Efter sju år lämnar jag Sjöfartstidningen för nya äventyr. 

Jag har arbetat som journalist sedan början av 2000-talet. Under den tiden har jag bevakat och skrivit om djupt allvarliga ämnen som Anna Lindh-mordet, gängkriminalitet, mutskandaler inom byggbranschen till lättsammare saker som allsvenska fotbollsmatcher, melodifestivalen och brandmän som får beundrarpost en masse. Ja ni hör.

Mitt absolut roligaste och intressantaste bevakningsområde har dock varit sjöfarten. Näringen har allt: den är global, pengaintensiv, riskfylld, entreprenörsdriven, teknik- och innovationstät, jobbskapande, många led (underleverantörer, fartyg, hamnar etc.) och består av många sköna och smarta individer. Och mycket mer, förstås.

Något som också gör bevakningsområdet extra kittlande är att sjöfarten angår oss alla, den är bevisligen avgörande för vår försörjning och välstånd – oavsett om du är medveten om det eller ej. Därför är jag också djupt bekymrad över att allmänheten och politiker på riksnivå inte till fullo förstår den enorma potential som finns inom svensk sjöfart – vare sig det gäller att generera pengar till statskassan, jobb, avlasta väg- och järnvägsnäten eller minska Sveriges totala miljöpåverkan. 

Förhoppningsvis blir det ändring på detta. Själv drar jag vidare till contentbyrån Spoon i Göteborg www.spoon.se för att skapa redaktionellt innehåll och värde för en mängd olika branscher. Det blir nog bra, som min farfar hade sagt.

Tusen tack till er alla – läsare, intervjupersoner, annonsörer – som jag har kommit i kontakt med via Sjöfartstidningen under åren!

Jag avslutar med det första uttrycket jag fick lära mig på tidningen; Navigare necesse est, vivere non est necesse.