Shogun var den förkortade beteckningen på det feodala Japans militärdiktatorer. Det blev också titeln på den australisk-brittisk-amerikanske författaren James Clavells succéroman, som kom ut 1975 och nådde oss i svensk översättning 1977. 

Jag läste Shogun med stor behållning, och har därefter tagit del av den på romanen grundade TV-serien, som visades i SVT 1984 med reprisomgång 1991. 

Nu föreligger samma story i en helt ny TV-serie i tio avsnitt, såvitt jag förstår endast tillgänglig i något som kallas strömningstjänsten Disney+. Tidigare brister i skildringen av det gamla Japans kultur lär i någon mån ha åtgärdats. Storyn har nämligen i viss utsträckning verklighetsbakgrund, med en engelsk sjöman i holländsk tjänst i centrum.

Stadsdelen Nihonbashi i Tokyo, samurajtidens Edo, var förr stadens traditionella handelscentrum – men också en symbol för kultur, upplysning och goda manér. Det kan nog stämma bra på den enastående engelske sjömannen och tusenkonstnären Will Adams, som i början av 1600-talet hade ett hus vid Nihonbashi-brons norra fäste. Men det var i sin förlänade egendom på Miurahalvön i syd, vid dagens örlogshamn Yokosuka, han hade sin mest fasta punkt i tillvaron som naturaliserad japansk samuraj: Miura Anjin-san, Herr Lots av Miura.

Sommaren 1598 lämnade fem skepp Rotterdam. Deras namn – ”Löftet”, ”Hoppet”, ”Kärleken”, ”Troheten” och ”Det Goda Budskapet” – andades oegennyttiga syften med expeditionen. Men skeppen var utrustade av krämare som fått en släng av ”kryddfebern”. Affärsidén var att etablera en västlig led till Ostindien via Magellans sund, samt att plundra spanska besittningar på Sydamerikas västkust och skifta bytet mot hägrande ostindiska kryddor. Det gick inget vidare. Het Geloof tvingades avbryta resan och lottlös återvända till Rotterdam. Tre skepp förliste med man och allt.

Den 19 april 1600 drev De Liefde (”Kärleken”) iland på den japanska sydön Kyushus nordöstra kust. Hon brukade även kallas Erasmus efter sin galjonsfigur, ett av sjöfolkets skyddshelgon. Men minst lika mycket som hans var det nog den engelske lotsstyrmannen Will Adams förtjänst att det närmast redlösa skeppet lyckades nå den skyddade Usukibukten. Han var en av nio i den kvarlevande besättningen på 24 man som ännu kunde stå på benen. Ursprungligen hade de varit 110.

Efter inledande kulturkrockar och mycket brysk behandling anpassade sig Will Adams snabbt. I kraft av sin mångsidiga kompetens vann han shoguns förtroende och gjorde blixtkarriär i sitt nya hemland, där han snart upphöjdes till samurajs rang och värdighet. Dock var han förbjuden att återvända till hustru och barn i England. Den allsmäktige shogun löste detta genom att officiellt dödförklara Will Adams och istället symboliskt blåsa liv i Miura Anjin, som nu vigdes med samurajdottern Oyuki. Paret fick två barn, Joseph och Susanna, som antagligen försvann i historiens töcken under sina parallella japanska namn.

I trakten av Nihonbashi vittnar distriktsnamnet Yaesu – en förvrängning av Joosten – om en av Adams skeppskamrater. Andrestyrman Jan Joosten Lodenstijn blev också rådgivare åt shogun, och även han tilldelades hus och hustru i Edo. Båda fick förtroendet att göra vidsträckta sjöresor i Sydost- och Ostasien, trots att de var förbjudna att ta sig tillbaka till Europa. Joosten ändade sina dagar under ett fåfängt försök att ändå återvända hem till Delft. Hans skepp förliste vid Paracelöarna i Sydkinesiska sjön. 

Adams dog 1620, 56 år gammal, på ön Hirado utanför Nagasaki. Han och Joosten hade spelat en ovärderlig roll för de handelsfaktorier som etablerades på ”Firando” (Hirado), samt för att holländsk närvaro tilläts på Dejima inne i ”Langasacke” (Nagasaki) sedan alla andra utlänningar utom ett fåtal kineser hade kastats ut.

Nära Anjin-zuka, ”Lotsbacken” på Miurahalvön finns vad som har påståtts vara dubbelgraven över Anjin-san och hustru Oyuki. Troligen begravdes Adams i stället på Hirados utlänningskyrkogård. Några år senare skövlades gravarna, varpå stoften dumpades i havet. Det skedde då ett uppror med kristna förtecken just hade slagits ned på Kyushu. Därefter slog Japan definitivt igen dörren mot yttervärlden. 

Minnesstenarna i Lotsbacken nära Yokosuka kan ändå tjäna som ett värdigt monument över ett märkligt sjömansöde, som även kan anas i romantiserad skepnad i James Clavells roman Shogun. När jag en gång tog mig dit överraskades jag av den snabba skymningen och fick ingen bra bild.

Ytterligare ett minnesmärke finns i fiskehamnen Ito på Izuhalvöns nordöstra del. Där verkade Adams som skeppsbyggmästare 1605-1610. Shogun ville ha västerländska skepp, och Adams ledde arbetet. Det första på 80 ton användes för att kartlägga Japans kuster. Nästa skepp var på 120 ton. Under namnet San Buenaventura chartrades hon av spanjorerna på Filippinerna, som framgångsrikt seglade henne till Acapulco och åter. Den 8-10 augusti varje år lär Itoborna högtidlighåller minnet av Will Adams genom festivalen Anjin matsuri. 

Jag har såvitt jag vet inte tillgång till strömningstjänsten Disney+ men hoppas kunna se den nya TV-versionen av Shogun hos någon bekanting som har det.