18.000 TEU betyder inte alltid 18.000 TEU

Exportörerna klagar på att fartygen Europa – Asien har varit fullbokade en tid och man har tvingats acceptera väntetider på i vissa fall över två veckor. Man tycker att nu när i princip alla aktörer har 18.000+ TEU-fartyg skulle det inte vara brist på utrymme i fartygen. Det är det inte heller och hur hänger det då ihop? Det skall jag försöka förklara.

Dödvikten (DWAT=Deadweight all told) för en 18.000-TEU skuta ligger runt 195.000 ton – dvs så mycket kan ett sådant fartyg bära och utgörs av vikten på betalande last, taravikt på containers, bunkers och andra förnödenheter.

När vårt fartyg fått ombord 195.000 ton har hon kommit ned på lastmärket (ett på skrovet ditsvetsat märke som inte får komma under vattenytan) och får av säkerhetsskäl inte lasta mera, även om det skulle få plats några fler containers. Strippat för bunkers etc kan detta fartyg lasta ca 160.000 ton betalande last och har lastplanerare och marknadsavdelningar gjort sitt jobb, motsvarar den vikten 18.000 TEU ombord dvs 100% utnyttjande. En ”kanonresa”!

Från Asien till Europa inträffar detta då och då, men vanligtvis ligger utnyttjandegraden i en bra marknad runt 95% hemgående från Asien , vilket borde ge en god intjäning men ändå inte alltid varit tillräcklig för frakten per TEU har varit för låg.

Men till vår frågeställning: varför är det plötsligt fullt utgående?

En anledning kan vara att det har blivit ”glapp” i trafiken då flera linjer har ”blankat” avgångar hemgående och det saknas således tonnage. En annan är mer tillfällig och har att göra med att linjerna nu positionerar tonnage för anpassning till de nya allianserna som skall vara på plats från april. Men ett tredje och ständigt återkommande scenario är att den exportlast som lämnar europeiska hamnar är betydligt tyngre än den som lämnar Asien.

Europa exporterar kemikalier, skogsprodukter, stål, maskingods och verkstadsprodukter och allt är mycket tyngre per container än konsumtionsvarorna i andra riktningen. Detta får till följd att vårt fartyg ligger på lastmärket redan vid ca 11.500 TEU betalande containers. Normalt är de hemgående volymerna mycket större än exporten, nästan dubbelt så stora. Det ställer till stora problem med utrustningen (det vill säga tillgången på tomcontainers i Asien) så varje utgående fartyg måste lasta tomcontainers för att inte behöva säga nej till hemgående bokningar.

I vårt fartyg är det plats för ca 6.000 TEU tomma enheter (vikt ca 12.000 ton) som måste räknas av på den utgående mängden och det reducerar den betalande lasten till ca 10.500 TEU. Är bristen på tomcontainers i Asien akut blir vårt fartyg snabbt ”fullbokat” trots att utnyttjandegraden blir så låg som runt 60%.

Men då måste ju frakten upp ordentligt för att kompensera för det ”dåliga” intaget, tycker vän av ordning, för kostnaderna för fartyget är i princip lika höga ut som hem! Jo, rätt tänkt men ändå fel.

De stora speditörerna och exportörerna vet att linjerna måste ha med ett antal tomcontainers och för varje lastad container slipper man ta ut en tom, så det läget utnyttjar fraktbetalarna till 100% och frakten för 1x40 ft maskingods kan vara så låg som USD 700 och det är trots allt bättre än en tomresa.

Man kan med fog påstå att linjerna subventionerar exportindustrin med USD 1.400 per 40ft, eller om man så vill, importörerna står för kostnader som egentligen borde bäras av exportindustrin (!!) En rimlig frakt torde ligga någonstans runt USD 2.100 – och det skulle industrin gott ha råd med! Och varje delsträcka står för sina fraktkostnader. Men så fungerar marknaden.

Begripligt? Så ser det i varje fall ut!


Lämna en kommentar på "18.000 TEU betyder inte alltid 18.000 TEU"