårsafton.

I själva verket bärgades ön ur djupet av Benten. Som tack har hon fått vägbanken ut till ön uppkallad efter sig: Enoshima Benten-bashi. På ön finns dessutom en av Japans tre berömda Bentenstatyer. I en liten sexkantig tempelbyggnad som ingår i öns shintohelgedom sitter hon naken och spelar på stränginstrumentet biwa.

Både på Mont Saint Michel och Enoshima är risken att bli bergtagen uppenbar.

  • Anna-Lisa Engström Svara

    På den engelska sidan av kanalen i Cornwall finns St Michael´s Mount med befästningar och museer och en vägbank vid lågvatten. Har öarna gemensam historia?

Majestätiska fartyg

... Rule Britannia! Britannia rule the waves...

Många britter spanar hellre utåt havet än in mot Kontinenten. De ser sin önation som Queen of the Seas eller The Sea-girt Isle, den havsomflutna ön. Så skämtade de också om att "Kontinenten är isolerad" när tjocka över Engelska kanalen tillfälligt stoppade förbindelserna, innan Kanaltunneln invigdes 1994.

Minnet lever kvar från fornstora da'r, då brittisk flagg vajadeMajestatiska_fartyg 1 på alla hav och solen aldrig gick ned över Imperiet.

Britternas nu påbörjade process i riktning mot Brexit, skilsmässa från EU, har redan fått många konsekvenser. En av dem är alltmer högljudda krav på att drottning Elizabeth II och Förenade Konungariket skall få en ny royal yacht, i så fall den tredje HMY Britannia.

Den första HMY Britannia var i tjänst 1893-1936 och den andra 1954-97. Tvåans sista uppdrag var att föra hem prins Charles och Hongkongs siste brittiske guvernör Chris Patten, efter att kronkolonin högtidligen hade återlämnats till Kina den 1 juli 1997. När fartyget efter hemkomsten togs ur tjänst sägs drottningen ha fällt en tår, den första och hittills enda gången hon gjort det offentligt.

Britannia njuter nu sitt otium som museifartyg i skotska Edinburghs hamn Leith, där jag besökte henne 2003. Under sin aktiva tid avverkade hon mer än en miljon nautiska mil ute på världshaven, alltid förande Royal Navy's white ensign på flaggspelet längst akterut.

I mars uttalade sig utrikesminister Boris Johnson starkt positivt för en ny kunglig yacht, vilket tyder på att regeringen nu är med på noterna. Ett hundratal konservativa parlamentsledamöter stödjer projektet, till en beräknad kostnad av ₤100 miljoner (motsvarande drygt en miljard kronor). Kostnaden avses kunna täckas med hjälp av insamlingar och sponsorer. Ett sådant fartyg anses också bli till ovärderlig PR-nytta för brittisk handel och industri.

Britterna är inte ensamma om traditionen kungaskepp. Fram till att första världskrigets politiska konvulsioner satte stopp för det kunde tyske kejsar Wilhelm II ståta med sin 120 meter långa Hohenzollern.

På senare år har flertalet av de återstående europeiska kungahusen varit mer modesta än så. Nederländerna har exempelvis den 15 meter långa De Groene Draeck ("Den Gröna Draken"), uppkallad efter sjöhjälten Piet Heins flaggskepp under frihetskriget mot Spanien.

Spaniens förre kung Juan Carlos I förfogade från 2000 över den 41,5 meter långa yachten Fortuna, uppkallad efter slumpens och lyckans gudinna. Hon hade sin hemmahamn nära kungahusets sommarresidens Marivent ("Havsvind") i Palma de Mallorca.Men 2013 bestämde han sig för att avstå från fartyget. Året därpå abdikerade han till förmån för sin son, som kröntes till kung Felipe VI. Yachtens fortsatta öde är mig obekant.

Våra skandinaviska grannländer utmärker sig mer än de flesta inom denna udda maritima nisch.

Kongeskibet Dannebrog sjösattes redan 1932 och är still going strong, i tjänst för dronning Margrethe och Danmark. Hon är världens äldsta kungaskepp som fortfarande är i bruk. Fartyget är 78 meter långt.

Det 80 meter långa kongeskipet Norge sjösattes i Southampton 1937, då hon döptes till Philante. Under andra världskriget rekvirerades hon av Royal Navy och tjänstgjorde som eskortfartyg under atlantkonvojerna. Efter krigsslutet köptes hon för en summa som samlats in av det norska folket, varpå hon skänktes som kungaskepp till danskfödde Haakon VII. Även Norge är still going strong, numera med hans sonson kong Harald V som formell redare.

Vår egen kung, Carl XVI Gustaf, får hålla till godo med sin knappt tolv meter långa ögonsten Polaris, som har sin brygga vid kungafamiljens tusculum Villa Mirage i provençalska Sainte-Maxime. Det är mig obekant vilken flagg hon för, men den svenska sjölagens gräns mellan båt och skepp går just vid tolv meters längd.

Annat var det på hansMajestatiska_fartyg_2 farfars farfars tid. 1883 hade Oscar II tagit över min/torpedfartyget Ran. Hon skrudades nu om till kungajakt under namnet Drott. Där ombord trivdes uppenbarligen kungen, som var starkt sea minded, som fisken i vattnet. Fyra år senare inledde han den tradition som skulle vara livet ut, 20 år i sträck!  Sommaren 1887 löpte fartyget värdigt in i Marstrand, med kungen iförd amiralsuniform på bryggan. Drott ankrade på redden. Landstigning vid den för ändamålet uppriggade Kungsbryggan på Badhusplan skedde från fartygets stora barkass.

Just där hade ett nytt, ståtligt societetshus nyligen invigts; samma träslott som står där än i dag, bakom en byst av Oscar II. Där och på varmbadhuset strax intill inleddes Marstrands oscarianska guldålder. Ön förstärkte nu sin roll som societetens sommarparadis. Det badades, det hölls hov, det dracks toddy och det dansades på bal.

Det berättar om baderskor som kom på en lukrativ affärsidé; att mot betalning låta de mest hänförda rojalisterna bada i majestätets använda karbadvatten, och att buteljera det som blev över för försäljning.

Det svassades och svansades i syfte att få sola sig i den kungliga glansen. En som inte behövde göra det var den sommartid ständigt tillförordnade hovfotografen Aron Jonason, välkänd som Göteborgsvitsens fader. I sin egenskap av uppskattad och slagfärdig ordjonglör fick han fungera som ett slags sentida kunglig ”hovnarr”.

Exempelvis en gång när Drott kryssade norr om Marstrand. Kungen pekade mot fiskeläget Klädesholmen och frågade Aron varför det heter så.

– Det beror väl på att invånarna sysselsätter sig med rockberedning…

(De fiskade ju faktiskt även slätrocka.)

Paradhistorien, som antagligen har stuvats om en del efter att ha traderats i hundratals år, utspelar sig också ombord i Drott. En dam frågar vad det är för fåglar som kretsar runt fartyget. Oscar II bollar frågan vidare till Aron. Följande repliker utväxlas:

– Jo, Ers Majestät, det är en musikalisk fågel.

– Hur så?

– Det är en måz-art.

– I dag blixtrar du verkligen.

– Ja, blixtrar den ene så åscar den andre.

Aron själv vilar sedan länge på den gamla judiska gravplatsen vid Stampen i Göteborg.Majestätiska fartyg 3

Efter den knappt 60 meter långa Drott, som ljöt skrotdöden någon gång på 1920-talet, har Sverige inte haft något äkta kungaskepp för representationsändamål. Carl XVI Gustafs Polaris är nog mest till för kungafamiljens egen rekreation.

Även en del presidenter har tillgång till egen yacht. Dit hör Finlands Sauli Niinistö, vars 19 meter långa Kultaranta VIII är uppkallad efter presidentens sommarresidens Gullranda, i förfinskad version.

När det gäller storleken på dagens lyxyachter tycks oljeshejker på Arabiska halvön tävla med stenrika ryska oligarker. Leder gör för tillfället emiren av Abu Dhabi, Khalifa bin Zayed an-Nahyan, som även är högste ledaren för Förenade Arabemiraten (UAE). Hans Azzam är 180 meter lång. Självfallet för hon UAE-flagg. Det gör även Dubai, som ägs av Dubais emir och UAE:s premiärminister Mohammed bin Rashid al Maktoum. Dubai är med sina 162 meter trea på längdlistan.

En ynka meter längre, 163 meter, är den ryske oligarken Roman Abramovitjs Bermuda-flaggade Eclipse. Hans ryssländske landsman, den uzbekättade oligarken Alisher Usmanov, har sin 156 meter långa Dilbar under Cayman Islands-flagg, och sultan Qaboos av Oman har sin 155 meter långa as-Said  under omansk flagg.

Det blir spännande att få veta var nya Britannia kommer att placera sig på listan.

Fotnot: Bilden från Britannia togs på plats i Leith och de på Dannebrog och Norge under anlöp i Stockholm. still going strong

    • Profilbild på Anna Lundberg
      Anna Lundberg Svara
      @lars hansson:

      Tack för tipset, det blev problem med ö:et. Nu är länken korrigerad!

Lågvatten på Rhen och Donau

Vi som mera varaktigt har seglat till sjöss har säkerligen besökt Rotterdam oräkneliga gånger. Dit in leder kanalen Nieuwe Waterweg och flodarmen Nieuwe Maas, som är en av mynningsgrenarna i Rhens väldiga delta. Ändå har vi nog aldrig tänkt tanken att den träckan skulle röra sig om flod- och kanalsjöfart längs inre vattenvägar. Rotterdam är ju en av världens ledande oceanhamnar, dit betydande delar av världshandelsflottan söker sig.

Motsvarande skulle kunna sägas om Hamburg längs Elbe, Antwerpen längs Schelde, Gent längs Gent-Terneuzen-kanalen och flera andra kontinenthamnar, som är belägna en bit inåt land.

Men ännu längre inåt Kontinenten härskar en helt annan typ av sjöfart.

Bilden visar en modern kanalpese på Oude (Gamla) Maas, som är ytterligare en av Rhendeltats armar ut mot Nordsjöns öppna vatten. Längre uppströms hade hon kanske inte klarat djupgåendet.

Klimatförändringarna tycks även påverka sjöfarten på Europas inre vattenvägar. Vattennivån längs Rhen och Donau  rapporteras ha varit låg sedan början av augusti förra året, till följd av osedvanligt lite regn. Mellan november och februari rapporteras läget ha varit akut.

Lågvatten 1

I början av april kom nya larmrapporter. Fraktfartyg på det tyska flod- och kanalnätet kan inte gå fullastade, till följd av den låga vattennivån. Exempelvis är Rhen syd om Köln alltför grund för normal fartygstrafik, med Schweiz som destination.

Rhen är en viktig transportled för exempelvis spannmål, kol och oljeprodukter kors och tvärs genom Europa.

Till för ett tusental år sedan hade Rhen sin mynning vid Katwijk, strax nordost om Haag-Scheveningen. Ett tiotal mil uppströms sprang bifloden Lek ut från huvudfåran. Just vid den förgreningen, Wijk bij Duurstede några mil öster om Rotterdam, låg under vår vikingatid den hägrande handelsmetropolen Dorestad. Men på 800-talet slammades Rhens sista sträcka mot mynningen igen, vilket bidrog till Dorestads nedgång. Fåran dämdes upp och den rännil som återstår kallas Oude Rijn. I stället blev bifloden Lek nu Rhens huvudfåra ut mot havet. 863 lär floden ha ändrat sitt lopp något, så att Dorestad översvämmades.

Handeln har varit många städersmoder. Städerna uppstod vid floder, som medgav samfärdsel både mot- och medströms, utåt världshaven. Just vid det som kring 1270 började utvecklas till Rotterdam, uppkallat efter den från norr tillströmmande floden Rotte, sammanflödade Lek med Maas. Den drygt 90 mil långa Maas ärsegelbar ända från källan i nordfranska Lothringen och står i förbindelse med exempelvis Marne-Rhenkanalen till Strasbourg och Albertkanalen till Antwerpen.

Den 132 mil långa Rhen formas där två källflöden förenas strax söder om Liechtenstein, en av flodens sex strandstater. Under sitt lopp genom inlandshamnar som Basel, Strasbourg, Mannheim, Ludwigshafen, Köln och Duisburg bildar Rhen Västeuropas längsta flod och viktigaste inre vattenväg. Via olika kanalsystem förbinds den med Donau, Rhone, Marne, Weser Elbe och Ems.

Vid kusten lurar andra faror än lågvatten.  Den 1 februari 1953 översvämmade en häftig flodvåg eller springflod hela Rhendeltat i sydvästra Nederländerna. Katastrofen tvingade fram ett gigantiskt byggnadsprojekt, bestående av ett komplicerat system av skyddsvallar, fördämningar och slussar. Det sista steget, som kunde invigas först 1997, är Rotterdams väldiga Maeslantbarriär just innanför Hoek van Holland.

Sedan 1992 förbinds Nordsjön med Svarta havet via den 17 landmil långa Rhen-Main-Donau-kanalen, som sträcker sig från Bamberg vid Rhens biflod Main via Nürnberg till Kelheim vid Donau.

Den 280 landmil långa Lågvatten 2Donau är Europas näst längsta flod, efter Volga, och samtidigt den vattenrikaste. Redan under antiken användes floden som transportled, och på 700-talet hade Karl den Store planer på att låta bygga Fossa Carolina, en kanal mellan Rhen och Donau. Troligen fullbordades den aldrig.

På 1700-talet inleddes regelbundensjöfart på övre Donau. Men borta för alltid är de pråmkonvojer, som på den tiden drogs fram av levande hästkrafter längs ändlösa stränder.

Ångdriften revolutionerade trafiken, men nu som då är det av stor betydelse om man färdas med- eller motströms. Medströms kunde resan mellan Wien och Budapest ta 14 timmar, motströms två dygn.

Min egen närkontakt med sjöfarten på Europas inre vattenvägar är begränsad, men på 1970-talet vistades jag periodvis i Österrike och färdades då ibland på Donaus sträckning genom Wien. På den tiden var det österrikiska rederiet Ersten Donau-Dampfschiffahrts-Gesellschaft (DDSG) fortfarande bland de stora aktörerna på floden. (Det påstods rentav att fartygsskepparnas titel

Donaudampfschiffahrtsgesellschaftskapitän var det tyska språkets längsta ord...) Intresset ledde till ett reportage i Nautisk Tidskrift nr 2 1975, under rubriken Omfattande sjöfart på Europas flodnät.

Rubrikens ord gäller fortfarande, om inte ett allt lägre vattenstånd helt sätter stopp för trafiken.

Sommaren 2002 fick jag förnyad kontakt med Donau, nu genom ett besök i den sydvästukrainska hamnen Izmail en bit in i flodens vidsträckta mynningsdelta. På flodarmens sydsida bredde Rumänien ut sig. Izmail ingår i Ukrainas multietniska lapptäcke Budjak, som bebos av ukrainare, ryssar, bulgarer, moldaver och turkisktalande gagauzer. Om det och Donaudeltats rika natur finns mycket mer att berätta, men det får ske i andra former.

  • Hasse Wik Svara

    Hej Torbjörn, alltid underhållande att läsa dig, har hittat ett längre ord på tyskan 79 bokstäver, Donau­dampf­schiffahrts­elektrizitäten­haupt­betriebs­werk­bau­unter­beamten­gesellschaft

  • Anonym Svara

    Tack för dina trevliga och fortbildande artiklar,

Kulturmötenas Melaka

I veckan berättade BBC om en räddningsaktion för att bevara det utrotningshotade kreolspråket kristang, som talas av en krympande skara portugisättlingar på Malackahalvön och i Singapore. Det fick mig att minnas ett besök i språkets födelseort Melaka en vårdag 2002, under m/s Superstar Geminis anlöp på stadens redd.

Malackasundets turkosa vatten glittrar i gryningsljuset. Utanför hamnstaden Melaka reser sig ett halvdussin småöar likt ädelstenar ur havet. Ankare fälls på redden.

Melaka ligger på sydvästra delen av den halvö som bär dess namn, invid det sund som bär samma namn. Den anrika, strategiskt belägna staden är ett sannskyldigt friluftsmuseum som berättar om sekler av kulturmöten. Den malajiska kulturens högborg har i tur och ordning utsatts för kinesisk, portugisisk, holländsk och brittisk påverkan. För att inte tala om den arabiska via islam, som nästan helt har utraderat hinduismen från Sydostasiens kulturella karta. Namnet har ibland härletts ur maha lanka, ”stor ö” på sanskrit, eller mulaqah, ”möte” på arabiska. Men som vi skall se finns det en mer rotfast uttydning.

Stadens gamla centrum på flodens södra strand bär syn för sägen, med en vidsträckt bebyggelse i holländarnas laxröda färg. Jag besöker deras Stadthuis anno 1650, som nu härbärgerar Historiska och Etnografiska Museet. I omgivningarna dominerar kinesiska skyltar, men där finns också en som lockar med ”Authentic Local Portugese Food”.

Bacalhau, por favor!

Jag hittar till Medan Portugis, det som återstår av en övervintrad portugisisk bosättning, ett par kilometer söderöver. Fortfarande lär där finnas äldre som helst talar papiá kristang, som är ett portugisisk-malajiskt blandspråk. Här finns krucifix och madonnastatyer, men på Ristoran de Lisbons innergård illustreras kulturernas mångfald av ett kinesiskt hustempel. Kristang (av portugisiska cristão, "kristen") är även namnet på portugisättlingarna själva, när de inte kallas gragok, “räkor”; ett öknamn som anspelar på deras traditionella näringsfång – räkfiske.

Österns handelscentrum Melaka låg strategiskt till längs den hägrande kryddtraden, med de vändande mosunvindarna som sjöfartens naturliga drivmedel. Portugiserna nådde dit 1509, inledningsvis med stora charmen påkopplad. Efter ett tag drog sultanen ändå åMelaka2t sig öronen, sedan han nåtts av nyheter om deras brutala erövring av Goa i Indien. De drevs ut ut Melaka – men återvände 1511 med uppemot 20 skepp och 1.200 man. Staden föll efter 40 dagars strid och förblev under portugisiskt styre ända till 1641.

Då drev deras holländska rivaler bort dem, med hjälp av sultanatet Johore som därigenom hoppades kunna befria Melaka. Men holländarnas kryddgiriga Vereenigde Oostindische Compagnie hade annat i kikaren och behöll makten i egna händer ända till 1795, då kolonin överläts till den brittiska konkurrenten East India Company. Detta stadfästes 1825, då britterna formellt bytte kolonin Bencoolen (Bengkulu) på Sumatras sydvästsida mot Melaka.

Det brittiskstyrda Malacca fick tillsammans med Penang och Singapore bilda kolonin Straits Settlements ända till 1946. Efter 435 år kunde staden och staten Melaka nu åter börja sköta sina egna affärer, inom det som skulle bli det fria Malaysia.

Förr täcktes Bertamflodens mynningsland av det väldoftande malajiska pappersbarkträdet, cajuput. Det latinska släktnamnet Melaleuca, ”svart-vit”, syftar på att stammen är svart medan grenar och blad är vita. Trädet är en myrtenväxt – av odödlighetens myrten, som associerar till gudinnorna Hathor, Astarte och Afrodite samt jungfru Maria. Det kallas även white tea tree eller swamp tea tree efter sin nära släkting i Australien, som ger naturläkemedlet tea tree oil.  Men på en kulle ovanför mynningen växte ett helt annat träd…

Det berättas hur staden grundades av exil-prinsen Parameswara (1344-1414), som kom från den malajiska kulturens vagga, hamnstaden Palembang vid floden Musi på sydöstra Sumatra. Folknamnet malaj lär kunna komma av orang malaju, ”kringströvande folk”. En annan tänkbar betydelse är ”bergsfolk”, av sanskritordet malai som betyder just berg.

Drygt ett halvt millennium efter Parameswara trotsade en ung sjöman rådande landgångsförbud och smög iland via en lastpråm just i Palembang, som då anlöptes av Ostasiatiska Kompaniets m/s Sabang. På kuppen fick han god aptit på malajiska legender och traditioner. Till exempel den om att prins Parameswara i rakt nedstigande led var ättling till Alexander den store, som på 300-talet f.Kr. trängde ända bort till Indien.

Prins Parameswara hade först tvingats retirera till ön Temasek, den tidens Singapore. Kring år 1400 var det dags att bryta upp igen. Han gick nu iland vid en flodmynning strax nordväst om Temasek; på sydvästra delen av det som forntidens västerländska geografer kallade Chersonesus Aurea, Gyllene halvön. Under en jakt sökte han vila i skuggan under ett ståtligt träd. Plötsligt såg han hur en dvärgmyskhjort drev ut en av jakthundarna i floden. Det lilla djurets mod gjorde ett djupt intryck på honom.

– Det här är en bra plats, här slår vi oss ned! bestämde han.

Parameswara frågade de på platsen bosatta orang laut, ”havsfolket”, efter trädets namn. Svaret blev melaka. Det fick bli den nya bosättningens namn.

Melaka – amalaka på sanskrit – är det heliga trädet Phyllanthus emblica, ”indiskt krusbär”. Trädet, som står törelväxterna nära, var i myten det allra första som spirade ur jorden. Det symboliserar sanningen och tillskrivs magiska egenskaper som universalmedel mot sjukdomar. Så är också extrakt från ett syskon inom släktet verksamt mot gulsot och anses även förebygga levercancer. En mera avlägsen släkting är det till Malackahalvöns gummiplantager massimporterade brasilianska parakautschukträdet.

Legenden bör ha utspelat sig på kullen Bukit Melaka, som i dag kallas Bukit St. Paul. Just där uppförde kapten Duarte Coelho 1521 votivkapellet Nossa Senhora do Oiteiro (”Vår Fru av Kullen”), av tacksamhet för en storm som mirakulöst räddade hans skepp undan ett fientligt angrepp på Sydkinesiska sjön. Här verkade även en mycket märklig man, som periodvis levde i Melaka.

Den välbärgade spansk-baskiske ädlingen Francisco Xavier valde fattigdomens väg. 1541 seglade han iväg mot Goa, som 35-årig missionär. Han tillbringade sina återstående år i Östern och blev dess oomstridde apostel.

Enligt legenden blåste det upp till full storm under en av hans sjöresor. Fader Francisco doppade sitt krucifix i havet, som genast stillades. Olyckligtvis råkade han tappa det i sjön. Nästa dag kravlade en krabba iland med krucifixet i sina klor, överlämnade det till Francisco och återvände sedan till det lugna havet. Krabbsläktet, som finns i Malackasundet, har sedan dess ett tydligt kors på skalet. Antagligen vägde detta under tungt då han helgonförklarades 1622. Francisco Xavier blev nu ytterligare ett i raden av sjömanskårens skyddshelgon.

Under sin livstid var han en ödmjuk och självuppoffrande man som vigde sitt liv åt de sjuka och fattiga och visade stor respekt för Österns kulturer. Han startade Malayas första skola just i Melaka. Men han kunde också vara naiv, som när han vände sig direkt till den portugisiske monarken João Manuel angående kolonialherrarnas grymhet och girighet: ”Gud har inte öppnat dessa fjärran länder åt Portugal för att berika statskassan utan för att utvidga Guds rike!” Drivkraften för Henrik Sjöfararens adepter var snarare aptiten på dyrbara kryddor samt ädla stenar och metaller.

1549 seglade Francisco Xavier vidare till Japan, där han för evigt skulle skriva in sig i historieböckerna. Under återfärden 1552 anlöptes ön Shangchuan utanför Pärlflodens mynning. Det blev den allra sista hamnen för honom – närmare sitt hägrande Kina än så kom han aldrig. Kroppen begravdes tillfälligt på Bukit St. Paul i Melaka, där han nu står staty, och senare permanent i Goa.

Holländarna omvandlade hans kära Nossa Senhora do Oiteiro till den reformerta kyrkan Sint-Paulus, innan de byggde nytt nedanför kullen. Britterna tog över och anlade 1849 Melakas fyr just intill ruinen av Sint-Paulus kerk.

En annan personlighet som förknippas med Melaka är Thomas Stamford Raffles. Här kan man verkligen tala om en son of a gun; Thomas mor födde honom ombord på ett skepp i västindiska farvatten där hans far förde befälet. Senare i livet kom han att verka inom East India Company och bodde periodvis i Melaka. Det är den historieintresserade Raffles’ förtjänst att den praktfulla Porta de Santiago, som ledde in till den gamla portugisiska befästningen A Famosa (”Den ryktbara”), och andra unika minnesmärken har bevarats till eftervärlden. Å andra sidan lade han 1819 grunden till Singapore, vars snabba framväxt skulle få Melaka att ohjälpligt råka i bakvatten. Hamnen slammade sakta men säkert igen.

Plötsligt faller ett störtregn över nejden, med tillhörande åska. Det upphör lika abrupt, efter en timma eller så. Sikten är nu obeskrivligt klar bort över berget Ofir några landmil inåt land, ost om Melaka.

Det lär ha varit på berget Ofirs sluttningar de allra första gummiträden planterades mot slutet av 1800-talet. Med dem kom det indiska bidraget till landets etniska mosaik, som arbetskraft på de brittiska kolonialherrarnas plantager. I dag utgör deras ättlingar, mestadels tamiler, åtta procent av Malaysias befolkning. De gradvis alltmer assimilerade tamilerna i Melaka kallas chitty.

Det 1.276 meter höga berget Ofir är centralt i de myter och legender som genomsyrar den malajiska kulturen. Namnet har uppenbarligen lånats från Bibelns hägrande hamn Ofir, som sjömansförfattaren John Masefield skaldar om i dikten Cargoes från 1923 (här i hemsnickrad översättning):

Nineves femroddarskepp från det fjärran Ofir

Ror i hamn under Palestinas sol

Med en last av elfenben

Samt apor och påfåglar

Sandelträ, ceder och sött vitt vin…

Var hamnen Ofir låg vet ingen med bestämdhet. De bibliska texterna handlar mest om guldet därifrån. Men kombinationen elfenben, påfåglar och sandelträ talar för trakterna kring dagens Indien. Berget Ofir vid Melaka var förr känt för rika guldfyndigheter. Inte för inte talade medeltidens kinesiska sjöfarare om Gyllene berget.

Det malajiska namnet är Gunong LeMelaka8dang, ”Berget på långt håll”. Hit flydde den fagra Puteri Gunong Ledang – berget Ofirs prinsessa – för att slippa gifta sig med sultan Mansur Shah. Innan dess hade hon försökt ställa helt ogenomförbara krav för att avvärja frieriet; exempelvis en bro av silver över djungeln mellan Melaka och berget och en av guld tillbaka därifrån. I folktron lever prinsessan än i dag på sitt berg. Det finns de som påstår sig ha mött henne sedan de gått vilse i sluttningarnas frodiga växtlighet, som anses vara världsunik.

Mansur Shah fanns i verkligheten. 1459-77 var han den sjätte härskaren över sultanatet Melaka, som hade grundats av prins Parameswara. Denne hade ändrat namn och titel till det muslimskt klingande sultan Iskandar Shah men lär ändå ha varit hinduismen trogen livet ut. Vid hans död 1414 tog sonen Megat Iskandar Shah över. Troligen konverterade han omgående till Islam.

I en annan legend gifte sig Ofirs prinsessa med Nakhoda Ragam, som var en ryktbar malajisk sjöman. Prinsessan satt och sydde ombord i hans skepp när han kärleksfullt började kittla henne. Hon ryckte till och råkade sticka sin älskade make så illa med nålen att han dog. Prinsessan var otröstlig och drog sig tillbaka till berget Ofir, för att aldrig mer närma sig en man. Skeppet drev redlöst omkring utanför Melaka tills det sjönk och förvandlades till ett halvdussin öar. Kabyssen blev Pulau Hanyut medan det älskande parets hytt blev Pulau Besar, för att nämna två av dem.

Om Pulau Besar – den största av Water Islands, som de kallas – finns fler legender. Ön har en form som har associerat till en havande kvinna. Så här var det. En vacker och godhjärtad prinsessa blev kär i en fiskare från Sumatra. Han seglade iväg men lovade att gifta sig med henne vid återkomsten. En våldsam storm bröt ut. Fiskarens båt kapsejsade och sjönk och han själv omkom i de rasande vågorna. Prinsessan väntade och väntade. Snart upptäckte hon att hon var gravid. I sin förtvivlan kastade hon sig i havet, och mirakulöst nog flöt hennes kropp till just den position där hennes älskade hade gått under. Därför har Pulau Besar fått sin form.

Strax efter att Parameswara hade grundat Melaka ankom storamiral Zheng Hes kinesiska flotta, på den första av hans sju enastående sjöexpeditioner. Muslimen Zheng He, som var och är Kinas främste sjöfarare någonsin, lät flottan ankra vid Pulau Besar. Sedan gammalt kallade kineserna platsen Wu-shu. Det lär syfta på öarna men skulle snarare kunna betyda ”fem träd”.

Sultanatet Melaka hade goda förbindelser med Mittens Rike, och kineserna har alltid utgjort ett betydande inslag där. Enligt traditionen beseglades vänskapsbanden då den kärlekskranke sultan Mansur Shah fick prinsessan Li Po som gemål. Hon lär ha fört med sig flera hundra tjänare och tjänarinnor till sitt nya hemland. Sultanen skänkte dem Bukit Cina, ”Kinakullen”, som nu drygt 500 år senare anses härbärgera världens största kinesiska gravplats utanför själva Kina.

Men när detta nämns träder döddansare ofelbart fram på scenen och hävdar att prinsessan aldrig har existerat. Får man verkligen göra så mot en god skröna?

Under 1800-talet kom en ny kinesisk invandrarvåg, nu som billig arbetskraft till tenngruvorna i norr. I dag utgör de strävsamma kinesernas ättlingar en välmående fjärdedel av landets befolkning och samtidigt dess ekonomiska ryggrad, fjärran från 1800-talets kuli-stämpel. Det stora flertalet har sina rötter i Kinas sydliga kustprovinser Guangdong och Fujian samt hos det utspridda ”vandringsfolket” hakka. En del av dem håller gradvis på att assimileras av sin malajiska omgivning och kallas då peranakan, som betyder just ”ättlingar”.

Till prinsessan Li Pos ära har den kinesiska kolonin anlagt en källa, som enligt tillgänglig källforskning aldrig någonsin har sinat. Källan sägs ha utomordentligt rent och gott vatten, vilket sätts i samband med att amiral Zheng He drack ur den på sin tid. Det anses att den som har druckit ur den kommer tillbaka till Melaka någon gång.

FOTNOT: Bilderna visar en del av den portugisiska stadsdelen, samt Österns apostel Francisco Xavier invid rester av S:t Paulus’ kyrka och Melakas fyr anno 1849.

  • Anonym Svara

    Jaha, nu hittade jag en intressant blogg efter dagens uppgift att Dalnäs fortsatt är en skribent av klass. Måste komma ihåg att titta in lite oftare för att se om jag kan kommentera nåt!

  • Bo Nilsson Svara

    Du måste ha forskat väldigt mycket, dina berättelser är otroliga med alla detaljer.
    Tack för ännu en bra story.

  • Anonym Svara

    Alltid lika trevligt att läsa Din blogg,hoppas på flera…